Som en Jojo i stenskravel!

Även sommaren 2021 avlöper i pandemins tyglar. Tidigt i våras började Isabelle prata om att när hon blev klar med skolan skulle hon säkert få ett par veckors semester och hon längtade till fjälls efter några års studier.

Hennes förslag för årets vandring föll inte genast i god jord hos undertecknad. Hon ville gå den så kallade Trepass-leden, även kallad Jojo-leden, norr om Kebnekaisemassivet. Efter att ha studerat kartan och läst om leden i Fredrik Neregårds guidebok försökte jag förklara för henne att det skulle innebära långa sträckor i stenskravel och brant både upp och ner i besvärlig terräng. Något varken hon eller jag är direkt förtjusta i.

Blev anklagad för att vara negativ och insåg att det bara var att lägga ned. Hon målade upp fantastiska bilder av hur magiskt det skulle vara på vägen förbi Gaskkasjavri (Svarta sjön) på vägen mot Tarfala. Även vuxna barn bestämmer ofta över sina föräldrar 🙂

Nåväl, vi bestämde oss för en runda och planerade för den. Jag bokade båtskjuts första biten upp i Vistasdalen. Hela resan upp regnade det men väl framme i Nikkaloukta var vädret riktigt bra. Båtföraren Erik Sarri välkomnade oss ombord och en stund senare var vi framme vid den övre båtlänningen. Där blev vi sittande kvar i båten i ett väldigt trevligt samtal med Erik. Det visade sig att han var sugen på att själv gå Gröna Bandet om han bara kunde få till tiden för det. Han kör turister hela sommaren så det är inte lätt. Om jag bara tänkt på det då hade jag erbjudit mig att köra båten i två månader någon sommar så kunde han få gå. Hade varit ett spännande äventyr för oss båda!

Vi drog iväg uppför Vistasdalen i sakta mak. Som vanligt gick det aningen tungt första dagen. Fullpackad ryggsäck och sakta uppför hela tiden. Vi spanade så gott vi kunde efter någon maffig Vistas-älg men våra förhoppningar på den fronten grusades. Däremot fick vi se bakdel och svans på ett ulligt nystan som for iväg framför oss på stigen. Kan knappast ha varit något annat än en fjällrävsunge av årets kull.

Den enda Älg vi såg…..

Trots ett par mil i dvärgbjörkens och den frodiga grönskans dalgång klarade jag mig i bara min långärmade nätbrynja utan att bli särskilt åderlåten. Att Bella gärna ville hålla en viss distans till mig när vi mötte andra vandrare på grund av min, enligt henne, föga moderiktiga klädsel brydde jag mig mindre om.

Mot kvällen passerade vi en grupp tyska scouter och sen också Vistasstugan. Vi ville ta oss en bit upp längs leden mot Nallo för att komma ur klorofyllen och kanske få hoppas på lite vind. Vi hittade mycket riktigt en fin tältplats på en höjd men vinden uteblev så på kvällen var det gott om både stora och små törstiga vänner i luften.

Efter frukost bar det iväg fortsatt uppå mot Nallo. Nålspeten syntes hela vägen även om låg molnhöjd la den i dimma emellanåt. Fortsatt långsamt uppåt i en helt annan natur än gårdagens. Nu var det en vackert grönskande kalfjällsdal. Vid lunch var vi framme vid stugan där vi satte oss i lä vid en vägg och lagade mat. Det hade börjat blåsa så smått.

Stugvärden frågade efter vår plan och berättade när han hört den att rekordet på den endast 14 km långa Trepass-leden hölls av några mycket vältränade personer och löd på 11 timmar. Dvs bara drygt en (1) km i timmen.

Nu skulle vi fortsätta några km längs leden mot Sälka innan vi sen skulle svänga upp i Unna Reaiddavaggi. Lutningen blev alltmer märkbar och när vi svängde upp i dalgången och tog ett par hundra höjdmeter på kort sträcka så ändrades naturen helt ytterligare en gång. Nu blev det sten, sten och åter sten. Vi hade kanske inte trott det skulle bli så redan där men den halvmil vi hade kvar fram till Unna Räitastugan bestod enbart i stenhoppande.

