Det blev ingen fortsättning den här gången!

Efter att ha varit hemma några dagar, ja nästan en vecka, blev jag tvungen att bestämma mig. Tyvärr för Isabelles del hade min lust inte återvänt och jag kom fram till att jag inte ville åka upp och fortsätta. Det låg mycket velande bakom det beslutet. Självklart hade jag någonstans, efter ett år av planerande och förberedelser, velat fullfölja det vi påbörjat. Jag hade mer än gärna träffat fler härliga fjällmänniskor och ändå fler fjäll-ufon.

Ung ensam tyska som tagit med sig uppblåsbar kajak på sin vandring!

Vi var ändå bara tio dagar från halvvägs och hade, enligt alla experter, gjort den absolut tuffaste delen. Det fanns känslor inom mig som bara skrek att vi skulle fortsätta. Både för min skull men framförallt för Isabelles!

Vid start!

I den andra sidan av vågskålen fanns min känsla av att inte längre vilja utsätta mig för den press och stress det innebar att vandra långt varje dag, att vara utsatt för dåligt väder och andra påfrestningar relativt långt från civilisationen. Det låter kanske lite löjligt för den erfarne friluftsmänniskan men det var ett mentalt läge jag låst mig i.

Vattenkraft!

Det fanns massor som talade emot en fortsättning. Den förlorade veckan skulle inte minska vårt behov av att vandra långa dagsetapper även om vi kanske då lagt ner målet att nå Lindesnes före 25:e September. När vi gick Gröna Bandet hade vi ett par veckor att spela på innan vi skulle börja jobba igen. Det hade vi inte nu. Vi hade egentligen inte inte en dag extra om vi skulle gå hela vägen. Vi hade tagit ledigt så länge ändå.

Röntgen av min fotled visade en skada i ”distala tibia”, vad det nu är, men som inte krävde någon åtgärd. Skador på ledband och ligament undersöktes inte. Värken har dock varit kraftigare sen vi kom hem än den var när vi fortfarande vandrade. Foten började kännas bättre bara för ett par dagar sen. Knät däremot är fortfarande ett bekymmer när jag belastar det.

När vi kom hem blev min gamla mor, snart 92, väldigt dålig. Såpass dålig att hon började prata utifrån att om hon överlevde var vi tvungna att börja tömma hennes hus vartefter för att hon inte skulle kunna bo kvar. Det kändes inte rätt att åka hemifrån då. Vi körde ett par lass till tippen men efter att hon med sjukvårdens hjälp piggnat till igen vill hon vänta med resten. Nu är hon såpass frisk att hon fyllt min ena frys med nykokt äpplemos.

Oavsett så var det inte de anledningarna som gjorde att jag inte ville fortsätta. Det var mitt huvud som sa ifrån. Det fanns ingen mental energi! Jag hade så totalt tappat glädjen med att vandra så jag kände att det inte skulle bli bra om vi återvände och försökte fortsätta. Då hade jag bara tvingat mig själv till det för Isabelles skull. Om jag ska leka amatörpsykolog för mig själv så tror jag att den press och den stress jag levt under på jobbet de senaste fyra åren, med ett alltför omfattande uppdrag, är en grundorsak. När jag kände av press och stress även under vandringen, som skulle innebära återhämtning och påfyllning, så tog det tvärslut i huvudet på mig. Visst hade det säkert hjälpt om jag varit starkare rent fysiskt men det var den mentala biten jag föll på.

Isabelle menar att hon märkte skillnad på mig från det att jag föll uppe i norra Finland. Att jag blev mer negativ efter det. Jag vet inte men hon kan säkert ha rätt i det. Själv märkte jag att jag tittade mer på klockans distansmätare än på de vackra omgivningarna och jag tog varje chans att googla på vädret för att se hur mycket regn som väntade. Någonstans längs vägen hade jag tappat den glädje med fjällvandring som jag känt i hela mitt liv. Jag kan bara hoppas den återvänder för just nu känns det oerhört tomt.

När jag fortsatt studera väderleken där vi skulle ha varit har det ändå känts som rätt beslut. Regnet över Norge har fortsatt att komma. Dag efter dag! Såg häromdagen SMHI:s rapport som sa att Norrbotten fått dubbelt så mycket regn i Juli som ett normalt år. Det har definitivt inte varit bättre på den Norska sidan. Det kanske, helt enkelt, var fel år för vårt NPL!

I förrgår hörde Gail, amerikanskan vi hade sällskap av en tid, av sig. Nu hade till sist även hon ledsnat. Efter tre dagars ihållande regn hade de tagit sig inomhus för att torka och hon ifrågasatte starkt vad de höll på med, hon och hennes norske vän Knut. Augusti som ska vara den bästa månaden i fjällen har fortsatt med regn och oväder. Hon skrev att vi tagit rätt beslut som bröt och nu när hon tagit sig 2/3 delar av vägen var hon ändå tveksam till att fortsätta.

Vackert belägna avträden finns det gott om!

Isabelles besvikelse som varit, lindrigt sagt, stor har börjat lägga sig något. Vi får så småningom fundera över framtiden. Ska vi avvakta och se om min lust kommer tillbaks och då göra ett försök att gå vidare, från där vi avbröt, nästa sommar? Trots allt finns allt klart för en fortsättning. Vi behöver bara byta ut den mat som inte står sig tills dess. Eller ska vi sälja av all överbliven mat, kartor, plus en del annat, och helt lägga ner planerna på att fullfölja NPL nästa år? Är det bättre att Isabelle hittar någon kompis som gillar att fjällvandra istället för att släpa på sin ”fjällvandringspensionär” till far? Ska jag faktiskt börja leta efter en husbil i stället eller har jag ett par år kvar av lite mer krävande fysisk aktivitet?

Det är frågor som kanske är något för tidiga att svara på just nu så dom lär vi få återkomma till i höst!

Tänker att jag så småningom ska återkomma med ett inlägg om plus och minus med vår utrustning för de nördar som liksom jag gillar att gå på djupet på det området. Ska först bara skriva ihop en utvärdering av vårt tält till Hilleberg. Det blev nu inte så många tältnätter som vi planerat men vi är oerhört nöjda med tältet.