Som en Jojo i stenskravel!

Även sommaren 2021 avlöper i pandemins tyglar. Tidigt i våras började Isabelle prata om att när hon blev klar med skolan skulle hon säkert få ett par veckors semester och hon längtade till fjälls efter några års studier.

Hennes förslag för årets vandring föll inte genast i god jord hos undertecknad. Hon ville gå den så kallade Trepass-leden, även kallad Jojo-leden, norr om Kebnekaisemassivet. Efter att ha studerat kartan och läst om leden i Fredrik Neregårds guidebok försökte jag förklara för henne att det skulle innebära långa sträckor i stenskravel och brant både upp och ner i besvärlig terräng. Något varken hon eller jag är direkt förtjusta i.

Blev anklagad för att vara negativ och insåg att det bara var att lägga ned. Hon målade upp fantastiska bilder av hur magiskt det skulle vara på vägen förbi Gaskkasjavri (Svarta sjön) på vägen mot Tarfala. Även vuxna barn bestämmer ofta över sina föräldrar 🙂

Nåväl, vi bestämde oss för en runda och planerade för den. Jag bokade båtskjuts första biten upp i Vistasdalen. Hela resan upp regnade det men väl framme i Nikkaloukta var vädret riktigt bra. Båtföraren Erik Sarri välkomnade oss ombord och en stund senare var vi framme vid den övre båtlänningen. Där blev vi sittande kvar i båten i ett väldigt trevligt samtal med Erik. Det visade sig att han var sugen på att själv gå Gröna Bandet om han bara kunde få till tiden för det. Han kör turister hela sommaren så det är inte lätt. Om jag bara tänkt på det då hade jag erbjudit mig att köra båten i två månader någon sommar så kunde han få gå. Hade varit ett spännande äventyr för oss båda!

Vi drog iväg uppför Vistasdalen i sakta mak. Som vanligt gick det aningen tungt första dagen. Fullpackad ryggsäck och sakta uppför hela tiden. Vi spanade så gott vi kunde efter någon maffig Vistas-älg men våra förhoppningar på den fronten grusades. Däremot fick vi se bakdel och svans på ett ulligt nystan som for iväg framför oss på stigen. Kan knappast ha varit något annat än en fjällrävsunge av årets kull.

Den enda Älg vi såg…..

Trots ett par mil i dvärgbjörkens och den frodiga grönskans dalgång klarade jag mig i bara min långärmade nätbrynja utan att bli särskilt åderlåten. Att Bella gärna ville hålla en viss distans till mig när vi mötte andra vandrare på grund av min, enligt henne, föga moderiktiga klädsel brydde jag mig mindre om.

Mot kvällen passerade vi en grupp tyska scouter och sen också Vistasstugan. Vi ville ta oss en bit upp längs leden mot Nallo för att komma ur klorofyllen och kanske få hoppas på lite vind. Vi hittade mycket riktigt en fin tältplats på en höjd men vinden uteblev så på kvällen var det gott om både stora och små törstiga vänner i luften.

Efter frukost bar det iväg fortsatt uppå mot Nallo. Nålspeten syntes hela vägen även om låg molnhöjd la den i dimma emellanåt. Fortsatt långsamt uppåt i en helt annan natur än gårdagens. Nu var det en vackert grönskande kalfjällsdal. Vid lunch var vi framme vid stugan där vi satte oss i lä vid en vägg och lagade mat. Det hade börjat blåsa så smått.

Stugvärden frågade efter vår plan och berättade när han hört den att rekordet på den endast 14 km långa Trepass-leden hölls av några mycket vältränade personer och löd på 11 timmar. Dvs bara drygt en (1) km i timmen.

Nu skulle vi fortsätta några km längs leden mot Sälka innan vi sen skulle svänga upp i Unna Reaiddavaggi. Lutningen blev alltmer märkbar och när vi svängde upp i dalgången och tog ett par hundra höjdmeter på kort sträcka så ändrades naturen helt ytterligare en gång. Nu blev det sten, sten och åter sten. Vi hade kanske inte trott det skulle bli så redan där men den halvmil vi hade kvar fram till Unna Räitastugan bestod enbart i stenhoppande.

Väl framme vid det lilla vindskyddet, som kallas stuga, hade vinden tilltagit men ett bad var av nöden tvunget. Både Bella och jag passade på att bada och byta till rena och torra kläder. Vi bestämde att kommande morgons väder fick avgöra om vi skulle försöka oss på passet eller om vi skulle skjuta ut oss i dalgången mot Vistas. Ingen av oss längtade efter att gå samma väg vi kommit.

Efter en blåsig natt blev det ändå en morgon där molnhöjden steg vartefter solen brände bort dimman. Vi gick uppåt! Ganska snart öppnade sig en fantastisk utsikt österut i dalgången. Vi pausade en stund innan vi gav oss i kast med det som i min guidebok beskrivits som den brantaste delen av de tre passen.

Jag var tvungen att lägga in bilden med hatten! Bägge mina döttrar hånar mig för den men de förstår inte hur praktisk den är att hänga myggnätet över. Det hålls då ut från ansikte och nacke på ett helt annat vis än en keps mäktar med.

Och nog blev det brant alltid! Upp mot krönet blev det att trampa i ett snöfält. Vi följde gamla fotspår och försökte sparka in oss längre i dessa för att få säkert fäste. Sista delen av snöfältet var lätt välvt och väldigt brant. Vi drog en suck av kättnad bägge två när vi fick fast mark under fötterna igen uppe på passhöjden.

Att gå uppför är tungt men att gå nerför är mycket värre. På södra sidan av alla passen är det stenskravel, ofta med stora stenar med djupa glipor emellan. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och jobba intensivt med stavarnas stödpunkter.

Det tog oss dubbelt så långt tid ner på botten av Kaskasavagge än det gjort upp till toppen av passet. Precis som guideboken säger är det betydligt enklare tidigare på säsongen då delar av stenfälten ännu täcks av snöfält att gå i. Eftersom sikten nu var lite sisådär och regnet hängde i luften valde vi att stanna för natt efter enbart 3,5 km. Klockan var nog inte mer än sen lunch. Vi lyckades hitta en tidigare stenröjd tältplats som funkade riktigt bra, lunchade och vilade sen i tältet. Döm om vår förvåning när vi senare fick se tre andra människor i den här svårtillgängliga dalgången.

Tidig morgon och ett nytt positivt beslut. Vädret såg lite bättre ut. Nästan så att solen var på väg igenom bitvis. Vi gick mot nästa pass med målsättningen att ta oss förbi de två kvarvarande och ner till Tarfala. Vi var bägge två överens om att mellanpasset såg ”snällare” ut norrifrån. Som vanligt stenigt men vi tog oss ändå relativt raskt upp till passhöjden. Sen däremot, ner mot botten av Guobirvaggi och sjön Guobirjavrrit, blev det en tidvis mycket brant balansgång på både vassa och regnblöta, mossbeklädda och därmed halkiga stenar ner till botten av dalgången. Kändes oerhört befriande att nå botten och sandstränderna vid den lilla sjön där vi fixade lunch.

Ovan: Vätskepaus på väg upp. Nedan: Utsikten från passhöjden norrut där vi kommit ifrån.
Där ska vi ner….
Guobirjavrrit med utsikt mot Rabots glaciär och Drakryggens fot till höger.

Efter en något kylslagen lunch där vi ännu en gång förvånades över att se ett tält rivas en bit från sjön samtidigt som ytterligare en varelse kom klättrandes ner från det södra passet. Efter lunch mötte vi det amerikanska paret som tältat i dalen och även tysken som klättrat ner dit söderifrån. Vi såg dessutom ytterligare två personer på håll. Jag kanske inte förstått hur populärt tillhåll den här oerhört karga och svårtillgängliga, men magiskt vackra dalen, var. Trodde vi skulle ha den helt för oss själva!

Så tog vi oss an det sista tvådelade passet. Första branten gick relativt lätt, fortsättning över ett flackare stenparti för att sen ta sista knäppen upp till passhöjden med utsikt över Gaskkasjavri, eller Svarta sjön som den också kallas. Där passerade vi också minnesstenen efter de omkomna vid en helikopterkrasch mot Gaskkasbaktis fjällsida under ett räddningsuppdrag 2001.

Det kan även gå illa för en och annan ren här.

Därefter var det dags för nedstigningen mot Tarfala. I boken stod det att det var viktigt att inte orientera för långt norrut för att man då hamnade vid ett stup. Var var det inte stup???? När vi pausade ovanför kommer det tre yngre grabbar uppknatande, den mest entusiastiske med oknutna gympadojjor på fötterna. Han undrade både om han skulle hjälpa oss ner med våra säckar för branten och om det sen var raksträcka fram till Drakryggen. De skulle ta sig dit för att sen springa tillbaka till fjällstationen vid Kebne, där de bodde. Jag hoppas det gick bra för dom.

När de försvunnit tog vi på oss säckarna och klättrade ner till snöfältet i kanten av glaciären. Jag tänkte att det ändå skulle vara enklare, och mindre otäckt för oss med viss olustkänsla inför branter, att ta sig ner i snön. Det visade sig gå riktigt bra.

Tarfala fjällstation bortom sjön.
Tarfala Fjällstation

Vi pausade en stund vid Tarfala men fortsatte ganska snart neråt längs dalen. Efter ytterligare 6-7 km kom vi ut på Kungsleden mot Nikkaloukta. Det som för oss mest var en transportsträcka blev något annat än vi tänkt oss i och med att starten på Fjällräven Classic gått samma dag. Mer än 2000 pers var, i lag med några minuters mellanrum, på väg upp mot Kebnekaise. Eliten hade passerat för länge sen. Nu mötte vi de som såg ut att vara nyekiperade, hälften i Fjällräven Keb Trousers á 2300:- paret, för åtskilliga tusenlappar i Naturkompaniets butiker. De såg tungt lastade ut, med massor av prylar hängande utanför ryggsäcken, och allt annat än glada. Några hade ett tillkämpat leende på läpparna och hälsade, andra stirrade bara trött och modstulet ner i backen. Vi kunde inte låta bli att fundera över hur mycket tunga prylar som läggs ut på blocket av människor som aldrig mer vill fjällvandra efter detta spektakel. Och de betalar dessutom en anmälningsavgift för att få delta.

