Vi gick tidigt från Alvdal. Efter att ha haft koll på väderprognosen valde jag den norra vägen upp i Västra Alvdalsfjällen. YR hade en vädervarning för vårt område där de, förutom det vanliga regnet, lokalt hotade med 50-70 mm på kort tid framåt kvällen.
Det innebar längre sträcka på liten väg men också möjlighet att göra ett större avstånd innan regnet kom.
Upp genom Sölndalen, först på asfalt men snart på grusväg, och för varje gammal säter vi passerade blev vägen allt mindre och sämre.
Himlen varierade mellan svart och kolsvart. Vi stannade till och med och bytte byxor, ja inte med varandra utan till regnbyxor, när vi var övertygade om att det skulle komma en regnstorm. Det blev inget då heller men med kraftig och kylig motvind var det ändå skönt med de vindtäta byxorna.

Hela dagen gick och till slut var vi framme vid den sista gamla sätern efter nästan tre mil utan att regnet börjat. Efter koll på kartan bestämde vi oss för läger vid det vackert belägna Övre Flatsaetra då det såg tufft ut att hitta tältplats närmaste halvmilen om vi gick upp på fjället. En flock får hade tänkt precis som vi.

Så fort vi slagit upp tältet så började regnet. Det regnade kraftigt mest hela natten. I motvinden på dagen hade vi druckit för lite vilket vi försökte rätta till på kvällen. Det straffade sig på natten då vi flera gånger fick invänta någon paus med lättare regn för att snabbt ta sig ut och göra det nödvändiga för att kunna somna om.

Enligt prognosen skulle det regna hela förmiddagen men efter att himlen tömt sig rejält under morgontimmarna slutade det lyckligtvis tidigare. Eftersom det i de här delarna av Norge finns täckning om du inte är helt avskärmad av fjäll visste vi att vi enligt senaste prognosen skulle ha ett fönster mellan regnen på ett och ett halvt dygn. Därför satte vi fart uppför berget.

Där vi dagen innan gjort 550 höjdmeter på 28 km hade vi nu drygt 500 höjdmeter på mindre än en halvmil. Vi skulle faktiskt upp över ett pass på 1516 meters höjd. På väg upp slog det mig att det kanske är den högsta höjden NPL tar oss över. Kan möjligen bli någonting ditåt under nästa års avslutning beroende på vägval men förra året var vi inte i närheten.

Det låter kanske inte så märkvärdigt högt men betänk då att högsta topparna i Jämtlandsfjällen, Helags och Sylarna, bara ligger på strax under 1800 meter.

Väl uppe på krönet var vi tacksamma för att vädret gav oss utsikt och Bella kunde fota Rondane från dess skarpa norra sida. Otroligt vacker utsikt men den kalla vinden tvingade oss neråt. Brant blev brantare för att de sista två km ner till vägen vid Strömbu vara tvärbrant. Det ger mjölksyra i låren och nöter på tår och fotsulor.
Glasscafet vid rastplatsen vi passerade nere vid vägen kom lägligt.

Vi fortsatte snart upp mot Björnhollia som vi satt upp som mål för dagen. Blev tuffare uppåt igen än vi trott och när vi kom fram till Gammelsaetra strax före DNT-hyttan Björnhollia passade det bra att slå läger.

Fortfarande med ”vädermellinga” som utgångspunkt bestämde vi oss för tidig start. Inte direkt Bellas favorit men jämfört med att gå i ösregn så……

Förbi Björnhollia innan folk där börjat vakna. Upp för den första branten med rejäl stigning. Nu hade vi en dryg mil i en smal, mestadels rätt stenig, dalgång med höga toppar på bägge sidor. Den skarpa branta sidan av Rondanes toppar som vi fotat igår är på södra sidan mer som stenhögar som reser sig mot himlen. Molnen hade också redan dragit in och gömde topparna.

När vi nådde de små sjöarna halvvägs in i dalen blev turen oerhört vacker ändå, trots avsaknad av sikt uppåt. Smaragdgröna små sjöar med mjuk grönska upp mot stenrasen på sidorna. Vid ett annat tillfälle hade det varit underbart att slå läger här.

Fram mot nästa DNT-hytte, Rondvassbu. Leden stöter på en liten avstängd väg ner mot Otta en knapp km innan hyttan.
Vi såg ingen anledning att gå fram dit utan valde att följa vägen ner från Rondane. Dels hade vi av vandrare vi mött hört att det var överfullt av folk och en grupp på 150 personer på väg upp dit. Efter en dryg månad utan människor på lederna riskerade det här att bli en alltför kraftig chock för oss.
Vi såg också på håll ett lämmeltåg som var på väg upp mot en lägre topp.

