Ännu en tidig morgon. När vi såg att solen sken satte vi fart.

Iväg från den lilla pittoreska byn Bleike söderut längs Lofotens västra kust. Höga berg att runda och däremellan långa vikar med sandstränder och stora gröna fält in mot landet.

  
  
  
Terrängen passade de skånska hjälpryttarna så nu gick det undan. Nu höll vi faktiskt ett högre tempo än det jag som den cykelnovis jag är dumt nog trodde jag skulle klara hela vägen.

  
  
  
Efter ett par mil såg vi en havsörn i skyn. Den landade på en strandremsa där det satt tre till. Lagom vi kom fram till en punkt där vi skulle kunna fota lyfte alla fyra.

Barne fick tydligen en träff med en liten fluglort i sökaren.
Milen trillade på i raskt takt och vägen svängde österut ner mot bron över till Sortland. Vi stannade och fikade efter 6 mil. En härlig våffla med mylte. Servitören var inte särskilt trevlig. Vet inte om det hade med vår doft att göra. Våra kläder stinker rejält.

Vi bestämde oss för att det skulle räcka med de 10 milen till Sortland. Vår snabbaste cykeldag!

  
Vi har mer än 20 mil kvar av Lofoten och de hotar med riktigt tuff motvind på tisdag. Vi får se om vi orkar köra en tuff distans i morgon.

Efter dagens tempoetapp är som väl är även de andra två slitna. Till och med Barne grymtade i sista backen upp till campingen.

  
Hatten av för Stig och Olav vars planering från förra sommaren jag försökt följa. Det är för tufft för mig och jag kommer få svårt att klara hela vägen på den tid jag har till förfogande.

Nåväl det löser sig! Det finns både båtar och bussar att ta hjälp av. Här gäller inte Gröna Bandets regler. Det här är ren semester försöker jag inbilla mig.
De relativt tuffa men ändå inte över 6-7 timmars cykeldagarna som jag sett framför mig där tid för återhämtning och annat skulle finnas har än så länge lyst med sin frånvaro. Bara att hoppas de kommer med finare väder. Damen som driver campingen sa dock att de 15 grader hon haft idag var en äkta nordnorsk sommardag.

Vi startade tidigt från campingen. Båten gick redan halv åtta från en kaj i centrum.
 

 
Det visade sig vara en snabbgående katamaran så farten mot Finnsnes blev hög. Tyvärr var det inte tillåtet att gå ut för att fota. Alla dörrar låstes så det var bara att sitta snällt och titta ut genom nerstänkta fönster på den fantastiska skärgård vi for igenom.

  
  
  
Efter en dryg timme var det dags för hastig avlastning. Vi cyklade till Konsum-butiken och handlade frukost som vi väntat med. En trippelportion risgrynsgröt senare var jag redo att ge mig i kast med Senja. Jag jade hört att det skulle vara en rätt häftig ö och det visade sig stämma. Vi lämnade grönskan i låglandet och cyklade upp mot kalfjället igen.

  
  
Faktiskt en ganska behaglig stigning men den höll på i ett par mil. En knix uppåt och sen en slakmota för att återigen bli en knix uppåt. Så höll det på.

Vi stannade när vi nått högsta punkten och åt lunch. Vi såg hotande moln i väster så det var lika bra att passa på. 
Den höjd vi jobbat så länge för att skaffa oss blev vi sen av med på mindre än två km. Brant nerför till havet igen alltså.

  
Då hade vi 25 km kvar till färjeläget i Gryllefjord och regnet kom.

På bara en liten stund var vi återigen blöta och kalla. Det går så fort när regnet är kraftigt och temperaturen så låg.

   
  

   

Vi kämpade vidare en sträcka som hade varit fantastisk om vädret varit annorlunda. Upp mot en tunnel hade vi nästan Honningsvågs-känsla igen.

