Efter cyklingen jagade jag hotell. Fanns inte ett rum att uppbringa i Flåm, Gudvang eller Aurlandsvangen. Fullt överallt!

Fick till slut tag på ett rum i Österbö, där Aurlandsdalens avslutande två mil börjar, natten därpå.

Efter en tältnatt utan dusch åkte jag in till Aurlandsvangen på morgonen. Eftersom det inte var incheckning före kl 15 hade jag en del tid att slå ihjäl och jag visste att ”Aurlandsfjellet Extreme Triathlon” gick den dagen. De startade med 2 km simning i fjorden. Fortsatte med cykling fram och tillbaka över fjället till Laerdalsöyri, runt 9 mil. Ösregn hela tiden och det blåste bra på fjället också. Jag åkte upp till Österbö och blev förvånad över att se målfållan byggas upp där. De skulle alltså avsluta loppet med att springa drygt 21 km upp genom Aurlandsdalen. Samma branta sträcka som jag skulle gå nerför dagen därpå.

Jag fick mitt rum och från balkongen kunde jag se segraren gå i mål på 6 timmar och 33 minuter efter runt 4000 höjdmeter under loppet. Fortfarande i kraftigt regn!

Det är fascinerande vad en vältränad människokropp kan klara av.

Deltagare ramlade in hela eftermiddagen och kvällen. De sista på tider över 12 timmar.

Efter dagsregn kunde jag bara hoppas på bättring till nästa dag och min egen avslutande triathlonsträcka.

Och vilken dag jag fick!

Om väntan är min sämsta gren så är hotellfrukost kanske min starkaste. Önskar bara att det räckte med att äta en gång om dagen.

Klarblå himmel från start och det såg ut att hålla i sig. Hade lastat ryggsäcken för möjlig övernattning eller bara för att få lite bra träning beroende på vilket val jag gjorde.

Det gick en buss tillbaka till Österbö vid kl 17 så hann jag ner tills dess kunde jag ta den. Hade som sagt ingen aning om hur tuffa dom två milen skulle vara.

Började gå över mjukt böljande gröna ängar längs sjön vid Österbö. Sen började stigen följa älven. Mestadels neråt och bitvis på en smal klipphylla inhuggen i fjällväggen med älven nedanför stupet.

Stigen användes som förbindelse mellan östra Norge och fjordlandskapet runt Sognerfjorden. Många klövjehästar med tung last har tagit sig både upp och ner längs stigen vilket är imponerande.

Uthuggen stig i klippväggen!

Och branta stup på andra sidan!

Vid varje krök på älven, och därmed också på stigen, möttes jag av fantastiska syner med lummig grönska och häftiga vattenfall från de branta fjällsidorna.

Upptäckte att jag, egentligen utan att märka det, redan gått en mil ner i dalgången.

Passerade flera små gamla ställen där det bedrivits småbruk redan på 1600-talet vilket måste ha varit oerhört tufft att överleva på.

Stannade för paus vid ett av de äldsta och vackrast belägna stället, Sinjarheim.

Fortsatte sen neråt dalgången som mot slutet blev brantare och stenigare. Inte direkt läge för tältning.

Under dagen gick jag om ganska många som startat tidigare. Är det någon gång som min rutin och styrka som vandrare visar sig så är det när det går mer nerför än uppför. Två mil känns inte särskilt långt. Efter min stadiga frukost gick jag sträckan utan att stoppa i mig mer än en chokladbit. Desto mer vatten i värmen!

Väl framme vid servicebyggnaden i Vassbygdi samlades allt fler. Några hade personbilar parkerade och försvann men det var en stor grupp som väntade på buss åt bägge håll. Blev tydligt hur många som gått sträckan den här strålande söndagen.

Tog bussen tillbaka till Österbö lagom som regnet återigen började falla.

Tredje delen av det jag planerat var avklarad. Visserligen betydligt kortare vandring än tänkt men en helt fantastiskt vacker sträcka.

Har gjort tre olika aktiviteter som alla varit speciella på sitt sätt och definitivt värda att uppleva. Norge har så stora områden med helt magisk natur av olika slag. Eller som en väns kommentar till en bild på Insta: ”Norges natur är dopad!” Ja, definitivt krondopad!

