Vi lämnade Kilpisjärvi med eftermiddagsturen över sjön mot Treriksröset. Det var vårt val den här gången. Efter sedvanlig fotosession vid betongklumpen drog vi sticka om vilken väg vi skulle ta. Vi hade egentligen tänkt gå norra leden över Isdalen, som jag läst mycket om, men vårt fysiska skick och att den södra vägen över Pältsastugan både är något kortare och på lägre höjd talade för det valet.

Isabelle drog stickan som stod för Pältsa. Skönt!
Jag sa åt Bella att hon kan gå genom Isdalen en annan gång. Själv har jag bestämt mig för pension från all fjällvandring efter den här turen. Husbil!!!

Nåväl vi segade oss uppför höjden mot Pältsa. Första halvmilen går det hela tiden uppåt så den gick inte fort.

När vi, efter några kilometer, sitter och pustar får vi plötsligt se Knut och Gail komma uppför backen bakom oss. De hade startat tidigare men gått leden runt sjön istället för att ta båten. De hade också tvekat om vägval men till slut valt södra leden även dom.

Det blev ett glatt återseende och den kommande milen gick vi om varandra flera gånger.
Vi hade, bägge paren, bestämt oss för att stanna och tälta en liten bit innan Pältsastugan vilket vi gjorde mens de andra ändrade sig och gick förbi till en bro någon km bortanför.

Dagen därpå började med sol som förbyttes i regn lagom när vi skulle börja gå. Vi gick ner till stugan och tänkte vänta ut regnet under en ”second breakfust”. Värdparet i stugan som just öppnat för säsongen bjöd in oss på fika och där blev vi sittandes alldeles för länge.
När vi väl kom iväg mot Rostahytta på norska sidan hade det slutat regna och vi fick en kanondag.

Vår plan var att gå de två milen till Rosta för att där fira midsommar med sedvanlig gryta från OutMeal förstärkt med kakor, choklad och chips som Bella bar på.

Lite trist då att möta folk en bit innan som berättade att det var ”dugnadsdagar” på hytta och därmed fullt. Dvs den var full av det folk som skulle sköta om och fixa till hyttan för sommarsäsongen.
Mycket riktigt, den första vi mötte var en äldre man med norska turistföreningens symbol på jackan som påtalade att stugan var stängd och hänvisade oss till vårt tält.
Första gången i mitt fjällvandrarliv jag blivit körd på porten i en stuga. Då gällde inte devisen ”sist in har störst rätt till plats”.

Vi gick, något besvikna en km vidare mot nästa hytta och slog sen upp tältet. Där festade vi loss på kvällen såpass att Bella fick magont på natten.

Till skillnad mot det stora flertalet svenskar så vaknade vi pigga och alerta, utan tillstymmelse till midsommardagens så vanligt förekommande bakfylla.
Tur det då vi hade en kort men tuff etapp framför oss. Vi hade nu som nytt mål att gå till Daertahyttan och där ta igen det vi missade kvällen innan. 17 km varav mer än 10 i tre trappsteg upp mot över 1000 meters höjd innan vi brant gick ner till hyttan.

Kan det vara järvspår Bella sett i snön?

Jag hade oroat mig en hel del över snö på höjden och de minnen från förra gången vi gick här gjorde inte saken bättre. Vi tyckte det var oerhört tufft då. Vår första etapp på Gröna Bandet. Otränade, betydligt mer orutinerade och med tunga ryggsäckar gick vi nog hela den här etappen till Abisko i något slags chocktillstånd den gången. Vi märker det på att vi endast har sporadiska minnen från den gången.

Idag gick det dock förvånansvärt smidigt, bara ett antal tunga snöfält att korsa, i bra väder och redan vid halv fyra klev vi in på Daertahyttas område. Egentligen en för kort dagsetapp för oss men i solskenet som rådde ville vi ta hand om oss själva. Det blev tvagning i jokken, uppsköljning av svettiga kläder och ett par omgångar med mat.

Även här var det ”dugnadsdagar” men de var bara tre personer, varav en gått och fiskat och kom tillbaks med en hel ryggsäck full med öring, röding och harr, så det fanns gott om plats för oss. Vi fick en hel stuga för oss själva. Kan bero på att den här stugan ligger väldigt lååångt från någon väg så det är inte så lätt att locka arbetskraft hit. I morgon blir det en betydligt längre etapp mot Dividalen.

Det blev 24 km i kanonväder. Visserligen mulet på morgonen men det klarnade upp fram på förmiddagen och sen blev vi stekta hela vägen till Dividalen. En helt fantastisk dag med underbar utsikt i ett magiskt landskap.

Vi var nog också de första för året som lyckades vada Skaktarelva utan att klä av oss och byta till vadarskorna. Vi hade mött ett par holländare som påstod att vattnet nådde dem till lårhöjd. För oss har det blivit lite av en sport att hitta vägar över. Gail sa vid ett tillfälle att fanns det ett tävlingsmoment för vadning hade vi varit favoriter.

Nu är vi halvvägs i antal dagar till Abisko men inte halvvägs i avstånd. Långa dagsetapper väntar. Bara hoppas vi får fortsatt bra väder.
Bella behöver smörja in sig med solskydd för i kväll är hon som en nykokt kräfta i ansiktsfärg.