Total lättviktsvandring mot Umbukta med ett trist slut på etappen!

Med hjälp av servicebil som Bellas syster Julia och deras mor Anci står för har vi med minsta möjliga packning rusat söderut. Vi la om planeringen till viss del. Vi är väl medvetna om att vi missat en del vilda och vackra områden som bl.a. Junkerdalen med Argaladhyttan som ska ligga särskilt vackert till.

I stället gick vi rakt ut mot Rökland på en mindre frekventerad led. Det innebar längre sträcka längs väg än vad som var planerat i förväg.

I utbyte fick vi flera nätter i hytta på camping med sällskap och god mat. Att steka kycklingfilé istället för att äta frystorkat gör skillnad – jag lovar! Ett välkommet socialt avbrott för både Bella och mig i den annars rätt enformiga vardagen som långvandring innebär.
Att kunna duscha flera kvällar efter varandra när dagens ansträngning är avslutad är en underskattad lyx.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att vi gått med lätt packning och en hel del längs väg har gjort att vi inte behövt vara lika fokuserade som vanligt på vägval och att sätta fötterna på rätt ställe. Vädret har också, hör och häpna, bidragit till en mer bekymmersfri tillvaro med flera dagar på rad med vackert och varmt väder. På slutet kom molnen tillbaks och även någon regnskur men det är helt klart den bästa veckan så långt.

Istället har tankarna kunnat vandra mer fritt. Det är åtskilliga timmar att fundera över sin tillvaro och sitt liv därhemma. Hur man använder den tid som står till ens förfogande och hur man lever sitt liv.

Efter att i flera år ha jobbat alldeles för mycket, så pass att jag riskerat min hälsa och egentligen inte orkat upprätthålla något socialt liv alls, ser jag fram emot en förändring på det området. En ny chef på jobbet som inser det ohållbara och är överens om att något måste göras. Vi får se vart det leder men oavsett vad som händer kan det bara bli bättre!

Jag som börjar bli lite äldre, ja lite åtminstone, har funderat över hur jag kan ta ett större ansvar för min egen hälsa. Jag kan inte köra ett ”Biggest Looser Mountain” var tredje år för att gå av mig min övervikt. Särskilt inte nu när jag ska pensionera mig som fjällvandrare och börja åka husbil i stället.
Nej det måste till ett mer långsiktigt tänk med hälsosammare kost och någon form av träning som jag tycker är kul.

Tänker att det går hand i hand med ett mer aktivt miljöansvar. Att minska på köttätandet och införa vegetariska måltider plus mer grönsaker dagligen.

När jag är inne på miljötänket finns det andra saker att fundera över. Varför köra runt i en stor dieseldriven V70 när jag inte behöver den storleken på bil mer än några gånger per år? Borde jag vid nästa byte välja en elbil? Självklart säger en vän till mig. Allt jag framför emot det valet är bara undanflykter säger han, som nu kört elbil ett par år.

Jag kommer förmodligen fundera vidare på den här typen av livsfrågor och val. Förhoppningsvis även i mitt huvud upprätta någon form av prioriteringsordning och kontrakt med mig själv för att allt inte bara ska rulla på som vanligt när jag varit hemma ett par månader.

Det är där jag behöver använda den drivkraft jag trots allt besitter!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

DCIM100GOPRO

När slutet på den här etappen närmade sig skulle vårt sällskap lämna oss och bege sig hemåt. De lämnade förutom oss och vår lättviktspackning även kvar vår nygamla följeslagare Milton. Vi var lite fundersamma över den saken och vi hade diskuterat för och emot. Han är trots allt äldre men framförallt betydligt tyngre än han var när vi gick Gröna Bandet. Skulle han fixa det här eller skulle det medföra problem?

På vägen hemåt stannade de vid vårt nästa etappmål Umbukta Fjellstue och ställde av nästa depålåda samt den packning vi inte behövde bära på den sista biten heller.