Väl framme vid det lilla vindskyddet, som kallas stuga, hade vinden tilltagit men ett bad var av nöden tvunget. Både Bella och jag passade på att bada och byta till rena och torra kläder. Vi bestämde att kommande morgons väder fick avgöra om vi skulle försöka oss på passet eller om vi skulle skjuta ut oss i dalgången mot Vistas. Ingen av oss längtade efter att gå samma väg vi kommit.

Efter en blåsig natt blev det ändå en morgon där molnhöjden steg vartefter solen brände bort dimman. Vi gick uppåt! Ganska snart öppnade sig en fantastisk utsikt österut i dalgången. Vi pausade en stund innan vi gav oss i kast med det som i min guidebok beskrivits som den brantaste delen av de tre passen.

Jag var tvungen att lägga in bilden med hatten! Bägge mina döttrar hånar mig för den men de förstår inte hur praktisk den är att hänga myggnätet över. Det hålls då ut från ansikte och nacke på ett helt annat vis än en keps mäktar med.

Och nog blev det brant alltid! Upp mot krönet blev det att trampa i ett snöfält. Vi följde gamla fotspår och försökte sparka in oss längre i dessa för att få säkert fäste. Sista delen av snöfältet var lätt välvt och väldigt brant. Vi drog en suck av kättnad bägge två när vi fick fast mark under fötterna igen uppe på passhöjden.

Att gå uppför är tungt men att gå nerför är mycket värre. På södra sidan av alla passen är det stenskravel, ofta med stora stenar med djupa glipor emellan. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och jobba intensivt med stavarnas stödpunkter.

Det tog oss dubbelt så långt tid ner på botten av Kaskasavagge än det gjort upp till toppen av passet. Precis som guideboken säger är det betydligt enklare tidigare på säsongen då delar av stenfälten ännu täcks av snöfält att gå i. Eftersom sikten nu var lite sisådär och regnet hängde i luften valde vi att stanna för natt efter enbart 3,5 km. Klockan var nog inte mer än sen lunch. Vi lyckades hitta en tidigare stenröjd tältplats som funkade riktigt bra, lunchade och vilade sen i tältet. Döm om vår förvåning när vi senare fick se tre andra människor i den här svårtillgängliga dalgången.

Tidig morgon och ett nytt positivt beslut. Vädret såg lite bättre ut. Nästan så att solen var på väg igenom bitvis. Vi gick mot nästa pass med målsättningen att ta oss förbi de två kvarvarande och ner till Tarfala. Vi var bägge två överens om att mellanpasset såg ”snällare” ut norrifrån. Som vanligt stenigt men vi tog oss ändå relativt raskt upp till passhöjden. Sen däremot, ner mot botten av Guobirvaggi och sjön Guobirjavrrit, blev det en tidvis mycket brant balansgång på både vassa och regnblöta, mossbeklädda och därmed halkiga stenar ner till botten av dalgången. Kändes oerhört befriande att nå botten och sandstränderna vid den lilla sjön där vi fixade lunch.

Ovan: Vätskepaus på väg upp. Nedan: Utsikten från passhöjden norrut där vi kommit ifrån.
Där ska vi ner….
Guobirjavrrit med utsikt mot Rabots glaciär och Drakryggens fot till höger.

Efter en något kylslagen lunch där vi ännu en gång förvånades över att se ett tält rivas en bit från sjön samtidigt som ytterligare en varelse kom klättrandes ner från det södra passet. Efter lunch mötte vi det amerikanska paret som tältat i dalen och även tysken som klättrat ner dit söderifrån. Vi såg dessutom ytterligare två personer på håll. Jag kanske inte förstått hur populärt tillhåll den här oerhört karga och svårtillgängliga, men magiskt vackra dalen, var. Trodde vi skulle ha den helt för oss själva!

Så tog vi oss an det sista tvådelade passet. Första branten gick relativt lätt, fortsättning över ett flackare stenparti för att sen ta sista knäppen upp till passhöjden med utsikt över Gaskkasjavri, eller Svarta sjön som den också kallas. Där passerade vi också minnesstenen efter de omkomna vid en helikopterkrasch mot Gaskkasbaktis fjällsida under ett räddningsuppdrag 2001.

Det kan även gå illa för en och annan ren här.

