Efter en riktigt skön vistelse i Haukeliseter med god mat och bra boende kändes det för första gången på den här turen lite tungt att ge sig iväg vidare.

Vilken tur då att det var en strålande solvädersdag som väntade. Dessutom ett makalöst vackert landskap. Inte samma fantastiskt storslagna fjällvärld som i Jotunheimen men en mer grönskande böljande natur som var minst lika andlöst vacker på sitt sätt.

Det gick uppför, mer eller mindre brant, i 13 km upp till passet som var döpt till ”Turistskaret” och jag förstår varför. På väg upp hade vi passerat den ena platsen vackrare än den andra och här uppe i den smala ravinen mellan två fjäll hade vi utsikt ända ner till Haukeliseter i rak linje över det landskap vi passerat genom.

Om jag skulle introducera någon till fjällvandring så är det här den sträcka jag valt att gå fram och tillbaka, med en tältnatt i en fantastisk grön dal ett stycke nedanför passet.

Väl över passet fortsatte vi nerför böljande grönskande kullar, med betande får överallt, fram till den stängda Holmvasshytta. Stängd pga renjakten efter en överenskommelse med markägaren redan när DNT ville bygga en hytte där. Vi visste om det och hade ändå inga planer på att stanna där. Däremot har vi inte sett vare sig renspår eller spillning sen ett par mil nordost om Haukeliseter så något att jaga betvivlar jag att de hittade nu.

Det mest dramatiska som hände sen var att Isabelle hoppade högt när en lämmel plötsligt flög fram på en kulle bredvid henne och gick till attack, fräsande och bjäbbande. De kan vara betydligt kaxigare än de har täckning för.

Efter ytterligare några km över kullar ner mot nästa sjö blev det dags att slå läger. En fin öppen gräsyta med rinnande vatten strax intill.
När solen gick ner blev det snabbt kyligt och fram mot midnatt var det nära frostgrader. Då kom molnen med regn istället.

Mitt i natten vaknade vi av ett ilsket skrik i fjället ovanför oss. Skriken fortsatte ner och runt tältet på behörigt avstånd. Fanns inte en chans att se något i kolmörkret och när djuret kommit förbi oss tystnade det. Vi funderade på vad det kunde vara som blev så förbannad över att känna lukten av oss där att det skrek ilsket hela vägen runt oss. När vi i efterhand sökte efter läten på Youtube så fick vi våra misstankar bekräftade. Det kan ha varit en Järv som gick runt oss. Vi vet inte vad det annars skulle ha varit. Häftigt!

Nästa dag började med regn, fortsatte med mycket besvärlig och krånglig terräng över såphala klipphällar.
Säkert vackert även här men det såg vi inte mycket av då vi ofta befann oss inne i molnen.
Ut på en liten grusväg som gick till dammar i området. Efter två lätta km på den var det dags för ett nytt tålamodsprov. Det skulle bara vara 6 km till nästa hytte men nu blev terrängen än värre och regnet tilltog i perioder. Planen var att äta lunch i den hytten för att sen ta sig nästan lika långt till för att nå nästa hytte för övernattning och torkning av allt blött.

Så blev det nu inte. Det tog sån tid och var både riskfyllt och otäckt att halka sig nerför klipphällar med gyttja däremellan. När vi väl kom fram var vi dyngsura och rätt less på terrängen. Efter lunchen när vi såg att regnet snarare tilltog än minskade bestämde vi oss för att stanna och tände kaminen.

Väl medvetna om att det tidiga stoppet ökade längden på etapperna framöver var vi mycket nöjda med beslutet. Regnet fortsatte ösa ner hela eftermiddagen och kvällen. I efterhand fick vi veta att det regnat såpass att en provisorisk damm utanför Bergen brustit och det var endast tur att flodvågen bara orsakade materiella skador.

Dagen därpå hade vädret blivit bättre men det var extremt blött när vi tog oss över det första fjället fram till den branta stigningen upp mot berget Snönuten. Här på västra sidan är allt så extremt brant vare sig du ska upp eller ner. Snacka om sugande brant att ta sig uppför!

