Dag 15

4 km sydost Vakkotavara – Saltouloukta 25 km

Tidig morgon med blött tält och fuktiga kläder sen gårdagens regn.
Många kilometer väg att traska på hård asfalt. Skittråkigt på ren svenska!
Åtminstone tur att vi går åt det håll som det lutar nerför.

Våra vänner Karin och Tobias mötte upp vid Suorva för att ta hand om Milton åt oss. Skönt för honom att få en vilodag och slippa nöta tassar på asfalten och skönt för oss att slippa gå med honom i koppel och passa trafiken.

 Sen var det bara att mata kilometrar för Bella och mig. Vi slapp känna stressen av att hinna med sista båten från Kebnats då Karin och Tobias lovat hämta oss med sin båt.

Snacka om att det var skönt när vi till slit såg skylten för avtagsvägen ner till bryggan vid Kebnats. Vi ringde efter hämtning och väl över på andra sidan väntade belöningen för dagens tråkiga travande och de tidigare dagarnas kämpande. Grillad nyfångad röding, nybakat gacka, Jokkmokkskorv och torkat renkött. Till det en kall starköl.

Efter det dusch och bastu, tvätt av kläder och sen socialt umgänge med goda vänner.

Det gör oss redo för morgondagens fortsättning mot Kvikkjokk och etappmålet där om tre dagar ungefär.

 
 
Annonser

Dag 14

2 km norr Teusajaur – 4 km sydöst Vakkotavara 23 km

Solen väckte oss klockan fem men genom att öppna allt som gick att öppna på tältet kunde vi ligga kvar och somna om. Det blåste så pass att vi slapp få in mygg. 

Vid klockan åtta masade vi oss upp och tog en lugn frukost. Vi började gå vid halv tio. Vi hade två km fram till Teusajaur varav den sista biten var tvärbrant nedför. Som vanligt numer stekte solen och det var vindstilla. 

När vi kom fram till stugan skulle värdparet just ta båten till bortre viken av sjön för att leta hjortron. På vägen släppte dom av oss på andra sidan av sjön. Där hade vi gärna stannat ett par timmar och solat och badat vid denna fantastiskt vackra sjö. Vi visste vad vi hade framför oss så några slappar timmar vid sjön var bara att glömma. Fyrahundra meters stigning på fem km väntade. Det blev en mycket tuff vandring i den vindstilla hettan. 

 
 
 
 Lunchen intogs vid en jokk bakom en sten för att försöka få något skydd mot solen. Därefter trampade vi vidare över fjället och precis som igår började åskmolnen torna upp sig över bergstopparna runt om. När vi framåt sen eftermiddag satte oss lutade mot en sten och tog en sista paus inför den branta nedstigningen mot Vakkotavara såg vi två vandrare komma upp mot oss. Jag skojade med Bella och sa att vi skulle säga åt idioterna att vända för det blev bara stenigare. Helt plötsligt stöp den ena med ett högljutt tjut och blev liggande. Vi slängde på oss ryggsäckarna och skyndade oss ner till dom. Kvinnan som föll låg kvar på backen, blodig i hela ansiktet och blodig om händerna. Vi tog fram det vi hade av första hjälpen och tvättade henne i ansiktet för att se hur illa det var. Överläppen var spräckt rakt igenom, någon tand var trasig och näsan var kanske knäckt. Kvinnan i sjuttioårsåldern och även hennes man var ganska chockade. Vi insåg att läppen behövde sys men att det knappast var ett fall för ambulanshelikopter. När vi pratade med paret kände inte kvinnan att hon skulle kunna ta sig ner till Vakkotavara eftersom det var så brant. Det visade sig senare att hon även gjort illa ett knä. Paret hade ingen mobil med sig utan jag ringde SOS och hamnade i Östersund. De hade ingen aning om var platsen jag beskrev låg. De kunde möjligtvis ordna en sjuktaxi. Istället blev jag kopplad till norrbottenspolisen som inte heller visste var Vakkotavara låg. Kvinnan var nu orolig och uppjagad. Hon sa sig vara villig att betala en egen helikopter vilket jag framförde till polisen. Det hela slutade med att polisen ordnade så att en helikopter från fjällflyg någon timme senare kom och hämtade paret. 

Vi tog oss ner för branten som var ganska hal då det nu hade börjat regna. Väl nere vid stugan berättade vi för stugvärden vad som hänt och sedan gick vi vidare i regnet. Vi hade tänkt ta oss till Suorva men på grund av förseningen kom vi inte så långt som vi tänkt oss. Vi hittade en någorlunda jämn plats strax intill vägen, slog upp tältet och kröp ini skydd för regnet. 

