Med hjälp av servicebil som Bellas syster Julia och deras mor Anci står för har vi med minsta möjliga packning rusat söderut. Vi la om planeringen till viss del. Vi är väl medvetna om att vi missat en del vilda och vackra områden som bl.a. Junkerdalen med Argaladhyttan som ska ligga särskilt vackert till.

I stället gick vi rakt ut mot Rökland på en mindre frekventerad led. Det innebar längre sträcka längs väg än vad som var planerat i förväg.

I utbyte fick vi flera nätter i hytta på camping med sällskap och god mat. Att steka kycklingfilé istället för att äta frystorkat gör skillnad – jag lovar! Ett välkommet socialt avbrott för både Bella och mig i den annars rätt enformiga vardagen som långvandring innebär.
Att kunna duscha flera kvällar efter varandra när dagens ansträngning är avslutad är en underskattad lyx.

Att vi gått med lätt packning och en hel del längs väg har gjort att vi inte behövt vara lika fokuserade som vanligt på vägval och att sätta fötterna på rätt ställe. Vädret har också, hör och häpna, bidragit till en mer bekymmersfri tillvaro med flera dagar på rad med vackert och varmt väder. På slutet kom molnen tillbaks och även någon regnskur men det är helt klart den bästa veckan så långt.

Istället har tankarna kunnat vandra mer fritt. Det är åtskilliga timmar att fundera över sin tillvaro och sitt liv därhemma. Hur man använder den tid som står till ens förfogande och hur man lever sitt liv.

Efter att i flera år ha jobbat alldeles för mycket, så pass att jag riskerat min hälsa och egentligen inte orkat upprätthålla något socialt liv alls, ser jag fram emot en förändring på det området. En ny chef på jobbet som inser det ohållbara och är överens om att något måste göras. Vi får se vart det leder men oavsett vad som händer kan det bara bli bättre!

Jag som börjar bli lite äldre, ja lite åtminstone, har funderat över hur jag kan ta ett större ansvar för min egen hälsa. Jag kan inte köra ett ”Biggest Looser Mountain” var tredje år för att gå av mig min övervikt. Särskilt inte nu när jag ska pensionera mig som fjällvandrare och börja åka husbil i stället.
Nej det måste till ett mer långsiktigt tänk med hälsosammare kost och någon form av träning som jag tycker är kul.

Tänker att det går hand i hand med ett mer aktivt miljöansvar. Att minska på köttätandet och införa vegetariska måltider plus mer grönsaker dagligen.

När jag är inne på miljötänket finns det andra saker att fundera över. Varför köra runt i en stor dieseldriven V70 när jag inte behöver den storleken på bil mer än några gånger per år? Borde jag vid nästa byte välja en elbil? Självklart säger en vän till mig. Allt jag framför emot det valet är bara undanflykter säger han, som nu kört elbil ett par år.

Jag kommer förmodligen fundera vidare på den här typen av livsfrågor och val. Förhoppningsvis även i mitt huvud upprätta någon form av prioriteringsordning och kontrakt med mig själv för att allt inte bara ska rulla på som vanligt när jag varit hemma ett par månader.

Det är där jag behöver använda den drivkraft jag trots allt besitter!

När slutet på den här etappen närmade sig skulle vårt sällskap lämna oss och bege sig hemåt. De lämnade förutom oss och vår lättviktspackning även kvar vår nygamla följeslagare Milton. Vi var lite fundersamma över den saken och vi hade diskuterat för och emot. Han är trots allt äldre men framförallt betydligt tyngre än han var när vi gick Gröna Bandet. Skulle han fixa det här eller skulle det medföra problem?

På vägen hemåt stannade de vid vårt nästa etappmål Umbukta Fjellstue och ställde av nästa depålåda samt den packning vi inte behövde bära på den sista biten heller.

Vädret hade nu åter slagit om till kall nordvästlig vind, låg molnhöjd och lätt regn. Där någonstans fick jag psykbryt och kände att jag inte ville mer. Jag har kämpat så länge med min motivation och försökt tänka annorlunda men jag tycker vi har haft det motigt och jag har inte samma fokus på målet som jag hade på Gröna Bandet. Jag har frusit mer än jag brukar göra vintertid och jag har gått betydligt fler mil i mina regnbyxor än i mina vandringsbyxor.

Jag ville bara inte ge mig ut på nästa 14 dagar bortom civilisationen. Det var inte det minsta kul längre! Så kändes det! Isabelle som inte vill annat än att gå hela vägen blev enormt besviken och ledsen men hon hade trots allt väntat på att det skulle komma. Hon har märkt det på mig och inte tyckt jag varit mig själv sen mitt fall på Finnmarksvidda. Bidragande var också att den tand jag bet sönder i början, precis innan de andra åkte, gick sönder än mer. Det kändes inte alls bra i munnen.

Efter en stund med mycket känslor och ångest från oss bägge, men av helt skilda orsaker, ringde jag och fick stopp på den bil som rullade hemåt i trakten av Vilhelmina. De vände norrut igen och vi lyckades få lift söderut. Vi möttes vid Umbukta Fjellstuga där vi hämtade ut vår depålåda och lastade in allt och alla i bilen för att åter vända söderut.

Umbukta Fjellstue drivs av Thor-Inge som själv gått NPL två gånger. Han försökte peppa mig med att vi snart hade gått halvvägs och att vi också hade klarat av den tuffaste och vildaste biten de 100 mil vi gått. Det hjälpte föga i det dystra tillstånd jag befann mig i.

Det blev en sorglig resa med en förkrossad Isabelle och jag kände mig som en stor skurk och svikare. Nu är vi hemma och har tagit beslutet att fundera över några dagars vila. Jag har fått tanden lagad och min onda fot röntgad men inget svar än. Sista tiden har jag fått allt mer smärta i foten jag skadade i Finland.

Isabelle vill inget hellre än att åka upp och vandra vidare men inte om jag fortsätter vara negativ och less. Hon är fortfarande helt förkrossad och besviken. Hon ville verkligen ha den här långa tiden bortkopplad från vardagen och bara se till de grundläggande mänskliga behoven av värme, mat och sömn. Hon ville se resten av den fantastiska Norska fjällvärlden.

Jag vet inte om jag klarar att vända känslan på några dagar hemma. Jag ville väl egentligen inte heller bryta och jag vet att den bästa tiden för fjällsemester snart kommer. Däremot kan det bli tufft att ta sig hela vägen beroende på hur många dagar vi tappar nu. Jag har trots allt väldigt svårt att i dagsläget se att jag skulle vandra i två månader till.

Det handlade definitivt inte om hemlängtan. Och när jag ser hur mycket jag har att göra här hemma hade det kanske varit skönt att fortsätta vara borta.

Jag hade bara ledsnat totalt på kyla, regn och att gå långa sträckor varenda dag. Oavsett vackra vyer eller möten med udda människor. Jag ville ha riktig sommar!

Vi får se om nästa inlägg kommer från söder om Börgefjell nationalpark eller om det blir ett avslutande inlägg hemifrån som sätter punkt för äventyret.