Ursäkta min negativism men för mig är det Fjällräven och Naturkompaniets köpfest förklädd i fjällvandringsskrud!

Utsikt mot Kebnekaise Fjällstation och Duolbagorni.
Kebnes sydtopp synlig till höger i bild. Ursäkta för björkskraken i mitten.

Efter en lång dag och många höjdmeter kände vi att det fick räcka efter 23 km. Vi tog oss av leden en bra bit, längs leden tältade lagen huller om buller överallt, och hittade en fin tältplats med utsikt mot Kebnekaisedalen. Även en bäck att småbada i så kvällen blev bra.

På morgonen småsprang vi ner mot första båten över Laddjujavri. Vi hade 5 km dit och jag menade på att vi skulle hinna, Bella hade motsatt ståndpunkt. Båten gick när vi hade tvåhundra meter kvar fram. Vi såg aktern på den. Det visade sig att det skiljde fem minuter i tid på våra klockor och det var tyvärr Bellas som visade rätt. Jag hade fortfarande två minuter tillgodo på min klocka när vi var framme. Efter lång väntan på nästa båt, fem km promenad in till Nikkaloukta och skön dusch blev det hemresa. En mycket lyckad tur i magiskt kargt och vackert fjällandskap var över. Bella var supernöjd över vad hon fått se och uppleva. Själv var jag tacksam att jag överlevt strapatserna.

I natt har det regnat 138 mm i Gävle. Nytt Svenskt rekord enligt nyheterna. Jag undrar vad det krävs för signal på väckarklockan för att våra politiker, oavsett partifärg (bortsett från Trumpisterna och foliehattarna i SD som likt Strutsen fortfarande står med huvudet nere i sanden) ska våga fatta de beslut som krävs för att vi verkligen ska ställa om i Sverige. Javisst, många andra länder behöver göra ännu mer men trots allt förbrukar vi Svenskar, per person, resurser för mer än vad 4 jordklot kunde förse oss med. Inte ens Miljöpartiet vågar föra fram och stå för vad som krävs!

I Tyskland tog högerpolitikern Merkel redan 2010 ett beslut, mot kraftindustrins vilja, om att prioritera sol och vind i deras elnät för att påskynda omställningen av elmarknaden. Privatpersoner fick producera el utan att belastas med extra skatter eller besvärliga tillstånd. Det har gjort att Tyskland ligger hästlängder före Sverige när det gäller sol- och vindkraft. Visserligen är deras elpris högt då kolkraften inte har samma vinstmarginaler längre och kärnkraften fasats ut men det kanske är så att omställningen måste få kosta.

I Sverige däremot fick statligt ägda Vattenfalls representanter, i den utredning som var underlag till förra årets beslut, styra mot att behålla regleringarna. Visserligen med en höjd nivå för egenproducerad el där du måste registrera dig som elproducent med tillhörande skatter och administration. Nu går gränsen vid 500 kW vilket inte är särskilt mycket. Beslutet bromsar vår omställning kraftigt.

Kortsiktig profit har än en gång fått besegra förnuft och det värnande om snabb omställning för klimatets skull som samtliga politiker säger sig vilja stödja.

Trodde nog aldrig jag skulle skriva en sån sak men för oss som är lite äldre och minns kan man nästan längta till Fälldins ”Jag dagtingar inte med mitt samvete” i den dåtida kärnkraftsdebatten. Frågan är om dagens politiker har något samvete att dagtinga med eller om det enbart handlar om makthunger och politiskt spel?

Lappland 2020

Den ursprungliga planen att vandra hela Nordkalottleden sommaren 2020 blev, av kända skäl, tvungen att omplaneras. Det slutade med en kortare tur på drygt 13 mil i Lappland mellan Katterjåkk och Ritsem.

Målsättningen blev att, framförallt, testa att för första gången gå i trailrunners för att se om det skulle passa mig. I vandrarvärlden har det blivit en allt starkare trend som de som testat mestadels lovsjunger. Under det senaste året har jag köpt på mig och provat ett antal olika varianter utan att egentligen hitta någon modell jag jublat helt över. Kan dock konstatera att jag har skor stående så jag klarar mig ett antal år framåt och valde till slut den sko jag trodde mest på.

På vägen upp fick jag höra på radion att Norge öppnat gränsen för oss sörmlänningar. Då kunde jag gå min tänkta väg utan att riskera att bryta några regler. Ska jag vara ärlig hade jag nog valt att följa min plan oavsett det beslutet. Som Plura sjunger: ”Ännu finns den sorten som inte gör allt rätt”. Att gå ett par kilometer över gränsen i ett område där social distansering löser sig av sig själv och där det minsta problemet är att hålla två meter till sin nästa.

Från Katterjåkk går leden direkt upp till Katterjaur. Där passerar leden Svenska Fjällklubbens stuga och fortsätter över grönskande ängar runt sjön. För den som inte vill gå så långt utan hålla sig till ett boende nere vid vägen är det ett kanonfint mål för dagsutflykter. Finns flera att välja på i området och det blir genast högalpin miljö.

Vidare klättrar leden allt högre längs gränsen. Minnet av att det gick uppåt de första två milen hade jag tappat sen Bella och jag gick den här sträckan för fem år sen. Bitvis blir det aningen stenigt men det är en väldigt vacker led att vandra.

Efter 18 km i stekande sol, säkert en bit över 25 grader, fick det vara nog med höjdmeter för den dagen. Hittade en fin plats för tältet där det fläktade tillräckligt för att det nästan skulle vara myggfritt och en isande kall badbalja strax intill.

Vaknade till ännu en dag med klarblå himmel. Tog mig snabbt över högsta punkten och ner mot det djupa vadet. Förra gången hade vi det tufft att säkra Milton i strömmen när vi tog oss över. Nu stövlade jag bara rätt ut och rundade den kraftigaste strömmen på lite djupare vatten. Halva låren försvann under ytan men djupare än så blev det inte.

Stannade på höjden några km före Unna Allakas och åt lunch. Fläktade lite där så jag passade på. Vid stugorna var det tomt. Stugvärden tog dagen till att göra en topptur i solen. Längs leden hit hade jag ändå stött på sammanlagt ett tiotal andra vandrare.

Gick direkt vidare mot gränsen. Ingen gränskontroll synlig! Fortsatte fram till Cunojavri. Stranden jag nådde kan en sån dag tveklöst konkurrera med vilken medelhavsplaya som helst. Jag närmade mig två mil och det var ännu varmare än dagen innan. Tvekade inte en sekund utan kastade av mig kläderna och sprang ut i det långgrunda vattnet. Så skööönt!

Efter lufttorkning i solen gick jag fram till DNT:s hytta på andra sidan sjön. Där satt det fem norska kvinnor från Narvik. De frågade direkt om jag tänkt bo på hyttan samtidigt som de informerade om att den var fullbelagd. Den svenska parian lyste igenom rätt ordentligt. De pratade om ovädret som var på ingång, vilket jag också sett i prognosen tidigare. Kl 20 skulle det vara över oss. De tyckte jag kunde fortsätta de 15 km till nästa hytta som säkert inte var full. Med 21 km i benen och vetskap om 350 höjdmeter på slutet av den sträckan blev svaret att jag nog hellre litade till mitt tält.

Efter några km skulle jag passera en bro över en jokk. Vet inte om de höll på att renovera den eller om den bara var allvarligt skadad av vårfloden. Platsar tveklöst på Bellas och min lista över mindre trevliga norska hängbroar vi passerat. Slår sig definitivt in på topp tre! Lösa plankstumpar att balansera på och vajrar som omväxlande gick att hålla sig i och sen plötsligt bara hängde lösa. Över kom jag!

Såg molnen bli alltmer hotfulla och nästan halvvägs till nästa hytta kom första blixten. Skyndade mig fram till stigskiljet vid nästa bro där jag hoppades hitta lä för sydvästlig vind. Gick väl sådär kan jag tycka men efter 29 km kändes det som att det var nog.

Ingenting hände och jag började fundera på om det skulle bli något men vid 22 på kvällen var det över mig. Spänd på hur mitt Hilleberg Anjan skulle klara vinden men just då glad att jag valde det framför mitt ett drygt kg lättare alternativ, Bonfus Duos i DCF, innan avfärd. Kraftig vind och ösregn. När jag ett par dagar senare pratade med stugvärden i Hukejaure trodde han det blåst upp mot 30 sekundmeter. Han hade ägnat kvällen åt att se om deras skithus skulle blåsa bort. Efter några timmar lugnade sig vinden så pass att det gick att sova men regnet fortsatte.

Dagen därpå var det inte en stig utan en bäckfåra jag skulle vandra i. Hade i tältet tänkt försöka hålla mig hyfsat torr för att skydda fötterna lite. Gav upp den tanken efter 50 meter. Vatten precis överallt. Gick de 8 km med 350 höjdmeter upp till Caihnavaggehytta där jag tog en tidig lunch.

Sen tog den här turens tuffaste passage vid. Ytterligare drygt 200 höjdmeter upp i ett pass från norra sidan. Räknade med stenig terräng när jag kollade kartan hemmavid men inte att det skulle vara så lång sträcka med stigning i blockstensfält. Och nu duggregnade det naturligtvis och blåste en del också. Gjorde inte det redan hala, riskabla balanserandet lättare direkt. Det gick inte fort men till slut var jag över till passets södra sida, Betydligt kortare stenfält där men det räckte gott som det var. Så fort jag kom ner några hundra höjdmeter blev både terräng och väder bättre.