Väl uppe var vi som väl var framme på den mer platåliknande delen på över 1000 meters höjd. Inga stora upp eller ner på flera dagar. Däremot många små upp och ner. När jag skriver ”platå” får man tänka sig ett rätt ojämnt landskap ändå.

När vi stannade i förtid häromdagen upptäckte jag en kartlösning som kunde hjälpa oss. Genom att strunta i grundplanen och fortsätta rakt söderut skulle vi komma ut på en av de många små anläggningsvägarna i området. Alla större sjöar i området är reglerade och till de olika dammarna leder små grusvägar. Jag hade hittat en som i miltals gick i den sydostliga riktning vi skulle. Genom att följa den kunde vi hålla högre fart och både ta igen det vi förlorat och lite till. Långa dagar men med de återkommande regnperioderna var vi nu sugna på att nå Ljosland.

De följande dagarna gick i samma stil. Stundtals sol stundtals regnskurar men hela tiden en kylig vind. Vägen gick precis som väntat fortare att gå än leden.
Landskapet fortsatte vara böljande gröna fjäll med mängder av sjöar i varierande storlek.
Trots att det var vackert blev det lite enahanda mot slutet.

Det som roade Isabelle mest var när jag skulle byta från regnbyxor till vanliga utan att ta av mig kängorna. Jag öppnade regnbyxorna i hela benlängden men när jag drog ut kängan genom benet visade det sig att jag haft en stor klick fårskit under sulan som smetades av på insidan av byxbaken. När jag försökte gnida bort det i fuktigt gräs blev resultatet att det smetades ut än mer. Byxorna såg nu ut som att jag bajsat ner mig och gått med det ett par dagar.

Vi har haft får omkring oss hela den här turen. Här genom Sätesdalsheiene har dock mängderna ökat. Vi förstår att de behövs för att hålla undan buskvegetation från de gräsklädda fjällsidorna. När antalet blir så stort att det är fårskit överallt, luktar fårskit överallt och du inte ens törs dricka rinnande vatten är det dock inte ett lika trevligt inslag längre.

Slutomdömet är dock att det är ett stort, ”snällt” fjällområde som måste passa perfekt för lite kortare turer eller för att gå på tur i vintertid.

När vi till slut kom ner från fjällplatån hamnade vi i ett avsnitt av ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo” med Oddvar Bruaseth. En vacker liten gård på en gräsyta ovanför en sjö med 3 kor av den utdöende rasen Norsk fjällko plus då de vanliga fåren. Min fundering var hur de fick dit korna över sommaren. Om den fortfarande varit bebodd året runt hade den platsat i tv-serien.

Nu var planen att leta tältplats vid den stora sjö som vi behövde runda för att komma till Ljosland och den dusch vi längtade efter.
Smått förvånade upptäckte vi att sjön nästan var tömd. Inga tältplatser fanns på de branta sidorna och den sand som tidigare varit sjöbotten funkade inte heller.
Vi började gå längs de nybildade sandstränderna vilket vi upptäckte var mycket enklare än att gå stigen på land.
Till slut hittade vi ut till vad som varit en liten ö och fick upp tältet där.

Sista morgonen gick vi vidare runt sjön på sandstränderna tills jag fick se en nyanlagd väg högre upp. Där träffade vi en man som berättade vad som var på gång. En ny högre damm skulle byggas och därför hade sjön varit helt tömd men nu börjat fyllas. Han berättade att han var snickare från Mandal som ärvt all mark runtomkring av en farbror. Nog lönsamt när det byggdes nya anläggningar överallt. Han hette numer Ljosland i efternamn.
Jag fick även svar på min fundering runt korna på gården Pytten. De gick samma stig som vi både på våren och sen på hösten. Helt otroligt!

Äntligen framme vid Ljosland Fjellstove blev det efterlängtad dusch och klädtvätt och därefter en härlig Ljoslandsburgare med tillbehör.
Nu är det inte långt kvar till fyren!