Vi gick tidigt från Alvdal. Efter att ha haft koll på väderprognosen valde jag den norra vägen upp i Västra Alvdalsfjällen. YR hade en vädervarning för vårt område där de, förutom det vanliga regnet, lokalt hotade med 50-70 mm på kort tid framåt kvällen.
Det innebar längre sträcka på liten väg men också möjlighet att göra ett större avstånd innan regnet kom.
Upp genom Sölndalen, först på asfalt men snart på grusväg, och för varje gammal säter vi passerade blev vägen allt mindre och sämre.
Himlen varierade mellan svart och kolsvart. Vi stannade till och med och bytte byxor, ja inte med varandra utan till regnbyxor, när vi var övertygade om att det skulle komma en regnstorm. Det blev inget då heller men med kraftig och kylig motvind var det ändå skönt med de vindtäta byxorna.

Hela dagen gick och till slut var vi framme vid den sista gamla sätern efter nästan tre mil utan att regnet börjat. Efter koll på kartan bestämde vi oss för läger vid det vackert belägna Övre Flatsaetra då det såg tufft ut att hitta tältplats närmaste halvmilen om vi gick upp på fjället. En flock får hade tänkt precis som vi.

Så fort vi slagit upp tältet så började regnet. Det regnade kraftigt mest hela natten. I motvinden på dagen hade vi druckit för lite vilket vi försökte rätta till på kvällen. Det straffade sig på natten då vi flera gånger fick invänta någon paus med lättare regn för att snabbt ta sig ut och göra det nödvändiga för att kunna somna om.

Enligt prognosen skulle det regna hela förmiddagen men efter att himlen tömt sig rejält under morgontimmarna slutade det lyckligtvis tidigare. Eftersom det i de här delarna av Norge finns täckning om du inte är helt avskärmad av fjäll visste vi att vi enligt senaste prognosen skulle ha ett fönster mellan regnen på ett och ett halvt dygn. Därför satte vi fart uppför berget.

Där vi dagen innan gjort 550 höjdmeter på 28 km hade vi nu drygt 500 höjdmeter på mindre än en halvmil. Vi skulle faktiskt upp över ett pass på 1516 meters höjd. På väg upp slog det mig att det kanske är den högsta höjden NPL tar oss över. Kan möjligen bli någonting ditåt under nästa års avslutning beroende på vägval men förra året var vi inte i närheten.

Det låter kanske inte så märkvärdigt högt men betänk då att högsta topparna i Jämtlandsfjällen, Helags och Sylarna, bara ligger på strax under 1800 meter.

Väl uppe på krönet var vi tacksamma för att vädret gav oss utsikt och Bella kunde fota Rondane från dess skarpa norra sida. Otroligt vacker utsikt men den kalla vinden tvingade oss neråt. Brant blev brantare för att de sista två km ner till vägen vid Strömbu vara tvärbrant. Det ger mjölksyra i låren och nöter på tår och fotsulor.
Glasscafet vid rastplatsen vi passerade nere vid vägen kom lägligt.

Vi fortsatte snart upp mot Björnhollia som vi satt upp som mål för dagen. Blev tuffare uppåt igen än vi trott och när vi kom fram till Gammelsaetra strax före DNT-hyttan Björnhollia passade det bra att slå läger.

Fortfarande med ”vädermellinga” som utgångspunkt bestämde vi oss för tidig start. Inte direkt Bellas favorit men jämfört med att gå i ösregn så……

Förbi Björnhollia innan folk där börjat vakna. Upp för den första branten med rejäl stigning. Nu hade vi en dryg mil i en smal, mestadels rätt stenig, dalgång med höga toppar på bägge sidor. Den skarpa branta sidan av Rondanes toppar som vi fotat igår är på södra sidan mer som stenhögar som reser sig mot himlen. Molnen hade också redan dragit in och gömde topparna.

När vi nådde de små sjöarna halvvägs in i dalen blev turen oerhört vacker ändå, trots avsaknad av sikt uppåt. Smaragdgröna små sjöar med mjuk grönska upp mot stenrasen på sidorna. Vid ett annat tillfälle hade det varit underbart att slå läger här.

Fram mot nästa DNT-hytte, Rondvassbu. Leden stöter på en liten avstängd väg ner mot Otta en knapp km innan hyttan.
Vi såg ingen anledning att gå fram dit utan valde att följa vägen ner från Rondane. Dels hade vi av vandrare vi mött hört att det var överfullt av folk och en grupp på 150 personer på väg upp dit. Efter en dryg månad utan människor på lederna riskerade det här att bli en alltför kraftig chock för oss.
Vi såg också på håll ett lämmeltåg som var på väg upp mot en lägre topp.