Avslutade dagens 20 km med att gå över varierad småskuren mark med små höjder med grönskande ängar däremellan ner till Gautelishytta. Kände att fötterna tagit en hel del stryk, först i den ständiga blötan och sen i stenhoppandet, så jag gick in i den lilla stugan för att torka skor och strumpor om det inte kom några som bokat. Som jag trodde dök det inte upp en människa så jag gjorde eld i kaminen och såg till att få torrt på fötterna till dagen därpå.

Min upplevelse av att gå i trailrunners är tudelad. Jag köper att det inte blir lika tungt som med kängor och att man därigenom orkar gå längre. Det är skönt att inte bry sig om vattendjup utan bara knalla rätt över jokkar och vad. Jag frös inte heller någon gång nu när det var så varmt. Men, i gyttjiga partier där jag med kängor bara klafsar på letar jag med skor på fötterna efter tuvor att hoppa på. Vill inte riskera trampa av mig skon i gyttjan. För min kroppsvikt plus ryggsäck kändes också mitt skoval rätt instabilt och lite ”svampigt” i balanserandet över stenpartier. Framförallt visade det sig att den ständiga blötan nötte sönder skinnet och gav blåsor, framförallt fram mellan tårna och på utsidan av framfoten. Det hjälpte inte med fotsalva och torra strumpor nattetid.

När jag gick från Gautelishytta hade jag återigen bestämt mig för att försöka hålla fötterna hyfsat torra. Den här gången gick det bättre. Solen och värmen kom tillbaka alltmer under dagen. Jag vandrade i en bedövande vacker miljö över gräsängar och utan djupare vatten att passera. Självklart blev jag fuktig av gräset men ändå inte genomblöt som tidigare.

Första halvan av leden ner till Hukejaure, ca 18 km, är en sån jag gladeligen skulle göra om. Var och varannan km passerade jag en sån där plats med grönskande gräsäng för tältet, sjö med badstrand och ett rinnande vatten strax intill. Drömlägerplats alltså!

Mitt problem den här gången var väl att jag saknar tålamodet att stanna upp någon längre tid när jag går själv. Erkänner att jag, med min egenodlade bild av ”eremit”, saknade sällskap. Har antingen vandrat med Bella, Bella och Milton, eller bara haft Milton med mig de senaste tio åren. Saknaden av honom gjorde sig starkt påmind.

Jag gick som sagt fram till Hukejaurstugan trots att den ligger lite vid sidan av leden. Stugvärden blev glad för en stunds sällskap i en stuga som ligger lite bortom de stora allfarvägarna. Lunchade på stugtrappen i trevligt samspråk innan jag fortsatte mot Sitasjaure. Hade redan bestämt mig för att fresta på lite den här dagen och att ge mig chansen till eftermiddagsbussen från Ritsem dagen därpå.

De två milen mot Sitasjaure har Bella och jag vandrat på vår NPL så jag visste att det var en relativt lättgången transportsträcka. Ramlade på i god fart över stora öppna ytor i stekande sol. Undrar hur många liter jag svettats på den här turen? Passerade samevistet vid Sitasjaure och den sista milen fick jag följa, de ofta sönderkörda, fyrhjulingsspåren fram till dammen och STF:s stuga. Pratade en stund med stugvärden men det gick knappt att stå still där på grund av myggen. bestämde mig för att fortsätta en bit till för att inte ha alltför lång sträcka längs grusvägen ner till Ritsem på förmidagen innan bussen skulle gå.

Var rätt sliten och kände av fötterna så efter bara ett par km passerade jag en höjd som såg tältvänlig ut strax bredvid den bommade grusvägen. Det fläktade lite så jag hoppade upp dit och slog kvickt upp tältet. Vinden dog ut helt och att laga mat var inte att tänka på i myggsvärmen. Åt upp en av de frukostar jag hade över och kröp sen snabbt in i tältet. Såg att dagens 42 km inte gjort mina slitna fötter gott men det fanns inget direkt jag kunde göra åt det. Rena strumpor på så jag slapp se dom och ner i säcken.

Tidig morgon och fortfarande vindstilla. Packade ryggsäcken inne i tältet. Behöll de torra, rena strumporna på. Ut och rev snabbt tältet och iväg. Gick 8 km längs vägen innan jag kom till en höjd där de fläktade så att jag kunde stanna för frukost.

Med dagens två mil var jag framme i Ritsem. Träffade STF:s trevlige platschef där och vi pratade vandring en god stund innan jag tog en lång skön dusch och de rena kläder jag fortfarande hade åkte på.

Efter en bussresa ner till Gällivare som egentligen är värd en egen berättelse, med purfärska inhyrda och pandemiarbetslösa skånska busschaufförer då de ordinarie gått ner i gruvan till dubbel lön, tog jag min egen bil för hemfärd. Där tog jag viss hämnd på myggen!

Sammanfattningsvis en mycket trevlig tur rent vandringsmässigt. Väldigt varmt och fint väder. Kanske för fint med tanke på myggen bitvis. Lite ensamt utan sällskap vilket gav onödigt långa dagsetapper. Och framförallt, om jag inte hittar ett par stabilare trailrunners som sitter som en smäck på foten, så åker nog mina tunga Meindl-kängor på igen till nästa tur så jag slipper blöta fötter fulla med blåsor och nötskador.

Den sista meningen är som att svära i kyrkan på en del av mina sociala vandringsforum men var och en får faktiskt bli salig på sitt!

En sista nerförsbacke!

Efter cyklingen jagade jag hotell. Fanns inte ett rum att uppbringa i Flåm, Gudvang eller Aurlandsvangen. Fullt överallt!

Fick till slut tag på ett rum i Österbö, där Aurlandsdalens avslutande två mil börjar, natten därpå.

Efter en tältnatt utan dusch åkte jag in till Aurlandsvangen på morgonen. Eftersom det inte var incheckning före kl 15 hade jag en del tid att slå ihjäl och jag visste att ”Aurlandsfjellet Extreme Triathlon” gick den dagen. De startade med 2 km simning i fjorden. Fortsatte med cykling fram och tillbaka över fjället till Laerdalsöyri, runt 9 mil. Ösregn hela tiden och det blåste bra på fjället också. Jag åkte upp till Österbö och blev förvånad över att se målfållan byggas upp där. De skulle alltså avsluta loppet med att springa drygt 21 km upp genom Aurlandsdalen. Samma branta sträcka som jag skulle gå nerför dagen därpå.

Jag fick mitt rum och från balkongen kunde jag se segraren gå i mål på 6 timmar och 33 minuter efter runt 4000 höjdmeter under loppet. Fortfarande i kraftigt regn!

Det är fascinerande vad en vältränad människokropp kan klara av.

Deltagare ramlade in hela eftermiddagen och kvällen. De sista på tider över 12 timmar.

Efter dagsregn kunde jag bara hoppas på bättring till nästa dag och min egen avslutande triathlonsträcka.

Och vilken dag jag fick!

Om väntan är min sämsta gren så är hotellfrukost kanske min starkaste. Önskar bara att det räckte med att äta en gång om dagen.

Klarblå himmel från start och det såg ut att hålla i sig. Hade lastat ryggsäcken för möjlig övernattning eller bara för att få lite bra träning beroende på vilket val jag gjorde.

Det gick en buss tillbaka till Österbö vid kl 17 så hann jag ner tills dess kunde jag ta den. Hade som sagt ingen aning om hur tuffa dom två milen skulle vara.

Gigantisk jättegryta!

Började gå över mjukt böljande gröna ängar längs sjön vid Österbö. Sen började stigen följa älven. Mestadels neråt och bitvis på en smal klipphylla inhuggen i fjällväggen med älven nedanför stupet.

Stigen användes som förbindelse mellan östra Norge och fjordlandskapet runt Sognerfjorden. Många klövjehästar med tung last har tagit sig både upp och ner längs stigen vilket är imponerande.

Uthuggen stig i klippväggen!

Och branta stup på andra sidan!

Vid varje krök på älven, och därmed också på stigen, möttes jag av fantastiska syner med lummig grönska och häftiga vattenfall från de branta fjällsidorna.

Upptäckte att jag, egentligen utan att märka det, redan gått en mil ner i dalgången.

Passerade flera små gamla ställen där det bedrivits småbruk redan på 1600-talet vilket måste ha varit oerhört tufft att överleva på.

Stannade för paus vid ett av de äldsta och vackrast belägna stället, Sinjarheim.

Sinjarheim!

Fortsatte sen neråt dalgången som mot slutet blev brantare och stenigare. Inte direkt läge för tältning.

Under dagen gick jag om ganska många som startat tidigare. Är det någon gång som min rutin och styrka som vandrare visar sig så är det när det går mer nerför än uppför. Två mil känns inte särskilt långt. Efter min stadiga frukost gick jag sträckan utan att stoppa i mig mer än en chokladbit. Desto mer vatten i värmen!

Väl framme vid servicebyggnaden i Vassbygdi samlades allt fler. Några hade personbilar parkerade och försvann men det var en stor grupp som väntade på buss åt bägge håll. Blev tydligt hur många som gått sträckan den här strålande söndagen.

Tog bussen tillbaka till Österbö lagom som regnet återigen började falla.

Tredje delen av det jag planerat var avklarad. Visserligen betydligt kortare vandring än tänkt men en helt fantastiskt vacker sträcka.

Har gjort tre olika aktiviteter som alla varit speciella på sitt sätt och definitivt värda att uppleva. Norge har så stora områden med helt magisk natur av olika slag. Eller som en väns kommentar till en bild på Insta: ”Norges natur är dopad!” Ja, definitivt krondopad!

Sen har det här varit ett i min smak lite väl turistanpassat och välfrekventerat område att besöka men det är rätt självklart att det blir så med dom förutsättningarna.

Så var det bara att bege sig hemåt till vardagen igen och börja drömma nya drömmar. Problemet är att för varje sak som bockas av på min ”bucket-list” verkar det tillkomma tre nya.

Jag ska säkert vara glad för att det finns gott om idéer att förverkliga!