In genom tunneln och när vi kom ut på andra sidan hade något hänt. Det var lä och regnet hade upphört.
Gryllefjord ligger vid en liten smal fjord omgiven av höga spetsig berg på nästan fyra sidor. Bara en liten öppning ut mot havet. Otroligt skyddat för vinden.

  
  
Vi hade fyra timmar innan båten till Andenes skulle avgå. Som tur var fick vi sätta oss i ett uterum tillhörande matbutiken som just skulle stänga. Där satt vi och lät våra kläder torka. Mot slutet kom också solen fram.

  
  
  
  
  
Vidare med båten den långa turen över till Andenes och Lofoten. Solen sken och vi såg direkt att naturen var annorlunda. Det grönskade mer och fjällen hade inte alls lika mycket snö kvar.

  
  
Vi cyklade en mil ner till Bleik där vi hade fått kontakt med en man som hyrde ut en liten stuga på sin tomt. Ännu en av alla dessa trevliga norrmän vi träffat under resan. En jättemysig annorlunda stuga med utsikt över havet och midnattssolen. Klockan är faktiskt midnatt när jag skriver det här och solen skiner, det är ljust som mitt på dagen.

  
  
  
  
  
Hög tid att sova för morgondagens fortsättning!

Två händelserika dagar har passerat.Först cyklade vi från Arctic camping mot Storslett. För att komma dit var vi tvungna att passera ett mindre fjäll och ett väldigt högt och brant fjäll.

Vi skulle också hinna dit i tid för att få cykeln reparerad. Vi hade redan insett att det inte skulle funka.

När vi kom till en bensinmack stannade vi för att kolla om det gick att ta en buss. Killen på macken sa att vissa av chaufförerna inte var så glada över cyklar i lasten.

När vi stod där kom en skåpbil från norska posten som såg tom ut. Karin frågade postkillen och han sa att det gick bra att åka med.

Därmed kom vi att i rasande post-tempo passera det höga fjället. Lika glad som jag var att slippa cykla uppför det, lika glad var Karin för att slippa bromsa sig ner från det. Det var vårt tuffaste fjäll så långt och vi missade många vackra utsikter att fota men vi kom fort fram till cykelreparatören. En timme senare med nya ekrar i hjulet och en fullt fungerande växel var det dags att börja cykla på allvar.

Ännu ett fjäll att passera, inte alls lika högt som det förra men ändå slitsamt. När jag kom upp var jag fullkomligt sjöblöt av svett. Omedelbart började en lång och brant nerförs på andra sidan fjället där duggregn och kyla väntade. 

 

 
  
  
  

Efter de fyra milen ner till färjan mellan Olderdalen och Lyngseidet var vi rejält kalla. Vi bestämde oss för att ta båten över och hitta boende på andra sidan.

  

Karin ringde på en del förslag vi fick i en kiosk när vi väntade på båten. Allt var fullt eller stängt. Hon fick ett svar av en man som ville ha 2000 för en cabin. Han prutade till 1500 men sen var det stopp.

När vi kom över och bara ville inomhus fick vi en smärre chock. Den ”stuga” han hyrt ut till oss var ett lyxhus på bryggkanten i två våningar med bastu och alla tänkbara bekvämligheter.

 

 
  
  
  

I pubben som hörde till anläggningen var det räkfrossa så efter bastu bar det av dit. 

Vi fick en suverän kväll med räkor så goda fångade med egen liten trålare dagen innan strax utanför huset.

Vi hade ingen aning om att trakten var berömd för sina Lyngen-räkor. Inte heller för sina Lyngen-alper som turister vallfärdade till. 

En rejäl lektion senare av de supertrevliga tjejerna som jobbade i pubben visste vi betydligt mer. Mätta och belåtna dog vi i våra sängar.

Den här platsen och i det boendet hade jag gärna blivit kvar någon dag men mina vänners icke ombokningsbara flygbiljett från Bodö ville något annat.

På cyklarna och iväg mot Tromsö. En riktigt kylig förmiddag. Inget regn men kallt som satan i vinden.

