Efter en kall och regnig försommar slog vädret om lagom till vår start. Strålande solsken från klarblå himmel och säkert 25 grader när vi lämnade Umbukta.

Mötte redan efter ett par kilometer en tysk vandrare som kom söderifrån och som berättade att förhållanden var goda även om den så kallade stigen bitvis var obefintlig.

Efter en något försenad start blev det en kort första etapp. Nog lika bra det för terrängen var väldigt småkuperad och rätt krävande redan från början. Vi sökte skydd för solen och den fullkomligt exploderande insektskavalkaden i en koja redan efter en dryg mil.
Framåt kvällen slog vi upp tältet och kröp in. Det är ändå det säkraste skyddet mot mygg och det började snart blåsa en del så det blev riktigt behagligt.

Tidig morgon med lite svalare väder trots sol så då passade vi på att knata på ner mot det mäktiga Okstindan-massivet.
Landskapet är makalöst vackert och det är en härlig upplevelse.
Mot eftermiddagen mojnade vinden och värmen slog till igen. Den här gången för att stanna.

Vi fortsatte runt Okstindans östra sida. I det fina vädret hade vi en fantastisk utsikt upp mot de vassa snöklädda topparna.
Hade det här massivet legat på svensk sida vore det en turistmagnet som lockat mängder med vandrare. Här försökte vi följa en stig som vi många gånger fick gissa var den gick. Norge har så många mäktiga områden så Okstindan i Nordland har hamnat lite på sidan av verkar det som och inte många vandrare passerar här var sommar.

Det fortsatte vara riktigt hett och svetten forsade av oss. Egentligen alldeles för varmt för vandring. I dalgångarna vi regelbundet passerade de följande dagarna låg temperaturen på upp mot, eller över 30 grader. Sträckorna ner i dalarnas grönskade djungel liksom upp mot nästa höjd på andra sidan blev riktigt plågsamma. Kombinationen av värme och Klegg gjorde det näst intill outhärdligt.

Vi borde definitivt ha släppt vår planering och gått kortare etapper men samtidigt har det heller inte gått att stanna mer än korta stunder. Möjligheten att göra kväll tidigt och krypa in i tältet finns inte då det blir för varmt att vistas därinne.

Dagarna gick i samma mönster, från tältplats så högt som möjligt på kalfjället ner i dalar med några hytter vid vägslut för att sen ta sig upp på andra sidan och kämpa på upp till kalfjällets höjder för att där hitta ny tältplats. Enormt vacker och varierad fjällvärld med ena stunden högfjällsterräng för att i nästa stund vandra i frodig djungel nere i dalen.

Jag måste reda ut en sak. Vi sörlänningar har ingen riktig motsvarighet till ”Klegg”. Vi har våra ”Broms/Blinningar” men de här är större. Visserligen långsamma och lätta att slå men de här mängderna gör det meningslöst. De bits rejält och det kliar därefter.
Flera vi pratat med påstår att de är otaliga i en vecka eller två när det blir varmt men sen dör ut relativt snabbt. Vi hoppas på det!
Jag ska lämna ämnet nu men av bifogad bild kanske ni förstår att det är smått mentalt påfrestande med den mängden. Jag kan bara konstatera att man får ett annat förhållningssätt här än det man har hemma. Man inser att det inte går att göra något åt utan det är bara att acceptera och gilla läget. Hemma hade jag inte stannat en sekund!

Den knappa vecka vi nu vandrat har tagit oss genom en fantastiskt vackert och ganska ödsligt område. Väl värt att upptäckas av flera. Jag är uppriktigt förvånad över att vi inte möter några vandrare.

Vi har bara mött tysken första dagen och en äldre norsk surkart som påpekade att Milton måste vara kopplad precis hela tiden. Vi mötte honom på ett lite besvärligt avsnitt där jag av hänsyn till både min och Miltons säkerhet definitivt inte ville ha honom kopplad.
Dessutom går Milton hela tiden i mina hasor när han har klövjeväskan på sig. Oavsett ren eller andra djur i närheten. Här finns nämligen inga ekorrar, det enda djur som han av outgrundlig anledning hatar över allt annat och som får honom att bryta mot direktivet ”bakom”.