That’s all folks!

Full rulle på Rallarvägen!

Förlåt! Kunde inte motstå den dåliga rubriken.

Vid återkomsten till Flåm fick jag en ny chockerande syn. Har för mig att det fanns någon gammal katastroffilm där ett stort kryssningsfartyg rusade rakt mot en stad för full maskin.

Här såg det ut som att båten bara svalt hela byn. Snacka om malplacerad med ett 8-10 vånings fartyg i en by med max tvåvåningshus.

Tog en snabb tur in till Voss.

Naturligtvis åkte jag raka vägen till ”Skandinavisk Höyfjellutstyr”. Måste passa mig tänkte jag. Kanontrevlig man som drev butiken. Hittade en sovsäck som jag faktiskt kan ha nytta av även sen. Inte den allra lättaste kanske och definitivt inte den varmaste men helt klart den minsta packvolymen. Fyllning av Primaloft så det blir en vän för sommarturer med kajaken där det inte passar lika bra med dun.

Sen var det dags att ta tag i framtiden på allvar.

Att åka tåg till Haugastöl på lämplig tid var inte helt lätt. Till Finse gick bra men så stannade inte tågen på Haugastöl. Sen eftermiddag kunde jag komma dit och då med behov av övernattning innan jag plockade ut cykeln morgonen därpå. Skulle innebära väntan antingen i Flåm eller Finse större delen av dagen. Att vänta, vet alla som känner mig, är inte min starkaste gren.

Med vetskapen om mycket kraftigt regn i antågande till lördagen, enligt YR, ville jag börja cykla på fredagen och göra en god del av sträckan.

Det slutade med att jag fick nöja mig med Finse som startpunkt. Missade de första 27 km men det skulle ändå bli 56 att cykla.

Packade allt klart kvällen innan. Målet var att ta en tältnatt ändå efter två tredjedelar.

Jag, något fåtal norrmän och 400 japaner embarkerade turisttåget på Flåmsbanan. Rätt häftigt med ett tåg som tar 850 höjdmeter på två mil. Och Flåmsbanan byggdes redan på 40-talet. Undrar om de hade kunnat göra det lika bra idag?

Halvvägs upp stannade tåget och alla uppmanades gå av för fem minuters fotostopp. Jag satt kvar men blev nyfiken när musik började överrösta vattenfallet som var fotomålet. Då var det en danserska som utförde en ritual uppe på berget bredvid fallet. Japanerna filmade som galningar!

Tågbyte i Myrdal till Bergensbanan mot Oslo. Av i Finse och leta upp rätt cykeluthyrare. Fick min DBS Rallarcykel. 11 växlar och dubbla skivbromsar. Tack och lov för det sista! Ja, eller för bägge delarna!

Kom i samspråk med ett gäng om tre norska par. De skulle cykla direkt ner till Flåm så jag sa att eftersom jag skulle ta det lugnt och tälta en natt på vägen så la jag mig bakom dom.

Inte mycket syns av Hardangerjökulen idag!

Första milen upp till högsta punkten, 1343 meter, på hela rallarvägen var riktigt tung. Då behövdes verkligen de lägre växlarna. Blev också tvungen att kliva av ett par gånger när mjölksyran stod som en fontän ut genom springorna i hjälmen.

Saknas en del träning!

Visade sig också vara den sämsta delen av vägen när det gällde underlaget. Rejält stenigt och gropigt. Smådugg, lite dimmigt och bara några få plusgrader.

Sen, bara vi passerat höjden, så vände det mesta. Det blev verkligen fart på hjulen. Och bromsarna behövdes. Solen började titta fram. Temperaturen steg för varje hundratal höjdmeter neråt längs vägen.

Och de stackars norrmännen blev inte av med mig. Jag försökte verkligen lämna dom ifred men med hjälp av min massa i nedförsbackarna rullade jag ständigt ikapp dom. Ett par av deras damer bromsade nog rätt hårt också.

Istället för frystorkad lunch blev det kaffe och våffla i en fjällstuga, med litet museum, ihop med norrmännen.

Jag cyklar en mil till sen stannar jag och tältar sa jag. Bara det att den milen rullade jag ganska fort. Kvart i två satt jag vid en sjöstrand i solen och tänkte att så här tidigt kan jag inte stanna.

Bella och jag har blivit aningens skadade av våra långfärder. Att sätta sig ner och bara vara i flera timmar är något jag tappat. Är så van att ha krav på sträcka och prestation. Och att göra det ensam utan någon att prata med eller något att sysselsätta sig med. Hur gör man då???

Rullade ikapp norrmännen igen som bara skrattade åt mig.

Inte vackert men nödvändigt skydd!

Stenbro byggd på 1800-talet som håller än!

När jag kom så långt ner att jag fick mottagning igen kollade jag YR. 12-15 mm på förmiddagen bara. Regn hela dagen.

Blött i de brantaste svängarna på slutet. Ingen sikt för foto.Bestämde mig för att det var lika bra att fortsätta ända ner.

Tillbaka i Myrdal tittade jag på när folk åkte ”pipe-line” ner för värsta branten.

Inget för mig så jag tog de sandiga serpentinsvängarna ner med ett fast grepp om bromsarna.

Sen när vägen blev bättre, så småningom till och med asfalterad, så gick det undan vissa sträckor. De 850 höjdmeter som tåget tog mig upp rullade jag nu ner på de två milen.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det här var en häftig och kul upplevelse. Hade mer än gärna cyklat från Haugastöl så att det blev ett par mil till. För den som gillar att cykla mountainbike så kan jag verkligen rekommendera äventyret rallarvägen. Som vanligt lite för mycket folk för min smak men riktigt karg högfjällskaraktär på de högre belägna delarna och ner i grönskande lummiga dalgångar på slutet.

Nu ska jag försöka ladda om för gren tre av mitt triathlon. Erkänner att det känns lite tungt i dagens regn och en rätt blöt prognos för kommande dagar.

Men efter bokning av natt på hotel i Österbö, med sanering av mig själv och ompackning av utrustningen i bilen som prio, kommer det säkert kännas bättre.

Har redan bestämt mig för att den inte blir den långa vandring över kalfjället från Hallingskeid som jag tänkte från början utan en kortare tur genom Aurlandsdalen. Fick just höra att det är extremt höga flöden genom dalgången efter allt regn så det blir spännande.

Kanonbra cykel för ändamålet!

Morgonköer till toan!

Det är lite dubbelt för min del. Alldeles för mycket folk för min smak på de flesta ställen samtidigt som jag inte hittar några att faktiskt prata med. Har trots allt ett socialt behov och vill gärna träffa lokalbefolkning för att lyssna till deras berättelser och sanningar.

Dom människorna hittar jag inte i det turist-getto som Flåm är.

Ett nytt kryssningsskepp….

på väg in i Flåms lilla hamn!

En av alla turistbåtar!

Blir förmodligen något annat i Österbö som är en utgångspunkt för vandrare.

Gudvangen t o r samt behovet av förmyndare!

Hyfsat väder, framförallt på förmiddagen, sa YR. Lokalbefolkningen hävdar dock att YR har mest rätt när det gäller gårdagens väder. Frukost och kaffe, sen ner till kajaken och iväg. Dryga milen in till Gudvang.

Nu bar det av in i den allra smalaste delen av fjorden. På ett ställe bara 250 m bred.

Det kändes ganska tungt. Har ingen koll på om tidvattnet var på väg ut eller om det bara är motström av allt vatten som rinner ner inne i fjorden. Inte samma markanta skillnad på vattenstånd här som vid Helgelandskusten där det skiljde 2-3 meter mellan ebb och flod.

Plötsligt upptäckte jag att jag gled precis intill en klippvägg som reste sig kanske 800 meter rätt upp. Inte så smart med tanke på risk för nedfallande sten. Gled ut en bit och förvånades av att det var så lugnt på båtfronten.

När jag till slut mötte en rutebåt höll jag in mot land igen. Då rullade ett gäng sälar av en klippa ner i vattnet. Jag låg still en stund och försökte fota men dom bara jävlades med mig. Så fort jag lyckats zooma in ett sälhuvud så dök det och kom upp någon helt annanstans. Jag gav upp!

Raskare än jag trodde passerade jag den lilla byn Backe och kom fram till Gudvang.

När jag gled in lämnade Fjord Kongen hamnen för full maskin och gick precis intill mig. Kanske ville han se mig kantra men det gick han bet på!

Gick in på Joker, plockade ihop lite godsaker till enkel lunch och frågade om jag kunde ta ut kontanter i postkassan. Behövde pengar för att betala mitt boende till Arild. Det gick inte med svenskt kort sa kassören och när jag då skulle betala mina varor fanns inte kortet i plånboken. Bara att slokörad och tomhänt gå därifrån.

Igår kväll tog jag med mig kortet ner till mitt snyltande på Arilds WI-FI för att förnya en prenumeration. Stoppade det i bröstfickan på tröjan och glömde sen lägga tillbaka det i plånboken. Det börjar bli för många missar nu!

Det gick ingen nöd på mig alls eftersom fikaluckan på kajaken var proppfull. Det ska fikaluckor alltid vara enligt lag, så det så!

Och jag fick ju ändå inte ta ut pengar men ändå….ansökan om förmyndare närmar sig brådstörtat.

Efter en kortare paus än tänkt paddlade jag tillbaka mot Dyrdal. Helt plötsligt var det gott om både båtar och andra kajaker. Kom på att jag nog inte lever efter samma dygnsrytm som turisten i gemen.

Ett tag försökte jag styra och parera vågorna från båtarna men snart insåg jag att det inte var någon idé. Det kom vågor från båtar som jag mötte, båtar som körde om mig eller vågor som kom tillbaka från klippväggarna på sidorna. Båtarna körde ändå relativt sakta i den trängre delen av fjorden så det var ingen fara.