Snabbt två mil till nästa färja och sen vidare mot dagens mål. Kylan gör tyvärr att vi slarvar med pauser och mat. 

  
  

Vi stannar ofta för att hämta andan, för min del handlar det mest om att slippa sadeln och få fart på blodet i armar och bak, men vi fryser snabbt så att laga mat skjuter vi dumt nog på.
Efter en tuff backe satte dock Karin stopp och vi försökte hitta lä för att äta ett par mackor.

Sen vidare och så småningom ut på E8 mot Tromsö. Det blev ingen trevlig upplevelse. Tung och mycket häftig trafiksituation tillstymmelse till vägren. När vi kom till ett vägskäl valde vi att cykla dem gamla vägen i stället. Nu hade jag slut på bensin så trots att vi bara hade någon mil kvar stannade vi i en skogsdunge och lagade mat. När man inte vet var man ska ta vägen och hitta boende är det lika bra att äta innan.

  
 

 

Vidare in mot Tromsö där vi efter lite ”spörrende” till slut hittade en camping.

Vi hyrde en enkel hytte och när vi installerade oss där kom solen. Tänk så mycket enklare allt blir när man inte fryser!

  

Nu har vi sett över fortsättningen och ändrat våra planer något. Vi tar en färja från Tromsö tidigt i morgon bitti till Finnes för att sen cykla över Senja till Gryllisfjord där vi tar båten till Andenes och en camping där.

På det viset sparar vi några mils cykling ut från Tromsö och kan förhoppningsvis ta det lite lugnare ner över Lofoten som har varit ett av våra gemensamma mål. Där vill vi inte hasta för att plocka mil.

En sanning är väl också att en av mina ädlare kroppsdelar skulle må bra av att inte nötas så mycket mer just nu. Tyvärr saknade jag de ” hundra första milen är värst” i sadeln jag nog hade behövt.
Vi är fortfarande en bra bit norr om Treriksröset trots att vi cyklat rätt långt nu. Norge är ett väldigt långt land. Trots allt har vi kommit så långt söderut så att gullvivorna blommar för fullt. Gräset är snart på g och björkarna har nästan slagit ut. 

Vi väntar på den värmebölja en av tidningarnas löpsedel annonserade igår!

Vi rullade ut från Alta vid halv nio. Standardtid tydligen för vår del. Herregud vad sliten jag var idag! Och ont i baken! Som tur var kände sig även Karin riktigt sliten sen igår. Bara Barne som var pigg i kroppen som alltid.

  
 Efter någon seg mil började kroppen vakna och vi rullade på runt Altafjorden. Ett par rejält långa vägarbeten tvingade oss att vara riktigt försiktiga med cyklarna på det otrevliga underlaget. Jag hade redan tidigt upptäckt att en eker var av sen gårdagen och ville inte mista fler.
Efter fyra ganska kuperade mil rundade vi västra spetsen av Altafjorden där det enligt kartan fanns en stenåldersbosättning. Helt fantastiskt att människor kunde överleva här då. De hade öppet vatten året om med gott om fisk men ändå. Helt utan Gore-Tex!!!

  

  
  
Karin och jag som varit oroliga för den här dagen blev sen glatt överraskade. Längs Långfjorden fick vi en lätt vind i ryggen som gjorde att det nästan kändes som nerför hela vägen. Inte alls kuperat som de första fyra milen varit.
Men vilken utsikt! Det ena maffiga fjället avlöste det andra. Visserligen bara på tusenmetersnivån men när de reser sig rätt upp ur havet blir det ändå väldigt mäktigt. Så vackert med havsfjordar i förgrunden och snöklädda fjäll i fonden. Vackrare europaväg är nog svår att hitta.

  
  
  
  
  
Vi fortsatte fram till Alteidet som låg vackert i änden på nästa fjord. En liten camping där vi planerat stanna men den var stängd så vi fortsatte en bit till där nästa låg. Blev nio mil idag.

