Dag 55

Storrödtjärnsstugan – Grövelsjön 23 km

Målgång!!!!!!!! 

 

Bella sov nästan inget alls och jag sov som en stock men vaknade tidigt och ville iväg. Vår första natt i en STF-stuga på hela turen.
Jag behärskade min iver och vi tog en lugn morgon i samtal med stugvärden Eva.
Vi kom iväg vid åtta och det visade sig att det var närmare och lättare att gå till vindskyddet där vi först tänkt campa än vi trott. Tror ändå det var rätt beslut att ta sista natten i en varm stuga så slitna som vi var igår kväll.

Vidare över Olshöjdens stenparti som skulle vara vår näst sista stenhög och ner till sjöpassagen. Vi pausade en stund vid stranden men bestämde att vi skulle ta en längre paus när vi tagit stigningen upp på Långfjället och även det som skulle vara sista sträckan med stenskravel. Vi klättrade snabbt uppför till bäcken på höjden. Då hade solen gått i moln och åter igen blåste det en hård kylig vind precis som det gjort de senaste dagarna.

 
 
Vi tog ändå en ganska lång paus, tejpade slitna fötter och åt de sista mackorna med tubost som vi kommer att äta på en väldigt lång tid framöver, innan vi gav oss i kast med den sista milen. 

Ingen mer stigning och ganska hyfsad stig att gå så nu gick det undan. Fem km bara försvann under fötterna, ytterligare en kort paus och sen sista biten ner. 
När vi såg vimpeln på fjällstationen skrek vi högt bägge två och det var inte långt till tårarna för någon av oss när vi till slut nådde fram.

Vilken härlig och häftig känsla för oss att vi faktiskt hade klarat det ingen av oss egentligen på allvar trott vi skulle klara från början.

 
Sista knapptryckningen på spot-sändaren!

Vi hade varit lite för snabba så mottagningskommitten var inte på plats utan vi fick vänta in dom. Kramkalas utbröt men vi var rätt svettiga och kalla så vi skyndade oss ner till duscharna nu när vi äntligen skulle få dra på oss civila kläder igen.

Efter dusch inleddes hemfärd och det kändes riktigt gott att få krypa ner mellan sina egna lakan ett antal timmar senare.

Hur lång tid kommer det att dröja innan allt känns som vanligt igen?

Annonser

Dag 54

Skedbrostugan – Storrödtjärnsstugan 33 km

Pannbensdag! 
Vi visste vad vi hade framför oss så efter en förvånansvärt varm tältnatt gick vi upp riktigt tidigt och var på rull strax efter sju.

Först en sträcka med stenhelvete utan vatten fram till Rogenstugan. 17 km varav en stor del sten. Lunch i Rogen och lite samspråk med den trevlige stugvärden Ingemar.

Därefter 16 km ännu värre stenhelvete över Tandsjövålen och vidare upp mot Storrödtjärnsstugan . Sträckan runt Rogensjöns södra ände kommer vi att drömma mardrömmar om.
Jag kan bara inte skriva något positivt som en del andra Gröna Bandare gjort. Kanske beror det på våra alldeles för långa dagsetapper just nu och i den här terrängen. Hade vi gått normala sträckor, kanske mellan stugorna, hade det nog blivit annorlunda men när vi nu pressar oss för att nå Grövelsjön i morgon har det blivit för tufft för att uppskatta naturen här.
Inlandsisen har verkligen ställt till den här delen av vårt land.

 
 

När vi kom till Storrödtjärnsstugan var vi trötta och sönderblåsta av den kyliga vinden att vi tog in i stugan. Första gången på hela turen vi bott i en STF stuga. Värmen och den ombonade känslan satt bra kan jag lova.

Vi hade egentligen tänkt gå 4 km till i kväll och tältat vid ett vindskydd men vi pallade inte. Lika bra det! 19 eller 23 km i morgon spelar nog ingen större roll. Vi kommer att springa sista milen i vilket fall som helst!

Nu ligger vi på varsin slaf och tänker tillbaka på allt som varit och på att vi faktiskt går i mål och får åka hem i morgon. Den känslan är just nu totalt overklig.
– Aldrig bättre än så här! Sa Ante Waldemar Roos!

