Förlåt! Kunde inte motstå den dåliga rubriken.

Vid återkomsten till Flåm fick jag en ny chockerande syn. Har för mig att det fanns någon gammal katastroffilm där ett stort kryssningsfartyg rusade rakt mot en stad för full maskin.

Här såg det ut som att båten bara svalt hela byn. Snacka om malplacerad med ett 8-10 vånings fartyg i en by med max tvåvåningshus.

Tog en snabb tur in till Voss.

Naturligtvis åkte jag raka vägen till ”Skandinavisk Höyfjellutstyr”. Måste passa mig tänkte jag. Kanontrevlig man som drev butiken. Hittade en sovsäck som jag faktiskt kan ha nytta av även sen. Inte den allra lättaste kanske och definitivt inte den varmaste men helt klart den minsta packvolymen. Fyllning av Primaloft så det blir en vän för sommarturer med kajaken där det inte passar lika bra med dun.

Sen var det dags att ta tag i framtiden på allvar.

Att åka tåg till Haugastöl på lämplig tid var inte helt lätt. Till Finse gick bra men så stannade inte tågen på Haugastöl. Sen eftermiddag kunde jag komma dit och då med behov av övernattning innan jag plockade ut cykeln morgonen därpå. Skulle innebära väntan antingen i Flåm eller Finse större delen av dagen. Att vänta, vet alla som känner mig, är inte min starkaste gren.

Med vetskapen om mycket kraftigt regn i antågande till lördagen, enligt YR, ville jag börja cykla på fredagen och göra en god del av sträckan.

Det slutade med att jag fick nöja mig med Finse som startpunkt. Missade de första 27 km men det skulle ändå bli 56 att cykla.

Packade allt klart kvällen innan. Målet var att ta en tältnatt ändå efter två tredjedelar.

Jag, något fåtal norrmän och 400 japaner embarkerade turisttåget på Flåmsbanan. Rätt häftigt med ett tåg som tar 850 höjdmeter på två mil. Och Flåmsbanan byggdes redan på 40-talet. Undrar om de hade kunnat göra det lika bra idag?

Halvvägs upp stannade tåget och alla uppmanades gå av för fem minuters fotostopp. Jag satt kvar men blev nyfiken när musik började överrösta vattenfallet som var fotomålet. Då var det en danserska som utförde en ritual uppe på berget bredvid fallet. Japanerna filmade som galningar!

Tågbyte i Myrdal till Bergensbanan mot Oslo. Av i Finse och leta upp rätt cykeluthyrare. Fick min DBS Rallarcykel. 11 växlar och dubbla skivbromsar. Tack och lov för det sista! Ja, eller för bägge delarna!

Kom i samspråk med ett gäng om tre norska par. De skulle cykla direkt ner till Flåm så jag sa att eftersom jag skulle ta det lugnt och tälta en natt på vägen så la jag mig bakom dom.

Första milen upp till högsta punkten, 1343 meter, på hela rallarvägen var riktigt tung. Då behövdes verkligen de lägre växlarna. Blev också tvungen att kliva av ett par gånger när mjölksyran stod som en fontän ut genom springorna i hjälmen.

Saknas en del träning!

Visade sig också vara den sämsta delen av vägen när det gällde underlaget. Rejält stenigt och gropigt. Smådugg, lite dimmigt och bara några få plusgrader.

Sen, bara vi passerat höjden, så vände det mesta. Det blev verkligen fart på hjulen. Och bromsarna behövdes. Solen började titta fram. Temperaturen steg för varje hundratal höjdmeter neråt längs vägen.

Och de stackars norrmännen blev inte av med mig. Jag försökte verkligen lämna dom ifred men med hjälp av min massa i nedförsbackarna rullade jag ständigt ikapp dom. Ett par av deras damer bromsade nog rätt hårt också.

Istället för frystorkad lunch blev det kaffe och våffla i en fjällstuga, med litet museum, ihop med norrmännen.

Jag cyklar en mil till sen stannar jag och tältar sa jag. Bara det att den milen rullade jag ganska fort. Kvart i två satt jag vid en sjöstrand i solen och tänkte att så här tidigt kan jag inte stanna.

Bella och jag har blivit aningens skadade av våra långfärder. Att sätta sig ner och bara vara i flera timmar är något jag tappat. Är så van att ha krav på sträcka och prestation. Och att göra det ensam utan någon att prata med eller något att sysselsätta sig med. Hur gör man då???

Rullade ikapp norrmännen igen som bara skrattade åt mig.

När jag kom så långt ner att jag fick mottagning igen kollade jag YR. 12-15 mm på förmiddagen bara. Regn hela dagen.

Blött i de brantaste svängarna på slutet. Ingen sikt för foto.Bestämde mig för att det var lika bra att fortsätta ända ner.

Tillbaka i Myrdal tittade jag på när folk åkte ”pipe-line” ner för värsta branten.

Inget för mig så jag tog de sandiga serpentinsvängarna ner med ett fast grepp om bromsarna.

Sen när vägen blev bättre, så småningom till och med asfalterad, så gick det undan vissa sträckor. De 850 höjdmeter som tåget tog mig upp rullade jag nu ner på de två milen.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det här var en häftig och kul upplevelse. Hade mer än gärna cyklat från Haugastöl så att det blev ett par mil till. För den som gillar att cykla mountainbike så kan jag verkligen rekommendera äventyret rallarvägen. Som vanligt lite för mycket folk för min smak men riktigt karg högfjällskaraktär på de högre belägna delarna och ner i grönskande lummiga dalgångar på slutet.

Nu ska jag försöka ladda om för gren tre av mitt triathlon. Erkänner att det känns lite tungt i dagens regn och en rätt blöt prognos för kommande dagar.

Men efter bokning av natt på hotel i Österbö, med sanering av mig själv och ompackning av utrustningen i bilen som prio, kommer det säkert kännas bättre.

Har redan bestämt mig för att den inte blir den långa vandring över kalfjället från Hallingskeid som jag tänkte från början utan en kortare tur genom Aurlandsdalen. Fick just höra att det är extremt höga flöden genom dalgången efter allt regn så det blir spännande.

Det är lite dubbelt för min del. Alldeles för mycket folk för min smak på de flesta ställen samtidigt som jag inte hittar några att faktiskt prata med. Har trots allt ett socialt behov och vill gärna träffa lokalbefolkning för att lyssna till deras berättelser och sanningar.

Dom människorna hittar jag inte i det turist-getto som Flåm är.

Blir förmodligen något annat i Österbö som är en utgångspunkt för vandrare.