Som en Jojo i stenskravel!

Även sommaren 2021 avlöper i pandemins tyglar. Tidigt i våras började Isabelle prata om att när hon blev klar med skolan skulle hon säkert få ett par veckors semester och hon längtade till fjälls efter några års studier.

Hennes förslag för årets vandring föll inte genast i god jord hos undertecknad. Hon ville gå den så kallade Trepass-leden, även kallad Jojo-leden, norr om Kebnekaisemassivet. Efter att ha studerat kartan och läst om leden i Fredrik Neregårds guidebok försökte jag förklara för henne att det skulle innebära långa sträckor i stenskravel och brant både upp och ner i besvärlig terräng. Något varken hon eller jag är direkt förtjusta i.

Blev anklagad för att vara negativ och insåg att det bara var att lägga ned. Hon målade upp fantastiska bilder av hur magiskt det skulle vara på vägen förbi Gaskkasjavri (Svarta sjön) på vägen mot Tarfala. Även vuxna barn bestämmer ofta över sina föräldrar 🙂

Nåväl, vi bestämde oss för en runda och planerade för den. Jag bokade båtskjuts första biten upp i Vistasdalen. Hela resan upp regnade det men väl framme i Nikkaloukta var vädret riktigt bra. Båtföraren Erik Sarri välkomnade oss ombord och en stund senare var vi framme vid den övre båtlänningen. Där blev vi sittande kvar i båten i ett väldigt trevligt samtal med Erik. Det visade sig att han var sugen på att själv gå Gröna Bandet om han bara kunde få till tiden för det. Han kör turister hela sommaren så det är inte lätt. Om jag bara tänkt på det då hade jag erbjudit mig att köra båten i två månader någon sommar så kunde han få gå. Hade varit ett spännande äventyr för oss båda!

Vi drog iväg uppför Vistasdalen i sakta mak. Som vanligt gick det aningen tungt första dagen. Fullpackad ryggsäck och sakta uppför hela tiden. Vi spanade så gott vi kunde efter någon maffig Vistas-älg men våra förhoppningar på den fronten grusades. Däremot fick vi se bakdel och svans på ett ulligt nystan som for iväg framför oss på stigen. Kan knappast ha varit något annat än en fjällrävsunge av årets kull.

Den enda Älg vi såg…..

Trots ett par mil i dvärgbjörkens och den frodiga grönskans dalgång klarade jag mig i bara min långärmade nätbrynja utan att bli särskilt åderlåten. Att Bella gärna ville hålla en viss distans till mig när vi mötte andra vandrare på grund av min, enligt henne, föga moderiktiga klädsel brydde jag mig mindre om.

Mot kvällen passerade vi en grupp tyska scouter och sen också Vistasstugan. Vi ville ta oss en bit upp längs leden mot Nallo för att komma ur klorofyllen och kanske få hoppas på lite vind. Vi hittade mycket riktigt en fin tältplats på en höjd men vinden uteblev så på kvällen var det gott om både stora och små törstiga vänner i luften.

Efter frukost bar det iväg fortsatt uppå mot Nallo. Nålspeten syntes hela vägen även om låg molnhöjd la den i dimma emellanåt. Fortsatt långsamt uppåt i en helt annan natur än gårdagens. Nu var det en vackert grönskande kalfjällsdal. Vid lunch var vi framme vid stugan där vi satte oss i lä vid en vägg och lagade mat. Det hade börjat blåsa så smått.

Stugvärden frågade efter vår plan och berättade när han hört den att rekordet på den endast 14 km långa Trepass-leden hölls av några mycket vältränade personer och löd på 11 timmar. Dvs bara drygt en (1) km i timmen.

Nu skulle vi fortsätta några km längs leden mot Sälka innan vi sen skulle svänga upp i Unna Reaiddavaggi. Lutningen blev alltmer märkbar och när vi svängde upp i dalgången och tog ett par hundra höjdmeter på kort sträcka så ändrades naturen helt ytterligare en gång. Nu blev det sten, sten och åter sten. Vi hade kanske inte trott det skulle bli så redan där men den halvmil vi hade kvar fram till Unna Räitastugan bestod enbart i stenhoppande.

Väl framme vid det lilla vindskyddet, som kallas stuga, hade vinden tilltagit men ett bad var av nöden tvunget. Både Bella och jag passade på att bada och byta till rena och torra kläder. Vi bestämde att kommande morgons väder fick avgöra om vi skulle försöka oss på passet eller om vi skulle skjuta ut oss i dalgången mot Vistas. Ingen av oss längtade efter att gå samma väg vi kommit.

Efter en blåsig natt blev det ändå en morgon där molnhöjden steg vartefter solen brände bort dimman. Vi gick uppåt! Ganska snart öppnade sig en fantastisk utsikt österut i dalgången. Vi pausade en stund innan vi gav oss i kast med det som i min guidebok beskrivits som den brantaste delen av de tre passen.