Därefter var det dags för nedstigningen mot Tarfala. I boken stod det att det var viktigt att inte orientera för långt norrut för att man då hamnade vid ett stup. Var var det inte stup???? När vi pausade ovanför kommer det tre yngre grabbar uppknatande, den mest entusiastiske med oknutna gympadojjor på fötterna. Han undrade både om han skulle hjälpa oss ner med våra säckar för branten och om det sen var raksträcka fram till Drakryggen. De skulle ta sig dit för att sen springa tillbaka till fjällstationen vid Kebne, där de bodde. Jag hoppas det gick bra för dom.

När de försvunnit tog vi på oss säckarna och klättrade ner till snöfältet i kanten av glaciären. Jag tänkte att det ändå skulle vara enklare, och mindre otäckt för oss med viss olustkänsla inför branter, att ta sig ner i snön. Det visade sig gå riktigt bra.

Tarfala fjällstation bortom sjön.
Tarfala Fjällstation

Vi pausade en stund vid Tarfala men fortsatte ganska snart neråt längs dalen. Efter ytterligare 6-7 km kom vi ut på Kungsleden mot Nikkaloukta. Det som för oss mest var en transportsträcka blev något annat än vi tänkt oss i och med att starten på Fjällräven Classic gått samma dag. Mer än 2000 pers var, i lag med några minuters mellanrum, på väg upp mot Kebnekaise. Eliten hade passerat för länge sen. Nu mötte vi de som såg ut att vara nyekiperade, hälften i Fjällräven Keb Trousers á 2300:- paret, för åtskilliga tusenlappar i Naturkompaniets butiker. De såg tungt lastade ut, med massor av prylar hängande utanför ryggsäcken, och allt annat än glada. Några hade ett tillkämpat leende på läpparna och hälsade, andra stirrade bara trött och modstulet ner i backen. Vi kunde inte låta bli att fundera över hur mycket tunga prylar som läggs ut på blocket av människor som aldrig mer vill fjällvandra efter detta spektakel. Och de betalar dessutom en anmälningsavgift för att få delta.

Ursäkta min negativism men för mig är det Fjällräven och Naturkompaniets köpfest förklädd i fjällvandringsskrud!

Utsikt mot Kebnekaise Fjällstation och Duolbagorni.
Kebnes sydtopp synlig till höger i bild. Ursäkta för björkskraken i mitten.

Efter en lång dag och många höjdmeter kände vi att det fick räcka efter 23 km. Vi tog oss av leden en bra bit, längs leden tältade lagen huller om buller överallt, och hittade en fin tältplats med utsikt mot Kebnekaisedalen. Även en bäck att småbada i så kvällen blev bra.

På morgonen småsprang vi ner mot första båten över Laddjujavri. Vi hade 5 km dit och jag menade på att vi skulle hinna, Bella hade motsatt ståndpunkt. Båten gick när vi hade tvåhundra meter kvar fram. Vi såg aktern på den. Det visade sig att det skiljde fem minuter i tid på våra klockor och det var tyvärr Bellas som visade rätt. Jag hade fortfarande två minuter tillgodo på min klocka när vi var framme. Efter lång väntan på nästa båt, fem km promenad in till Nikkaloukta och skön dusch blev det hemresa. En mycket lyckad tur i magiskt kargt och vackert fjällandskap var över. Bella var supernöjd över vad hon fått se och uppleva. Själv var jag tacksam att jag överlevt strapatserna.

I natt har det regnat 138 mm i Gävle. Nytt Svenskt rekord enligt nyheterna. Jag undrar vad det krävs för signal på väckarklockan för att våra politiker, oavsett partifärg (bortsett från Trumpisterna och foliehattarna i SD som likt Strutsen fortfarande står med huvudet nere i sanden) ska våga fatta de beslut som krävs för att vi verkligen ska ställa om i Sverige. Javisst, många andra länder behöver göra ännu mer men trots allt förbrukar vi Svenskar, per person, resurser för mer än vad 4 jordklot kunde förse oss med. Inte ens Miljöpartiet vågar föra fram och stå för vad som krävs!

I Tyskland tog högerpolitikern Merkel redan 2010 ett beslut, mot kraftindustrins vilja, om att prioritera sol och vind i deras elnät för att påskynda omställningen av elmarknaden. Privatpersoner fick producera el utan att belastas med extra skatter eller besvärliga tillstånd. Det har gjort att Tyskland ligger hästlängder före Sverige när det gäller sol- och vindkraft. Visserligen är deras elpris högt då kolkraften inte har samma vinstmarginaler längre och kärnkraften fasats ut men det kanske är så att omställningen måste få kosta.