Vädret hade nu åter slagit om till kall nordvästlig vind, låg molnhöjd och lätt regn. Där någonstans fick jag psykbryt och kände att jag inte ville mer. Jag har kämpat så länge med min motivation och försökt tänka annorlunda men jag tycker vi har haft det motigt och jag har inte samma fokus på målet som jag hade på Gröna Bandet. Jag har frusit mer än jag brukar göra vintertid och jag har gått betydligt fler mil i mina regnbyxor än i mina vandringsbyxor.

Jag ville bara inte ge mig ut på nästa 14 dagar bortom civilisationen. Det var inte det minsta kul längre! Så kändes det! Isabelle som inte vill annat än att gå hela vägen blev enormt besviken och ledsen men hon hade trots allt väntat på att det skulle komma. Hon har märkt det på mig och inte tyckt jag varit mig själv sen mitt fall på Finnmarksvidda. Bidragande var också att den tand jag bet sönder i början, precis innan de andra åkte, gick sönder än mer. Det kändes inte alls bra i munnen.

Efter en stund med mycket känslor och ångest från oss bägge, men av helt skilda orsaker, ringde jag och fick stopp på den bil som rullade hemåt i trakten av Vilhelmina. De vände norrut igen och vi lyckades få lift söderut. Vi möttes vid Umbukta Fjellstuga där vi hämtade ut vår depålåda och lastade in allt och alla i bilen för att åter vända söderut.

Umbukta Fjellstue drivs av Thor-Inge som själv gått NPL två gånger. Han försökte peppa mig med att vi snart hade gått halvvägs och att vi också hade klarat av den tuffaste och vildaste biten de 100 mil vi gått. Det hjälpte föga i det dystra tillstånd jag befann mig i.

Det blev en sorglig resa med en förkrossad Isabelle och jag kände mig som en stor skurk och svikare. Nu är vi hemma och har tagit beslutet att fundera över några dagars vila. Jag har fått tanden lagad och min onda fot röntgad men inget svar än. Sista tiden har jag fått allt mer smärta i foten jag skadade i Finland.

Isabelle vill inget hellre än att åka upp och vandra vidare men inte om jag fortsätter vara negativ och less. Hon är fortfarande helt förkrossad och besviken. Hon ville verkligen ha den här långa tiden bortkopplad från vardagen och bara se till de grundläggande mänskliga behoven av värme, mat och sömn. Hon ville se resten av den fantastiska Norska fjällvärlden.

Jag vet inte om jag klarar att vända känslan på några dagar hemma. Jag ville väl egentligen inte heller bryta och jag vet att den bästa tiden för fjällsemester snart kommer. Däremot kan det bli tufft att ta sig hela vägen beroende på hur många dagar vi tappar nu. Jag har trots allt väldigt svårt att i dagsläget se att jag skulle vandra i två månader till.

Det handlade definitivt inte om hemlängtan. Och när jag ser hur mycket jag har att göra här hemma hade det kanske varit skönt att fortsätta vara borta.

Jag hade bara ledsnat totalt på kyla, regn och att gå långa sträckor varenda dag. Oavsett vackra vyer eller möten med udda människor. Jag ville ha riktig sommar!

Vi får se om nästa inlägg kommer från söder om Börgefjell nationalpark eller om det blir ett avslutande inlägg hemifrån som sätter punkt för äventyret.

 

Annonser

Padjelanta – landet som Gud glömde!

Vi såg bägge fram emot att gå genom Padjelanta som vi läst så mycket om. Det skulle vara både lättvandrat och vackert på ett annat vis än de mer dramatiska omgivningarna där Sarek är närmaste granne.

DCIM100GOPRO

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi drog iväg med båten över Akkajaure, stannade på andra sidan i ett litet samiskt café och köpte färska ”gakkos”. En sorts stora brödkakor som är både goda och väldigt mättande. Passade även på att köpa varsin med smör och ost som vi åt direkt som lunch.