Höll på att glömma kvinnan vi mötte vid en hytte som trodde Bella och jag var ungefär lika gamla. Män åldrades inte på samma vis som kvinnor sa hon. Jag tog det som en komplimang men det verkade inta som att Bella uppskattade det på samma sätt.

Vi har nu tagit oss till första etappmålet ”Grannes Camping” som Eldor, en man i 85-års åldern drivit sen urminnes tider. Campingen har sett sina bästa dagar och riskerar nog tyvärr att dö med sin ägare men är ändå ett mycket välkommet avbrott och möjlighet till kraftsamling. Efter egen sanering och klädtvätt ska vi fortsätta söderut i morgon.

Det har varit något svalare idag och då har det också gått lättare att vandra. Prognosen hotar med mestadels varmt men även något regn de närmaste dagarna.

Nu väntar Börgefjell Nationalpark där det enligt utsago inte ska finnas några leder utan det är fri orientering som gäller.

Vi ser fram emot ett nytt häftigt och vackert område att upptäcka. Det har vi redan sett på håll att det är. Mycket snö ligger fortfarande kvar i de högre liggande delarna och topparna är helt snötäckta. Spännande fortsättning följer för oss oavsett!

Om bara fem dagar är det dags. På fredag eftermiddag lämnar vi Umbukta Fjellstue för att fortsätta vår färd söderut.

Vi blir uppskjutsade med bil som sen vänder söderut genom Norge och placerar ut de fem depåer vi hoppas få glädje av under årets vandring över sex veckor. Vi hinner alltså inte fullfölja hela NPL den här sommaren utan får spara den sista biten till nästa år. Vi SKA gå hela men när det ändå inte blev hela på en gång så spelar det ingen större roll att dela det på tre. Förhoppningsvis tar vi oss de ca 95 milen ner till Gjendesheim, på gränsen till Jotunheimen, i år för att gå de kvarvarande 60-65 milen nästa sommar.

Förberedelserna har gått bra, vi är nog bägge två i betydligt bättre fysiskt skick i år än vi varit vid tidigare starter av långturer. Bella har kört många och rätt hårda träningspass på sitt jobb mens jag själv har nött vår lilla slalombacke uppför ganska flitigt under vår och försommar.

I början på juni kom jag över två tält till bra pris. Det ena var planerat – modellen Nallo 3GT som vi testade åt Hilleberg förra året och som vi tycker passar oss – och lite mer impulsivt ett Nallo 2GT som Isabelle gärna ville ha för sina egna framtida turer. Vi slog upp bägge på tomten för att jämföra storlek men med Milton som följeslagare på årets tur väljer vi det större alternativet.

Nu ska det bli spännande att se hur vår början blir. Rätt söderut ska vi passera Okstindans glaciär- och högfjällsområde för att därefter gå in i Börgefjells oledade nationalpark. Samtidigt duggar rapporterna tätt om den kraftigt försenade snösmältningen i kombination med mycket regn som gjort passagen av vattendrag riskfyllda/omöjliga och de högre nivåerna svårpasserade med all djup ”rutten” snö.

En bekant till mig som går/småspringer Gröna Bandet ringde mig i förra veckan från Hemavan och berättade att folk fortfarande går med snöskor i vissa områden. Igår blev våra vänner Emil och Christophe (Le Trek) tvungna att vända på sin väg från Sulitjelma norrut på Nordkalottleden. För högt vattenstånd och riskfyllt att ta sig vidare! När vi passerade där bara någon vecka tidigare förra året såg det ut som på de här bilderna och var relativt lätt att passera.

Jag har mailat Thor Inge på Umbukta Fjellstue för att få en lägesrapport om hur det ser ut där vi ska gå. Gäller att laga efter läge och inte ta onödiga risker! Särskilt nu med alla skriverier och rapporter om Svenska fjällräddningens kraftigt ökande uppdrag då orutinerade vandrare undervärderar riskerna och påfrestningarna. Det är trots allt ingen promenad i Humlegården vi ska ge oss ut på!

Enligt väderprognosen så vänder det nu och blir finväder lagom tills vi börjar gå. Det ser vi fram emot och hoppas på vyer som denna 🙂

Vi försöker uppdatera bloggen kontinuerligt men de första två veckorna är det högst tveksamt om vi kommer ha uppkoppling alls.