Sen har det här varit ett i min smak lite väl turistanpassat och välfrekventerat område att besöka men det är rätt självklart att det blir så med dom förutsättningarna.

Så var det bara att bege sig hemåt till vardagen igen och börja drömma nya drömmar. Problemet är att för varje sak som bockas av på min ”bucket-list” verkar det tillkomma tre nya.

Jag ska säkert vara glad för att det finns gott om idéer att förverkliga!

That’s all folks!

Förlåt! Kunde inte motstå den dåliga rubriken.

Vid återkomsten till Flåm fick jag en ny chockerande syn. Har för mig att det fanns någon gammal katastroffilm där ett stort kryssningsfartyg rusade rakt mot en stad för full maskin.

Här såg det ut som att båten bara svalt hela byn. Snacka om malplacerad med ett 8-10 vånings fartyg i en by med max tvåvåningshus.

Tog en snabb tur in till Voss.

Naturligtvis åkte jag raka vägen till ”Skandinavisk Höyfjellutstyr”. Måste passa mig tänkte jag. Kanontrevlig man som drev butiken. Hittade en sovsäck som jag faktiskt kan ha nytta av även sen. Inte den allra lättaste kanske och definitivt inte den varmaste men helt klart den minsta packvolymen. Fyllning av Primaloft så det blir en vän för sommarturer med kajaken där det inte passar lika bra med dun.

Sen var det dags att ta tag i framtiden på allvar.

Att åka tåg till Haugastöl på lämplig tid var inte helt lätt. Till Finse gick bra men så stannade inte tågen på Haugastöl. Sen eftermiddag kunde jag komma dit och då med behov av övernattning innan jag plockade ut cykeln morgonen därpå. Skulle innebära väntan antingen i Flåm eller Finse större delen av dagen. Att vänta, vet alla som känner mig, är inte min starkaste gren.

Med vetskapen om mycket kraftigt regn i antågande till lördagen, enligt YR, ville jag börja cykla på fredagen och göra en god del av sträckan.

Det slutade med att jag fick nöja mig med Finse som startpunkt. Missade de första 27 km men det skulle ändå bli 56 att cykla.

Packade allt klart kvällen innan. Målet var att ta en tältnatt ändå efter två tredjedelar.

Jag, något fåtal norrmän och 400 japaner embarkerade turisttåget på Flåmsbanan. Rätt häftigt med ett tåg som tar 850 höjdmeter på två mil. Och Flåmsbanan byggdes redan på 40-talet. Undrar om de hade kunnat göra det lika bra idag?

Halvvägs upp stannade tåget och alla uppmanades gå av för fem minuters fotostopp. Jag satt kvar men blev nyfiken när musik började överrösta vattenfallet som var fotomålet. Då var det en danserska som utförde en ritual uppe på berget bredvid fallet. Japanerna filmade som galningar!

Tågbyte i Myrdal till Bergensbanan mot Oslo. Av i Finse och leta upp rätt cykeluthyrare. Fick min DBS Rallarcykel. 11 växlar och dubbla skivbromsar. Tack och lov för det sista! Ja, eller för bägge delarna!

Kom i samspråk med ett gäng om tre norska par. De skulle cykla direkt ner till Flåm så jag sa att eftersom jag skulle ta det lugnt och tälta en natt på vägen så la jag mig bakom dom.

Första milen upp till högsta punkten, 1343 meter, på hela rallarvägen var riktigt tung. Då behövdes verkligen de lägre växlarna. Blev också tvungen att kliva av ett par gånger när mjölksyran stod som en fontän ut genom springorna i hjälmen.

Saknas en del träning!

Visade sig också vara den sämsta delen av vägen när det gällde underlaget. Rejält stenigt och gropigt. Smådugg, lite dimmigt och bara några få plusgrader.

Sen, bara vi passerat höjden, så vände det mesta. Det blev verkligen fart på hjulen. Och bromsarna behövdes. Solen började titta fram. Temperaturen steg för varje hundratal höjdmeter neråt längs vägen.

Och de stackars norrmännen blev inte av med mig. Jag försökte verkligen lämna dom ifred men med hjälp av min massa i nedförsbackarna rullade jag ständigt ikapp dom. Ett par av deras damer bromsade nog rätt hårt också.

Istället för frystorkad lunch blev det kaffe och våffla i en fjällstuga, med litet museum, ihop med norrmännen.