Och visst stämde det. Det bar uppåt hela första dagen men vi gick på, för oss, väldigt lättvandrade stigar. Vi tog oss två mil in i området trots att vi började gå först efter lunch. Förbi treparksmötet där Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallets nationalparker möts.
Vi passerade Kisuris, den första stugan längs Padjelantaleden som samerna byggt och står för. Vilken standard! Det visade sig att alla stugor längs den leden höll samma höga standard. Betydligt bättre än STF:s stugor brukar göra.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

DCIM100GOPRO

Första natten började det regna precis som utlovat och fortsatte in på förmiddagen. Vi packade ihop ett dyngsurt tält och gick vidare den långa sträckan mot Låddåjåkkåstugan. Från höjden innan stugorna hade vi sett mängder av tältkåtor på nästa fjällhöjd. Där pågick kalvmärkning för fullt sen ett par nätter.

Vi tog oss uppför branten till tältlägret. Stannade och pratade med en smått förtvivlad kvinna som försökte får ordning på blöta prylar. Det hade ju även här regnat mängder sen de började med märkningen och nu var allt blött. Hon hoppades de skulle bli klara kommande natt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

DCIM100GOPRO

Det hade varit spännande att stanna till natten för att se på skådespelet med märkningen men vi tog oss över fjället och en bit ner på andra sidan där vi slog läger.
Försökte blåsa ur vårt blöta tält men dels var det knappt någon vind och dels hade molnhöjden sjunkit ytterligare under kvällen så det var rätt fuktig luft. Det blev ännu en fuktigt kall natt.

På morgonen gick vi ner till nästa sameviste med stugor, Arasloukta, där vi kom i samspråk med en äldre same som inte var tillräckligt frisk för att delta i kalvmärkningen.

På min fråga om när han trodde sommaren skulle komma svarade han: ”Det kanske blir några fina dagar i augusti och sen kommer snön i september. Det här är landet som Gud glömde.”

Samtidigt så väntade han på prästen som skulle komma med helikopter och förrätta gudstjänst i deras kapell för honom och två äldre kvinnor som famns kvar i vistet när de övriga var på märkningen.

Vi fortsatte mot Staloloukta. Det största vistet i Padjelanta och central plats för turismen. Med försäljning av fisk, kött och bröd mm i deras ”kiosk”. Många turister flyger helikopter dit eller därifrån efter några dagars vandring.
När vi passerade var det totalt dött där med då de flesta var iväg på kalvmärkning.

Efter en torrare och skönare natt vandrade vi vidare mot Sulitelmaområdet. Nu förändrades landskapets karaktär mot det mer högalpina igen. Vi klättrade högre och högre. När vi kom upp till den långsmala Sorjusjavvri stängde vi definitivt dörren till Padjelanta och närmade oss Sulitelmas glaciärpräglade fjällmassiv.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sjön, med en svensk stuga i ena änden och en norsk hytte i andra, var vacker att gå längsmed även om det var blött och stenigt. Isabelle tyckte den påminde om en gigantisk pool med sitt magiskt grönblåa vatten. Knappast badvänligt dock!
När vi kom runt kröken på ett fjäll över på den norska sidan öppnade det sig mot den gigantiska glaciären Blåmannsisen och luften blev betydligt kyligare.

Strax före hyttan fanns det en enormt vacker tältplats nere vid sjön men vi gick fram till stugan, rätt tacksamma för att komma in och få lite skydd mot kylan.

Nu hade vi bara den sista etappen kvar till Sulitelma med ett rätt högt och snöfyllt pass att passera, precis på sidan av glaciären. Många höjdmeter och snöfält blev det att klättra men oerhört vackert.
När vi till slut nådde serpentinvägen ner mot Sulitjelma la jag mig ner på knä för att kyssa vägbanan. Bella som kom bakom fattade inte att jag skojade utan trodde jag plötsligt blivit dålig och skulle spy.