På lite avstånd såg och fotade vi något som såg helt underbart ut. Rondvassbu låg fantastiskt vackert precis vid den större smaragdgröna sjön direkt under de branta, höga fjälltopparna på bägge sidor av sjön.
Samtidigt kände vi de första regnstänken. Vi ökade takten längs vägen. De 6 km till bommen och parkeringsplatsen gick i rasande fart. Vi mötte hela tiden folk på väg upp i täckjackor och regnkläder med mössor och vantar. Vi gick i våra vanliga kortärmade merinotröjor. Kanske ett resultat av en månad utomhus.

Sen började nerförsbacken på allvar. Serpentinsvängarna ner i Gudbrandsdalen gjorde avståndet längre än jag bedömt på kartan.
Oerhört trist att dimma och regnmoln nu dragit in på allvar och förstörde en utsikt över dalen som förmodligen skulle varit helt otrolig i klart väder.

Det blev en lång dags färd mot botten på dalgången. I och med vår tidiga start nådde vi ändå vårt mål. Fortfarande med utgångsläge i väderprognosen och stora förväntade regnmängder närmaste dagarna hade vi bestämt oss för att det fick räcka med att nå Otta för i år.
Ett par dagar på väg ner till Gjendesheim i regn lockade inte. Ursprungsplanerna att gå över fjället till Heidal hade Knut redan avrått oss från då det kostade mer än det smakade med tvärbrant upp och likadant ner utan någon stig att följa trots att den fanns på kartan.

Dessutom bättre allmänna kommunikationer från Otta som gjorde det möjligt för oss att resa en bra bit på väg för att möta vår hämtningspatrull med min syster Carina och Bellas syster Julia.

Sammanfattningsvis har det varit en mycket omväxlande tur i år. En fantastisk början med riktig vildmark, ända från Umbukta, genom Börgefjell och ner genom Skjaekkerfjella, där inte många går och vi knappt såg en människa.

En fortsättning genom Tröndelags blötmyrar som vi gärna klarat oss utan. Det kändes bitvis som en ren transportsträcka. Vårt val att gå väg istället som gjorde att vi hamnade i civilisation med butiker och annat var och varannan dag.

Det blev därmed tyvärr ingen direkt ”Biggest Looser Mountain” i år. Oavsett hur kort sträcka vi gått sen senaste butik tycker man ändå att man är värd allt gott som finns i nästa butik istället för den mat vi bär på.

Avslutningen genom ett enorm vackert men begränsat och tillrättalagt högfjällsområde där det befann sig massor av människor vid hytterna som det fanns väg till men ute på leden såg vi bara ett par stycken.

En början med solstekande hetta som brände fötterna i kängorna och därtill exploderande insektsmoln där mängder med Klegg frestade hårt på psyket. Fortsättning med regnstorm i Börgefjell, därefter omväxlande finväder och kraftiga regn med vattensjuka myrar som följd.
Avslutningsvis slog det om med ett par frostnätter, kyliga hårda vindar, fortfarande omväxlande med regnväder.

Det känns som om vi haft det mesta, både av natur och väder, på den här turen.

Överallt har jag också pratat med de människor vi träffat om den smygande centraliseringsprocess som ändå pågår i landet. Jag hoppas verkligen att de inte väljer samma väg som vi i Sverige valt. Jag hoppas att de små kommunerna kan få fortleva utan sammanslagningar. Att det fortsatt kan finnas små butiker och andra förrättningar ute i minsta samhälle. Att det även fortsättningsvis ska gå att försörja sig ute på landsbygden. Leva på små jordbruk, turism eller vad det nu kan vara.
I Norge lever fortfarande större delen av avkrokarna i nästintill öde fjällvärld mens i Sverige är större delen av Norrlands inland och fjällen en död eller döende del av landet där endast de större turistmagneterna lever.

Nu ser vi verkligen fram emot nästa års kvarvarande del ner över Jotunheimen, Hardangervidda och Saetesdalsheierne där vi i stort sett hela tiden kommer vara över 1000-meters nivån.
Många jag pratat med påstår att det kanske är den vackraste delen vi har kvar.