Jag cyklar en mil till sen stannar jag och tältar sa jag. Bara det att den milen rullade jag ganska fort. Kvart i två satt jag vid en sjöstrand i solen och tänkte att så här tidigt kan jag inte stanna.

Bella och jag har blivit aningens skadade av våra långfärder. Att sätta sig ner och bara vara i flera timmar är något jag tappat. Är så van att ha krav på sträcka och prestation. Och att göra det ensam utan någon att prata med eller något att sysselsätta sig med. Hur gör man då???

Rullade ikapp norrmännen igen som bara skrattade åt mig.

Inte vackert men nödvändigt skydd!

Stenbro byggd på 1800-talet som håller än!

När jag kom så långt ner att jag fick mottagning igen kollade jag YR. 12-15 mm på förmiddagen bara. Regn hela dagen.

Blött i de brantaste svängarna på slutet. Ingen sikt för foto.Bestämde mig för att det var lika bra att fortsätta ända ner.

Tillbaka i Myrdal tittade jag på när folk åkte ”pipe-line” ner för värsta branten.

Inget för mig så jag tog de sandiga serpentinsvängarna ner med ett fast grepp om bromsarna.

Sen när vägen blev bättre, så småningom till och med asfalterad, så gick det undan vissa sträckor. De 850 höjdmeter som tåget tog mig upp rullade jag nu ner på de två milen.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det här var en häftig och kul upplevelse. Hade mer än gärna cyklat från Haugastöl så att det blev ett par mil till. För den som gillar att cykla mountainbike så kan jag verkligen rekommendera äventyret rallarvägen. Som vanligt lite för mycket folk för min smak men riktigt karg högfjällskaraktär på de högre belägna delarna och ner i grönskande lummiga dalgångar på slutet.

Nu ska jag försöka ladda om för gren tre av mitt triathlon. Erkänner att det känns lite tungt i dagens regn och en rätt blöt prognos för kommande dagar.

Men efter bokning av natt på hotel i Österbö, med sanering av mig själv och ompackning av utrustningen i bilen som prio, kommer det säkert kännas bättre.

Har redan bestämt mig för att den inte blir den långa vandring över kalfjället från Hallingskeid som jag tänkte från början utan en kortare tur genom Aurlandsdalen. Fick just höra att det är extremt höga flöden genom dalgången efter allt regn så det blir spännande.

Kanonbra cykel för ändamålet!

Morgonköer till toan!

Det är lite dubbelt för min del. Alldeles för mycket folk för min smak på de flesta ställen samtidigt som jag inte hittar några att faktiskt prata med. Har trots allt ett socialt behov och vill gärna träffa lokalbefolkning för att lyssna till deras berättelser och sanningar.

Dom människorna hittar jag inte i det turist-getto som Flåm är.

Ett nytt kryssningsskepp….

på väg in i Flåms lilla hamn!

En av alla turistbåtar!

Blir förmodligen något annat i Österbö som är en utgångspunkt för vandrare.

Hyfsat väder, framförallt på förmiddagen, sa YR. Lokalbefolkningen hävdar dock att YR har mest rätt när det gäller gårdagens väder. Frukost och kaffe, sen ner till kajaken och iväg. Dryga milen in till Gudvang.

Nu bar det av in i den allra smalaste delen av fjorden. På ett ställe bara 250 m bred.

Det kändes ganska tungt. Har ingen koll på om tidvattnet var på väg ut eller om det bara är motström av allt vatten som rinner ner inne i fjorden. Inte samma markanta skillnad på vattenstånd här som vid Helgelandskusten där det skiljde 2-3 meter mellan ebb och flod.

Plötsligt upptäckte jag att jag gled precis intill en klippvägg som reste sig kanske 800 meter rätt upp. Inte så smart med tanke på risk för nedfallande sten. Gled ut en bit och förvånades av att det var så lugnt på båtfronten.

När jag till slut mötte en rutebåt höll jag in mot land igen. Då rullade ett gäng sälar av en klippa ner i vattnet. Jag låg still en stund och försökte fota men dom bara jävlades med mig. Så fort jag lyckats zooma in ett sälhuvud så dök det och kom upp någon helt annanstans. Jag gav upp!