Padjelanta har nog motsvarat våra förväntningar även om väder och den låga molnhöjden inte gett oss den känsla av mäktiga vyer många beskriver.
Det har inte regnat de senaste dagarna men vi har inte sett en skymt av solen på sex dagar och molnen hänger hela tiden lågt och tunga över oss.
Vi skulle må gott av lite sommar!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu kommer Bellas syster Julia och damernas mor Anci med familjernas tre hundar på besök. En vilodag med tvätt och prylvård står på programmet. Sen hoppas vi de ska bli kvar som en form av följebil en bit in på nästa etapp. Då kan vi gå vidare med minimal packning för att sen stöta på dem igen efter någon dag eller två.

Har också funderingar på att se över planeringen för de närmaste två etapperna. Det kyliga vädret och snösmältning i kombination med regn gör det fortfarande väldigt tufft att gå vissa sträckor så jag ska se om det går att hitta en enklare väg söderut.

Med raska steg genom Sverige!

Vi lämnar Abisko med vetskapen om hotande storregn om några dagar.

Därmed är beslutet att minst hålla våra etapper enligt plan fram tills dess. Med mat för nio dygn blir det återigen lite tyngre på ryggen.

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO
Vi passerar raskt Abiskojaure och går mer än halvvägs till Alesjaure första dagen. Slår läger när det börjar regna lätt på kvällen.
Dagen därpå raskt fram till en tidig lunch vid Alesjaurestugorna. Något snopna över att vi var tvungna att vada en jokk strax före stugorna. En ung japan tältade innan jokken för att han inte tog sig över kvällen innan. När vi kom fram drog han just på sig knähöga sockor och sandaler för att vada.
Nästa gång vi såg honom var en halvmil efter stugorna vid ett nytt vad. Då vadade han utan sockor. Hade väl insett att de inte hjälpte mot kylan utan bara blev tunga att bära på.

Vi tog oss över de jokkar vi passerade utan att behöva ta av oss kängorna. Skönt då ett gäng holländare vi mött sagt att de varit tvungna att göra det tre gånger fram till Tjäktjapasset.

Längre fram kom vi ifatt ett danskt par i min ålder. Mannen såg ut att ha en lång fotbollskarriär bakom sig då en större renkalv med lätthet kunnat passera mellan hans ben utan att han märkt det. Han kämpade på uppför i stilla haltande mak. Bakom kom frun med sina stavar i ett grepp som såg ut att ha som huvuduppgift att mota honom framåt. Det gick ihop med hennes tonfall när hon pratade med honom.
Efter att ha gått om dom stannade vi och pausade lagom som en jätteflock med ren rörde sig på leden. Då blev hon lite muntrare när de kom ifatt oss och fick fota den stora skocken.

Längs Kungsleden ser och träffar man alltid på människor som det är lätt att fundera över om de verkligen vetat vad de ger sig ut på eller om de bara sett de soliga reklambilderna som ska locka turister.

I någon regnskur och hård vind tog vi oss upp till passet där vi övernattade. Då hade det slutat blåsa och var riktigt fint igen. Plus att det var myggfritt på höjden. Alltid en välkommen bonus.

DCIM100GOPRO

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

Tredje dagen ilade vi vidare förbi Sälkastugorna där vi bjöds på den obligatoriska saften. Tog en genväg mot bron över Tjäktjajokka. Vilken underbar plats! Vilken lägerplats!
I härligt väder rastade vi på en sån där plats som gör det värt all möda längs vägen samtidigt som långvandrarens förbannelse gör sig påmind. Vi hade bara gått 13 km så det var bara halvvägs till att slå läger. Under andra förhållanden hade vi naturligtvis blivit kvar där.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vidare upp och in i den trånga dalgången Cuchavaggi där vi gick på skrå, först längs jokken och sen längs sjön. I stort sett ingen stig alls. Den här delen av Nordkalottleden behöver verkligen rustas om den ska påstås vara en riktig led. Inte för att man riskerar gå vilse eller så men de få stenrösen som finns varierar kraftigt i höjd så det blir mycket hoppande upp och ner.

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

Fram till vadet över jokken mellan sjöarna i dalen som beskrivs som lättvadat i normala fall. Kan inte påstå att det var svårt men första stället vi gav oss ut på fick jag vända halvvägs då det plötsligt blev bråddjupt.
Nästa försök längre ner gick bättre och inte mer än knädjupt.

