Med stora förväntningar ser vi som syns nedan fram emot sommarens stolleprov!

Mitt namn är Björn Johansson. Med en fjällgalen far, färdledare i Lapplandsfjällen redan på 50-talet, kunde väl inte livet utvecklas annorlunda för mig. Jag gjorde min första vandring på Kungsleden som femtonåring ihop med en kamrat som köpt sitt regnställ på OK innan avresa. När vi kom fram till målet bestod hans regnställ mer av silvertejp än något annat. Jag fick blodad tand och har därefter fortsatt med årliga fjällvandringar. I många år bestod en del av mitt arbete av att leda grupper med patienter från sluten psykiatri på vandring i fjällen. Oerhört givande och lärorikt.

Med dom erfarenheterna i bagaget har jag på senare år försökt få mina barn att uppskatta det jag själv älskar att ägna mig åt. Efter att under lång tid planerat att vandra hela Kungsleden i eremitens skepnad och genomföra den vandringen, med sällskap från Jäkkvik mot norr, förra sommaren blev det så tomt efteråt att någon ny dårskap var tvungen att hittas för att fylla tomrummet. Vad kan då passa bättre än Gröna bandet?

Jag heter Isabelle Björkhage och även om jag är så liten till växten att jag nästan klarar mig med ryggsäcken som liggunderlag så har jag passerat de tjugo. Jag drabbades i tidig ålder av indoktrinering från min fars sida och kan väl idag betraktas som lätt miljöskadad. Min första natt i tält avklarades vid fyra månaders ålder.

Efter ett antal fjällvandringar i både Jämtland och Joutenheimen bestämde jag mig förra sommaren för att hänga på farsan andra halvan av hans vandring på Kungsleden. Då pratade vi om hur vansinnigt det var att vandra långa sträckor varje dag och att man istället skulle ta sig till en fin plats, kanske någonstans i Sarek, för ett basläger och utan tung packning göra dagsutflykter därifrån. Därför har jag nu bestämt mig för att följa med på Gröna bandet.

Jag heter Milton och är en golden retriver som fyller 3 år i Maj. Jag älskar framförallt två saker i livet, att få springa fritt och att äta god mat. Det är inte helt fel att bli lite klappad och kliad också. Att bära klövjeväska är inte lika roligt men matte och husse skulle säkert låta mig svälta om jag inte bar min mat själv.