Raskare än jag trodde passerade jag den lilla byn Backe och kom fram till Gudvang.

När jag gled in lämnade Fjord Kongen hamnen för full maskin och gick precis intill mig. Kanske ville han se mig kantra men det gick han bet på!

Gick in på Joker, plockade ihop lite godsaker till enkel lunch och frågade om jag kunde ta ut kontanter i postkassan. Behövde pengar för att betala mitt boende till Arild. Det gick inte med svenskt kort sa kassören och när jag då skulle betala mina varor fanns inte kortet i plånboken. Bara att slokörad och tomhänt gå därifrån.

Igår kväll tog jag med mig kortet ner till mitt snyltande på Arilds WI-FI för att förnya en prenumeration. Stoppade det i bröstfickan på tröjan och glömde sen lägga tillbaka det i plånboken. Det börjar bli för många missar nu!

Det gick ingen nöd på mig alls eftersom fikaluckan på kajaken var proppfull. Det ska fikaluckor alltid vara enligt lag, så det så!

Och jag fick ju ändå inte ta ut pengar men ändå….ansökan om förmyndare närmar sig brådstörtat.

Efter en kortare paus än tänkt paddlade jag tillbaka mot Dyrdal. Helt plötsligt var det gott om både båtar och andra kajaker. Kom på att jag nog inte lever efter samma dygnsrytm som turisten i gemen.

Ett tag försökte jag styra och parera vågorna från båtarna men snart insåg jag att det inte var någon idé. Det kom vågor från båtar som jag mötte, båtar som körde om mig eller vågor som kom tillbaka från klippväggarna på sidorna. Båtarna körde ändå relativt sakta i den trängre delen av fjorden så det var ingen fara.

Paddlade längs fjordens andra sida nu och fick se klippan Breiskrednosi som jag hade velat nå igår. Riktigt mäktigt och jag förstår vilken fantastisk utsikt det måste vara därifrån. Den upplevelsen adderar jag till min hink-lista, vilken redan är lång som papperet på en toarulle.

Vid en av fjordens smalaste passager hade en privat lyx-yatch ankrat mitt i farleden så att de andra båtarna fick väja för den. Så ynkligt liten att den inte ens hade helikopterplatta.

Ganska raskt var jag sen tillbaka till Dyrdal men utan pengar att betala mitt boende med.

Dagen därpå vaknar jag till klarblå himmel och solsken för första gången sen jag passerade gränsen.

Funderade ett slag på att göra en nu topptur. Idag skulle det vara en himmelsvid utsikt därifrån.

Hade ändå bestämt mig för att paddla tillbaka och så fick det bli. Sa ”på återseende” till Arild och paddlade iväg. Trots rätt kylig luft rann svetten ner i ögonen så länge jag paddlade i sol. Kom jag i skugga av bergen blev de betydligt kyligare.

Här och var dök det upp ett svart sälhuvud framför kajaken. Ungefär som att ryska attackdykare spanade på mig. Så fort jag fått fram telefonen ur fikaluckan och börjat zooma så dök huvudet igen. Jag gav upp!

När jag skulle korsa fjorden för att runda udden och in i Aurlandsfjorden igen blev jag tvungen att vänta ut trafikstockningen. 5-6 båtar på en gång i alla riktningar. Många vågor blir det!

Sen blev det raka spåret till Undredal och upptag. Lastning och raskt iväg till Voss för att lösa bristen på sovsäck.

Nu väntar nästa lilla eskapad!

Missförstå mig inte! Jag gillar verkligen att paddla kajak och den tar mig till platser jag annars missar. Jag befinner mig direkt i naturen på ett helt annat vis än i en båt. Jag tar mig relativt fort, och helt tyst, fram med måttlig ansträngning om det inte är motvind.

Det är bara sååå mycket grejor att hålla reda på. En speciell utstyrsel från topp till tå som inte går att använda till något annat. Och det ska komma från honom som, nästan uteslutande, ekiperar sig på Haglöfs Outlet i Avesta!

Sen är det flytväst och kapell, paddel och pump. Därefter ska man hitta en bra plats att sjösätta, lyfta av kajaken från biltaket utan att tappa balansen på det långa åbäket och riskera repa bilen, i vattnet med den och sen själv ta sig i utan att bada ofrivilligt och bli till åtlöje för eventuella åskådare.