Efter fotbadet hade stigfinnare Johansson sett en möjlighet till genväg. Bella som vanligt skeptisk men köpte till slut tanken.
Vi struntade i att följa leden mot Hukejaurestugan på skrå längs nästa sjö innan dalen öppnade upp sig utan gick rätt upp i ett pass och över i nästa dalgång.
På höjden gick vi sen rätt västerut mot broarna söder om Hukejaure.
Förutom att det blev en del höjdmeter var det skapligt lättvandrat och även vackert. Vi gick ända fram till broarna innan vi slog läger. En lång dagsetapp som även besparat oss åtskilliga km inför morgondagen.

Jag hade tänkt lägga till ett litet avsnitt om hur vår kosthållning påverkar normala mänskliga funktioner eller hur myggbett på kroppsligt prekära ställen kan irritera. Bella sätter dock stopp för den saken och påstår att ingen vill läsa om sånt.

Däremot har vi en ständigt pågående diskussion gällande mygg och vitlök. Jag äter fyra vitlökskapslar varje morgon. Isabelle skäller oavbrutet på mig för att jag stinker. Samtidigt ser hon ut som en pepplig tonåring hela hon mens jag är relativt slät och fin i hyn. Jag påstår definitivt inte att jag slipper undan myggbetten men helt klart är att jag som brukar lida värst och klia sönder mig klarar mig bättre än vad hon gör.
Stanken måste alltså bidra med något gott!

Fjärde dagen vaknade vi till den mörkare himmel vi väntat på. Raskt iväg mot Sitasjaure. Knappt ett stopp, förutom omplåstring av min första lilla blåsa på den här turen, efter nästan 70 mil, innan vi nådde Sitasjaure. Vi halvsprang västerut undan molnen i öster som hela tiden närmade sig bakifrån.

Efter snabblunchen bestämde vi oss för att försöka fortsätta längs vägen ner till Ritsem. Nu hade regnet börjat men vi visste vad som väntade. Att komma inomhus innan det skulle bli värre.
Trist men lättvandrat nerför vägen nådde vi Ritsem där vi snabbt bokade ett rum istället för att slå upp tältet.

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

Utsikten genom fönstret.

Ett klokt beslut när vi nu ser att prognosen stämmer. Det har strilat oavbrutet hela natten och nu på morgon och förmiddag ökat.
Därför tar vi en vilodag här och går vidare i morgon när regnet i vart fall spås ska minska i omfattning. Vi gick ändå hit på kortare tid än beräknat. Vi hade visserligen planerat använda den dagen till kortare etapper genom Padjelanta men vi gör nog så ändå och skjuter en dag på vår ankomst till Sulitjelma.

För en stund sen tittade jag när båten gick över sjön till andra sidan och var mycket tacksam över vårt beslut. Det har regnat ihärdigt hela tiden och fortsätter i samma stil. Oavsett klädsel är du blöt och kall ganska snabbt i de förhållandena. I morgon ska det ändå regna mindre och sen upphöra framåt eftermiddagen. Vi hoppas på det!

Genom snö och vatten till Abisko!

Från Dividalen gick vi vidare mot Vouma.

Av erfarenhet från förra gången vi passerade här visste vi det skulle bli en jobbig dag. Först riktigt brant ner till botten av dalgången. Sen några kilometer blöt djungel längs jokken fram till bron. Därpå en ny sträcka av blöt halvdjungel. Efter 9 km var vi framme vid valet att följa leden, som nu t.o.m. i ledbeskrivningen omnämns som blöt och svårgången resten av sträckan, eller att som förra gången välja oledat söder om Blåfjella. Inget svårt val för oss! Särskilt inte nu när myggen har exploderat i värmen.

Det var nämligen ännu en dag med strålande sol från klarblå himmel. Svetten rann oavbrutet ner i det lilla framväxande tomteskägget.