Jag var tvungen att lägga in bilden med hatten! Bägge mina döttrar hånar mig för den men de förstår inte hur praktisk den är att hänga myggnätet över. Det hålls då ut från ansikte och nacke på ett helt annat vis än en keps mäktar med.

Och nog blev det brant alltid! Upp mot krönet blev det att trampa i ett snöfält. Vi följde gamla fotspår och försökte sparka in oss längre i dessa för att få säkert fäste. Sista delen av snöfältet var lätt välvt och väldigt brant. Vi drog en suck av kättnad bägge två när vi fick fast mark under fötterna igen uppe på passhöjden.

Att gå uppför är tungt men att gå nerför är mycket värre. På södra sidan av alla passen är det stenskravel, ofta med stora stenar med djupa glipor emellan. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och jobba intensivt med stavarnas stödpunkter.

Det tog oss dubbelt så långt tid ner på botten av Kaskasavagge än det gjort upp till toppen av passet. Precis som guideboken säger är det betydligt enklare tidigare på säsongen då delar av stenfälten ännu täcks av snöfält att gå i. Eftersom sikten nu var lite sisådär och regnet hängde i luften valde vi att stanna för natt efter enbart 3,5 km. Klockan var nog inte mer än sen lunch. Vi lyckades hitta en tidigare stenröjd tältplats som funkade riktigt bra, lunchade och vilade sen i tältet. Döm om vår förvåning när vi senare fick se tre andra människor i den här svårtillgängliga dalgången.

Tidig morgon och ett nytt positivt beslut. Vädret såg lite bättre ut. Nästan så att solen var på väg igenom bitvis. Vi gick mot nästa pass med målsättningen att ta oss förbi de två kvarvarande och ner till Tarfala. Vi var bägge två överens om att mellanpasset såg ”snällare” ut norrifrån. Som vanligt stenigt men vi tog oss ändå relativt raskt upp till passhöjden. Sen däremot, ner mot botten av Guobirvaggi och sjön Guobirjavrrit, blev det en tidvis mycket brant balansgång på både vassa och regnblöta, mossbeklädda och därmed halkiga stenar ner till botten av dalgången. Kändes oerhört befriande att nå botten och sandstränderna vid den lilla sjön där vi fixade lunch.

Ovan: Vätskepaus på väg upp. Nedan: Utsikten från passhöjden norrut där vi kommit ifrån.
Där ska vi ner….
Guobirjavrrit med utsikt mot Rabots glaciär och Drakryggens fot till höger.

Efter en något kylslagen lunch där vi ännu en gång förvånades över att se ett tält rivas en bit från sjön samtidigt som ytterligare en varelse kom klättrandes ner från det södra passet. Efter lunch mötte vi det amerikanska paret som tältat i dalen och även tysken som klättrat ner dit söderifrån. Vi såg dessutom ytterligare två personer på håll. Jag kanske inte förstått hur populärt tillhåll den här oerhört karga och svårtillgängliga, men magiskt vackra dalen, var. Trodde vi skulle ha den helt för oss själva!

Så tog vi oss an det sista tvådelade passet. Första branten gick relativt lätt, fortsättning över ett flackare stenparti för att sen ta sista knäppen upp till passhöjden med utsikt över Gaskkasjavri, eller Svarta sjön som den också kallas. Där passerade vi också minnesstenen efter de omkomna vid en helikopterkrasch mot Gaskkasbaktis fjällsida under ett räddningsuppdrag 2001.

Det kan även gå illa för en och annan ren här.

Därefter var det dags för nedstigningen mot Tarfala. I boken stod det att det var viktigt att inte orientera för långt norrut för att man då hamnade vid ett stup. Var var det inte stup???? När vi pausade ovanför kommer det tre yngre grabbar uppknatande, den mest entusiastiske med oknutna gympadojjor på fötterna. Han undrade både om han skulle hjälpa oss ner med våra säckar för branten och om det sen var raksträcka fram till Drakryggen. De skulle ta sig dit för att sen springa tillbaka till fjällstationen vid Kebne, där de bodde. Jag hoppas det gick bra för dom.

När de försvunnit tog vi på oss säckarna och klättrade ner till snöfältet i kanten av glaciären. Jag tänkte att det ändå skulle vara enklare, och mindre otäckt för oss med viss olustkänsla inför branter, att ta sig ner i snön. Det visade sig gå riktigt bra.