När man därefter väl hunnit en liten bit drabbas man av det män i min ålder har en viss benägenhet för efter två rejäla koppar kaffe till frukost. Dags att pinka!

Alla är nämligen inte skapta på samma vis som en av mina vänner som påstår att han fortfarande klarar sig med två tillfällen per dag. Visserligen ser han då, två gånger per dygn, ut som en kvinna i begynnande grocess eller, kanske mer troligt med tanke på att han är man, med en rejäl gubbmage innanför byxlinningen.

Då ska man hitta ett lämpligt ställe att gå iland på. Upprepa den riskabla proceduren med att ta sig ur och sen, efter avklarat värv, i båten igen. Dessutom så ska kanske kapellet av och på igen. Sitter det dessutom med hängslen innanför flytvästen – ja ni fattar.

Kanske är så att det egentligen mest handlar om att jag fortfarande är aningen otrygg med mitt kajakande.

Tillbaks till vandrandet!

Allt är så enkelt. Inatt har regnet vräkt ner. Det som igår var rännilar nerför bergssidorna är idag floder. Enligt prognosen skulle det regna igen under dagen. Alltså lika bra att ta en promenad uppåt dalgången.

Kortbyxor, T-shirt, regnställ och lite snacks i en packpåse på ryggen. Så enkelt är det att vandra!

98% luftfuktighet och åtskilliga höjdmeter så ingen idé att blöta ner mer kläder även om det är kyligare än tidigare.

Vägen upp genom dalen är den lummigaste djungel man kan tänka sig. Arild säger att gräset växer 4 gånger så fort här som på östlandet tack vare den naturliga växthuseffekt som fukt och värme i kombination åstadkommer här.

Träffade får-bonden som hade omkring 500 får gående på fjället och i dalen här. Utan dom och de fåtaliga människor som försöker hålla brukslandskapet öppet skulle djungeln ta över på nolltid.

Älvfåran i mitten av dalen skär sig allt djupare ner i dalgången och nattens regn har gjort alla flöden sprängfyllda.

Efter några km uppåt kommer jag till ett himmelrike på jorden.

Gården Draego ligger öppet på en grönskande slänt där man fortfarande ser en lite glipa av fjorden långt därnere.

Här skulle jag gärna vilja tillbringa en höstvecka när färgerna ändrar sig och luften är hög och klar. Sitta vid fönstret och titta på utsikten med en brasa sprakande bakom ryggen. Ta en topptur när det är klarblå himmel. Eller varför inte en vårvecka när grönskan spirar och allt vaknar till liv igen!

Tyvärr är det inte Arild som äger den så jag vet inte om den går att hyra.

Fortsätter den allt sämre vägen upp till sätern Hjölmo som också är slutet på vägen. Här har man lämnat fjorden bakom sig och istället öppnar sig en fjällvärld med Fresvikbreen på 1642 meters höjd inom bara någon halvmils avstånd. En glaciär så nära inpå djungelgrönskan!

Jag går en bit till på stigen upp mot utkikstoppen. Det regnar lätt och tyvärr är bergen insvepta i dimma mest hela tiden. Låg molnhöjd, dimma och regn ihop med allt vatten som forsar fram efter natten gör att jag bestämmer mig för att vända. Har ca 4 km och 500 branta höjdmeter kvar upp till stupet ner mot fjorden. Inte riktigt läge för det idag när det förmodligen ändå inte är någon utsikt.

Hemåt går det betydligt raskare. Stannar och fotar eller hälsar på några får här och där. Genomblöt och hungrig så hägrar varm dusch och mat!

Två faktorer som ofta får mina ben att röra sig snabbare.

Facit blev en på många vis enkel men härlig vandringstur på 14 km och 650 höjdmeter.

På kvällen sitter jag länge på bryggan och tittar på båtarna som passerar. Nya paddlargäng med 7-8 tält kamperar på de två grönytor jag ser från bryggan. Varje dag nya gäng. Vad jag vet så finns det inte toaletter på alla ställen. Det är också en väldigt begränsad yta innan klippväggen bakom reser sig lodrät upp. De kanske har portabla bajamajor med sig eller placerar ut i förväg.