Framme vid Voumahytta pratade vi en stund med det trevliga gäng av pensionärer som på frivillig basis bygger den nya hyttan där.
Vi hade bestämt oss för att gå lite längre för att slippa en alltför lång morgondag. Det blev ytterligare 3,5 km innan vi stannade på en höjd där det fläktade något. Vi tyckte det var en utmärkt idé att tälta högt och luftigt. Våra nötter!

På natten kantrade vinden till västlig och plötsligt blåste det full storm. Tältduken slog som pistolskott och Bella som låg på vindsidan hade bågarna och tältduken i ansiktet. Tältspiken blåste loss i en änden och jag sprang ut i kallingar och jagade sten i en hast. Efter en stund var tältet förankrat och jag kunde gå in igen. Det blåste ändå inte kallt som tur var.

Vi sov inte så mycket den natten. Undrade en del över hur en av byggjobbarna vid Vouma hade det. Han sov nämligen i ett strandtält.
Två dagar senare fick vi höra att en fiskare hade fått sitt Helsport tält sönderblåst och blivit tvingad ta sig till Vouma på natten. Tack Hilleberg för god kvalité!

Regn på morgonen gjorde att vi avvaktade lite men vi behövde komma iväg. Upp mot passet på väg till Gaskashytta. Helikoptrarna med byggmaterial till Vouma flög i skytteltrafik över oss men reflekterade inte över min liftartumme.

Mer snö än tidigare och tyvärr blötare, mer rutten, snö. På ett ställe klev vi bägge ner oss i snowslush. Vatten som rann under snön vilket vi inte såg. Bella blev blöt i bägge kängorna och även jag lite i min ena. Vi gick ner till Gaskashytta och tände kaminen där.

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

Lunch i magen och lite torrare kängor med torra strumpor. Sen vidare på nästa etapp längs Altevattnet fram till Altevasshytta. Första halvmilen även här i träsk som inte var lika blött som förra gången vi gick den men däremot med hysteriskt aggressiva mygg. De respekterade vare sig min vitlöksdoft eller thailändskt myggmedel.

Efter nästan tre mil var vi ändå inte lika trötta som på Gröna Bandet då det var blötare och sämre väder. Skönt ändå med en natt i hyttan.
På kvällen fick jag mess från Knut som låg en dag före och tagit sig till Lappjordshytta. Han varnade för tuffa vad och mycket rutten snö kommande dag.
Inte så kul då att vi vaknade till trummande regn.

DCIM100GOPRO

Utsikten genom fönstret på Altevasshytta på morgonen.

 

När morgonregnet upphört gav vi oss iväg uppför.

Mer än 500 m höjd att ta upp till passeringen på högsta punkten och sen ner till hyttan. Ett flertal jokkar från sidan, flera väldigt svåra att passera men andra gick bra på snöbryggor som fortfarande höll.
Två breda, stora vad var dock för tuffa för oss. Där åkte vadarskorna på och med känslobefriade fötter tog vi oss över. Vadet över Rikselva var ett gränsfall. Tre dagar med sol och höga temperaturer följt av dagens regn har höjt vattenstånden rejält.
Tur det inte regnade just när vi vadade för i övrigt strilade regnet till och från mest hela tiden.
Det blev mycket riktigt en mycket, mycket tung dag med sämsta snön hittills att gå över.

För mig som kämpar svårt med framförallt motivationen men också med smärtan i min skadade fot, som inte direkt blivit bättre, är en sån här dag riktigt tuff.

Varför gör jag det här? I’m too old for this kind of shit!

Jag känner av pressen att varje dag gå så långt som vi behöver göra. Vi har ännu inte nått den fysiska förmågan att det går tillräckligt fort och lätt att göra 25 km i lite svårare terräng. Dit måste vi om det här ska fungera.
Min fot måste bli bättre liksom Bellas mage och matlust!

Riktigt skönt när vi till slut såg hyttan och fick komma in, sätta fart i kaminen och byta till torra kläder innan vi åt.