I Sverige däremot fick statligt ägda Vattenfalls representanter, i den utredning som var underlag till förra årets beslut, styra mot att behålla regleringarna. Visserligen med en höjd nivå för egenproducerad el där du måste registrera dig som elproducent med tillhörande skatter och administration. Nu går gränsen vid 500 kW vilket inte är särskilt mycket. Beslutet bromsar vår omställning kraftigt.

Kortsiktig profit har än en gång fått besegra förnuft och det värnande om snabb omställning för klimatets skull som samtliga politiker säger sig vilja stödja.

Trodde nog aldrig jag skulle skriva en sån sak men för oss som är lite äldre och minns kan man nästan längta till Fälldins ”Jag dagtingar inte med mitt samvete” i den dåtida kärnkraftsdebatten. Frågan är om dagens politiker har något samvete att dagtinga med eller om det enbart handlar om makthunger och politiskt spel?

Lappland 2020

Den ursprungliga planen att vandra hela Nordkalottleden sommaren 2020 blev, av kända skäl, tvungen att omplaneras. Det slutade med en kortare tur på drygt 13 mil i Lappland mellan Katterjåkk och Ritsem.

Målsättningen blev att, framförallt, testa att för första gången gå i trailrunners för att se om det skulle passa mig. I vandrarvärlden har det blivit en allt starkare trend som de som testat mestadels lovsjunger. Under det senaste året har jag köpt på mig och provat ett antal olika varianter utan att egentligen hitta någon modell jag jublat helt över. Kan dock konstatera att jag har skor stående så jag klarar mig ett antal år framåt och valde till slut den sko jag trodde mest på.

På vägen upp fick jag höra på radion att Norge öppnat gränsen för oss sörmlänningar. Då kunde jag gå min tänkta väg utan att riskera att bryta några regler. Ska jag vara ärlig hade jag nog valt att följa min plan oavsett det beslutet. Som Plura sjunger: ”Ännu finns den sorten som inte gör allt rätt”. Att gå ett par kilometer över gränsen i ett område där social distansering löser sig av sig själv och där det minsta problemet är att hålla två meter till sin nästa.

Från Katterjåkk går leden direkt upp till Katterjaur. Där passerar leden Svenska Fjällklubbens stuga och fortsätter över grönskande ängar runt sjön. För den som inte vill gå så långt utan hålla sig till ett boende nere vid vägen är det ett kanonfint mål för dagsutflykter. Finns flera att välja på i området och det blir genast högalpin miljö.

Vidare klättrar leden allt högre längs gränsen. Minnet av att det gick uppåt de första två milen hade jag tappat sen Bella och jag gick den här sträckan för fem år sen. Bitvis blir det aningen stenigt men det är en väldigt vacker led att vandra.

Efter 18 km i stekande sol, säkert en bit över 25 grader, fick det vara nog med höjdmeter för den dagen. Hittade en fin plats för tältet där det fläktade tillräckligt för att det nästan skulle vara myggfritt och en isande kall badbalja strax intill.

Vaknade till ännu en dag med klarblå himmel. Tog mig snabbt över högsta punkten och ner mot det djupa vadet. Förra gången hade vi det tufft att säkra Milton i strömmen när vi tog oss över. Nu stövlade jag bara rätt ut och rundade den kraftigaste strömmen på lite djupare vatten. Halva låren försvann under ytan men djupare än så blev det inte.

Stannade på höjden några km före Unna Allakas och åt lunch. Fläktade lite där så jag passade på. Vid stugorna var det tomt. Stugvärden tog dagen till att göra en topptur i solen. Längs leden hit hade jag ändå stött på sammanlagt ett tiotal andra vandrare.

Gick direkt vidare mot gränsen. Ingen gränskontroll synlig! Fortsatte fram till Cunojavri. Stranden jag nådde kan en sån dag tveklöst konkurrera med vilken medelhavsplaya som helst. Jag närmade mig två mil och det var ännu varmare än dagen innan. Tvekade inte en sekund utan kastade av mig kläderna och sprang ut i det långgrunda vattnet. Så skööönt!