Paddlade längs fjordens andra sida nu och fick se klippan Breiskrednosi som jag hade velat nå igår. Riktigt mäktigt och jag förstår vilken fantastisk utsikt det måste vara därifrån. Den upplevelsen adderar jag till min hink-lista, vilken redan är lång som papperet på en toarulle.

Vid en av fjordens smalaste passager hade en privat lyx-yatch ankrat mitt i farleden så att de andra båtarna fick väja för den. Så ynkligt liten att den inte ens hade helikopterplatta.

Ganska raskt var jag sen tillbaka till Dyrdal men utan pengar att betala mitt boende med.

Dagen därpå vaknar jag till klarblå himmel och solsken för första gången sen jag passerade gränsen.

Funderade ett slag på att göra en nu topptur. Idag skulle det vara en himmelsvid utsikt därifrån.

Hade ändå bestämt mig för att paddla tillbaka och så fick det bli. Sa ”på återseende” till Arild och paddlade iväg. Trots rätt kylig luft rann svetten ner i ögonen så länge jag paddlade i sol. Kom jag i skugga av bergen blev de betydligt kyligare.

Här och var dök det upp ett svart sälhuvud framför kajaken. Ungefär som att ryska attackdykare spanade på mig. Så fort jag fått fram telefonen ur fikaluckan och börjat zooma så dök huvudet igen. Jag gav upp!

När jag skulle korsa fjorden för att runda udden och in i Aurlandsfjorden igen blev jag tvungen att vänta ut trafikstockningen. 5-6 båtar på en gång i alla riktningar. Många vågor blir det!

Sen blev det raka spåret till Undredal och upptag. Lastning och raskt iväg till Voss för att lösa bristen på sovsäck.

Nu väntar nästa lilla eskapad!

Dags att sjunga vandringens lov!

Missförstå mig inte! Jag gillar verkligen att paddla kajak och den tar mig till platser jag annars missar. Jag befinner mig direkt i naturen på ett helt annat vis än i en båt. Jag tar mig relativt fort, och helt tyst, fram med måttlig ansträngning om det inte är motvind.

Det är bara sååå mycket grejor att hålla reda på. En speciell utstyrsel från topp till tå som inte går att använda till något annat. Och det ska komma från honom som, nästan uteslutande, ekiperar sig på Haglöfs Outlet i Avesta!

Sen är det flytväst och kapell, paddel och pump. Därefter ska man hitta en bra plats att sjösätta, lyfta av kajaken från biltaket utan att tappa balansen på det långa åbäket och riskera repa bilen, i vattnet med den och sen själv ta sig i utan att bada ofrivilligt och bli till åtlöje för eventuella åskådare.

När man därefter väl hunnit en liten bit drabbas man av det män i min ålder har en viss benägenhet för efter två rejäla koppar kaffe till frukost. Dags att pinka!

Alla är nämligen inte skapta på samma vis som en av mina vänner som påstår att han fortfarande klarar sig med två tillfällen per dag. Visserligen ser han då, två gånger per dygn, ut som en kvinna i begynnande grocess eller, kanske mer troligt med tanke på att han är man, med en rejäl gubbmage innanför byxlinningen.

Då ska man hitta ett lämpligt ställe att gå iland på. Upprepa den riskabla proceduren med att ta sig ur och sen, efter avklarat värv, i båten igen. Dessutom så ska kanske kapellet av och på igen. Sitter det dessutom med hängslen innanför flytvästen – ja ni fattar.

Kanske är så att det egentligen mest handlar om att jag fortfarande är aningen otrygg med mitt kajakande.

Tillbaks till vandrandet!

Allt är så enkelt. Inatt har regnet vräkt ner. Det som igår var rännilar nerför bergssidorna är idag floder. Enligt prognosen skulle det regna igen under dagen. Alltså lika bra att ta en promenad uppåt dalgången.

Kortbyxor, T-shirt, regnställ och lite snacks i en packpåse på ryggen. Så enkelt är det att vandra!

98% luftfuktighet och åtskilliga höjdmeter så ingen idé att blöta ner mer kläder även om det är kyligare än tidigare.

Vägen upp genom dalen är den lummigaste djungel man kan tänka sig. Arild säger att gräset växer 4 gånger så fort här som på östlandet tack vare den naturliga växthuseffekt som fukt och värme i kombination åstadkommer här.

Träffade får-bonden som hade omkring 500 får gående på fjället och i dalen här. Utan dom och de fåtaliga människor som försöker hålla brukslandskapet öppet skulle djungeln ta över på nolltid.

Älvfåran i mitten av dalen skär sig allt djupare ner i dalgången och nattens regn har gjort alla flöden sprängfyllda.

Efter några km uppåt kommer jag till ett himmelrike på jorden.

Gården Draego ligger öppet på en grönskande slänt där man fortfarande ser en lite glipa av fjorden långt därnere.

Här skulle jag gärna vilja tillbringa en höstvecka när färgerna ändrar sig och luften är hög och klar. Sitta vid fönstret och titta på utsikten med en brasa sprakande bakom ryggen. Ta en topptur när det är klarblå himmel. Eller varför inte en vårvecka när grönskan spirar och allt vaknar till liv igen!

Tyvärr är det inte Arild som äger den så jag vet inte om den går att hyra.

Fortsätter den allt sämre vägen upp till sätern Hjölmo som också är slutet på vägen. Här har man lämnat fjorden bakom sig och istället öppnar sig en fjällvärld med Fresvikbreen på 1642 meters höjd inom bara någon halvmils avstånd. En glaciär så nära inpå djungelgrönskan!

Jag går en bit till på stigen upp mot utkikstoppen. Det regnar lätt och tyvärr är bergen insvepta i dimma mest hela tiden. Låg molnhöjd, dimma och regn ihop med allt vatten som forsar fram efter natten gör att jag bestämmer mig för att vända. Har ca 4 km och 500 branta höjdmeter kvar upp till stupet ner mot fjorden. Inte riktigt läge för det idag när det förmodligen ändå inte är någon utsikt.

Hemåt går det betydligt raskare. Stannar och fotar eller hälsar på några får här och där. Genomblöt och hungrig så hägrar varm dusch och mat!

Två faktorer som ofta får mina ben att röra sig snabbare.

Facit blev en på många vis enkel men härlig vandringstur på 14 km och 650 höjdmeter.

På kvällen sitter jag länge på bryggan och tittar på båtarna som passerar. Nya paddlargäng med 7-8 tält kamperar på de två grönytor jag ser från bryggan. Varje dag nya gäng. Vad jag vet så finns det inte toaletter på alla ställen. Det är också en väldigt begränsad yta innan klippväggen bakom reser sig lodrät upp. De kanske har portabla bajamajor med sig eller placerar ut i förväg.

Det är så tydligt att med en kort säsong gäller det att kräma ur så mycket pengar det bara går. Funderar på hur länge en sån här plats överlever massturism utan att naturvärdena tar alltför mycket stryk.

Fårbonden sa att det knappt finns fisk i fjordarna längre, oklart varför enligt honom men gott om säl och reglerade vatten som hindrar laxens fortplantning var två misstänkta orsaker. Och vattnet är inte lika klart som vid Helgelandskusten enligt min bedömning.

Pratade med ägaren till en camping i Gudvang häromdagen som sa att debatten om hur långt de skulle gå i sin ”prostitution” bitvis var rätt het. De som lever på turismen gör stora pengar. De som inte gör det har bara nackdelarna.

Jag är tyvärr själv en del av något jag egentligen ogillar!

Arild har fått hjälp av ett gäng Nepaleser att reparera en stenlagd stig. De är mästare på den typen av stenarbete och varje sommar sen flera år tillbaka kommer ett gäng till Norge för olika projekt.

De har reparerat många olika leder i norska fjällen samtidigt som pengarna de tjänar här har byggt mycket välstånd i deras hemby i Nepal.

Ständigt detta Norge!

I ett mellansnack på en liveinspelning hänvisar Winnerbäck till en vetenskaplig undersökning som påstår att människor som lyssnar på melankolisk musik har större förmåga till empati. Efter en lång bilresa med mina musikval, utan medresenärer med behov av glättigt upptempo, förstärkt med Marie Nilsson-Linds känslosamma, sorgliga men ändå humorkryddade, sommarprat måste min empatiska förmåga peakat på oanade höjder.

Efter Bellas och min tur till Helgeland hade jag länge planer på att dra till Vätsäri ödemark i nordöstra Finland för en riktig eremitfärd genom de fantastiska skogarna där och försöka leva av fiske. Avståndet fick mig dock att tveka. En alltför lång bilresa. I mitt stora velande fick jag då ett tips av min Norske vän Marius om vandring i Aurlandsdalen eller kanske cykling av rallarvägen över Hardangervidda. Då tänkte jag att varför inte…

Jag upptäckte att bästa utgångsläge för bägge delarna var Flåm och där fick jag även syn på Naeröyfjorden.

Så tillkom planen på mitt eget friluftstriahtlon!

Väl framkommen till Flåm vid Aurlandsfjordens slut fick jag en chock. Jag hade räknat med att det skulle vara gott om turister men det här var rent löjligt många. Den väldigt speciella järnvägen upp till Myrdal drar massor av folk. Men framförallt lockar fjordarna. Det är små turistbåtar, det är snabba gummibåtar i oräkneliga mängder, det är större turistbåtar, det är de ordinarie rutebåtarna och sist men inte minst ett och annat kryssningsfartyg. Och alla ska på eller av i Flåm. Dessutom mängder av paddlare på korta eller längre turer i ”äventyrsföretagens” regi.

Jag åkte vidare till Gudvang i änden av Naeröyfjorden. Nästan lika illa där. Inget tåg och färre stora båtar men ännu fler paddlare.

Till slut hittade jag en väg ner till en liten by, Undredal, längs fjorden några km norr om Flåm där det var något lugnare. Paddlare som skickades ut även där men inga båtar. Det fick bli min startplats tänkte jag när paniken lagt sig en aning.

Tog en sväng upp till utkiksplatsen Segastein innan det blev kväller.