 

Dag 13

6 km syd Sälka – 2 km norr Teusajaur 31 km

Lampan tvingade upp oss kl 6 efter en halvvissen natts sömn. Vi hade legat lite ojämnt och prinsessan hade haft det svårt att inte rulla ner på mig.
Morgonen var annars riktigt mysig. Vi tog det lugnt, Bella tvättade håret och vi kokade gröt.
Därefter började vi åter traska på vår ändlösa väg söderut. Först förbi Singistugorna och sen mot Kaitumstugorna. Solen sken obarmhärtigt och tempot sjönk. 
Som vanligt tog vi en långlunch, vi låg på en jättefin plats vid en jokk. Jag byggde upp ett solskydd åt Bella av mina stavar och en jacka. Med min ryggsäck också så kunde hon sova en stund i skuggan.
Konstigt nog har hon haft det än tuffare än jag, som brukar vara värmekänslig, i hettan och lätt hamnat på efterkälken.

 Framåt kvällen nådde vi Kaitumstugorna där vi rastade en stund. Sen körde vi vårt vanliga kvällspass som den här gången blev tuffare än tänkt. 

Leden från Kaitum mot Teusajaur var väldigt stenig och det tog oss lång tid att gå de 4 km innan leden åter svängde upp på kalfjället.

Nu mullrade åskan runt om oss men på oss sken solen fortfarande. På väg upp hittade vi en fin tältplats med privat vattenfall strax intill men Bella rynkade på näsan åt ojämnheter. Jag har tyvärr inget vattenpass med mig.

Vi kämpade vidare uppför, hittade varken vatten eller tältplats och nu kom regnet. Bara ett lätt regn som kändes skönt för våra överhettade motorer.
Det slutade med att vi fick gå nästan hela vägen till Teusajaur men så fort vi hittade rinnande vatten letade vi upp en tältplats och nu var det plötsligt inte lika noga längre. Tröttheten var för stor!

Upp med tältet, helkroppstvätt i bäcken, torra kläder, alltför lite mat och sen i säng.

 

Dag 12

5 km sydväst Alesjaure – 6 km syd Sälka

– Aldrig bättre än så här, sa Ante Valdemar Roos i en roman av Håkan Nesser.
Solen har stekt oss precis hela dagen. Från det att den väckte oss i tältet vid sju till sena kvällen.
Vi stövlade på rätt bra i början men när stigningen upp mot Tjäktjapasset blev brantare sjönk tempot i hettan. Väl uppe i passet tog vi oss bara ner så att utsikten öppnade sig mot hela Sälkadalen. Jag tyckte jag hittade en fin kulle där det fläktade lite att luncha på. 
Bella fick nästan ett hysteriskt utbrott över mitt val av plats för att det inte fanns någon skugga. Den fanns ingenstans att få överhuvudtaget. Hon byggde upp ett solskydd av våra ryggsäckar och kröp ner bakom dessa. Jag låg i kalsonger och solade på Kungsledens högsta punkt. Det är nog inte helt vanligt skulle jag tro.

Vi masade oss vidare ner mot Sälka. Stenigare än vi trott. Framåt kvällen hade vi nått fram dit och träffade ett par mycket trevliga stugvärdar som bjöd på saft. Vi intog vår sockerboost här med för att orka köra ett kvällspass. Det går betydligt bättre att gå när det blir lite svalare på kvällen så vi trampade på 6 km till, halvvägs till Singi.

Upp med tältet, i med mat, kvällstvätt och snabbt i säng. Det gäller att försöka sova den stund som lampan på himlen är nere bakom något fjäll.

Bella har skrattat gott åt den bonnbränna jag skaffat mig av att inte ha annat än en tshirt på mig i tre dagar. Fortsätter det så här i morgon ste vi försöka skydda oss på något vis.

 
 
 
 

Dag 11

2,5 km syd Abiskojaure – 5 km sydväst Alesjaure 24 km

I dokumentären om Sixten Jernbergs liv sa han – Herregud vad mycket svett jag drivit genom den här kroppen. Inte för att jag vill jämföra mig fysiskt med honom men när det gäller svettmängd kan jag kanske konkurrera idag.

Strax efter sju var solen redan över den fjällkam vi hoppats skulle rädda oss. Det var bara att kasta sig ut ur tältet innan vi blev stekta. Helt vindstilla morgon och solen gassade.

Vi började gå vid nio och hade en rejäl stigning direkt. Sen fortsatte det uppåt i lugn takt i stort sett hela dagen. Inget mot de norska stigningarna men i hettan höll de ändå på att ta kål på oss. Gå två km, stanna och dricka och vila länge, sen gå två km igen. Så såg dagen ut förutom att vi även idag tog en lång siesta mitt på dagen.

Och massor av folk hela tiden som varvar varandra gång efter gång. Då det var ont om rinnande vatten bitvis blev det lite folksamling där det fanns.
På ett ställe vi passerade satt Helmut aus Heidelberg längst upp vid bäcken och tvättade fötterna samtidigt som flera sällskap lagade mat och tog vatten ur samma bäck bara några tiotals meter nedströms. Aptitretare!


