”Söndermarken” jagar oss igen!

Söderut mot Röros. Vi har redan i förväg bestämt att blir det blött och lerigt över myrarna ska vi försöka ta oss mot väg så snart det går och följa den istället för vår grundplan över fjällen.
Första dryga milen på vägen upp mot Mannsetersbakken och vidare på allt sämre hjulspår går kanonfint. Efter sista hytten börjar stigen och då inser vi snabbt vad det kommer att handla om.

Myr-lera-vatten-tuva-myr-lera-vatten-tuva och så vidare…..

På några enstaka ställen de kommande dagarna ligger det brädstumpar utslängda i den värsta sörjan vilket föranleder stor glädje.

Vi tar oss högre upp på fjället och passerar områden som definitivt är vackra böljande fjällkullar med små fiskrika sjöar och vattendrag emellan. Om det bara inte vore för all blötmyr!
Vintertid måste det vara helt fantastiskt att gå på tur i det här området.

När duggregnet börjar framåt kvällen skyndar vi oss att försöka hitta en tältplats när vi fortfarande är kvar på höjden med några fastare ytor omkring oss. Vi hade egentligen tänkt gå lite längre men rädslan att då hamna i helt omöjlig mark för ett tält får oss att stanna.
Att hitta en bra tältplats i den här terrängen är inte lätt. Där det inte är blött är det absolut för ojämnt. Till slut hittar vi en som får duga med en liten bäck strax nedanför.

På natten övergår duggregnet i ösregn vilket fortsätter in på morgonsidan. Där och då bestämmer vi oss för att ta rakaste spåret ut mot den väg vi kan följa mot Röros men det ger ändå 4-5 mil till över myrarna. Den lilla bäcken har stigit med flera decimeter och det är inte svårt att förstå hur fortsättningen kommer att bli.
Till slut minskar regnet och ger sig nästan helt och då river vi tältet med kurs mot Schultzhytta en halvmil bort.

En mycket trevlig bemannad DNT-hytte där värden är ärlig och säger att den väg vi ska gå inte är den bästa från hytten. Eftersom vår vän Knut redan skrivit att det söder om Schulzhytte är ”blött och uveisamt” har vi redan anat det. Dock är det riktningen vi måste ta för att snarast möjligt komma över fjället och ut på den väg vi vill nå.

De har så rätt bägge två! Definitivt ingen sträcka jag skulle rekommendera till någon nybliven fjällvandrare som motivationshöjare.
Självklart finns det pärlor även här, som tex den lilla myrplätten där vi snabbt plockade varsin kåsa med hjortron, men på det stora hela är den bara att sortera in långt bak i minnet.
På tal om hjortronen fick jag som vanligt skäll av Bella. Hon stod och åt ett i taget mens jag mulade in hela nävar. Med nytt regn i antågande ville jag bara komma vidare när hon ville ta det lugnt och njuta av bären.
Vi kom ner förbi Gressli-hytten och nu var det bara en till etapp ner mot vägen.
Efter ännu en natt med regn tog vi sen sista biten ner till Norpå och Haltdalen på rent pannben. ”Blött och uveisamt!”

Kan säga att det kändes verkligen gott att få kyssa gruset på den första antydan till väg vi kom ut på.
Förra året gjorde jag samma sak när vi nådde vägen söder om Sulitjelma. Då blev Bella rädd att jag var sjuk och skulle kräkas så den här gången förvarnade jag henne innan.

Från Haltdalen har vi fortsatt längs vägen ner till Röros. Långtråkigt kan tyckas men fast underlag att gå på kan inte övervärderas.
Vi har gått på gräsklädd vägren, anläggningsvägar bredvid den stora, småvägar som inte förlängt avståndet, ja till och med längs järnvägen ett stycke.

Vägen följer en ganska smal dal där vi förundrats över gårdarna som byggts högt upp på fjällsluttningarna och många utan väg fram.

Butiker att handla i, en hytte att bo i och torka kläder vid tillfälle, och andra tecken på civilisation som underlättat när de dagliga regnskurarna fuktat både hårfäste och pannben på oss.

Väl framme i Röros flyttade vi snabbt in i en hytte på campingen. Hämtade ut vår depålåda, tvättade kläder och oss själva.

Campingen som låg lite dystert i en sänka hade stora problem efter allt regnande sista tiden. De kunde bara ta emot ett litet antal ”bobilar” där de hade fast, grusat underlag. Gräsytorna var så blöta att de blev totalt sönderkörda. De ville inte ens ta emot tältare eftersom de inte tyckte de kunde erbjuda tillräckligt torr plats för ett tält.

Morgonen därpå tog vi en promenad ner till den fantastiska vackra gamla byn, skyddat världsarv, och gick runt i några timmar. Solen sken! Det blev mjukglass med hjortronsylt och en del annat gott.

Vi postade ett paket hem med mat som vi inte tänker bära med oss mot Alvdal. Vi tänker nämligen strunta i grundplanen att gå över fjällen här med och gå raka vägen till Alvdal längs stora vägen eller småvägar där det går. Vi kommer regelbundet passera butiker och därför ska vi ha så lätt packning som möjligt. Istället köper vi vår mat längs vägen.

”Inga fler träsk” på vägen mot Rondane är vår paroll!

Annonser

5 thoughts on “”Söndermarken” jagar oss igen!

  1. Hallå på er! Kunde gärna varit med och delat på lite hjortron. Hade också gjort som du Björn, mulat in bara.☺ Det är ju så gott, näst efter ostbågar😉 . Funderade över det du skrev om att bli fuktig i hårfästet, du måste menat Bella!! Ha en fortsatt härlig tur, Hej på er!!😁💗

    Gilla

  2. Bra jobbat! Det verkar som om paddling är en torrare verksamhet.
    …..Jag känner på mig att jag kommer att få ångre de orden.
    Karma…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s