Sista dagen på den här etappen blev en lång dags vandring mot vårt himmelrike som bestod av en dusch i Abisko. Dusch mycket viktigare än mat för oss men visst kommer morgondagens frukost att sitta fint.

Först ner till Pålnostugan på svenska sidan och sen den steniga sträckan ut till E 10. Sen följa väg blandat med rallarvägen till Abisko. Så skönt att komma fram!

Inför fortsättningen måste jag tänka om. Istället för att fokusera på slutmålet och min planering måste jag ta en etapp i taget. Hela upplevelsen förstörs av min stress att varje dag nå det planerade målet.
Vi ska gå långa etapper ner till Sulitjelma samtidigt som väderprognosen säger mycket regn. Vi måste kunna ta oss tiden att vänta ut de värsta regnen i tältet istället för att ge oss ut för att jaga kilometrar och bli pissblöta direkt.
Hinner vi inte till Lindesnes så får det bli så. Viktigare att vi har det bra och njuter längs vägen. Bella har inte det här problemet men lider också av min prestationshets.
Jag måste tänka om!

image

Bella tittade i en tidning med passande rubrik för farsgubben!

Vår vilodag är lugn och avslappnad även om en promenad på 6 km till butiken och tillbaks ingick. Efter en omfattande frukostsittning har vi handlat lite mat till fortsättningen. All tvätt strax klar och nu blir det bara vila till kvällens bastu.

Jag bastade även igår och la då märke till en viss kulturskillnad mot  Kilpisjärvi. Där var bastun knökfull av gubbar, gick knappt att få plats att slå ner röven, och jag misstänker att de försökte jaga ut en stackars ”chicken swede” genom att i rask takt ösa vatten på aggregatet. Jag höll ut längre än hälften av gubbarna och framförallt längre än han som öste vatten. Här i Abisko var jag helt ensam i bastun.

Nu hoppas vi att väderprognosen för Ritsem inte stämmer alltför bra. Den visar nämligen rikligt med snöblandat regn och ett dygn med bara 2 plusgrader lagom tills vi ska hinna dit. Finlandsväder igen alltså! Kan innebära risk att vi blir väderfast något dygn.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För övrigt kanske någon klickat på länken till kartan över var vi är och saknat uppdateringar. Vi har problem med vår spotsändare. Fyra kvällar på senaste etappen har inte signalen gått fram och våra anhöriga har inte fått meddelandet att allt är OK. Det har skapat oro men vi vet inte vad det beror på. Igår sände jag meddelandet fyra gånger innan det gick iväg som det skulle. När vi inte har täckning kan vi inte heller kolla upp att det är sänt som det ska.

Mot fosterlandet!

Vi lämnade Kilpisjärvi med eftermiddagsturen över sjön mot Treriksröset. Det var vårt val den här gången. Efter sedvanlig fotosession vid betongklumpen drog vi sticka om vilken väg vi skulle ta. Vi hade egentligen tänkt gå norra leden över Isdalen, som jag läst mycket om, men vårt fysiska skick och att den södra vägen över Pältsastugan både är något kortare och på lägre höjd talade för det valet.

Isabelle drog stickan som stod för Pältsa. Skönt!
Jag sa åt Bella att hon kan gå genom Isdalen en annan gång. Själv har jag bestämt mig för pension från all fjällvandring efter den här turen. Husbil!!!

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

Nåväl vi segade oss uppför höjden mot Pältsa. Första halvmilen går det hela tiden uppåt så den gick inte fort.

När vi, efter några kilometer, sitter och pustar får vi plötsligt se Knut och Gail komma uppför backen bakom oss. De hade startat tidigare men gått leden runt sjön istället för att ta båten. De hade också tvekat om vägval men till slut valt södra leden även dom.

Det blev ett glatt återseende och den kommande milen gick vi om varandra flera gånger.
Vi hade, bägge paren, bestämt oss för att stanna och tälta en liten bit innan Pältsastugan vilket vi gjorde mens de andra ändrade sig och gick förbi till en bro någon km bortanför.