Min norske vän Marius har redan lovat en hejdundrande middag i vännen och kollegan Jans hytte i Ljosland där vi kommer ner till fjället inför de sista fyra dagarna ner till Lindesnes. Med lite övertalning kanske han även kan gå med oss en delsträcka på slutet.

Vi har redan fått en förfrågan från förra årets nyfunna vän Gail från USA. Då hon avslutade sin tur i Otta förra året vill hon gärna göra sällskap med oss den sista delen om vi får det att passa. Då kommer förmodligen inte heller Knut klara av att avstå trots att han gick hela NPL förra sommaren.

Ser ut som att det kan bli rena rama gruppvandringen!

Tre dagar på väg, med lätt ryggsäck, fram till Alvdal och vår sista etapp för året.
Vi har följt vägar, både små och stora men nästan alltid valt den absolut närmaste, genom en betydligt bredare dalgång. Kan påstå att det är den ”plattaste” del av Norge vi vandrat genom även om det inte direkt är Östgötaslätten jag jämför med. Snarare norra Dalarna eller så.

Men grönskande fält långt ut på sidorna med betande kor i mängder vi inte sett tidigare. Ett betydligt mer ”somrigt” landskap, vilket motsägs av att vädret ändrats markant. Ja temperaturen alltså – regnskurarna finns kvar men natten innan vi lämnade Røros var första med frost och det är rejält kyliga vindar om inte solen är på besök. Då blir det genast hett.

Förutom naturen vi passerar finns en och annan sevärdhet. När jag googlade Tynset fick jag upp en topplista på deras 10 största sevärdheter. Som nummer ett låg en fjälltopp men som nummer två fanns ”Världens största kick” och mycket riktigt, när vi passerade centrum stod den där den jättelika sparken. Ungefär som Gäddede som stoltserar med världens största skoter.
Resten av listan tror jag bestod av olika kyrkor.

En annan sak jag reagerat på är att alla dessa små samhällen med några tusen innevånare är egna små kommuner med stora kommunhus och mängder av offentligt anställda. Det är väl snart 50 år sen vi slog ihop våra kommuner till större och nu är vi på gång mot ännu större sammanslagningar plus regioner. Jag tycker det är helt fantastiskt att den här småskaligheten fortfarande lever i Norge men undrar hur de har råd.

Och häromdagen mötte vi en karl på cykel som beklagade sig över att inte sportsbutikken fanns kvar i vare sig Os eller Tolga. Byar på något tusental innevånare. Hemma får man vara glad om det finns en sportbutik i en stad med 20 000 innevånare.

När man går längs vägen behöver man inte koncentrera sig på varje steg utan tankarna flyter lättare iväg på annat. Jag har tänkt en hel del och jämfört årets vandring och hur jag mådde förra året.
Har inte alls känt samma press och stress i år som då. Visst vi måste gå långa dagsetapper i år med men eftersom vi kan välja att avsluta när vi vill och ta resten nästa år finns inte samma tidskrav.
Ett annat uppdrag och en lugnare situation på jobbet bidrar också till att stressnivån före start var betydligt lägre. Jag behöver inte vara uppkopplad och tillgänglig när möjlighet finns som jag var förra året utan har kunnat stänga av nästan helt. Tror jag mått bra av det.

Bella är mer bekymrad över hur vi ser ut nu när vi kommit till mer civiliserade trakter. Våra lätt malätna och skitiga illaluktande kläder är något som stör henne när vi nu kommer in i små samhällen varenda dag. Tidigare fanns ingen anledning att bry sig om såna petitesser.

Nu har vi bara en etapp kvar för året och vi ska äntligen ge oss upp i ett riktigt högfjällsområde igen. Rondane är visserligen ett ganska litet område men med toppar högre än Kebnekaise blir det säkert vackert.
Vi är ivriga, både att komma upp på fjället men också att sen åka hemåt, så någon vilodag i Alvdal är inte aktuell.

Söderut mot Röros. Vi har redan i förväg bestämt att blir det blött och lerigt över myrarna ska vi försöka ta oss mot väg så snart det går och följa den istället för vår grundplan över fjällen.
Första dryga milen på vägen upp mot Mannsetersbakken och vidare på allt sämre hjulspår går kanonfint. Efter sista hytten börjar stigen och då inser vi snabbt vad det kommer att handla om.

Myr-lera-vatten-tuva-myr-lera-vatten-tuva och så vidare…..

På några enstaka ställen de kommande dagarna ligger det brädstumpar utslängda i den värsta sörjan vilket föranleder stor glädje.