Framme vid Alesjaure var det bara att konstatera att stugorna ligger oerhört vackert på en höjd mellan två dalgångar. I det fina vädret var det en makalös utsikt därifrån.
Vi hade som sagt segat oss fram hela dagen och de drygt 18 km till stugan räckte inte för oss. Bella var oerhört sliten av värmen och hade ont i en höft men efter varsin cola och ha delat en tvåhundragrammare choklad gick vi raskt 6 km till på ren sockerboost.

Ett tag hade vi sällskap med en ung polack som skulle gå hela Kungsleden. Han hade inte haft koll på kostnadsläget i Sverige så han hade inte råd med mat. Han skulle leva på ris och hjortron i tre veckor sa han. Problemet är bara att det inte finns några hjortron här.

Vi hittade en kanonfin lägerplats vid en bro och meditationsplats och där tältet står bakom en låg klippa som vi hoppas ska rädda oss från solen i morgon.

 
 
 

Dag 10

Abisko – Bron 2,5 km syd Abiskojaure
Dags att ge sig på etapp 2 efter en vilodag. Tidig frukost på fjällstationen. Städning av stugan och sen klara för att gå vidare.
Vi hade fyllt ryggsäckarna med mat för tio dagar från den depålåda vi skickat till Abisko. Vid vägningen stannade min på 22 och Bellas på 19 kg. Alldeles för mycket för den lilla tarmen. Vi orkade inte börja ändra på packningen där i solgasset, tempen hade passerat 25 strecket redan strax efter kl 8 på morgonen, utan sa att vi fixar till det vid lunchpausen.

Det blev en riktigt svettig vandring. Vi skulle ta det lugnt som vi sagt och något annat gick inte att göra. Det blev att gå en liten stund och sen vila och dricka vatten lika länge nästan.
Sakta men säkert tog vi oss uppåt Abiskojaure. En liten bit före sjön tog vi lunchpaus. Vi åt, drack och lättade Bellas packning något drygt kg. Sen låg vi kvar och tog en siesta på någon extra timme.
Vi började gå igen efter kl 15 men det gick nästan inte. Huvudet kokade i värmen. Från den ena ytterligheten med nysnö för några dagar sen till den andra med 30 grader varmt i stället.

Annars var det här en sträcka som vi inte haft något liknande tidigare. Nästan så att det hade funkat med ett par filttofflor utan att bli vare sig blöt eller lerig. Men bara nästan.
Och massor av folk överallt. När vi rastade fick vi se damen i ett danskt sällskap som rastade lite bakom oss plocka fram toapapperet och gå iväg utom synhåll för sin familj. Att hon blottade sin något omfångsrika och bleka bak för oss hade hon ingen aning om.

Vi tog oss bara ett par km förbi stugorna vid Abiskojaure och ut ur nationalparken innan vi gav upp.
Nu när klockan snart är 22 har solen sakta gömt sig bakom en fjällkam och det går att gå in i tältet. Vi tror vi lyckats undvika morgonsolen men vi funderar på hur det ska gå i morgon. Vi har en tuff sträcka upp till Alesjaure framför oss och vi behöver allt gå lite längre än idag.

 
 

Sammanfattning etapp 1

En betydligt tuffare sträcka på ungefär 18 mil än vad vi hade väntat oss. Oerhört vacker natur av högfjällskaraktär med stora höjdskillnader varje dag. Mina dagsnotiser kanske kan uppfattas smått negativa men i ett annat väder och framförallt utan kravet att prestera kilometrar på utsatt tid skulle jag mer än gärna återvända till detta folktomma område av vår fantastiska skandinaviska fjällvärld.

 

Nu har vädret slagit om och jag sitter i kallingar och solar utanför stugan med Bo Kaspers fantastiska ” Någon borde tycka om mig” i lurarna. Bella och Milton är i god form för nästa etapp. Själv har jag problem med de skavsår i hålfötterna jag fick redan första dagen. Jag förbannar mitt felaktiga val av sulor. De har plågat mig rejält och inte fått chansen att läka.

 

Idag tar jag inte ett steg i onödan för att de ska bli så bra som möjligt inför morgondagens fortsättning söderut längs Kungsleden. Vi ska nu ta det lugnare, dels för mina fötters skull, dels för att inte fortsätta slita för hårt på våra kroppar. Med bättre väder och mer mat i ryggsäcken ser möjligheterna goda ut.
Vi hoppas även på att tillgången till internet blir bättre så att det blir möjligt med tätare uppdateringar.
Om ungefär sex dagar väntar vännen Tobias Spiik i sin familjs stuga vid Saltoloukta där han utlovat kall öl och torkat renkött till törstiga och hungriga vandrare. 😉 

 

jag drev med Bella i flera dagar om att när vi kom till Sverige igen skulle vädret bli bättre. Mycket riktigt, vi behövde bara passera gränsen innan det sprack upp och sen dess har det varit klarblå himmel och riktigt varmt. Det kommer fortsätta ett tag nu!