Den här etappen är den jag funderat mest över och studerat kartor i många timmar under vintern. Vilken väg skulle vi välja över Finnmarksvidda?

Valet föll till slut på att ta sig en mil längs vägen mot Kautokeino för att därefter ge oss ut på fjället. Till att börja med följde vi ett fyrhjulingsspår i över två mil. Längs spåret träffade vi på samer med en havererad fyrhjuling. Längre fram mötte vi dom igen, då med en havererad skoter som de släpade med framändan lyft på en släde.

Där spåret tog slut övernattade vi för att de närmaste tre dagarna idka fri orientering med sikte på Nedrefosshytta i Reisadalen.

Det här är förmodligen det rakaste spåret mot Kilpisjärvi. Hade vi valt att följa Nordkalottleden hade det blivit betydligt längre med alla svängar den gör. Dessutom hade vi varit tvungna att gå väg nästan ända ner till Kautokeino.

Nej det här var en spännande lösning. En kontakt jag hittat i Alta tipsade mig i förväg om lämpliga vägval över vidden. Att han sen idiotförklarade mig eftersom jag gick utan ”fiskestang” förbi många, enligt honom, enormt bra rödingvatten är en annan sak.

Första dagen av fri orientering blev det den kortaste etappen hittills på vår tur. Först ett långt stycke med klappersten för att sen långa sträckor vara väldigt blött och sumpigt. För att inte tala om alla snöfält vi försökte gå runt. Snön är så lös och blöt så du sjunker bitvis hur djupt som helst i den. ”Rutten snö” kallar norrmännen den.
Vintern har precis släppt sitt tag om det här området så vatten finns det gott om.

Jag sa åt Bella att jag skulle bjuda henne på middag i Kilpisjärvi om vi tog oss till Nedrefosshytta utan att behöva klä av oss och vada. Första dagen har vi klarat oss undan med blotta förskräckelsen och åtskillig envishet i letandet efter ställen vi tar oss över med kängorna på.

På vår camping i Alta hade en holländsk husbilsklubb möte. De senaste dagarna har jag funderat på det där med husbil och sa just till Bella att nästa gång jag ska upp till Nordnorge ska jag åka husbil med en bra bokhylla och en låda gott rödvin i bagaget.

Nästa dag blev ytterligare en utmaning. Omväxlande svårigheter med månlandskap, surträsk och dvärgbjörksnår. Däremellan visserligen mer lättvandrade sträckor men tyvärr för korta i förhållande till svårigheterna. Då regnet kom fram på seneftermiddagen blev det ännu en dag under planerad snittdistans på den här etappen.

Nästa morgon sken solen från klarblå himmel när jag var ute ur tältet vid 4-snåret. Jag ville packa ihop och gå men Bella köpte inte den tanken. Vid 7 knatade vi ändå iväg. Vi både ville och behövde nå Nedrefosshytta den här dagen.

Ytterligare tuff terräng med kilometervis av stenskravel men också flera fina sträckor. Regnet kom tillbaks runt lunchtid. Vi hittade en riktigt äcklig renvaktarkoja där vi kunde ta skydd och äta.
Sen frågade jag Bella om hon litade på mig. Med hennes svar började vi gå norr om fjället Duorsi i motsats till det råd om säker nedgång i Reisadalen som jag fått innan.
Det skulle bli många kilometer närmare men en riktigt tuff nergång.
Om jag bara vetat hur tuff!!!! De 400 höjdmetrarna i snårig regnblöt björkskog med ryggsäck på är nog bland det otäckaste och mest dumdristiga jag gett mig in på. Eftersom vi inte såg något visste vi heller inte om vi skulle komma till ett stup som satte tvärstopp för oss. Lyckligtvis tog vi oss ner utan allvarligare skador än en rispa i min ena hand.
Jag hade aldrig förlåtit mig själv om Bella gjort sig riktigt illa under den nerfärden.

Den värsta vurpan gjorde nog Bella när vi nått Nordkalottleden och gick mot stugan. Hon klarade sig dock oskadd.

Efter att bitvis klättrat mellan älvbrant och stupet ovanför oss med hjälp av säkringsvajer kom vi till slut fram till hyttan.
Det rök ur skorstenen och det visade sig var fyra vandrare där när vi stövlade in fullständigt pissblöta från topp till tå och även det mesta i ryggsäckarna som inte var vattentätt packat.

Bara att försöka få plats att hänga allt på tork men stugan var kanonfin och förberedd på alla vis för torkning. Med torra kläder på oss och mat i magen slocknade vi rätt raskt.

Regnet fortsatte hela natten och strilade vidare på förmiddagen. Vi tog det lugnt och samlade krafter för ännu en galenskap. Att ta sig upp för en nästan lika brant sida av den märkliga formation som Reisadalen består av. Därefter skulle vi åter idka fri orientering mot Somashytta. Hade vi följt Nordkalottleden hade vi haft sex mil dit. Med vår genväg skulle det bara bli drygt två.

I efterhand kan jag förstå varför leden gör den här stora svängen. Det var enormt tufft att ta sig upp trots att det inte var lika otäckt brant som på andra sidan där vi gick ned.

När vi väl kom upp och ut ur björksnåren blev det en riktigt fin fjällvandring någon knapp mil. Regnet hade upphört till slut.

Allt gick bra ända tills vi skulle ta oss över några vattendrag som inte borde vara så svåra. Efter allt regn blev det att klä av sig och på med vadarskorna. Kallt som satan!

I samma stund blev vädret åter sämre. Molnhöjden låg och vi kunde bara gå på kompasskurs. Svårt när man då inte ser att göra rätt vägval. Vi hamnade i än det ena eländet efter det andra.
Det blåste bara hårdare och kallare samtidigt som luftfuktigheten i molnen förmodligen var 200%.
Strax före midnatt hamnade vi i en gryta med flera jokkar som gick åt olika håll. Vi insåg att det enda rätta var att slå upp tältet. Det hade tagit oss 11 timmar att gå 18 km som info till alla som tror att det är en baggis att gå 5 km i timmen även i fjällen.

Surt beslut att ta med mindre än 4 km fågelvägen till Somashytta. Än surare blev natten, och dessutom kall. Har aldrig tidigare varit med om den kondensen i ett tält. Fuktigheten trängde in överallt och det hade dessutom åter börjat regna.

Vi låg kvar i tältet på morgonen och försökte vänta ut regnet. Vid nio hade jag ledsnat och vi packade ihop. Då slutade det regna och lättade upp något. När vi väl såg var vi gick blev det en baggis att gå de sista kilometrarna till hyttan. Visserligen med ytterligare ett tufft vad där vattnet räckte en bra bit upp på Isabelles lår men vad gör väl det med en hägrande kamin en kort bit bort.
Eftersom mycket åter blivit fuktigt och vi knappt sovit så bestämde vi oss för att stanna i hyttan över natt. Den ständiga svinkalla nordanvinden uppmuntrar inte direkt till att gå vidare.