Vi tar oss högre upp på fjället och passerar områden som definitivt är vackra böljande fjällkullar med små fiskrika sjöar och vattendrag emellan. Om det bara inte vore för all blötmyr!
Vintertid måste det vara helt fantastiskt att gå på tur i det här området.

När duggregnet börjar framåt kvällen skyndar vi oss att försöka hitta en tältplats när vi fortfarande är kvar på höjden med några fastare ytor omkring oss. Vi hade egentligen tänkt gå lite längre men rädslan att då hamna i helt omöjlig mark för ett tält får oss att stanna.
Att hitta en bra tältplats i den här terrängen är inte lätt. Där det inte är blött är det absolut för ojämnt. Till slut hittar vi en som får duga med en liten bäck strax nedanför.

På natten övergår duggregnet i ösregn vilket fortsätter in på morgonsidan. Där och då bestämmer vi oss för att ta rakaste spåret ut mot den väg vi kan följa mot Röros men det ger ändå 4-5 mil till över myrarna. Den lilla bäcken har stigit med flera decimeter och det är inte svårt att förstå hur fortsättningen kommer att bli.
Till slut minskar regnet och ger sig nästan helt och då river vi tältet med kurs mot Schultzhytta en halvmil bort.

En mycket trevlig bemannad DNT-hytte där värden är ärlig och säger att den väg vi ska gå inte är den bästa från hytten. Eftersom vår vän Knut redan skrivit att det söder om Schulzhytte är ”blött och uveisamt” har vi redan anat det. Dock är det riktningen vi måste ta för att snarast möjligt komma över fjället och ut på den väg vi vill nå.

De har så rätt bägge två! Definitivt ingen sträcka jag skulle rekommendera till någon nybliven fjällvandrare som motivationshöjare.
Självklart finns det pärlor även här, som tex den lilla myrplätten där vi snabbt plockade varsin kåsa med hjortron, men på det stora hela är den bara att sortera in långt bak i minnet.
På tal om hjortronen fick jag som vanligt skäll av Bella. Hon stod och åt ett i taget mens jag mulade in hela nävar. Med nytt regn i antågande ville jag bara komma vidare när hon ville ta det lugnt och njuta av bären.
Vi kom ner förbi Gressli-hytten och nu var det bara en till etapp ner mot vägen.
Efter ännu en natt med regn tog vi sen sista biten ner till Norpå och Haltdalen på rent pannben. ”Blött och uveisamt!”

Kan säga att det kändes verkligen gott att få kyssa gruset på den första antydan till väg vi kom ut på.
Förra året gjorde jag samma sak när vi nådde vägen söder om Sulitjelma. Då blev Bella rädd att jag var sjuk och skulle kräkas så den här gången förvarnade jag henne innan.

Från Haltdalen har vi fortsatt längs vägen ner till Röros. Långtråkigt kan tyckas men fast underlag att gå på kan inte övervärderas.
Vi har gått på gräsklädd vägren, anläggningsvägar bredvid den stora, småvägar som inte förlängt avståndet, ja till och med längs järnvägen ett stycke.

Vägen följer en ganska smal dal där vi förundrats över gårdarna som byggts högt upp på fjällsluttningarna och många utan väg fram.

Butiker att handla i, en hytte att bo i och torka kläder vid tillfälle, och andra tecken på civilisation som underlättat när de dagliga regnskurarna fuktat både hårfäste och pannben på oss.

Väl framme i Röros flyttade vi snabbt in i en hytte på campingen. Hämtade ut vår depålåda, tvättade kläder och oss själva.

Campingen som låg lite dystert i en sänka hade stora problem efter allt regnande sista tiden. De kunde bara ta emot ett litet antal ”bobilar” där de hade fast, grusat underlag. Gräsytorna var så blöta att de blev totalt sönderkörda. De ville inte ens ta emot tältare eftersom de inte tyckte de kunde erbjuda tillräckligt torr plats för ett tält.

Morgonen därpå tog vi en promenad ner till den fantastiska vackra gamla byn, skyddat världsarv, och gick runt i några timmar. Solen sken! Det blev mjukglass med hjortronsylt och en del annat gott.

Vi postade ett paket hem med mat som vi inte tänker bära med oss mot Alvdal. Vi tänker nämligen strunta i grundplanen att gå över fjällen här med och gå raka vägen till Alvdal längs stora vägen eller småvägar där det går. Vi kommer regelbundet passera butiker och därför ska vi ha så lätt packning som möjligt. Istället köper vi vår mat längs vägen.

