Tre dagar på väg, med lätt ryggsäck, fram till Alvdal och vår sista etapp för året.
Vi har följt vägar, både små och stora men nästan alltid valt den absolut närmaste, genom en betydligt bredare dalgång. Kan påstå att det är den ”plattaste” del av Norge vi vandrat genom även om det inte direkt är Östgötaslätten jag jämför med. Snarare norra Dalarna eller så.

Men grönskande fält långt ut på sidorna med betande kor i mängder vi inte sett tidigare. Ett betydligt mer ”somrigt” landskap, vilket motsägs av att vädret ändrats markant. Ja temperaturen alltså – regnskurarna finns kvar men natten innan vi lämnade Røros var första med frost och det är rejält kyliga vindar om inte solen är på besök. Då blir det genast hett.

Förutom naturen vi passerar finns en och annan sevärdhet. När jag googlade Tynset fick jag upp en topplista på deras 10 största sevärdheter. Som nummer ett låg en fjälltopp men som nummer två fanns ”Världens största kick” och mycket riktigt, när vi passerade centrum stod den där den jättelika sparken. Ungefär som Gäddede som stoltserar med världens största skoter.
Resten av listan tror jag bestod av olika kyrkor.

En annan sak jag reagerat på är att alla dessa små samhällen med några tusen innevånare är egna små kommuner med stora kommunhus och mängder av offentligt anställda. Det är väl snart 50 år sen vi slog ihop våra kommuner till större och nu är vi på gång mot ännu större sammanslagningar plus regioner. Jag tycker det är helt fantastiskt att den här småskaligheten fortfarande lever i Norge men undrar hur de har råd.

Och häromdagen mötte vi en karl på cykel som beklagade sig över att inte sportsbutikken fanns kvar i vare sig Os eller Tolga. Byar på något tusental innevånare. Hemma får man vara glad om det finns en sportbutik i en stad med 20 000 innevånare.

När man går längs vägen behöver man inte koncentrera sig på varje steg utan tankarna flyter lättare iväg på annat. Jag har tänkt en hel del och jämfört årets vandring och hur jag mådde förra året.
Har inte alls känt samma press och stress i år som då. Visst vi måste gå långa dagsetapper i år med men eftersom vi kan välja att avsluta när vi vill och ta resten nästa år finns inte samma tidskrav.
Ett annat uppdrag och en lugnare situation på jobbet bidrar också till att stressnivån före start var betydligt lägre. Jag behöver inte vara uppkopplad och tillgänglig när möjlighet finns som jag var förra året utan har kunnat stänga av nästan helt. Tror jag mått bra av det.

Bella är mer bekymrad över hur vi ser ut nu när vi kommit till mer civiliserade trakter. Våra lätt malätna och skitiga illaluktande kläder är något som stör henne när vi nu kommer in i små samhällen varenda dag. Tidigare fanns ingen anledning att bry sig om såna petitesser.

Nu har vi bara en etapp kvar för året och vi ska äntligen ge oss upp i ett riktigt högfjällsområde igen. Rondane är visserligen ett ganska litet område men med toppar högre än Kebnekaise blir det säkert vackert.
Vi är ivriga, både att komma upp på fjället men också att sen åka hemåt, så någon vilodag i Alvdal är inte aktuell.