 
 
 
 

Dag 53

Fjällnäs – Skedbrostugan 31 km

Elefantkyrkogårdar har vi hört talas om. Rogens Naturskyddsområde är en stenkyrkogård!!! Lars Wessel skrev en kommentar när jag gnällde om stenarna norr om Kvikkjokk att jag skulle vänta tills vi kom till Rogen. Jag svarade då att jag visste för att jag i min enfaldiga ungdom släpat kanoter där. Det är 30 år sen och minnen bleknar.

Dagen började med en underbar frukost på Strandgården. Äggröra och bacon! På riktigt och ingen Hotell fuskvariant.

Sen iväg och upp för backen vid Hamrafjäll. Inte slalombacken men en bit därifrån och vidare högre upp på Vättefjället.
Här blåste det en rejäl och kylig sydlig vind. Blåste hjärnan ur skallen kändes det som. Vi följde fjället tills vi kom på leden från Tänndalen mot Skedbrostugan. Där stod det en skylt om att det var 14 km till Fjällnäs den väg vi kommit. Min klocka visade att vi gått 17. Det skiljer sig hela tiden från skyltarna till verkligheten med dagens gps-teknik.

 
Sen började stenhelvetet. Ner till Broktjärnskojan för en tänkt paus. Där fanns inget vatten så vi fortsatte en bit till vilket gav två mil innan lunch. Tur det med tanke på vilken mil vi hade kvar.

Visst går det att gå på steniga leder men har man en plan att gå långt är det frustrerande. Det går liksom inte att hålla någon hastighet. Du får ingen rytm och får vara försiktig med varenda fotisättning.

Stackars Milton blev hängande med sin klövjeväska mellan stenskravel ett par gånger. Det sliter hårt på både hans tassar och på väskan med den här typen av terräng.

Vi passerade senare en underbar sandstrand med fin tältplats men behövde gå ytterligare några km så vi fortsatte ända ner till Skedbrostugan där det fanns fina tältplatser.

Stugvärden bedömde den norra leden mot Rogenstugan som både någon km närmare och finare än den södra så den får det bli i morgon då vi satsar hårt för att kunna nå målet på lördag.
Vi tänker fortsätta mot Storrödtjärnsstugan också i morgon och den sträckan ska visst vara den allra stenigaste. Kul framtidsutsikt!

 
 

Dag 52

Vindskyddet Svaletjakke – Fjällnäs 24 km

Efter en natts dålig sömn för oss bägge kom vi iväg vid åtta i strålande morgonsol. De 7 km ner till Klinken flöt på i rask takt. Dimman hann lagom lätta i dalen tills vi nådde dit. Dalen, som jag bara åkt längdskidor i tidigare, var grönskande och vacker med begynnande höstfärger.

 
 
 
Vi tog en paus i gräset vid skidspårets vändpunkt för att sen sätta fart i den kraftiga stigningen upp på fjället på andra sidan dalen. Ja fart och fart! Vi är som sagt ganska slitna nu så farten i uppförsbackarna skrämmer kanske inte pensionärerna men upp kommer vi.
 
En mycket vacker sträcka fortsatte fram till ett rastskydd där vi lunchade i solen. Vi stängde nu dörren till Jämtlandsfjällen och Helags för gott och vandrade vidare mot hjärtat av Härjedalsfjällen. Bara norra Dalarna kvar nu!

Vi var överens om att vi kört rätt hårt senaste dagarna och var i behov av rundsmörjning på närmaste verkstad.
Google hjälpte oss att hitta det förnämliga Strandgården där nu middag väntar efter välbehövlig dusch. Den sista före Grövelsjön!

De senaste dagarna har vi vandrat i härlig natur med otroligt vackra vyer med solen skinande. Det är så här fjällvandring ska vara! 
Om vi bara inte hade varit tvungna att gå så långt varje dag skulle vi njutit fullt ut. Bara hoppas vi får några fina dagar till.

 

Måste bara komplettera dagens skrift efter middagen. Ann Lindgren som nyligen övertagit Strandgården kan laga mat. Vi har just avnjutit den godaste kycklingfilé vi någonsin ätit.
Den som besöker dessa trakter utan att ta in på det här mysigt gammaldags stället och avnjuta maten är inte vid sina sinnens fulla bruk.

Det är nästan så vi tycker synd om tyskarna vi mötte igår vilka berättade att de betalat 1900 för en natt på hotellet i Fjällnäs. Vi betalar 350 för en stuga och äter den godaste mat som finns. Hur ska vi nu klara vår hemtorkade mat i tre dagar till?

