Vi lämnar Abisko med vetskapen om hotande storregn om några dagar.

Därmed är beslutet att minst hålla våra etapper enligt plan fram tills dess. Med mat för nio dygn blir det återigen lite tyngre på ryggen.

Vi passerar raskt Abiskojaure och går mer än halvvägs till Alesjaure första dagen. Slår läger när det börjar regna lätt på kvällen.
Dagen därpå raskt fram till en tidig lunch vid Alesjaurestugorna. Något snopna över att vi var tvungna att vada en jokk strax före stugorna. En ung japan tältade innan jokken för att han inte tog sig över kvällen innan. När vi kom fram drog han just på sig knähöga sockor och sandaler för att vada.
Nästa gång vi såg honom var en halvmil efter stugorna vid ett nytt vad. Då vadade han utan sockor. Hade väl insett att de inte hjälpte mot kylan utan bara blev tunga att bära på.

Vi tog oss över de jokkar vi passerade utan att behöva ta av oss kängorna. Skönt då ett gäng holländare vi mött sagt att de varit tvungna att göra det tre gånger fram till Tjäktjapasset.

Längre fram kom vi ifatt ett danskt par i min ålder. Mannen såg ut att ha en lång fotbollskarriär bakom sig då en större renkalv med lätthet kunnat passera mellan hans ben utan att han märkt det. Han kämpade på uppför i stilla haltande mak. Bakom kom frun med sina stavar i ett grepp som såg ut att ha som huvuduppgift att mota honom framåt. Det gick ihop med hennes tonfall när hon pratade med honom.
Efter att ha gått om dom stannade vi och pausade lagom som en jätteflock med ren rörde sig på leden. Då blev hon lite muntrare när de kom ifatt oss och fick fota den stora skocken.

Längs Kungsleden ser och träffar man alltid på människor som det är lätt att fundera över om de verkligen vetat vad de ger sig ut på eller om de bara sett de soliga reklambilderna som ska locka turister.

I någon regnskur och hård vind tog vi oss upp till passet där vi övernattade. Då hade det slutat blåsa och var riktigt fint igen. Plus att det var myggfritt på höjden. Alltid en välkommen bonus.

Tredje dagen ilade vi vidare förbi Sälkastugorna där vi bjöds på den obligatoriska saften. Tog en genväg mot bron över Tjäktjajokka. Vilken underbar plats! Vilken lägerplats!
I härligt väder rastade vi på en sån där plats som gör det värt all möda längs vägen samtidigt som långvandrarens förbannelse gör sig påmind. Vi hade bara gått 13 km så det var bara halvvägs till att slå läger. Under andra förhållanden hade vi naturligtvis blivit kvar där.

Vidare upp och in i den trånga dalgången Cuchavaggi där vi gick på skrå, först längs jokken och sen längs sjön. I stort sett ingen stig alls. Den här delen av Nordkalottleden behöver verkligen rustas om den ska påstås vara en riktig led. Inte för att man riskerar gå vilse eller så men de få stenrösen som finns varierar kraftigt i höjd så det blir mycket hoppande upp och ner.

Fram till vadet över jokken mellan sjöarna i dalen som beskrivs som lättvadat i normala fall. Kan inte påstå att det var svårt men första stället vi gav oss ut på fick jag vända halvvägs då det plötsligt blev bråddjupt.
Nästa försök längre ner gick bättre och inte mer än knädjupt.

Efter fotbadet hade stigfinnare Johansson sett en möjlighet till genväg. Bella som vanligt skeptisk men köpte till slut tanken.
Vi struntade i att följa leden mot Hukejaurestugan på skrå längs nästa sjö innan dalen öppnade upp sig utan gick rätt upp i ett pass och över i nästa dalgång.
På höjden gick vi sen rätt västerut mot broarna söder om Hukejaure.
Förutom att det blev en del höjdmeter var det skapligt lättvandrat och även vackert. Vi gick ända fram till broarna innan vi slog läger. En lång dagsetapp som även besparat oss åtskilliga km inför morgondagen.

Jag hade tänkt lägga till ett litet avsnitt om hur vår kosthållning påverkar normala mänskliga funktioner eller hur myggbett på kroppsligt prekära ställen kan irritera. Bella sätter dock stopp för den saken och påstår att ingen vill läsa om sånt.

Däremot har vi en ständigt pågående diskussion gällande mygg och vitlök. Jag äter fyra vitlökskapslar varje morgon. Isabelle skäller oavbrutet på mig för att jag stinker. Samtidigt ser hon ut som en pepplig tonåring hela hon mens jag är relativt slät och fin i hyn. Jag påstår definitivt inte att jag slipper undan myggbetten men helt klart är att jag som brukar lida värst och klia sönder mig klarar mig bättre än vad hon gör.
Stanken måste alltså bidra med något gott!

Fjärde dagen vaknade vi till den mörkare himmel vi väntat på. Raskt iväg mot Sitasjaure. Knappt ett stopp, förutom omplåstring av min första lilla blåsa på den här turen, efter nästan 70 mil, innan vi nådde Sitasjaure. Vi halvsprang västerut undan molnen i öster som hela tiden närmade sig bakifrån.

Efter snabblunchen bestämde vi oss för att försöka fortsätta längs vägen ner till Ritsem. Nu hade regnet börjat men vi visste vad som väntade. Att komma inomhus innan det skulle bli värre.
Trist men lättvandrat nerför vägen nådde vi Ritsem där vi snabbt bokade ett rum istället för att slå upp tältet.

Utsikten genom fönstret.

Ett klokt beslut när vi nu ser att prognosen stämmer. Det har strilat oavbrutet hela natten och nu på morgon och förmiddag ökat.
Därför tar vi en vilodag här och går vidare i morgon när regnet i vart fall spås ska minska i omfattning. Vi gick ändå hit på kortare tid än beräknat. Vi hade visserligen planerat använda den dagen till kortare etapper genom Padjelanta men vi gör nog så ändå och skjuter en dag på vår ankomst till Sulitjelma.

För en stund sen tittade jag när båten gick över sjön till andra sidan och var mycket tacksam över vårt beslut. Det har regnat ihärdigt hela tiden och fortsätter i samma stil. Oavsett klädsel är du blöt och kall ganska snabbt i de förhållandena. I morgon ska det ändå regna mindre och sen upphöra framåt eftermiddagen. Vi hoppas på det!