”Inga fler träsk” på vägen mot Rondane är vår paroll!

Istället för komplicerade turer med olika bussar skjutsade Bernard från Dublin oss till Grong. Med en far som var född i trakten flyttade han och hans fru till Röyrvik för tre år sen. Miljonstad byttes mot fjällby och nu är han tusenkonstnär men driver framförallt Tundra Tours med guidade turer på alla upptänkliga vis i omgivningarna. Vandringar, hundspann, kanoting, ja allt man kan tänka sig. En mycket trevlig och social man som säkert har goda möjligheter att dra turister till den fantastiska naturen där.
Lockar en tur till området kan jag rekommendera er att gå in på hemsidan eller fb för Tundra Tours.

Väl i Grong visade det sig att den förmodat välsorterade sportsbutikken inte hade vad vi behövde. Snabba beslut krävdes – Isabelle inkvarterades med Milton och packning mens jag tog en buss till Namsos. En timme dit, en timme där och en timme tillbaka. Inköpen gjordes på fem minuter.
Bella blev nöjd och vi var bägge rätt glada att vi inte var ute just då för det ösregnade och åskade kraftigt hela kvällen.

Morgonen därpå blev det tåg till Snåsa och direkt iväg upp mot Imsdalen och den ingången till Skjaekkerfjella nationalpark.
Det blev en lång dags vandring i stekande sol men vi tog oss upp för branten och in i parken innan vi slog läger. Myggfritt med lagom vind men satan så svårt att hitta en tillräckligt stor jämn och torr plats för ett tält.

Den delen var lite symptomatisk för hela turen genom nationalparken. Väldigt mycket myr, gyttja och blötmarker med småkuperad terräng hela vägen.
Jag hade läst en hel del innan om all myrmark och blöta så jag var lite skrämd inför den här långa etappen.

Nu hade vi turen att få kanonväder hela tiden. Solen sken och första dagarna hade vi lagom med vind. När den dog ut blev det varmt och en hel del broms och mygg, även om det inte var alls lika hysteriskt mycket som tidigare längre norrut.
Jag förstår definitivt att med regn längs vägen hade det varit en betydligt mindre trevlig sträcka.

När vi svängt av mot sydväst på östra sidan av kedjan av runda toppar som löper genom Skjaekkerfjella var det bitvis väldigt vackert med böljande gröna kullar och vatten överallt. Vi passerade ett sameviste i dalgången under Skjaekkerhatten som låg fantastiskt vackert.
Längre söderut blev det mer myrmark och betydligt blötare igen.

Längs vägen fick vi återigen möjlighet att träna vår specialité flera gånger. Förra året träffade vi Knut och Gail uppe på Finnmarksvidda och efter någon vecka tillsammans döpte Gail oss till ”The Swedish Creek Crossing Team”.
Nu la vi till ytterligare en variant som vi kallar ”kast med stor ryggsäck”. Vi tog oss över en jåck vid utloppet från en liten sjö genom att jag hoppade ner från en klippa över på andra sidan utan ryggsäck. Sen fick Bella kasta och jag fånga. Det gick kanon med Miltons klövjeväska, gränsfall med hennes ryggsäck och när det blev dags för min tyngre säck fick hon problem. Hon vågade inte svinga med för hög fart av risk för att själv åka med runt och ner i den strida jåcken.
Jag fick precis tag i en rem när säcken var på väg ner i vattnet och lyckades rädda den. Sen fick Bella hoppa efter själv.

Vi drog oss mot öster för att kunna följa en åsrygg nästan ända ner till Veresvatnet där vi skulle träffa på en markerad led igen.

På väg ner från höjden in i skogen hände det som inte fick hända. Milton sprang nerför strax framför mig. Jag ser inte vad som händer men plötsligt sitter han framför mig och piper hjärtskärande. Han som aldrig brukar ge ett ljud ifrån sig piper av smärta.
Vi slängde av oss ryggsäckarna, lyfte av honom klövjeväskan och började undersöka. Han vägrade stödja på höger fram och tog inte ett steg. Vi böjde och kände på benet men inget verkade brutet. Två meter ovanför där han stannade såg vi ett övervuxet djupt dike. Förmodligen har han kommit med fart, trampat ned i diket med höger fram och stukat sig rejält.