   

 

  
Vi kom fram och slog upp tälten i sol men nu duggar det lätt.

  
  
Problem har dock uppstått. Ännu en eker i mitt bakhjul har gått av under dagen. Vet inte om tyngden är för stor eller varför de inte håller. Känns som att en cykelreparatör är rätt akut nu innan fler går av. Har ingen lust att få totalhaveri i en brant nedförsbacke.

Ska tydligen finnas en i Storslett men det är åtta mil över två höga fjäll dit och då hinner vi lagom dit till stängningsdags om cykeln håller. Funderar på om vi kan ta buss en bit av vägen så vi kommer dit i tid. Trist men inte mycket att göra åt. Då får han serva växlarna också.

Vi kom iväg vid halv nio. Viss ångest över vad som väntade. Mycket riktigt så gick det uppåt i nästan en mil men som väl var inte brantare än att jag slapp kliva av och gå. Det gick faktiskt rätt bra. 
  
Vi fortsatte ett par mil till fram till Skaide där vi tog en ”second breakfast” på smörgås vi fått med oss. Skaide låg i en gryta med berg runtom men på låg höjd så vi förstod vad som väntade. 

  
Nu skulle vi upp över Sennalandet så vi fick glädjen att plocka nästan 400 höjdmeter. Återigen i sakta stigning över lång sträcka. Ju högre upp vi kom desto vitare blev det. Det blev blåare på himlen också vartefter dagen gick så när vi var uppe på höjden var det ett helt vitt landskap och klarblå himmel. Helt underbart! Visserligen något kyligt men vi kunde knappast haft det bättre. Liknade egentligen mer en vårdag i skidspåret.

  
  
  
Kan inte klaga över någonting idag, ja förutom då mina svaga ben och min sadelovana bakdel. Bägge de sakerna får jag skylla mig själv. Hade jag tagit mig tid till mer träning på cykel hade jag kanske inte behövt vara det klart svagaste kortet i trion.

  
  
11mil i den här terrängen är just nu tufft för mig och det blir spännande att se hur det känns i morgon och hur långt vi tar oss då.

  
Alta var en konstigt utdragen stad. Vi har nog cyklat mer än en mil genom den utan att egentligen ha kommit ut ur den heller. Vet inte hur många innevånare men den var större än jag trodde. Och den ligger vackert vid havsviken och Altaälvens utlopp.

  
De närmaste dagarna har jag ganska dålig koll på vad de har att erbjuda både rent geografiskt och på andra vis. Det ska bli spännande!

Hade egentligen behövt få växlarna på min cykel servade men det får nog vänta ett tag till.
Under timmarna i sadeln i den här arktiska landsändan är det lätt att börja fundera. Vad krävs av en människa för att leva här? Vad lever man av? Hur lever man sitt liv? Hjälper sommarens ljus upp vinterns mörker?

Tycker ändå det är en stor skillnad mot den norra delen av Sverige. Här är det liv och rörelse. Det känns inte som avfolkningsbyggd. Är det oljepengarna som är räddningen eller tänker man annorlunda i Norge? Att norrmän är nationalister vet vi men är man även mer lokalpatriotiska än vad vi är i Sverige? Hur får man ungdomarna att stanna eller återvända i de här trakterna? Det går trots allt inte att leva helt utav den vackra naturen allena.
Svaren kanske kommer längs vägen!

Jo nog blev det grisväder allt. Vi började från vandrarhemmet direkt efter frukost. Prognosen sa lätt regn och 7-8 sekundmeter nordlig vind som skulle öka på framåt eftermiddagen.

Vi hann någon kilometer innan himlen öppnade sig och jätten Jorm blåste på för fullt. Ofta sidvind som gjorde det svårt att hålla balansen och regnet piskade, lätt snöblandat, i ansiktet.

Det var bara att kämpa på!
De tunnlar Karin tidigare tyckt vara otäcka blev nu en stund av räddning undan ovädret. Den första på fyra kilometer gick bra. Först två svagt uppför och sen två nerför.

