Jo nog blev det grisväder allt. Vi började från vandrarhemmet direkt efter frukost. Prognosen sa lätt regn och 7-8 sekundmeter nordlig vind som skulle öka på framåt eftermiddagen.

Vi hann någon kilometer innan himlen öppnade sig och jätten Jorm blåste på för fullt. Ofta sidvind som gjorde det svårt att hålla balansen och regnet piskade, lätt snöblandat, i ansiktet.

Det var bara att kämpa på!
De tunnlar Karin tidigare tyckt vara otäcka blev nu en stund av räddning undan ovädret. Den första på fyra kilometer gick bra. Först två svagt uppför och sen två nerför.

 

 
Så småningom kom vi till den 7 km långa Nordkapstunneln under Magöysundet. Först 3 km brant nerför, 1 km på flacken följt av 3 km i riktigt brant uppförslut. Jag trampade första men valde sen att kliva av och gå 2 km. Karin och Barne cyklade ytterligare 1 km men även Karin insåg att hon drog på sig mjölksyra och de gick sista km.

   

Kan bara konstatera att vikten av packningen påverkar mer än jag hade trott i motluten. Det blir riktigt tungt och drar jag på mig för mycket syra får jag lida länge av det. Bättre då att kliva av och gå. Jag är starkare på att gå än att cykla.
När vi kom ut ur tunneln hade vi hoppats på bättre väder över fastlandet. Det blev precis tvärtom. Prognosens 14 meter som mest hade ökat till stormstyrka i byarna.

Vi cyklade på och en sträcka när vi cyklade i lä av fjället hann jag precis säga till Barne att ”nu går det bra och vi plockar kilometer” när vi rundade en skarp krök och möttes av en vägg. Vi två klarade att hålla oss på cyklarna men Karin tappade balansen och orkade inte hålla cykeln utan ramlade ut i vägbanan. Vilken oerhörd tur att det inte kom någon bil runt hörnet just då!

Vi insåg att det här var i tuffaste laget men hade ingenstans att ta vägen så vi försökte trampa vidare så gott det gick. Efter några km till blåste Karin omkull igen framför mig och jag lyckades precis undvika henne.
På vänster sida ner mot havet låg det några hytter och det stod en bil. Vi beslutade oss för att kolla om det gick att få komma in eller alternativt slå upp tälten i lä av husen.

Det var ingen där, trots bilen, men däremot satt nyckeln i dörren till en av hytterna som visade sig användas som förråd. Genomblöta och nedkylda tog vi beslutet att gå in i skydd för vädret och vänta ut det värsta.

Det fanns en torkställning som snabbt blev fullhängd. Torra kläder på och mat på köken. Sen visade det sig att vädret bara blev värre. Snöblandat regn och full stormstyrka på vinden ner från fjället.

 Vi insåg att vi skulle bli kvar där över natten och undrade så smått om nyckeln i dörren glömts där eller lämnats med flit för tillfällen som detta och för att få ha boningshusen i fred.

Jag beskriver alltså en semester! 😜

 

 
På ett sätt är det ändå skönt på något vis mitt i allt det vidriga. Det känns att man lever och det är så uppenbart vad lite som krävs av umbärande för att livet ska bli lite tufft och det enkla uppskattas desto mer.
Vi blev som sagt kvar över natten och på morgonen regnade det och blåste fortfarande riktigt hårt. Bara att ta det lugnt ett par timmar till.

En stund innan lunch minskade regnet och vi såg revor i molnen. Vinden hade också avtagit och vi beslutade oss för att cykla vidare.

De 5 milen in till Olderfjord blev sen en blandning av regn, stenhård motvind, härlig medvind och till och med någon kort stund av sol.

   
            
Nu sitter vi inomhus igen. Nyduschade, fullätna och med kläderna i maskinen. Livet är rätt gott ändå!
I morgon väntar en mil av tuff uppförsbacke upp på Sennalandet över mot Alta. Där har det snöat rejält. Vi pratade med en tysk som tagit skydd för samma oväder i sitt tält när han kom vandrande från det hållet. Han hade varit riktigt orolig för att tältet skulle blåsa sönder i snö och storm men det hade lyckligtvis klarat sig.
För min del har det nog varit väldigt bra med de korta, om ändå tuffa, dagsetapperna. Hade nog behövt träna cykel betydligt mer för knänas skull.

  
  
   
 

Nu hoppas vi på något varmare väder och framförallt lugnare vindar så ska det nog bli fart på det här.