På lite avstånd såg och fotade vi något som såg helt underbart ut. Rondvassbu låg fantastiskt vackert precis vid den större smaragdgröna sjön direkt under de branta, höga fjälltopparna på bägge sidor av sjön.
Samtidigt kände vi de första regnstänken. Vi ökade takten längs vägen. De 6 km till bommen och parkeringsplatsen gick i rasande fart. Vi mötte hela tiden folk på väg upp i täckjackor och regnkläder med mössor och vantar. Vi gick i våra vanliga kortärmade merinotröjor. Kanske ett resultat av en månad utomhus.

Sen började nerförsbacken på allvar. Serpentinsvängarna ner i Gudbrandsdalen gjorde avståndet längre än jag bedömt på kartan.
Oerhört trist att dimma och regnmoln nu dragit in på allvar och förstörde en utsikt över dalen som förmodligen skulle varit helt otrolig i klart väder.

Det blev en lång dags färd mot botten på dalgången. I och med vår tidiga start nådde vi ändå vårt mål. Fortfarande med utgångsläge i väderprognosen och stora förväntade regnmängder närmaste dagarna hade vi bestämt oss för att det fick räcka med att nå Otta för i år.
Ett par dagar på väg ner till Gjendesheim i regn lockade inte. Ursprungsplanerna att gå över fjället till Heidal hade Knut redan avrått oss från då det kostade mer än det smakade med tvärbrant upp och likadant ner utan någon stig att följa trots att den fanns på kartan.

Dessutom bättre allmänna kommunikationer från Otta som gjorde det möjligt för oss att resa en bra bit på väg för att möta vår hämtningspatrull med min syster Carina och Bellas syster Julia.

Sammanfattningsvis har det varit en mycket omväxlande tur i år. En fantastisk början med riktig vildmark, ända från Umbukta, genom Börgefjell och ner genom Skjaekkerfjella, där inte många går och vi knappt såg en människa.

En fortsättning genom Tröndelags blötmyrar som vi gärna klarat oss utan. Det kändes bitvis som en ren transportsträcka. Vårt val att gå väg istället som gjorde att vi hamnade i civilisation med butiker och annat var och varannan dag.

Det blev därmed tyvärr ingen direkt ”Biggest Looser Mountain” i år. Oavsett hur kort sträcka vi gått sen senaste butik tycker man ändå att man är värd allt gott som finns i nästa butik istället för den mat vi bär på.

Avslutningen genom ett enorm vackert men begränsat och tillrättalagt högfjällsområde där det befann sig massor av människor vid hytterna som det fanns väg till men ute på leden såg vi bara ett par stycken.

En början med solstekande hetta som brände fötterna i kängorna och därtill exploderande insektsmoln där mängder med Klegg frestade hårt på psyket. Fortsättning med regnstorm i Börgefjell, därefter omväxlande finväder och kraftiga regn med vattensjuka myrar som följd.
Avslutningsvis slog det om med ett par frostnätter, kyliga hårda vindar, fortfarande omväxlande med regnväder.

Det känns som om vi haft det mesta, både av natur och väder, på den här turen.

Överallt har jag också pratat med de människor vi träffat om den smygande centraliseringsprocess som ändå pågår i landet. Jag hoppas verkligen att de inte väljer samma väg som vi i Sverige valt. Jag hoppas att de små kommunerna kan få fortleva utan sammanslagningar. Att det fortsatt kan finnas små butiker och andra förrättningar ute i minsta samhälle. Att det även fortsättningsvis ska gå att försörja sig ute på landsbygden. Leva på små jordbruk, turism eller vad det nu kan vara.
I Norge lever fortfarande större delen av avkrokarna i nästintill öde fjällvärld mens i Sverige är större delen av Norrlands inland och fjällen en död eller döende del av landet där endast de större turistmagneterna lever.

Nu ser vi verkligen fram emot nästa års kvarvarande del ner över Jotunheimen, Hardangervidda och Saetesdalsheierne där vi i stort sett hela tiden kommer vara över 1000-meters nivån.
Många jag pratat med påstår att det kanske är den vackraste delen vi har kvar.

Min norske vän Marius har redan lovat en hejdundrande middag i vännen och kollegan Jans hytte i Ljosland där vi kommer ner till fjället inför de sista fyra dagarna ner till Lindesnes. Med lite övertalning kanske han även kan gå med oss en delsträcka på slutet.

Vi har redan fått en förfrågan från förra årets nyfunna vän Gail från USA. Då hon avslutade sin tur i Otta förra året vill hon gärna göra sällskap med oss den sista delen om vi får det att passa. Då kommer förmodligen inte heller Knut klara av att avstå trots att han gick hela NPL förra sommaren.

Ser ut som att det kan bli rena rama gruppvandringen!