Efter lufttorkning i solen gick jag fram till DNT:s hytta på andra sidan sjön. Där satt det fem norska kvinnor från Narvik. De frågade direkt om jag tänkt bo på hyttan samtidigt som de informerade om att den var fullbelagd. Den svenska parian lyste igenom rätt ordentligt. De pratade om ovädret som var på ingång, vilket jag också sett i prognosen tidigare. Kl 20 skulle det vara över oss. De tyckte jag kunde fortsätta de 15 km till nästa hytta som säkert inte var full. Med 21 km i benen och vetskap om 350 höjdmeter på slutet av den sträckan blev svaret att jag nog hellre litade till mitt tält.

Efter några km skulle jag passera en bro över en jokk. Vet inte om de höll på att renovera den eller om den bara var allvarligt skadad av vårfloden. Platsar tveklöst på Bellas och min lista över mindre trevliga norska hängbroar vi passerat. Slår sig definitivt in på topp tre! Lösa plankstumpar att balansera på och vajrar som omväxlande gick att hålla sig i och sen plötsligt bara hängde lösa. Över kom jag!

Såg molnen bli alltmer hotfulla och nästan halvvägs till nästa hytta kom första blixten. Skyndade mig fram till stigskiljet vid nästa bro där jag hoppades hitta lä för sydvästlig vind. Gick väl sådär kan jag tycka men efter 29 km kändes det som att det var nog.

Ingenting hände och jag började fundera på om det skulle bli något men vid 22 på kvällen var det över mig. Spänd på hur mitt Hilleberg Anjan skulle klara vinden men just då glad att jag valde det framför mitt ett drygt kg lättare alternativ, Bonfus Duos i DCF, innan avfärd. Kraftig vind och ösregn. När jag ett par dagar senare pratade med stugvärden i Hukejaure trodde han det blåst upp mot 30 sekundmeter. Han hade ägnat kvällen åt att se om deras skithus skulle blåsa bort. Efter några timmar lugnade sig vinden så pass att det gick att sova men regnet fortsatte.

Dagen därpå var det inte en stig utan en bäckfåra jag skulle vandra i. Hade i tältet tänkt försöka hålla mig hyfsat torr för att skydda fötterna lite. Gav upp den tanken efter 50 meter. Vatten precis överallt. Gick de 8 km med 350 höjdmeter upp till Caihnavaggehytta där jag tog en tidig lunch.

Sen tog den här turens tuffaste passage vid. Ytterligare drygt 200 höjdmeter upp i ett pass från norra sidan. Räknade med stenig terräng när jag kollade kartan hemmavid men inte att det skulle vara så lång sträcka med stigning i blockstensfält. Och nu duggregnade det naturligtvis och blåste en del också. Gjorde inte det redan hala, riskabla balanserandet lättare direkt. Det gick inte fort men till slut var jag över till passets södra sida, Betydligt kortare stenfält där men det räckte gott som det var. Så fort jag kom ner några hundra höjdmeter blev både terräng och väder bättre.

Avslutade dagens 20 km med att gå över varierad småskuren mark med små höjder med grönskande ängar däremellan ner till Gautelishytta. Kände att fötterna tagit en hel del stryk, först i den ständiga blötan och sen i stenhoppandet, så jag gick in i den lilla stugan för att torka skor och strumpor om det inte kom några som bokat. Som jag trodde dök det inte upp en människa så jag gjorde eld i kaminen och såg till att få torrt på fötterna till dagen därpå.

Min upplevelse av att gå i trailrunners är tudelad. Jag köper att det inte blir lika tungt som med kängor och att man därigenom orkar gå längre. Det är skönt att inte bry sig om vattendjup utan bara knalla rätt över jokkar och vad. Jag frös inte heller någon gång nu när det var så varmt. Men, i gyttjiga partier där jag med kängor bara klafsar på letar jag med skor på fötterna efter tuvor att hoppa på. Vill inte riskera trampa av mig skon i gyttjan. För min kroppsvikt plus ryggsäck kändes också mitt skoval rätt instabilt och lite ”svampigt” i balanserandet över stenpartier. Framförallt visade det sig att den ständiga blötan nötte sönder skinnet och gav blåsor, framförallt fram mellan tårna och på utsidan av framfoten. Det hjälpte inte med fotsalva och torra strumpor nattetid.