Det är så tydligt att med en kort säsong gäller det att kräma ur så mycket pengar det bara går. Funderar på hur länge en sån här plats överlever massturism utan att naturvärdena tar alltför mycket stryk.

Fårbonden sa att det knappt finns fisk i fjordarna längre, oklart varför enligt honom men gott om säl och reglerade vatten som hindrar laxens fortplantning var två misstänkta orsaker. Och vattnet är inte lika klart som vid Helgelandskusten enligt min bedömning.

Pratade med ägaren till en camping i Gudvang häromdagen som sa att debatten om hur långt de skulle gå i sin ”prostitution” bitvis var rätt het. De som lever på turismen gör stora pengar. De som inte gör det har bara nackdelarna.

Jag är tyvärr själv en del av något jag egentligen ogillar!

Arild har fått hjälp av ett gäng Nepaleser att reparera en stenlagd stig. De är mästare på den typen av stenarbete och varje sommar sen flera år tillbaka kommer ett gäng till Norge för olika projekt.

De har reparerat många olika leder i norska fjällen samtidigt som pengarna de tjänar här har byggt mycket välstånd i deras hemby i Nepal.

I ett mellansnack på en liveinspelning hänvisar Winnerbäck till en vetenskaplig undersökning som påstår att människor som lyssnar på melankolisk musik har större förmåga till empati. Efter en lång bilresa med mina musikval, utan medresenärer med behov av glättigt upptempo, förstärkt med Marie Nilsson-Linds känslosamma, sorgliga men ändå humorkryddade, sommarprat måste min empatiska förmåga peakat på oanade höjder.

Efter Bellas och min tur till Helgeland hade jag länge planer på att dra till Vätsäri ödemark i nordöstra Finland för en riktig eremitfärd genom de fantastiska skogarna där och försöka leva av fiske. Avståndet fick mig dock att tveka. En alltför lång bilresa. I mitt stora velande fick jag då ett tips av min Norske vän Marius om vandring i Aurlandsdalen eller kanske cykling av rallarvägen över Hardangervidda. Då tänkte jag att varför inte…

Jag upptäckte att bästa utgångsläge för bägge delarna var Flåm och där fick jag även syn på Naeröyfjorden.

Så tillkom planen på mitt eget friluftstriahtlon!

Väl framkommen till Flåm vid Aurlandsfjordens slut fick jag en chock. Jag hade räknat med att det skulle vara gott om turister men det här var rent löjligt många. Den väldigt speciella järnvägen upp till Myrdal drar massor av folk. Men framförallt lockar fjordarna. Det är små turistbåtar, det är snabba gummibåtar i oräkneliga mängder, det är större turistbåtar, det är de ordinarie rutebåtarna och sist men inte minst ett och annat kryssningsfartyg. Och alla ska på eller av i Flåm. Dessutom mängder av paddlare på korta eller längre turer i ”äventyrsföretagens” regi.

Jag åkte vidare till Gudvang i änden av Naeröyfjorden. Nästan lika illa där. Inget tåg och färre stora båtar men ännu fler paddlare.

Till slut hittade jag en väg ner till en liten by, Undredal, längs fjorden några km norr om Flåm där det var något lugnare. Paddlare som skickades ut även där men inga båtar. Det fick bli min startplats tänkte jag när paniken lagt sig en aning.

Tog en sväng upp till utkiksplatsen Segastein innan det blev kväller.

Tidig morgon vid Undredal. Måndag och sista turistsöndagen förbi. Ingen annan paddlare än jag. Perfekt! Lyfte av kajaken och började packa. Plötsligt slås jag av insikten – ingen sovsäck!!!! Jag som är mångårig världsmästare i förberedelse hade sumpat en av de viktigaste hörnstenarna. Kom ihåg hur jag tänkte att det var synd att trycka ihop dunet i packpåsen så långt innan. Den får ligga kvar i säcken så packar jag den när det är dags tänkte jag.

Tänk vad kul för min vän Johan som själv helst tar saker på uppstuds i sista sekunden och som alltid terroriserar mig för min vilja att förbereda allt i mycket god tid.

Nöden har ingen lag. Det tunna Jysk-täcket i påslakan jag använt på resans övernattning fick duga. Bara att trycka ner i en vattentät påse och hoppas på det bästa.

Till kylan på Hardangervidda duger det inte men den dagen den sorgen.