Tarfala fjällstation bortom sjön.
Tarfala Fjällstation

Vi pausade en stund vid Tarfala men fortsatte ganska snart neråt längs dalen. Efter ytterligare 6-7 km kom vi ut på Kungsleden mot Nikkaloukta. Det som för oss mest var en transportsträcka blev något annat än vi tänkt oss i och med att starten på Fjällräven Classic gått samma dag. Mer än 2000 pers var, i lag med några minuters mellanrum, på väg upp mot Kebnekaise. Eliten hade passerat för länge sen. Nu mötte vi de som såg ut att vara nyekiperade, hälften i Fjällräven Keb Trousers á 2300:- paret, för åtskilliga tusenlappar i Naturkompaniets butiker. De såg tungt lastade ut, med massor av prylar hängande utanför ryggsäcken, och allt annat än glada. Några hade ett tillkämpat leende på läpparna och hälsade, andra stirrade bara trött och modstulet ner i backen. Vi kunde inte låta bli att fundera över hur mycket tunga prylar som läggs ut på blocket av människor som aldrig mer vill fjällvandra efter detta spektakel. Och de betalar dessutom en anmälningsavgift för att få delta.

Ursäkta min negativism men för mig är det Fjällräven och Naturkompaniets köpfest förklädd i fjällvandringsskrud!

Utsikt mot Kebnekaise Fjällstation och Duolbagorni.
Kebnes sydtopp synlig till höger i bild. Ursäkta för björkskraken i mitten.

Efter en lång dag och många höjdmeter kände vi att det fick räcka efter 23 km. Vi tog oss av leden en bra bit, längs leden tältade lagen huller om buller överallt, och hittade en fin tältplats med utsikt mot Kebnekaisedalen. Även en bäck att småbada i så kvällen blev bra.

På morgonen småsprang vi ner mot första båten över Laddjujavri. Vi hade 5 km dit och jag menade på att vi skulle hinna, Bella hade motsatt ståndpunkt. Båten gick när vi hade tvåhundra meter kvar fram. Vi såg aktern på den. Det visade sig att det skiljde fem minuter i tid på våra klockor och det var tyvärr Bellas som visade rätt. Jag hade fortfarande två minuter tillgodo på min klocka när vi var framme. Efter lång väntan på nästa båt, fem km promenad in till Nikkaloukta och skön dusch blev det hemresa. En mycket lyckad tur i magiskt kargt och vackert fjällandskap var över. Bella var supernöjd över vad hon fått se och uppleva. Själv var jag tacksam att jag överlevt strapatserna.

I natt har det regnat 138 mm i Gävle. Nytt Svenskt rekord enligt nyheterna. Jag undrar vad det krävs för signal på väckarklockan för att våra politiker, oavsett partifärg (bortsett från Trumpisterna och foliehattarna i SD som likt Strutsen fortfarande står med huvudet nere i sanden) ska våga fatta de beslut som krävs för att vi verkligen ska ställa om i Sverige. Javisst, många andra länder behöver göra ännu mer men trots allt förbrukar vi Svenskar, per person, resurser för mer än vad 4 jordklot kunde förse oss med. Inte ens Miljöpartiet vågar föra fram och stå för vad som krävs!

I Tyskland tog högerpolitikern Merkel redan 2010 ett beslut, mot kraftindustrins vilja, om att prioritera sol och vind i deras elnät för att påskynda omställningen av elmarknaden. Privatpersoner fick producera el utan att belastas med extra skatter eller besvärliga tillstånd. Det har gjort att Tyskland ligger hästlängder före Sverige när det gäller sol- och vindkraft. Visserligen är deras elpris högt då kolkraften inte har samma vinstmarginaler längre och kärnkraften fasats ut men det kanske är så att omställningen måste få kosta.

I Sverige däremot fick statligt ägda Vattenfalls representanter, i den utredning som var underlag till förra årets beslut, styra mot att behålla regleringarna. Visserligen med en höjd nivå för egenproducerad el där du måste registrera dig som elproducent med tillhörande skatter och administration. Nu går gränsen vid 500 kW vilket inte är särskilt mycket. Beslutet bromsar vår omställning kraftigt.

Kortsiktig profit har än en gång fått besegra förnuft och det värnande om snabb omställning för klimatets skull som samtliga politiker säger sig vilja stödja.

Trodde nog aldrig jag skulle skriva en sån sak men för oss som är lite äldre och minns kan man nästan längta till Fälldins ”Jag dagtingar inte med mitt samvete” i den dåtida kärnkraftsdebatten. Frågan är om dagens politiker har något samvete att dagtinga med eller om det enbart handlar om makthunger och politiskt spel?

3 tankar om “Som en Jojo i stenskravel!

  1. Tack Björn för en fin beskrivning och härlig text som innehåller fakta, humor och en hel del eftertanke. Sagt eller skrivit det förr, du borde engagera dig politiskt o kämpa för vår natur.Du får min röst direkt , kan vara mentor ifall du så önskar . Njut nu av din resterande semester.

    Fia Plato

    Gillad av 1 person

  2. Härlig läsning och fantastiska bilder! Jag älskar att fjällvandra på det här sättet – i fåtöljen med ett glas rödvin. Du skriver så att man känner att man är där, på plats; det var nästan så att jag fick blåsor på fötterna. Ser fram emot nästa tur!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s