Vi visste att vi hade några kilometer kvar ner till en liten grusväg som slutade i ett mindre hytteområde vid Veresvatnet. Skulle vi lyckas hitta några hyttefolk på väg ut till civilisationen, det var frågan som snurrade i våra huvuden.

Jag hängde hans klövjeväska under mitt lock på ryggsäcken och så var han tvungen att försöka gå med oss ner.
När vi kom ut på myrar haltade han före mig nerför myren precis som att han ville visa att där var det bra att gå.

Tyvärr kom vi lite för långt åt öster och fann oss plötsligt djupt nere i en ravin med alltför branta sidor att ta oss uppför. Vi fick försiktigt klättra ner längs bäcken i botten av ravinen tills det gick att ta sig ur den. Ingen trevlig upplevelse vare sig för oss eller för Milton just då.
Till slut kom vi på en stig som ledde till den markerade leden och ner på vägen. Sex mil till närmaste plats med allmänna kommunikationer eller två långa dagsetapper över myrmark och fjäll ner till Meråker. En hund som bara i yttersta nödfall belastade höger fram. Så fort han fick chansen så la han sig bara ned.

Första bilen på väg ner som jag stoppar och berättar om vårt problem svarar den ensamme chauffören: Inga problem! Ni kan åka med mig hela vägen ner. Jag ska vara på jobbet om två timmar men det är gott om tid.
Inte långt ifrån att man blir religiös eller kanske till och med hejar på Norge i nästa skidstafett. Nja, det var kanske att gå för långt 😃

Han frågade vilken väg vi kommit ner och undrade smått roat om vi fastnat i den djupa trånga ravinen. Det var tydligen inte helt ovanligt med folk som inte kände till trakten.
På väg ner berättar mannen att han jobbar på Stiklestads hotell och att de har en medeltidsby med möjlighet till billig övernattning. Jag tolkade det som någon form av vandrarhem och nappade på idén då det ändå skulle bli svårt att ta oss mot Meråker samma dag.

Han checkar in oss och kör oss vidare från hotellet till medeltidsbyn strax intill. Där låser han upp ett hus byggt på medeltidsvis med ett antal korta kojer längs väggarna och ett långbord i mitten. Enda fönster en glugg på ett par dm med en skinnlapp för.

Vår räddande ängel åker hem för att göra sig klar för jobbet och vi sätter oss och funderar över vad vi hamnat i. Då dyker det upp turister som tittar in i huset och vill fota både oss och huset. De tror kanske vi ingår i utställningarna på platsen. Vi såg säkert lite medeltida ut, skitiga och skäggiga, ja åtminstone jag.
När dörren åt andra sidan öppnas så påbörjas en teater där.
Vi tittar på varandra och jag går bort till hotellet och uppgraderar oss.

Dusch och klädtvätt hägrar, Milton ligger helt stilla, vill inte ens gå ut för att pinka. Vi äter en jättemåltid på hotellet och somnar tidigt.

Men först måste jag stilla min nyfikenhet om vad det egentligen handlar om i Stiklestad.
Slaget vid Sul 1030 där kung Olav, sedermera helgonförklarad och sedd som ansvarig för Norges kristning, dräps av Torstien Knarresmed som hugger en yxa i låret, Tore Hund sticker ett spjut i magen och avslutningsvis skär Kalv Arnesson halsen av honom med sitt svärd.
Det var bara Hårek från Tjötta av motståndarhärens ledare som inte hann med att rispa honom.

Dagen därpå jobbar vår räddare förmiddagspasset och när vi är klara skjutsar han in oss till station i Verdal där vi tar tåget till Stjördal och byter till buss mot Meråker och checkar in på Fonnfjells vandrarhemsdel. Istället för att vandra rätt söderut i två dagar har vi fått göra en rejäl rundtur ut till kusten och sen tillbaka in i landet.

Redan i Stiklestad har vi beslutat oss för att även om det är en stukning som kanske snabbt blir bättre är det inte aktuellt att hänga på Milton en klövjeväska och tvinga honom att gå vidare efter några dagar. Vi kontaktar Bellas syster Julia därhemma som snabbt ordnar så att hon och deras mor tar min bil och kör upp till Meråker. Samma kväll som vi kommer dit är också de framme på Fonnfjell. Vi har bett dom handla med sig mat från den betydligt mer prisvärda svenska sidan och vi fixar Bellas efterlängtade Fajitas till kvällen.

Julia, som är familjens egen amatörveterinär, har känt igenom Miltons ben utan att hitta något särskilt och han går redan något bättre än igår.