Tidig morgon vid Undredal. Måndag och sista turistsöndagen förbi. Ingen annan paddlare än jag. Perfekt! Lyfte av kajaken och började packa. Plötsligt slås jag av insikten – ingen sovsäck!!!! Jag som är mångårig världsmästare i förberedelse hade sumpat en av de viktigaste hörnstenarna. Kom ihåg hur jag tänkte att det var synd att trycka ihop dunet i packpåsen så långt innan. Den får ligga kvar i säcken så packar jag den när det är dags tänkte jag.

Tänk vad kul för min vän Johan som själv helst tar saker på uppstuds i sista sekunden och som alltid terroriserar mig för min vilja att förbereda allt i mycket god tid.

Nöden har ingen lag. Det tunna Jysk-täcket i påslakan jag använt på resans övernattning fick duga. Bara att trycka ner i en vattentät påse och hoppas på det bästa.

Till kylan på Hardangervidda duger det inte men den dagen den sorgen.

Äntligen ut i kajaken och iväg. Prognosen säger regn och kraftig åska på eftermiddagen. Därav tidig start för att slippa fungera som åskledare på fjorden sen.

Oerhört maffig natur att glida fram i. Lodräta klippväggar på över 1000 meter längs vägen. Passerade huset Stigen högt upp på den branta sidan och tänker -Varför då? Samtidigt som jag imponeras av viljan och envisheten som krävts både för att bygga hus och för att överleva där.

Samtidigt som jag rundar udden mellan fjordarmarna leker ett gäng tumlare en bit ut i riktning mot stora Sognerfjorden. Försöker fota men dom vill inte vara med på bild.

Någon av de snabba gummibåtarna finns hela tiden i närheten men dom behöver jag inte bry mig om. Däremot de äldre halvstora turistbåtarna. De kör fort och gräver upp grov sjö. Gäller att ta de brytande vågorna rätt när de sköljer över kajaken.

Regnet börjar när jag precis fått syn på Dyrdal som är tänkt som dagens mål. Korsar fjorden och hinner bli rejält dyblöt innan jag är framme.

Går upp till paret på sin altan för att fråga var de vill ha en ensam paddlare. Det är mannen från ett avsnitt av ”Där ingen skulle kunna tro – att någon kunde bo” jag nyligen sett.

Efter en stunds samtal landar jag i att hyra ett rum i en liten länga uppe i den gamla lilla byn. Han vill knappt ta betalt för det. Tanken på min ”sovsäck” och prognosen med 30 mm regn under dagen därpå gör det till ett självklart val.

Efter mat, dusch och klädbyte landar jag på deras altan igen för kaffe med våfflor och trevligt samspråk.

Avsnittet av ”Där ingen skulle tro..” lockade en ny kvinna ut till honom så nu är det två som bor här. Snacka om kontaktannons!

Jag kanske ska göra en svensk variant på Gropängsvägen.

På kvällen vräker regnet ner oavbrutet. Runt de här två fjordarna finns det ikväll inte en grön fläck eller platt klippa där det går att slå upp ett tält, det finns inte direkt många såna platser, som inte är bebodd av paddlare. Kan inte påstå att jag är avundsjuk på dom!

Från Dyrdal går det en stig upp till en utkikspunkt på 1189 meters höjd över fjorden, Breiskrednosi. Min tanke är att gå upp dit i morgon. Är en tur på 6-7 timmar. Men regnar det hela tiden finns det ingen anledning. Pratade med några paddlare som varit dit idag. Precis när de kom fram hade de en stund med sikt innan molnen svepte in allting i sitt ludd.

Kan säga att de såg ut att dregla en del när de passerade mitt krypin. De var svettiga, blöta, leriga och skulle paddla över till sina tält på andra sidan fjorden.

Kajak på Helgelandskusten

Årets första Norge-tripp!

I avsaknad av planer för nya längre turer finns det mängder av andra små äventyr som lockar!
Frågan är bara hur allt ska hinnas med?
Är det verkligen nödvändigt att ha ett heltidsjobb? Går det att hitta vägar ut ur ekorrhjulet och in i något annat som lockar alltmer?

Jag har själv inget svar på mina frågor än så länge men tankarna snurrar alltmer i huvudet.
Vad vill jag ägna min tid åt? Hur kan jag forma mitt liv för att kunna göra det jag VILL göra i större utsträckning istället för det jag MÅSTE göra?

På senare år har jag varje sommar hyrt kajak för någon kortare tur över ett par dagar.
För två år sen gjorde jag slag i saken och skaffade egen kajak till både mig och mina döttrar. Självklart har jag sen dess sett många skildringar från vatten jag skulle vilja paddla i.

Som stor Norge-fantast dök naturligtvis Helgelandskusten upp som en klart lysande stjärna. Fantastisk natur och inte sönder-turistat i samma omfattning som Lofoten än.
Som relativ nybörjare utan förmåga till att rolla eller andra färdigheter som krävs av en fullfjädrad havspaddlare tänkte jag att det väl ändå skulle gå att göra en något enklare ”se och lära” tur. Isabelle var naturligtvis inte sen att nappa på min idé och efter en del planerande bar det av.

EE65C48E-9EB6-442B-A411-EB0C04D6168DTill skillnad mot våra tidigare ”vandra 2,5-3 mil om dagen” turer de senaste åren tänkte vi oss en mer relaxad tur med bilen som basläger. Med fullpackad bil och kajaker på taket tog vi oss upp till Helgelandskusten och bilfärjan ut till den lite större ön Tomma. Hade sett skildringar som visade att den var en bra utgångspunkt för paddling i relativt skyddade vatten bland småöar.

224EE101-2A41-43E8-A6B0-E922817123CB3C1A30D6-B3A6-47BF-80BA-E576B0B7E972DFC76C38-FFE8-427F-8A2C-C4F6D7064447
Vi hittade en fin plats att campa på. Det var rätt kyligt och blåsigt när vi kom fram så vi avvaktade bättre väder. Tyvärr gick det åt fel håll! Den första natten regnade det enorma mängder. Samma natt som det kom 30 cm snö vid Tarfala och snö på många ställen i fjällen.
Det fortsatta regna och blåsa kraftigt med bara några få plusgrader. Efter två dygn hade vi inte ens lyft av kajakerna från bilen.
Vi ledsnade, tog oss in till fastlandet igen och gjorde en road-trip runt Svartisen och Saltfjellet upp till Bodö. Efter ett par nätter på hotell där, vilken lyxtillvaro för oss, blev vädret bättre och vi rullade söderut igen.

EF260D0F-5E08-4268-9C66-3C94CE96BC938696A774-7413-47D0-8BBD-88E4FC6199C6401B4AD1-F203-4D6A-A3FA-C7AB84832B31A11EDC48-4685-491B-9D81-277885B7BEFA

Efter en avstickare på anläggningsvägen upp till Storglomvatnet i kanten av den jättelika glaciären Svartisen kom vi oss så småningom till Jektvik där vi hittade ett enkelt ställe att campa på. Vi kunde sätta i kajakerna från bryggan där vi också fiskade. Blev ett bra första test för oss att paddla ut ur bukten och följa kusten söderut. Vi fick känna lite på vågorna, både de naturliga och de som färjorna orsakade.

04C00B6D-309A-4426-AE43-7F7F63A23BA8303FE9DD-19FD-4B31-91DF-C96E115F0907650CF2D5-8CDB-4A32-BD03-274153DF67F2974A25D7-E4A1-447B-A82E-30F6E4280279A30306BF-0FB7-496A-8C07-69A43FFEDC0F4B278D84-4738-4E86-ACC4-3E370F677514

Efter ett par nätter där tog vi med oss bilen och for ut till Rödöya. Också ett ställe jag fått tips om. Nu slog vädret om till riktigt bra och paddlingsvänligt.
Vi fick en härlig paddling norrut runt ön. Mina tips om fantastiska sandstränder stämde men tyvärr var de upptagna av andra paddlare och vi fortsatte till norra sidan av ön. Hittade en högt belägen lägerplats där det fläktade tillräckligt för att vara myggfritt.
Vilket fiske vi hade på kvällen! Jag överdriver inte när jag påstår att mer än var tredje kast gav napp. Det var Sej, Torsk, Makrill och även Hälleflundra som nappade. Tyvärr fanns ingen möjlighet att ta reda på fisken utan den krokades av och släppte i igen.

22FB9616-2031-4BA3-B8BE-2593DE0DB6B203B10736-7322-47DE-AA19-909DC4B0C5C235DE5563-FC80-493F-B126-3B85640ACC3B8CE845D9-5D1B-498D-8E44-9C27507449812137EF0E-1EB8-4FCA-B9A6-78FEAE4EA0CD3AD3FCE5-F36A-4064-A461-030D3597964E

Dagen därpå, i strålande solsken och hetta, hade vi tänkt oss en topptur till den 443 m höga spetsen på ön. Tre sidor stup och en brant stigning på den fjärde. Inget som vi båda, smått höjdkänsliga, kände oss helt tillfreds med efter svettigt slit uppför. Men vilken utsikt vi belönades med! Fantastiska vyer i det perfekta vädret.

helgelandskusten320F8ADAF-C376-4C80-B752-346480AA9B4DCA2130CB-F3EC-4210-B765-E32F627C5CA6

Som alltid fanns det dock en hake i det underbara. Väderomslaget hade fått flugor att kläckas. I miljarder kändes det som. De var precis överallt! I ögon, näsa, mun, ja precis överallt i mängder. Den lilla vind som blåste på toppen räckte inte till för att hålla dem borta. Vi fick svårt att ta bra foton eftersom det hela tiden blev svarta fläckar i bilderna.

