Från Dividalen gick vi vidare mot Vouma.

Av erfarenhet från förra gången vi passerade här visste vi det skulle bli en jobbig dag. Först riktigt brant ner till botten av dalgången. Sen några kilometer blöt djungel längs jokken fram till bron. Därpå en ny sträcka av blöt halvdjungel. Efter 9 km var vi framme vid valet att följa leden, som nu t.o.m. i ledbeskrivningen omnämns som blöt och svårgången resten av sträckan, eller att som förra gången välja oledat söder om Blåfjella. Inget svårt val för oss! Särskilt inte nu när myggen har exploderat i värmen.

Det var nämligen ännu en dag med strålande sol från klarblå himmel. Svetten rann oavbrutet ner i det lilla framväxande tomteskägget.

Framme vid Voumahytta pratade vi en stund med det trevliga gäng av pensionärer som på frivillig basis bygger den nya hyttan där.
Vi hade bestämt oss för att gå lite längre för att slippa en alltför lång morgondag. Det blev ytterligare 3,5 km innan vi stannade på en höjd där det fläktade något. Vi tyckte det var en utmärkt idé att tälta högt och luftigt. Våra nötter!

På natten kantrade vinden till västlig och plötsligt blåste det full storm. Tältduken slog som pistolskott och Bella som låg på vindsidan hade bågarna och tältduken i ansiktet. Tältspiken blåste loss i en änden och jag sprang ut i kallingar och jagade sten i en hast. Efter en stund var tältet förankrat och jag kunde gå in igen. Det blåste ändå inte kallt som tur var.

Vi sov inte så mycket den natten. Undrade en del över hur en av byggjobbarna vid Vouma hade det. Han sov nämligen i ett strandtält.
Två dagar senare fick vi höra att en fiskare hade fått sitt Helsport tält sönderblåst och blivit tvingad ta sig till Vouma på natten. Tack Hilleberg för god kvalité!

Regn på morgonen gjorde att vi avvaktade lite men vi behövde komma iväg. Upp mot passet på väg till Gaskashytta. Helikoptrarna med byggmaterial till Vouma flög i skytteltrafik över oss men reflekterade inte över min liftartumme.

Mer snö än tidigare och tyvärr blötare, mer rutten, snö. På ett ställe klev vi bägge ner oss i snowslush. Vatten som rann under snön vilket vi inte såg. Bella blev blöt i bägge kängorna och även jag lite i min ena. Vi gick ner till Gaskashytta och tände kaminen där.

Lunch i magen och lite torrare kängor med torra strumpor. Sen vidare på nästa etapp längs Altevattnet fram till Altevasshytta. Första halvmilen även här i träsk som inte var lika blött som förra gången vi gick den men däremot med hysteriskt aggressiva mygg. De respekterade vare sig min vitlöksdoft eller thailändskt myggmedel.

Efter nästan tre mil var vi ändå inte lika trötta som på Gröna Bandet då det var blötare och sämre väder. Skönt ändå med en natt i hyttan.
På kvällen fick jag mess från Knut som låg en dag före och tagit sig till Lappjordshytta. Han varnade för tuffa vad och mycket rutten snö kommande dag.
Inte så kul då att vi vaknade till trummande regn.

Utsikten genom fönstret på Altevasshytta på morgonen.

 

När morgonregnet upphört gav vi oss iväg uppför.

Mer än 500 m höjd att ta upp till passeringen på högsta punkten och sen ner till hyttan. Ett flertal jokkar från sidan, flera väldigt svåra att passera men andra gick bra på snöbryggor som fortfarande höll.
Två breda, stora vad var dock för tuffa för oss. Där åkte vadarskorna på och med känslobefriade fötter tog vi oss över. Vadet över Rikselva var ett gränsfall. Tre dagar med sol och höga temperaturer följt av dagens regn har höjt vattenstånden rejält.
Tur det inte regnade just när vi vadade för i övrigt strilade regnet till och från mest hela tiden.
Det blev mycket riktigt en mycket, mycket tung dag med sämsta snön hittills att gå över.

För mig som kämpar svårt med framförallt motivationen men också med smärtan i min skadade fot, som inte direkt blivit bättre, är en sån här dag riktigt tuff.

Varför gör jag det här? I’m too old for this kind of shit!

Jag känner av pressen att varje dag gå så långt som vi behöver göra. Vi har ännu inte nått den fysiska förmågan att det går tillräckligt fort och lätt att göra 25 km i lite svårare terräng. Dit måste vi om det här ska fungera.
Min fot måste bli bättre liksom Bellas mage och matlust!

Riktigt skönt när vi till slut såg hyttan och fick komma in, sätta fart i kaminen och byta till torra kläder innan vi åt.

Sista dagen på den här etappen blev en lång dags vandring mot vårt himmelrike som bestod av en dusch i Abisko. Dusch mycket viktigare än mat för oss men visst kommer morgondagens frukost att sitta fint.

Först ner till Pålnostugan på svenska sidan och sen den steniga sträckan ut till E 10. Sen följa väg blandat med rallarvägen till Abisko. Så skönt att komma fram!

Inför fortsättningen måste jag tänka om. Istället för att fokusera på slutmålet och min planering måste jag ta en etapp i taget. Hela upplevelsen förstörs av min stress att varje dag nå det planerade målet.
Vi ska gå långa etapper ner till Sulitjelma samtidigt som väderprognosen säger mycket regn. Vi måste kunna ta oss tiden att vänta ut de värsta regnen i tältet istället för att ge oss ut för att jaga kilometrar och bli pissblöta direkt.
Hinner vi inte till Lindesnes så får det bli så. Viktigare att vi har det bra och njuter längs vägen. Bella har inte det här problemet men lider också av min prestationshets.
Jag måste tänka om!

Bella tittade i en tidning med passande rubrik för farsgubben!

Vår vilodag är lugn och avslappnad även om en promenad på 6 km till butiken och tillbaks ingick. Efter en omfattande frukostsittning har vi handlat lite mat till fortsättningen. All tvätt strax klar och nu blir det bara vila till kvällens bastu.

Jag bastade även igår och la då märke till en viss kulturskillnad mot  Kilpisjärvi. Där var bastun knökfull av gubbar, gick knappt att få plats att slå ner röven, och jag misstänker att de försökte jaga ut en stackars ”chicken swede” genom att i rask takt ösa vatten på aggregatet. Jag höll ut längre än hälften av gubbarna och framförallt längre än han som öste vatten. Här i Abisko var jag helt ensam i bastun.

Nu hoppas vi att väderprognosen för Ritsem inte stämmer alltför bra. Den visar nämligen rikligt med snöblandat regn och ett dygn med bara 2 plusgrader lagom tills vi ska hinna dit. Finlandsväder igen alltså! Kan innebära risk att vi blir väderfast något dygn.

För övrigt kanske någon klickat på länken till kartan över var vi är och saknat uppdateringar. Vi har problem med vår spotsändare. Fyra kvällar på senaste etappen har inte signalen gått fram och våra anhöriga har inte fått meddelandet att allt är OK. Det har skapat oro men vi vet inte vad det beror på. Igår sände jag meddelandet fyra gånger innan det gick iväg som det skulle. När vi inte har täckning kan vi inte heller kolla upp att det är sänt som det ska.