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

Dagen därpå började med sol som förbyttes i regn lagom när vi skulle börja gå. Vi gick ner till stugan och tänkte vänta ut regnet under en ”second breakfust”. Värdparet i stugan som just öppnat för säsongen bjöd in oss på fika och där blev vi sittandes alldeles för länge.
När vi väl kom iväg mot Rostahytta på norska sidan hade det slutat regna och vi fick en kanondag.

Vår plan var att gå de två milen till Rosta för att där fira midsommar med sedvanlig gryta från OutMeal förstärkt med kakor, choklad och chips som Bella bar på.

Lite trist då att möta folk en bit innan som berättade att det var ”dugnadsdagar” på hytta och därmed fullt. Dvs den var full av det folk som skulle sköta om och fixa till hyttan för sommarsäsongen.
Mycket riktigt, den första vi mötte var en äldre man med norska turistföreningens symbol på jackan som påtalade att stugan var stängd och hänvisade oss till vårt tält.
Första gången i mitt fjällvandrarliv jag blivit körd på porten i en stuga. Då gällde inte devisen ”sist in har störst rätt till plats”.

Vi gick, något besvikna en km vidare mot nästa hytta och slog sen upp tältet. Där festade vi loss på kvällen såpass att Bella fick magont på natten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

Till skillnad mot det stora flertalet svenskar så vaknade vi pigga och alerta, utan tillstymmelse till midsommardagens så vanligt förekommande bakfylla.
Tur det då vi hade en kort men tuff etapp framför oss. Vi hade nu som nytt mål att gå till Daertahyttan och där ta igen det vi missade kvällen innan. 17 km varav mer än 10 i tre trappsteg upp mot över 1000 meters höjd innan vi brant gick ner till hyttan.

DCIM100GOPRO

imageimage

Kan det vara järvspår Bella sett i snön?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag hade oroat mig en hel del över snö på höjden och de minnen från förra gången vi gick här gjorde inte saken bättre. Vi tyckte det var oerhört tufft då. Vår första etapp på Gröna Bandet. Otränade, betydligt mer orutinerade och med tunga ryggsäckar gick vi nog hela den här etappen till Abisko i något slags chocktillstånd den gången. Vi märker det på att vi endast har sporadiska minnen från den gången.

Idag gick det dock förvånansvärt smidigt, bara ett antal tunga snöfält att korsa, i bra väder och redan vid halv fyra klev vi in på Daertahyttas område. Egentligen en för kort dagsetapp för oss men i solskenet som rådde ville vi ta hand om oss själva. Det blev tvagning i jokken, uppsköljning av svettiga kläder och ett par omgångar med mat.

Även här var det ”dugnadsdagar” men de var bara tre personer, varav en gått och fiskat och kom tillbaks med en hel ryggsäck full med öring, röding och harr, så det fanns gott om plats för oss. Vi fick en hel stuga för oss själva. Kan bero på att den här stugan ligger väldigt lååångt från någon väg så det är inte så lätt att locka arbetskraft hit. I morgon blir det en betydligt längre etapp mot Dividalen.

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

Det blev 24 km i kanonväder. Visserligen mulet på morgonen men det klarnade upp fram på förmiddagen och sen blev vi stekta hela vägen till Dividalen. En helt fantastisk dag med underbar utsikt i ett magiskt landskap.

Vi var nog också de första för året som lyckades vada Skaktarelva utan att klä av oss och byta till vadarskorna. Vi hade mött ett par holländare som påstod att vattnet nådde dem till lårhöjd. För oss har det blivit lite av en sport att hitta vägar över. Gail sa vid ett tillfälle att fanns det ett tävlingsmoment för vadning hade vi varit favoriter.

DCIM100GOPRO

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

DCIM100GOPRO

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu är vi halvvägs i antal dagar till Abisko men inte halvvägs i avstånd. Långa dagsetapper väntar. Bara hoppas vi får fortsatt bra väder.
Bella behöver smörja in sig med solskydd för i kväll är hon som en nykokt kräfta i ansiktsfärg.