Äntligen ut i kajaken och iväg. Prognosen säger regn och kraftig åska på eftermiddagen. Därav tidig start för att slippa fungera som åskledare på fjorden sen.

Oerhört maffig natur att glida fram i. Lodräta klippväggar på över 1000 meter längs vägen. Passerade huset Stigen högt upp på den branta sidan och tänker -Varför då? Samtidigt som jag imponeras av viljan och envisheten som krävts både för att bygga hus och för att överleva där.

Samtidigt som jag rundar udden mellan fjordarmarna leker ett gäng tumlare en bit ut i riktning mot stora Sognerfjorden. Försöker fota men dom vill inte vara med på bild.

Någon av de snabba gummibåtarna finns hela tiden i närheten men dom behöver jag inte bry mig om. Däremot de äldre halvstora turistbåtarna. De kör fort och gräver upp grov sjö. Gäller att ta de brytande vågorna rätt när de sköljer över kajaken.

Regnet börjar när jag precis fått syn på Dyrdal som är tänkt som dagens mål. Korsar fjorden och hinner bli rejält dyblöt innan jag är framme.

Går upp till paret på sin altan för att fråga var de vill ha en ensam paddlare. Det är mannen från ett avsnitt av ”Där ingen skulle kunna tro – att någon kunde bo” jag nyligen sett.

Efter en stunds samtal landar jag i att hyra ett rum i en liten länga uppe i den gamla lilla byn. Han vill knappt ta betalt för det. Tanken på min ”sovsäck” och prognosen med 30 mm regn under dagen därpå gör det till ett självklart val.

Efter mat, dusch och klädbyte landar jag på deras altan igen för kaffe med våfflor och trevligt samspråk.

Avsnittet av ”Där ingen skulle tro..” lockade en ny kvinna ut till honom så nu är det två som bor här. Snacka om kontaktannons!

Jag kanske ska göra en svensk variant på Gropängsvägen.

På kvällen vräker regnet ner oavbrutet. Runt de här två fjordarna finns det ikväll inte en grön fläck eller platt klippa där det går att slå upp ett tält, det finns inte direkt många såna platser, som inte är bebodd av paddlare. Kan inte påstå att jag är avundsjuk på dom!

Från Dyrdal går det en stig upp till en utkikspunkt på 1189 meters höjd över fjorden, Breiskrednosi. Min tanke är att gå upp dit i morgon. Är en tur på 6-7 timmar. Men regnar det hela tiden finns det ingen anledning. Pratade med några paddlare som varit dit idag. Precis när de kom fram hade de en stund med sikt innan molnen svepte in allting i sitt ludd.

Kan säga att de såg ut att dregla en del när de passerade mitt krypin. De var svettiga, blöta, leriga och skulle paddla över till sina tält på andra sidan fjorden.

Årets första Norge-tripp!

I avsaknad av planer för nya längre turer finns det mängder av andra små äventyr som lockar!
Frågan är bara hur allt ska hinnas med?
Är det verkligen nödvändigt att ha ett heltidsjobb? Går det att hitta vägar ut ur ekorrhjulet och in i något annat som lockar alltmer?

Jag har själv inget svar på mina frågor än så länge men tankarna snurrar alltmer i huvudet.
Vad vill jag ägna min tid åt? Hur kan jag forma mitt liv för att kunna göra det jag VILL göra i större utsträckning istället för det jag MÅSTE göra?

På senare år har jag varje sommar hyrt kajak för någon kortare tur över ett par dagar.
För två år sen gjorde jag slag i saken och skaffade egen kajak till både mig och mina döttrar. Självklart har jag sen dess sett många skildringar från vatten jag skulle vilja paddla i.

Som stor Norge-fantast dök naturligtvis Helgelandskusten upp som en klart lysande stjärna. Fantastisk natur och inte sönder-turistat i samma omfattning som Lofoten än.
Som relativ nybörjare utan förmåga till att rolla eller andra färdigheter som krävs av en fullfjädrad havspaddlare tänkte jag att det väl ändå skulle gå att göra en något enklare ”se och lära” tur. Isabelle var naturligtvis inte sen att nappa på min idé och efter en del planerande bar det av.