 

 
Så småningom kom vi till den 7 km långa Nordkapstunneln under Magöysundet. Först 3 km brant nerför, 1 km på flacken följt av 3 km i riktigt brant uppförslut. Jag trampade första men valde sen att kliva av och gå 2 km. Karin och Barne cyklade ytterligare 1 km men även Karin insåg att hon drog på sig mjölksyra och de gick sista km.

   

Kan bara konstatera att vikten av packningen påverkar mer än jag hade trott i motluten. Det blir riktigt tungt och drar jag på mig för mycket syra får jag lida länge av det. Bättre då att kliva av och gå. Jag är starkare på att gå än att cykla.
När vi kom ut ur tunneln hade vi hoppats på bättre väder över fastlandet. Det blev precis tvärtom. Prognosens 14 meter som mest hade ökat till stormstyrka i byarna.

Vi cyklade på och en sträcka när vi cyklade i lä av fjället hann jag precis säga till Barne att ”nu går det bra och vi plockar kilometer” när vi rundade en skarp krök och möttes av en vägg. Vi två klarade att hålla oss på cyklarna men Karin tappade balansen och orkade inte hålla cykeln utan ramlade ut i vägbanan. Vilken oerhörd tur att det inte kom någon bil runt hörnet just då!

Vi insåg att det här var i tuffaste laget men hade ingenstans att ta vägen så vi försökte trampa vidare så gott det gick. Efter några km till blåste Karin omkull igen framför mig och jag lyckades precis undvika henne.
På vänster sida ner mot havet låg det några hytter och det stod en bil. Vi beslutade oss för att kolla om det gick att få komma in eller alternativt slå upp tälten i lä av husen.

Det var ingen där, trots bilen, men däremot satt nyckeln i dörren till en av hytterna som visade sig användas som förråd. Genomblöta och nedkylda tog vi beslutet att gå in i skydd för vädret och vänta ut det värsta.

Det fanns en torkställning som snabbt blev fullhängd. Torra kläder på och mat på köken. Sen visade det sig att vädret bara blev värre. Snöblandat regn och full stormstyrka på vinden ner från fjället.

 Vi insåg att vi skulle bli kvar där över natten och undrade så smått om nyckeln i dörren glömts där eller lämnats med flit för tillfällen som detta och för att få ha boningshusen i fred.

Jag beskriver alltså en semester! 😜

 

 
På ett sätt är det ändå skönt på något vis mitt i allt det vidriga. Det känns att man lever och det är så uppenbart vad lite som krävs av umbärande för att livet ska bli lite tufft och det enkla uppskattas desto mer.
Vi blev som sagt kvar över natten och på morgonen regnade det och blåste fortfarande riktigt hårt. Bara att ta det lugnt ett par timmar till.

En stund innan lunch minskade regnet och vi såg revor i molnen. Vinden hade också avtagit och vi beslutade oss för att cykla vidare.

De 5 milen in till Olderfjord blev sen en blandning av regn, stenhård motvind, härlig medvind och till och med någon kort stund av sol.

   
            
Nu sitter vi inomhus igen. Nyduschade, fullätna och med kläderna i maskinen. Livet är rätt gott ändå!
I morgon väntar en mil av tuff uppförsbacke upp på Sennalandet över mot Alta. Där har det snöat rejält. Vi pratade med en tysk som tagit skydd för samma oväder i sitt tält när han kom vandrande från det hållet. Han hade varit riktigt orolig för att tältet skulle blåsa sönder i snö och storm men det hade lyckligtvis klarat sig.
För min del har det nog varit väldigt bra med de korta, om ändå tuffa, dagsetapperna. Hade nog behövt träna cykel betydligt mer för knänas skull.

  
  
   
 

Nu hoppas vi på något varmare väder och framförallt lugnare vindar så ska det nog bli fart på det här.