 
 
 

Dag 51

Vindskyddet Ljungan – Vindskyddet Svaletjakke 34,5 km

När vi vaknade funderade vi på om det var värt besväret att gå tillbaka till Vålåstugorna och skälla ut stugvärden. Fortfarande regn och isande kall nordan.
Efter frukost var det got bättre och vi satte högsta fart mot Helags. Första paus efter drygt 6 km vid Krustjärnen. Sen raskt vidare. En rejäl höjdknäpp på slutet där vi försvann i molnen på över 1100 m höjd. Bella ville på slutet fota i dimman ner mot dalen. Jag pekade ut riktningen mot fjällstationen. Plötsligt lättar dimman och stationen dyker upp hur tydligt som helst på mindre än 500 m håll. Helsjukt! Vi hade inte ens anat att den fanns där innan.

 
 
 

Ner och lagar lunch för att sen raskt gå vidare mot Fältjägarstugan 14 km bort. Enligt STF:s egen ledbeskrivning två stugor på samma höjd och lättvandrat däremellan.
När vi börjar gå igen har vädret äntligen slagit om. Det är T-shirt väder igen. Mer och mer sol med värme vartefter dagen lider.

 
Den lättvandrade sträckan visar sig vara rejält ”småkuperad” men väldigt fin. Jag har tidigare varit flera gånger runt Helags och också korsat den led vi nu följer men hade ingen aning om att det var så fint.

Vi är lätt slitna och får kämpa på för att ta oss upp till Fältjägarstugan. Väl där möter oss stugvärden vid hörnet och på trappen sitter ett gäng trevliga människor, bl.a. ett par från Katrineholm.
Vi slänger oss i gräset och njuter av kvällssolen i glatt samspråk.

Det är då Gröna Bandets förbannelse än en gång slår till. Det hade varit riktigt mysigt att stanna där över natten med de trevliga människorna men vår plan var att ta oss till ett vindskydd 8 km längre bort.

Vi var bra slut men med en chokladbit i magen tog vi raskt de 4 km fram till en rejäl stigning. Två km uppförsbacke och sen två till innan vi såg vindskyddet.

Döm om vår förvåning när vi såg att det rök ur skorstenen på vindskyddet. Ett tyskt par hade tydligen tyckt de var i nöd och tagit av nödveden för att få varmt i stugan.

Vi var inte på humör att dividera med. Solen hade gått ner, det blev snabbt kallare och mörkret kommer snabbt.
De fick maka på sig så att vi kunde laga mat och byta kläder efter en snabb och enkel tvätt.
Vi hade egentligen gått för långt och framförallt för sent på kvällen men nu fick vi ändå vila.

Dag 50

Vålådalen – Vindskyddet Ljungan 32,5 km

Frukost på Fjällstationen, städning av rum och iväg ut på dagens sträcka. Äntligen slipper vi vägarna!

Först en mil genom gammelskog från Vålådalen där vi lyckades förstöra jaktlyckan åtminstone för en älgjägare på passet första älgjaktsdagen.

Sen en rejäl stigning upp på kalfjället. Nere i skogen hade det regnat mest hela tiden men när vi kom upp tog vinden över. Vi blåste torrt rätt kvickt i den kalla nordanvinden.
Vädret inbjöd varken till fotografering eller raster så vi travade på. Efter 18 km var vi bägge i så stort energibehov att vi kurade bakom en sten och tryckte i oss ett par mackor. Strax därpå kom vi till en skylt där det stod: Gå två meter till, stanna och njut!
Vi gick två meter till och då dök Vålåstugorna upp bakom ett träd som tidigare skymde sikten. Vi skrattade gott! Nu skulle det äntligen bli lunch.

 

Vi fick dela kök med ett gäng ripjägare på långrast. Även vår rast blev lite väl lång. Efter en och en halv timme gick vi vidare mot Ljungan och nu hade vinden lugnat sig en del och molnhöjden var högre.

Stugvärden hade sagt oss att igår morse låg det 15 cm nysnö vid stugorna men nu var den mesta snön borta även uppe på fjällen. Enligt honom skulle vädret nu bara bli bättre dag för dag de närmaste tre dagarna. Hoppas han har rätt för då kan vi få en skön avslutning på vårt äventyr.
Annars går vi tillbaka och skäller på honom!