84936661-E859-4AAE-B7D6-F37B25A13AE55C8826A5-DFDA-44F9-9651-7C98CA69B390A2E5F28E-9035-4F8C-9EDC-B242AACA045A88A616A3-3074-4521-AADA-534F3D29E3F8B7870A29-329E-45D0-A8C3-31206E7D26D1

På väg ner hoppades vi slippa dem vid tältet men där gick vi bet. Ända fram till sen kväll höll de oss sällskap. Gick inte ens att laga mat utan vi fick vänta tills det lugnade ner sig.
Lyckades ändå dra upp en torsk att filea och lägga i stekpannan. Då snackar vi färsk fisk!

Dagen därpå var tanken att vi skulle paddla oss ut bland de mindre öarna utanför. Ett nytt väderomslag gjorde att vi inte såg ens den närmaste ön. Ingen sikt alls. Vi bestämde oss för att paddla tillbaka till bilen igen.

6C15CB0E-AF31-4EF8-A143-32E04959A9DB

885E09BE-F6D3-4B75-8E9E-6EDD3DBA05F153A41FDC-01BD-4AAD-98B9-D7B69A535380Efter en biltur ner längs kusten och ett besök uppe vid högfjällsområdet Okstindan på väg hem landade vi efter en tur som gett oss många lärdomar. Det blev definitivt inte så mycket paddling som vi planerat men vi vill gärna återvända till den magiska naturen. Nu vet vi var vi ska ta vägen och när på året vi ska planera in resan. Däremot känns det som att ytterligare kajakvana krävs så att de överfarter, över öppet vindutsatt hav, på 1-2 km mellan de större öarna inte känns obehagliga utan snarare lockande.

Lite mer träning och en och annan utrustningspryl för att öka säkerheten så kör vi igen!

Med fyren och målet i sikte!

Ljosland – Lindesnes fyr 120 km

Sista etappen på ett treårigt, på många sätt ganska vansinnigt, projekt.
Själva etappen är inte mycket att orda om. Tolv mil på asfaltsväg är inte särskilt kul. Inte ens när det är uppehållsväder vilket det faktiskt varit mer än det regnat.
Vi går fortare. Delvis beroende på att vi haft lätta säckar på ryggen och handlat mat efter vägen. Det är inga större problem för oss att hålla ett tempo av 5 km i timmen de första 15-20 km. Sen sjunker tempot när vi går den sista dryga milen i och med att enformigheten i stegen gör att kroppen känns sliten. Vi blir egentligen inte särskilt trötta utan det är mer att det omväxlande gör ont i fötter, knän, ljumskar eller höfter.
Högre temperaturer här nere i söder gör också att svetten runnit rikligare, åtminstone på mig.

Under tre somrar har vi nu sakta men säkert rört oss ner från Nordkap genom hela detta långa land. Ett kort mellanspel i Finland och Sverige första året men annars hela tiden i Norge.
Vi har sett så fantastiskt mycket vacker fjällvärld. Varierande och vacker på olika vis. Vi har naturligtvis även passerat områden vi gärna sluppit gå genom. Framförallt Tröndelags sumpmarker.

Vi har träffat människor vi aldrig, trots korta möten, glömmer och de vi fortfarande har kontakt med. Vi har varit på platser vi väldigt gärna återvänder till.

När vi fick lift den första korta biten från fyren in till Spangereid av ett par norska turister från Ålesund fick vi frågan om vi blivit väl mottagna. Svaret är att det har vi definitivt blivit. Vi har träffat många positiva människor som hjälpt oss när vi behövt det eller som bara varit allmänt trevliga vid våra möten. Det allra senaste faktiskt i fiket på fyren. En egentligen pensionerad äldre kvinna som inte bara bjöd på kaffe, som alla som går eller cyklar NPL får, utan under trevligt samtal även bjöd oss på våfflor med sylt.
Det går inte att räkna upp alla, särskilt inte med mitt dåliga minne, men mötet och tiden tillsammans med Knut och Gail första året med midsommarfirande i Kilpisjärvi som höjdpunkt sticker ut. Liksom vilodagen på Limingen Gjestegård i Röyrvik när vi gått genom Börgefjell. Där vi även mötte irländaren Bernard som driver Tundra Tours med en enorm glöd för natur och friluftsliv. Jag kan verkligen rekommendera ett vildmarksäventyr med honom om man vill göra något häftigt med kunnig ledare.

Eller den dag när vi till slut lyckades ta oss ut från Skäckerfjällen när Milton skadat sig och den första vi träffade på i slutet av en liten grusväg på fjället körde oss sex mil till Stikklestads hotel där vi fick vila en hund som knappt kunde ta sig ut för att pinka.
I år finns minnet av samtalen i Dyranut med familjen som bestämt sig för att tillsammans våga satsa på att ta över och driva fjellstoven där. Familjen som vågat det jag så ofta funderat på och pratat om.

Norge är vårt närmaste grannland men det finns trots allt skillnader. Norge har delvis valt en annan väg i sin utveckling mot välfärdsstaten än Sverige gjort. Jag har beskrivit det tidigare men även under årets del har det slagit mig hur mycket man satsar på att hela landet ska leva. Att man ska kunna överleva på avlägsen landsbygd med mindre rörelser.
Där det i Sverige krävs 80 mjölkkor och stora arealer av jämn och fin åker för att kunna leva på det kan det i Norge räcka med kanske 30 kor eller en större skock får och några åkerlappar på branta fjällsidor. Butiken finns kvar i minsta by och där finns även posten och bensinpumpen.
Jag brukar alltid fråga om de här sakerna när jag träffar nya människor och jag förstår att centraliseringen tyvärr sakta är på väg att äta upp även Norge. Kommunsammanslagningar görs nu på samma sätt som gjordes i Sverige för många år sen. Det räcker inte längre att enbart driva med fårskötsel, du behöver ha fler ben att stå på för att klara ekonomin. En fårbonde som just slaktat får fick 5 kr kilot för köttet. Självklart är priset högre för lammköttet.

Att rikedomarna från oljan gett Norge möjligheten att behålla hela landet levande är ganska tydligt och den minskning av inkomster därifrån som skett på senare år har nog varit påskyndade av centralisering. Bara att hoppas det inte går lika långt som i Sverige.

När man pratar om miljö och olja gäller det att vara lite försiktig och hålla tungan rätt i mun. Norge har flest elbilar per innevånare i hela världen skulle jag tro. Inte bara Teslor utan mängder av de lite billigare märkena. Laddstolpar finns överallt. Med elbil blir inköpspriset kraftigt subventionerat, mycket mer än i Sverige. Dessutom slipper man betala vägtullar som är vanliga för alla broar och tunnlar. Bara där kan man spara stora summor på ett år vid arbetspendling.

Det jobbas med miljöfrågor även om jag ser att tex avfallshanteringen inte är så långt kommen på många håll.

Den stora nyheten som vi sett på nyheterna här i år är en enormt stor satsning på ett nytt oljefält som ska ge 28000 jobb och gigantiska inkomster i 50 år framåt. Ett land med enorma mängder vattenkraft, fantastiskt stor potential för vindkraft eller att utnyttja havsvågor och på många håll goda möjligheter till solenergi utgår ändå från att bygga sin rikedom på att vi ska elda med olja i 50 år framåt. Vi ska bli fossilfria senast 2030 och även Norge har skrivit under Kyoto-avtalet. Där skär det sig totalt för mig! Här planerar de för att bygga sin rikedom på att förorena och förstöra klimatet 50 år framåt.
Jag är fullt medveten om att Sverige delvis byggt sin rikedom på vapenexport under många år vilket inte är ett dugg bättre enligt mig.

Vårt klimat har inte råd med att elda olja i 50 år till och om samma gigantiska summa satsades på alternativ energi skulle Norge kunna bli ledande även där. Ungefär som när flera av oljeländerna runt arabiska halvön satsar på solenergi för att säkerställa inkomster när oljan inte längre går att leva på.
Flera gånger när jag i samtal försökt komma in på den synpunkten märks det direkt att jag är ute på tunn is. Där vill man inte inse vilket ansvar för klimatet som finns att ta utan inkomsterna i andra vågskålen väger avsevärt tyngre.

För den som vill göra en riktigt häftig fjälltur men inte har så lång tid att lägga ner har jag ett tips som jag glömt skriva om tidigare. I nästan varenda DNT-hytte vi passerat har vi sett reklam för en tur som DNT skapat. De kallar den ”Massiv – en 350 km lång vandring längs Norges tak”. Under årets tur har vi gått nästan exakt den sträckan som en del av vår. Den börjar på ett annat ställe i Jotunheimen än där vi började och på ett ställe gjorde vi ett annat vägval över Hardangervidda än den turen gör eftersom den hela tiden går mellan hytter på lämpligt dagstursavstånd. Den turen slutar i Haukeliseter där även vi passerade innan vi fortsatte över Setesdalsheiene.

Jag har inte koll på hur många dagar den är planerad för men såg på Instagram bilder från en vältränad kille som gjort den på 18 dagar. Lägg på 5-6 dagar till så har ni en fantastisk tur.

För vår del är äventyret över för den här gången. Jag frågade Isabelle en vecka innan vi nådde fyren hur hon trodde det skulle kännas. -Lite dubbelt! Skönt att nå vårt mål till slut men tomt att inte ha något att planera för och se fram emot, var svaret.

Ingen av oss upplevde väl den samma känslostorm när vi såg fyren som vi gjorde den gången vi såg flaggan vid Grövelsjön när vi gick i mål på Gröna Bandet 2013. Det hade nog varit väldigt annorlunda om vi gått hela NPL i ett svep istället för över tre somrar. Det blir inte riktigt samma sak!

Och jag delar Isabelles uppfattning om att det känns lite tomt nu när vi är klara. Så brukar det kännas en tid innan nästa idé växer fram.

Däremot är jag, efter att ha gått samma väg över tre somrar, än mer imponerad av de som gör NPL i ett svep. Det är väldigt långt och på många vis mycket krävande med tung och krånglig terräng. Att vi går över tre mil, ibland ett par dagar i följd, är en sak men ska du göra hela Norge under en sommar krävs det att du går så långt dag efter dag efter dag. För att min kropp skulle klara det rent fysiskt hade jag nog behövt vara 25 kg lättare från start. Det funkar inte när man som jag väger 115-120 kg.