Nu har de lastat in Milton, som vanligt överlycklig för att få åka i min bil istället för att gå, och åkt hem mens vi gör oss redo för att fortsätta mot Röros. På ett sätt tomt utan Miltons godmodiga närvaro men samtidigt enklare då vi vet att en hel del traskande längs väg väntar. Plus att det blir mindre skitigt och blött i tältet.

De kommande två etapperna, först till Röros och sen till Alvdal, är lite mer av transportkaraktär. Delvis på led över fjäll men också längs väg där det inte passar med leder i terrängen. Tröndelag är också ökänt för sin blöta, myrfyllda terräng så den tveksamma glädjen får vi mer av.

Vi får se hur det blir men jag ser fram emot att vi från Alvdal ska gå upp i Rondane på årets sista riktiga fjälletapp innan vi kommer fram till Jotunheimen.

Jag skrev i förra inlägget att Grannes Camping sett sina bästa dagar. Det står jag kvar vid men när jag skrev det hade jag inte träffat Eldor än. Han var ute på sjön och fiskade när vi kom dit. Nästan så jag skäms för de orden nu men de stämmer trots allt.

När han kom iland tog det nog inte fem minuter innan vi satt på hans veranda där han bjöd på kall pilsner under mycket trevligt samtal.

Campingen hade han drivit sen 1964, först tillsammans med sin far men därefter själv i alla år. Tungt arbete för lite pengar men i kombination med fiske och jakt hade han klarat sig. Han tyckte han levt ett lyckligt och bra liv trots allt slit.

Otaliga historier om vinterfiskande gäster eller långvandrare som bott hos honom berättades med glädje och inlevelse.
Att campingen idag såg lite bedagad ut kunde förstås bero på hans utslitna knän och den muskelsjukdom som gett honom ett förtvinat ben och gjorde att han inte klarade att gå utan kryckor eller rullator men ändå kämpade på med alla göromål. Fyrhjulingen var hans räddning när det gällde att ta sig runt överallt och fixa med saker.

Den envisheten skulle många av oss andra behöva en skopa av!
Tyvärr finns ingen som vill ta över och den underbara badviken som verkligen har potential, både för vinterfiskande och skidande gäster som för sommarens husbilar och andra campare. Den lär bli bebyggd med hytter vilket redan påbörjats av släktingar till Eldor.

Morgonen därpå tog vi adjö av Eldor och gav oss iväg mot väggen. Två kilometer bort gick nämligen leden rätt upp. Över 600 höjdmeter på knappa två kilometer för att sen stiga ett par hundra meter till under förmiddagens tuffa pass. Leden var dock fin och som tur var gick den i skuggan av träd tills vi var uppe på kalfjället igen. Vilken utsikt vi fick!

Vidare upp mot högre höjder och vid lunch passerade vi högsta nivån på 1050 meters höjd. Vi hade en mycket fin tur i lagom vind större delen av dagen. Mot sen eftermiddag när vi gick neråt igen avtog vinden och då kom myggen.

Vi bestämde oss för att leta lägerplats innan vi lämnade kalfjället. Först skulle vi passera vad vi trodde var en bro över ett vattendrag mellan två sjöar. Det visade sig vara en liten badbalja fastsatt i en kabel och som fick halas fram och tillbaka. Först med mig och Milton men sen när jag skulle dra över Bella trasslade repet sig så jag trodde ett tag hon skulle få simma. Det ordnade sig till slut.

Dagen därpå gick vi raskt ner från fjället och över vägen till Harvasstua. Nu väntade Börgefjäll och ledlöst land. Vi följde en stig upp till ett rengärde men där stigen gick mot Sverige vände vi västerut upp på kalfjället. Blev stående en längre stund när Bella tyckte sig se en björn på långt håll. Även jag såg något som rörde sig. Långa studier i zoomad kamera. Efter en kvart insåg vi att var det en björn hade den somnat i halvstående läge. Stor besvikelse!
Vi kände oss rätt slitna efter alltför långa etapper i värmen när enda alternativet som funnits för att slippa insekterna varit att hålla sig i rörelse. Därför bestämde vi att göra tidig kväll när vi kommit några km västerut och upp på höjden. Vind och därmed myggfritt lämnade utrymme för bad och slappande.

På natten kom regnet. SMHI hade spått 53 mm för lördagsdygnet men YR bara 10 mm. Klar knock-out seger för SMHI tyvärr.

Uppehållsväder på morgonen då vi packade ihop och hann gå några km innan regnet återkom på allvar.

