Ständigt detta Norge!

I ett mellansnack på en liveinspelning hänvisar Winnerbäck till en vetenskaplig undersökning som påstår att människor som lyssnar på melankolisk musik har större förmåga till empati. Efter en lång bilresa med mina musikval, utan medresenärer med behov av glättigt upptempo, förstärkt med Marie Nilsson-Linds känslosamma, sorgliga men ändå humorkryddade, sommarprat måste min empatiska förmåga peakat på oanade höjder.

Efter Bellas och min tur till Helgeland hade jag länge planer på att dra till Vätsäri ödemark i nordöstra Finland för en riktig eremitfärd genom de fantastiska skogarna där och försöka leva av fiske. Avståndet fick mig dock att tveka. En alltför lång bilresa. I mitt stora velande fick jag då ett tips av min Norske vän Marius om vandring i Aurlandsdalen eller kanske cykling av rallarvägen över Hardangervidda. Då tänkte jag att varför inte…

Jag upptäckte att bästa utgångsläge för bägge delarna var Flåm och där fick jag även syn på Naeröyfjorden.

Så tillkom planen på mitt eget friluftstriahtlon!

Väl framkommen till Flåm vid Aurlandsfjordens slut fick jag en chock. Jag hade räknat med att det skulle vara gott om turister men det här var rent löjligt många. Den väldigt speciella järnvägen upp till Myrdal drar massor av folk. Men framförallt lockar fjordarna. Det är små turistbåtar, det är snabba gummibåtar i oräkneliga mängder, det är större turistbåtar, det är de ordinarie rutebåtarna och sist men inte minst ett och annat kryssningsfartyg. Och alla ska på eller av i Flåm. Dessutom mängder av paddlare på korta eller längre turer i ”äventyrsföretagens” regi.

Jag åkte vidare till Gudvang i änden av Naeröyfjorden. Nästan lika illa där. Inget tåg och färre stora båtar men ännu fler paddlare.

Till slut hittade jag en väg ner till en liten by, Undredal, längs fjorden några km norr om Flåm där det var något lugnare. Paddlare som skickades ut även där men inga båtar. Det fick bli min startplats tänkte jag när paniken lagt sig en aning.

Tog en sväng upp till utkiksplatsen Segastein innan det blev kväller.

Tidig morgon vid Undredal. Måndag och sista turistsöndagen förbi. Ingen annan paddlare än jag. Perfekt! Lyfte av kajaken och började packa. Plötsligt slås jag av insikten – ingen sovsäck!!!! Jag som är mångårig världsmästare i förberedelse hade sumpat en av de viktigaste hörnstenarna. Kom ihåg hur jag tänkte att det var synd att trycka ihop dunet i packpåsen så långt innan. Den får ligga kvar i säcken så packar jag den när det är dags tänkte jag.

Tänk vad kul för min vän Johan som själv helst tar saker på uppstuds i sista sekunden och som alltid terroriserar mig för min vilja att förbereda allt i mycket god tid.

Nöden har ingen lag. Det tunna Jysk-täcket i påslakan jag använt på resans övernattning fick duga. Bara att trycka ner i en vattentät påse och hoppas på det bästa.

Till kylan på Hardangervidda duger det inte men den dagen den sorgen.

Äntligen ut i kajaken och iväg. Prognosen säger regn och kraftig åska på eftermiddagen. Därav tidig start för att slippa fungera som åskledare på fjorden sen.

Oerhört maffig natur att glida fram i. Lodräta klippväggar på över 1000 meter längs vägen. Passerade huset Stigen högt upp på den branta sidan och tänker -Varför då? Samtidigt som jag imponeras av viljan och envisheten som krävts både för att bygga hus och för att överleva där.

Samtidigt som jag rundar udden mellan fjordarmarna leker ett gäng tumlare en bit ut i riktning mot stora Sognerfjorden. Försöker fota men dom vill inte vara med på bild.

Någon av de snabba gummibåtarna finns hela tiden i närheten men dom behöver jag inte bry mig om. Däremot de äldre halvstora turistbåtarna. De kör fort och gräver upp grov sjö. Gäller att ta de brytande vågorna rätt när de sköljer över kajaken.

Regnet börjar när jag precis fått syn på Dyrdal som är tänkt som dagens mål. Korsar fjorden och hinner bli rejält dyblöt innan jag är framme.

Går upp till paret på sin altan för att fråga var de vill ha en ensam paddlare. Det är mannen från ett avsnitt av ”Där ingen skulle kunna tro – att någon kunde bo” jag nyligen sett.

Efter en stunds samtal landar jag i att hyra ett rum i en liten länga uppe i den gamla lilla byn. Han vill knappt ta betalt för det. Tanken på min ”sovsäck” och prognosen med 30 mm regn under dagen därpå gör det till ett självklart val.

Efter mat, dusch och klädbyte landar jag på deras altan igen för kaffe med våfflor och trevligt samspråk.

Avsnittet av ”Där ingen skulle tro..” lockade en ny kvinna ut till honom så nu är det två som bor här. Snacka om kontaktannons!

Jag kanske ska göra en svensk variant på Gropängsvägen.

På kvällen vräker regnet ner oavbrutet. Runt de här två fjordarna finns det ikväll inte en grön fläck eller platt klippa där det går att slå upp ett tält, det finns inte direkt många såna platser, som inte är bebodd av paddlare. Kan inte påstå att jag är avundsjuk på dom!

Från Dyrdal går det en stig upp till en utkikspunkt på 1189 meters höjd över fjorden, Breiskrednosi. Min tanke är att gå upp dit i morgon. Är en tur på 6-7 timmar. Men regnar det hela tiden finns det ingen anledning. Pratade med några paddlare som varit dit idag. Precis när de kom fram hade de en stund med sikt innan molnen svepte in allting i sitt ludd.

Kan säga att de såg ut att dregla en del när de passerade mitt krypin. De var svettiga, blöta, leriga och skulle paddla över till sina tält på andra sidan fjorden.

3 tankar om “Ständigt detta Norge!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s