Trots allt var det en skön känsla att nå fram till fyren. Vi har gått långt för att komma dit. Tidigare hade vi pratat om att efter sedvanlig fotografering ta ett dopp i havet så nära som möjligt. Den något kylslagna vinden sänkte motivationsnivån för den tanken. Istället gick vi ner till parkeringen och jag höjde tummen i luften. Tredje bilen gav oss lift in till Spangereid. Vi slapp även ett par timmars väntan på bussen in till Vigeland då det tog 10 minuter att på nytt få lift in dit. Buss därifrån till Kristiansand och incheckning på hotell.

Min norske vän Marius som inte hade haft möjlighet att möta upp oss på Lindesnes bjöd istället hem oss till hans hem söder om Oslo. Efter en båttur på Oslofjorden och en härlig grillkväll med god mat och ”kosligt” samspråkande om livet och spännande framtidsprojekt med Marius och lika trevliga hustrun Margrethe bar det till slut av hemåt.

När Bella tyckte det skulle bli tomt utan något att planera för och se fram emot undrade jag om hon inte kände mig.
Naturligtvis har jag fler idéer om framtida utmaningar än vad ledig tid räcker till.

Sen införskaffandet av kajak har jag ett par områden i Norge jag vill paddla runt i efter att ha skaffat mer träning och erfarenhet. Både kortare och längre turer.
Jag har ett par områden i norra Finland jag vill besöka för både vandring och paddling. Vi har inte gått hela den 80 mil långa Nordkalottleden än.
För att inte tala om thru hike New Zeeland, Ungern på Langs eller någon av de stora lederna genom USA. Eller att kanske till och med våga titta på Kanada för både vandring och paddling.

Samtidigt kan jag allt tydligare visualisera mig själv i en ”bobil” med kajak på taket och mountain bike hängande bakpå någonstans i norra Norge. För dit kommer jag absolut att återvända i framtiden!

Framtiden får visa vad som sker!

Setesdalsheiene levererar – både det ena och det andra!

Efter en riktigt skön vistelse i Haukeliseter med god mat och bra boende kändes det för första gången på den här turen lite tungt att ge sig iväg vidare.

Vilken tur då att det var en strålande solvädersdag som väntade. Dessutom ett makalöst vackert landskap. Inte samma fantastiskt storslagna fjällvärld som i Jotunheimen men en mer grönskande böljande natur som var minst lika andlöst vacker på sitt sätt.

Det gick uppför, mer eller mindre brant, i 13 km upp till passet som var döpt till ”Turistskaret” och jag förstår varför. På väg upp hade vi passerat den ena platsen vackrare än den andra och här uppe i den smala ravinen mellan två fjäll hade vi utsikt ända ner till Haukeliseter i rak linje över det landskap vi passerat genom.

Om jag skulle introducera någon till fjällvandring så är det här den sträcka jag valt att gå fram och tillbaka, med en tältnatt i en fantastisk grön dal ett stycke nedanför passet.

Väl över passet fortsatte vi nerför böljande grönskande kullar, med betande får överallt, fram till den stängda Holmvasshytta. Stängd pga renjakten efter en överenskommelse med markägaren redan när DNT ville bygga en hytte där. Vi visste om det och hade ändå inga planer på att stanna där. Däremot har vi inte sett vare sig renspår eller spillning sen ett par mil nordost om Haukeliseter så något att jaga betvivlar jag att de hittade nu.

Det mest dramatiska som hände sen var att Isabelle hoppade högt när en lämmel plötsligt flög fram på en kulle bredvid henne och gick till attack, fräsande och bjäbbande. De kan vara betydligt kaxigare än de har täckning för.

Efter ytterligare några km över kullar ner mot nästa sjö blev det dags att slå läger. En fin öppen gräsyta med rinnande vatten strax intill.
När solen gick ner blev det snabbt kyligt och fram mot midnatt var det nära frostgrader. Då kom molnen med regn istället.

Mitt i natten vaknade vi av ett ilsket skrik i fjället ovanför oss. Skriken fortsatte ner och runt tältet på behörigt avstånd. Fanns inte en chans att se något i kolmörkret och när djuret kommit förbi oss tystnade det. Vi funderade på vad det kunde vara som blev så förbannad över att känna lukten av oss där att det skrek ilsket hela vägen runt oss. När vi i efterhand sökte efter läten på Youtube så fick vi våra misstankar bekräftade. Det kan ha varit en Järv som gick runt oss. Vi vet inte vad det annars skulle ha varit. Häftigt!

Nästa dag började med regn, fortsatte med mycket besvärlig och krånglig terräng över såphala klipphällar.
Säkert vackert även här men det såg vi inte mycket av då vi ofta befann oss inne i molnen.
Ut på en liten grusväg som gick till dammar i området. Efter två lätta km på den var det dags för ett nytt tålamodsprov. Det skulle bara vara 6 km till nästa hytte men nu blev terrängen än värre och regnet tilltog i perioder. Planen var att äta lunch i den hytten för att sen ta sig nästan lika långt till för att nå nästa hytte för övernattning och torkning av allt blött.

Så blev det nu inte. Det tog sån tid och var både riskfyllt och otäckt att halka sig nerför klipphällar med gyttja däremellan. När vi väl kom fram var vi dyngsura och rätt less på terrängen. Efter lunchen när vi såg att regnet snarare tilltog än minskade bestämde vi oss för att stanna och tände kaminen.

Väl medvetna om att det tidiga stoppet ökade längden på etapperna framöver var vi mycket nöjda med beslutet. Regnet fortsatte ösa ner hela eftermiddagen och kvällen. I efterhand fick vi veta att det regnat såpass att en provisorisk damm utanför Bergen brustit och det var endast tur att flodvågen bara orsakade materiella skador.

Dagen därpå hade vädret blivit bättre men det var extremt blött när vi tog oss över det första fjället fram till den branta stigningen upp mot berget Snönuten. Här på västra sidan är allt så extremt brant vare sig du ska upp eller ner. Snacka om sugande brant att ta sig uppför!

Väl uppe var vi som väl var framme på den mer platåliknande delen på över 1000 meters höjd. Inga stora upp eller ner på flera dagar. Däremot många små upp och ner. När jag skriver ”platå” får man tänka sig ett rätt ojämnt landskap ändå.

När vi stannade i förtid häromdagen upptäckte jag en kartlösning som kunde hjälpa oss. Genom att strunta i grundplanen och fortsätta rakt söderut skulle vi komma ut på en av de många små anläggningsvägarna i området. Alla större sjöar i området är reglerade och till de olika dammarna leder små grusvägar. Jag hade hittat en som i miltals gick i den sydostliga riktning vi skulle. Genom att följa den kunde vi hålla högre fart och både ta igen det vi förlorat och lite till. Långa dagar men med de återkommande regnperioderna var vi nu sugna på att nå Ljosland.

De följande dagarna gick i samma stil. Stundtals sol stundtals regnskurar men hela tiden en kylig vind. Vägen gick precis som väntat fortare att gå än leden.
Landskapet fortsatte vara böljande gröna fjäll med mängder av sjöar i varierande storlek.
Trots att det var vackert blev det lite enahanda mot slutet.

Det som roade Isabelle mest var när jag skulle byta från regnbyxor till vanliga utan att ta av mig kängorna. Jag öppnade regnbyxorna i hela benlängden men när jag drog ut kängan genom benet visade det sig att jag haft en stor klick fårskit under sulan som smetades av på insidan av byxbaken. När jag försökte gnida bort det i fuktigt gräs blev resultatet att det smetades ut än mer. Byxorna såg nu ut som att jag bajsat ner mig och gått med det ett par dagar.

Vi har haft får omkring oss hela den här turen. Här genom Sätesdalsheiene har dock mängderna ökat. Vi förstår att de behövs för att hålla undan buskvegetation från de gräsklädda fjällsidorna. När antalet blir så stort att det är fårskit överallt, luktar fårskit överallt och du inte ens törs dricka rinnande vatten är det dock inte ett lika trevligt inslag längre.

Slutomdömet är dock att det är ett stort, ”snällt” fjällområde som måste passa perfekt för lite kortare turer eller för att gå på tur i vintertid.

När vi till slut kom ner från fjällplatån hamnade vi i ett avsnitt av ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo” med Oddvar Bruaseth. En vacker liten gård på en gräsyta ovanför en sjö med 3 kor av den utdöende rasen Norsk fjällko plus då de vanliga fåren. Min fundering var hur de fick dit korna över sommaren. Om den fortfarande varit bebodd året runt hade den platsat i tv-serien.

Nu var planen att leta tältplats vid den stora sjö som vi behövde runda för att komma till Ljosland och den dusch vi längtade efter.
Smått förvånade upptäckte vi att sjön nästan var tömd. Inga tältplatser fanns på de branta sidorna och den sand som tidigare varit sjöbotten funkade inte heller.
Vi började gå längs de nybildade sandstränderna vilket vi upptäckte var mycket enklare än att gå stigen på land.
Till slut hittade vi ut till vad som varit en liten ö och fick upp tältet där.

Sista morgonen gick vi vidare runt sjön på sandstränderna tills jag fick se en nyanlagd väg högre upp. Där träffade vi en man som berättade vad som var på gång. En ny högre damm skulle byggas och därför hade sjön varit helt tömd men nu börjat fyllas. Han berättade att han var snickare från Mandal som ärvt all mark runtomkring av en farbror. Nog lönsamt när det byggdes nya anläggningar överallt. Han hette numer Ljosland i efternamn.
Jag fick även svar på min fundering runt korna på gården Pytten. De gick samma stig som vi både på våren och sen på hösten. Helt otroligt!

Äntligen framme vid Ljosland Fjellstove blev det efterlängtad dusch och klädtvätt och därefter en härlig Ljoslandsburgare med tillbehör.
Nu är det inte långt kvar till fyren!