När jag gick från Gautelishytta hade jag återigen bestämt mig för att försöka hålla fötterna hyfsat torra. Den här gången gick det bättre. Solen och värmen kom tillbaka alltmer under dagen. Jag vandrade i en bedövande vacker miljö över gräsängar och utan djupare vatten att passera. Självklart blev jag fuktig av gräset men ändå inte genomblöt som tidigare.

Första halvan av leden ner till Hukejaure, ca 18 km, är en sån jag gladeligen skulle göra om. Var och varannan km passerade jag en sån där plats med grönskande gräsäng för tältet, sjö med badstrand och ett rinnande vatten strax intill. Drömlägerplats alltså!

Mitt problem den här gången var väl att jag saknar tålamodet att stanna upp någon längre tid när jag går själv. Erkänner att jag, med min egenodlade bild av ”eremit”, saknade sällskap. Har antingen vandrat med Bella, Bella och Milton, eller bara haft Milton med mig de senaste tio åren. Saknaden av honom gjorde sig starkt påmind.

Jag gick som sagt fram till Hukejaurstugan trots att den ligger lite vid sidan av leden. Stugvärden blev glad för en stunds sällskap i en stuga som ligger lite bortom de stora allfarvägarna. Lunchade på stugtrappen i trevligt samspråk innan jag fortsatte mot Sitasjaure. Hade redan bestämt mig för att fresta på lite den här dagen och att ge mig chansen till eftermiddagsbussen från Ritsem dagen därpå.

De två milen mot Sitasjaure har Bella och jag vandrat på vår NPL så jag visste att det var en relativt lättgången transportsträcka. Ramlade på i god fart över stora öppna ytor i stekande sol. Undrar hur många liter jag svettats på den här turen? Passerade samevistet vid Sitasjaure och den sista milen fick jag följa, de ofta sönderkörda, fyrhjulingsspåren fram till dammen och STF:s stuga. Pratade en stund med stugvärden men det gick knappt att stå still där på grund av myggen. bestämde mig för att fortsätta en bit till för att inte ha alltför lång sträcka längs grusvägen ner till Ritsem på förmidagen innan bussen skulle gå.

Var rätt sliten och kände av fötterna så efter bara ett par km passerade jag en höjd som såg tältvänlig ut strax bredvid den bommade grusvägen. Det fläktade lite så jag hoppade upp dit och slog kvickt upp tältet. Vinden dog ut helt och att laga mat var inte att tänka på i myggsvärmen. Åt upp en av de frukostar jag hade över och kröp sen snabbt in i tältet. Såg att dagens 42 km inte gjort mina slitna fötter gott men det fanns inget direkt jag kunde göra åt det. Rena strumpor på så jag slapp se dom och ner i säcken.

Tidig morgon och fortfarande vindstilla. Packade ryggsäcken inne i tältet. Behöll de torra, rena strumporna på. Ut och rev snabbt tältet och iväg. Gick 8 km längs vägen innan jag kom till en höjd där de fläktade så att jag kunde stanna för frukost.

Med dagens två mil var jag framme i Ritsem. Träffade STF:s trevlige platschef där och vi pratade vandring en god stund innan jag tog en lång skön dusch och de rena kläder jag fortfarande hade åkte på.

Efter en bussresa ner till Gällivare som egentligen är värd en egen berättelse, med purfärska inhyrda och pandemiarbetslösa skånska busschaufförer då de ordinarie gått ner i gruvan till dubbel lön, tog jag min egen bil för hemfärd. Där tog jag viss hämnd på myggen!

Sammanfattningsvis en mycket trevlig tur rent vandringsmässigt. Väldigt varmt och fint väder. Kanske för fint med tanke på myggen bitvis. Lite ensamt utan sällskap vilket gav onödigt långa dagsetapper. Och framförallt, om jag inte hittar ett par stabilare trailrunners som sitter som en smäck på foten, så åker nog mina tunga Meindl-kängor på igen till nästa tur så jag slipper blöta fötter fulla med blåsor och nötskador.

Den sista meningen är som att svära i kyrkan på en del av mina sociala vandringsforum men var och en får faktiskt bli salig på sitt!