Den sena eftermiddagen och kvällen bjöd på allt bättre väder och när vi hade 3-4 km kvar till dagens mål bröt solen igenom. Visserligen var det fortfarande kyliga vindar men ändå.

 

Dagens etapp har varit väldigt fin att gå. Hade vädret varit lite varmare hade den varit kanon. Vacker skog i början och sen äntligen upp på kalfjället igen där vi trognas högre upp ju längre dagen led.

Bella har haft lite problem med svajande blodsocker och tappat fart emellanåt.
Själv hade jag inte tänkt tjata mer om min hälsena men jag måste skriva när det är positivt. Idag har det varit bästa dagen sen problemet började ovanför Ankarede. Förstår egentligen inte varför då jag igår hade riktigt ont sista milen.
Förmodligen har senan längtat lika mycket som jag själv efter kalfjället!
Bara hoppas det fortsätter så. Det är så mycket roligare att gå och man känner sig starkare om inte varje steg smärtar.

Avslutningen på kvällen blev också bra då ett annat par som också tältade vid vindskyddet kom in och bjöd mig på en whisky när vi just ätit upp vår kvällsmat.

 
 
 
 
 
 
 

Dag 49

Järpen – Vålådalen 39 km

Dårarna hade en plan igen: Gå utav bara helvete tills asfalten tar slut under fötterna.
Det gjorde vi! Efter ett dygn av regn, regn och mer regn med hot om fortsättning resten av dagen och även natten tänkte vi att det var bara att ta tjuren vid hornen och gå.
För att vi ska ha minsta chans att nå målet i Grövelsjön nästa lördag kväll var vi tvungna att ta hela vägsträckan fram till Vålådalen idag.

Första bron över Indalsälven gjorde att vi slapp E14 ganska snabbt och även att vi fick grusväg en bit. Sen den långa långa slakmotan upp mot Trillevallen. Egentligen den enda riktiga uppförsbacken på hela sträckan förutom någon kortare på slutet.

 

När vi väl kom upp på höjden och började se fjällen på avstånd besannades våra farhågor från de väderleksrapporter vi läste igår. Massor av nysnö på kalfjället! Hur det kommer att se ut runt Helags med den höjd leden går på där vill vi inte tänka på just nu. Något hinner kanske töa bort i morgon kan vi hoppas för dagen därpå ska vi passera där.

Döm om vår förvåning när regnet faktiskt upphörde redan ett tag före lunch. Det blåste lite lagom så kläderna blåste torrt ganska snabbt också.
En stund senare vågade jag faktiskt plocka av mig tights och regnbyxor till förmån för mina underbart sköna Haglöfs Flint som nu tjänat ihop till ett riktigt gott omdöme.

 

När vi passerade bron över Vålån höll ett stort gäng på att värma upp sig inför att de skulle åka gummibåt nerför forsen. Det såg riktigt lockande ut om det inte varit för den kyliga luften.

 
 Bajskorvar bestående av lingon och blåbär! Vem kan den skyldige vara? Knappast någon hund va?
 

Sista biten förbi Östra Vålådalen och fram till målet gick inte fort. Även om det inte varit en särskilt fysiskt ansträngande sträcka så sliter det oerhört på kroppen att vandra asfalt. Den enformiga rörelsen nöter på fötter, knän och höfter.

Vi hade kollat olika boenden längs slutet av vägen, ifall vi inte skulle nå ända fram, eftersom vi hade räknat med regn hela dagen och då gärna velat komma under tak för att torka upp. 

Nu behövdes egentligen inte det men eftersom vi redan var inställda på det blev det incheckning på STF Fjällstation i Vålådalen. Lite väl dyrt men vi resonerar som så att vi ska försöka ge oss själva bästa möjliga förutsättningar att nå vårt mål.

Att vi blivit smått skadade av vår tid utanför civilisationen visar sig emellanåt. Jag fick ett papper i receptionen som jag efter att ha tittat på insåg att jag inte behövde. Genast gick handen till byxfickan och fick upp tändaren för att elda upp det som jag brukar göra med allt eldningsbart skräp. Det var då jag insåg att jag stod inne på ett ”hotellrum” där öppen eld knappast var att föredra.