Till skillnad mot våra tidigare ”vandra 2,5-3 mil om dagen” turer de senaste åren tänkte vi oss en mer relaxad tur med bilen som basläger. Med fullpackad bil och kajaker på taket tog vi oss upp till Helgelandskusten och bilfärjan ut till den lite större ön Tomma. Hade sett skildringar som visade att den var en bra utgångspunkt för paddling i relativt skyddade vatten bland småöar.

Vi hittade en fin plats att campa på. Det var rätt kyligt och blåsigt när vi kom fram så vi avvaktade bättre väder. Tyvärr gick det åt fel håll! Den första natten regnade det enorma mängder. Samma natt som det kom 30 cm snö vid Tarfala och snö på många ställen i fjällen.
Det fortsatta regna och blåsa kraftigt med bara några få plusgrader. Efter två dygn hade vi inte ens lyft av kajakerna från bilen.
Vi ledsnade, tog oss in till fastlandet igen och gjorde en road-trip runt Svartisen och Saltfjellet upp till Bodö. Efter ett par nätter på hotell där, vilken lyxtillvaro för oss, blev vädret bättre och vi rullade söderut igen.

Efter en avstickare på anläggningsvägen upp till Storglomvatnet i kanten av den jättelika glaciären Svartisen kom vi oss så småningom till Jektvik där vi hittade ett enkelt ställe att campa på. Vi kunde sätta i kajakerna från bryggan där vi också fiskade. Blev ett bra första test för oss att paddla ut ur bukten och följa kusten söderut. Vi fick känna lite på vågorna, både de naturliga och de som färjorna orsakade.

Efter ett par nätter där tog vi med oss bilen och for ut till Rödöya. Också ett ställe jag fått tips om. Nu slog vädret om till riktigt bra och paddlingsvänligt.
Vi fick en härlig paddling norrut runt ön. Mina tips om fantastiska sandstränder stämde men tyvärr var de upptagna av andra paddlare och vi fortsatte till norra sidan av ön. Hittade en högt belägen lägerplats där det fläktade tillräckligt för att vara myggfritt.
Vilket fiske vi hade på kvällen! Jag överdriver inte när jag påstår att mer än var tredje kast gav napp. Det var Sej, Torsk, Makrill och även Hälleflundra som nappade. Tyvärr fanns ingen möjlighet att ta reda på fisken utan den krokades av och släppte i igen.

Dagen därpå, i strålande solsken och hetta, hade vi tänkt oss en topptur till den 443 m höga spetsen på ön. Tre sidor stup och en brant stigning på den fjärde. Inget som vi båda, smått höjdkänsliga, kände oss helt tillfreds med efter svettigt slit uppför. Men vilken utsikt vi belönades med! Fantastiska vyer i det perfekta vädret.

Som alltid fanns det dock en hake i det underbara. Väderomslaget hade fått flugor att kläckas. I miljarder kändes det som. De var precis överallt! I ögon, näsa, mun, ja precis överallt i mängder. Den lilla vind som blåste på toppen räckte inte till för att hålla dem borta. Vi fick svårt att ta bra foton eftersom det hela tiden blev svarta fläckar i bilderna.

På väg ner hoppades vi slippa dem vid tältet men där gick vi bet. Ända fram till sen kväll höll de oss sällskap. Gick inte ens att laga mat utan vi fick vänta tills det lugnade ner sig.
Lyckades ändå dra upp en torsk att filea och lägga i stekpannan. Då snackar vi färsk fisk!

Dagen därpå var tanken att vi skulle paddla oss ut bland de mindre öarna utanför. Ett nytt väderomslag gjorde att vi inte såg ens den närmaste ön. Ingen sikt alls. Vi bestämde oss för att paddla tillbaka till bilen igen.

Efter en biltur ner längs kusten och ett besök uppe vid högfjällsområdet Okstindan på väg hem landade vi efter en tur som gett oss många lärdomar. Det blev definitivt inte så mycket paddling som vi planerat men vi vill gärna återvända till den magiska naturen. Nu vet vi var vi ska ta vägen och när på året vi ska planera in resan. Däremot känns det som att ytterligare kajakvana krävs så att de överfarter, över öppet vindutsatt hav, på 1-2 km mellan de större öarna inte känns obehagliga utan snarare lockande.

Lite mer träning och en och annan utrustningspryl för att öka säkerheten så kör vi igen!