Livsandarna vaknar

Det har nu gått två månader sen vi nådde målet i Grövelsjön. Då var vi så less att vi sa till varandra att vi aldrig mer skulle fjällvandra.
Livet här hemma kändes väldigt tomt för mig den första tiden. Nio veckors frånvaro från jobbet hade satt sina spår så det blev alldeles för mycket jobb samtidigt som det kändes ganska betydelselöst. De upplevelser vi haft, de människor vi mött och de strapatser vi klarat av gav åtminstone mig ett annat perspektiv på livet där andra saker än jobbet fick större betydelse. Att gå från fokus på väder, vägval, avstånd, lägerplatser mm till att lösa vardagens bekymmer på jobbet blev svårt för mig och det kändes väldigt tomt en tid.
Redan efter ett par veckor hade jag fått tillbaka lusten till fjället. Min rastlöshet blev bara större och jag drog igång ett större renoveringsprojekt här hemma. Samtidigt började jag fundera på vad jag kunde hitta på för nästa lilla utflykt. Tankar på att paddla kanadensare i de små sprickbildningssjöarna norr om Enare Träsk i Finland, cykla längs den norra delen av Norges kust, vandra Nordkalottleden eller bara paddla kajak i Misterhults skärgård var idéer som dök upp. Bella som märkt av min ökade rastlöshet har en längre tid uppmanat mig att försöka hitta något projekt att börja planera för.
För ett par veckor sen kom Bella upp, småflinande, från sitt rum. När jag frågade vad det var sa hon att hon suttit och tittat på bilderna från Gröna Bandet och hon var tvungen att erkänna att hon hade blivit lite sugen. För ett par dagar sen säger hon plötsligt, döm om min förvåning, att ”pappa, vi måste hitta på något nu”. Vadå, vad menar du? Frågade jag och påminde henne om att hon aldrig mer skulle lyssna på mina idéer.
Även hon hade nu kommit underfund med att det var tomt att inte ha något mål att planera för. På min fråga svarade hon också att hon nog kunde tänka sig att vandra igen.
Jag gav henne några förslag men de vanliga enkla vandringarna rynkade hon på näsan åt. Hon ville ha en större utmaning. Nordkalottleden med sina 80 mil var en tanke men då vi har gått en stor del av den redan tyckte hon vi skulle hitta något annat. Helst något som inte så många går.
Därför har jag nu börjat fundera och studera kartor för att hitta en alternativ väg, kanske från Riksgränsen till Tärnaby eller något liknande. Vi får väl se vart det landar till slut och om planerna kan omsättas i handling. Det är åtminstone kul för min del att ha börjat fundera😎
Måste bara hitta en lösning på problemet att få Milton med mig längs Padjelantaleden genom nationalparken där det råder hundförbud. Har tänkt förhandla med min vän Tobbe, same med hemvist just i de trakterna, om att han och Karin ska slå följe med oss längs den delen av vår vandring då det är andra regler som gäller för honom. Lär nog få jobba på Karin i första hand då Tobbe helst färdas över fjället på skoter eller i helikopter😃
Annonser