Skrämmande så fort ösregn och hård vind blöter ner både kläder, utrustning och psyke.
Det blev uppenbart för mig att Gore-tex membranet i min vänstra känga spruckit för där svampade det rejält. Brukar bli så med tiden i kängor med membran men jag hade hoppats de skulle klara den här turen.

Vid lunchtid insåg vi att det var dags att slå upp tältet för skydd. Väl inne i tältet fick vi av oss allt blött. Upptäckte att Bellas regnskydd till ryggsäcken inte höll tätt alls utan hon hade sjö i botten. Tur allt viktigt är vattentätt packat.

När vi ätit la vi oss för att vänta ut det värsta regnet men det bara ökade. Det blev ytterligare en kort etapp.

På kvällen vid en kort stunds nödvändig utevistelse under tillfälligt uppehåll med bättre sikt fick Bella syn på ett annat tält många km bort på ett annat fjäll. Det tröstade henne gott att det var fler som tillbringade sin lördagskväll i ett surt tält.
Vi vaknade dagen därpå till klarblå himmel. Bestämde oss för en rutt på hög höjd för att slippa vide- och dvärgbjörksnår.

Det blev en klockren fullträff. Vi gick rätt över fjällen upp på 1150 meters höjd som mest. Lättvandrat trots stenigt underlag och magiskt vackert.

Om vi dagen innan funderat på varför i hela helvetet vi ägnade vår sommarsemester åt något liknade fick vi svaret här.

Det kan gå fort mellan helvete och himmelrike!
En helt fantastisk dag då vi kom in i vårt vandringsmood och allt bara flöt på. Vi stannade på kalfjället en mil ovanför Viermahytta och ringde för att beställa båtskjuts över Namsvatnet dagen därpå.

Tidig morgon för att hinna med milen genom våtmark och snår ner till båtlänningen vid lunch. På vägen ner vädrade Bella sina funderingar på något fb-inlägg hon läst för länge sen. Om mygg sög fett istället för blod! Vilken turistmagnet fjällen skulle bli då och vilket utrymme för kläddesign som styrde skönhetsingreppen till rätt område. Hon hade tydligen tänkt igenom det hela rejält och hade i stort sett ett färdigt affärskoncept.

Vi hann gott och väl och när vi väntade på båten i Gaupahuken, vindskydd på norska, kom regnet igen.

På andra sidan sjön ringde vi Limingen Gjestegård som skickade en bil för att hämta oss. Vi hade ingen lust att gå väg 1,5 mil ner dit.
Nu har vi vandrat en fantastisk sträcka från Umbukta förbi Oxtindan och ner genom Börgefjell. Ett område med stor vildmarkskaraktär som förmodligen är det sista av den typen på vårt NPL när vi trots allt kommer söderut mot något mer tättbefolkade fjällområden.
För att förtydliga så har vi bestämt att när vi ändå inte kunde göra hela NPL i ett svep förra året finns det ingen anledning till att traska väg för att verkligen gå varje meter om det inte lockar just då. Vi ska inte ha den pressen på oss som vi hade förra året.
Nu har vi sovit en natt på Limingen Gjestegård i Röyrvik. Ännu ett sånt där ställe där ägaren Hilde gör allt för att vi vandrare ska trivas. Bra rum, god mat, mycket trevligt bemötande, tvättmöjligheter, ja allt är kanon.
Spännande också med en kommun med 458 innevånare plus ett par tusen mer tillfälliga hytte-boende som bygger en ny simhall för 60 miljoner efter att den gamla dömts ut. Skulle varit i Sverige det.

För fortsättningen har vi haft stora funderingar. Vi skulle behöva till en sportaffär för att fixa en del tidigare omnämnda brister i utrustningen. Konstigt att en kompass inte tål min tyngd när jag råkade sätta ett knä på den.
Vi vet också att Skjaekkerfjällens nationalpark som är nästa etapp är känd för sina blöta myrar och väderprognosen spår regn i olika mängder varje dag kommande vecka.
Nu gör vi förmodligen så att vi tar buss härifrån för att ta oss till Grong där det finns sportbutik. Därifrån buss till där vi tänker oss gå in i parken. Var det blir har vi inte bestämt än.

På det viset tar vi bort de två dagsetapper vi enligt grundplanen skulle följa vägen ner till Nordli med helst tre mil om dagen på asfalt. Vilken osis! 😆

Etiketter:

Kategorier: