Sammanfattning etapp 2

Abisko – Kvikkjokk 215 km

Etappen kan sammanfattas med två ord: sol, värme
Vi lämnad Abisko i strålande sol och 25-30 graders värme. Fem dagar senare passerade vi Vakkotavara under ett åskväder men fram tills dess sken solen hela tiden och det var i stort sett vindstilla. En otroligt vacker och mäktig fjällvärld passerade framför våra svettskimrande hornhinnor. 

Vi lärde oss att det var viktigt hur vi placerade tältet i förhållande till solens uppgång och hur man bygger solskydd av ryggsäckar, stavar och jackor.

För min smak så var det alldeles för mycket människor som gick de första sträckorna och resultatet av det syntes tydligt med skräp och toapapper i snart sagt varenda klippskreva.

Vi har också träffat på många så kallade ”fjäll-ufon” den här etappen men vissa saker passar kanske inte att skriva om på en offentlig blogg.

Efter att ha träffat våra vänner Karin och Tobias i Salto där de bjöd på samiskt bröd bakat av Tobias mamma Sunna och nyfångad grillad röding med kall öl var vi redo för avslutningsdelen av etappen ner till Kvikkjokk.

Vädret var fortfarande varmt men mer normalt, plus en natts regnstorm och fortsatt regn nästan hela dagen därpå vid Aktse. Vi fortsatte tills vi träffade grabbarna i Le Trek som går norrut och är inne på sin avslutningsdel. Vi pratade och utbytte erfarenheter en kväll i all stillhet för att sen gå i varsin riktning morgonen därpå.

Väl framme i Kvikkjokk funderade vi på att spara vår vilodag till Jäkkvik men då vår depålåda kommit på avvägar hade vi inget val annat än att stanna. I dag har den kommit tillrätta så nu är förråden påfyllda igen. Det innebär åter tunga ryggsäckar när vi i morgon går in på etapp 3 med de ca 25 milen ner till Hemavan och Kungsledens avslut.

På fjällstationen fanns det också en personvåg så utan att avslöja några procentsatser är jag ganska säker på min plats en etapp till i ”Biggest Looser Fjällen”. Snart kanske man börjar känna sig starkare också. Det är en förhoppning vi bägge har inför fortsättningen.

 
Annonser

Dag 18

Vindskyddet Jagge – Kvikkjokk 26 km

Som sagt skapligt tidig morgon och efter gemensam frukost sa vi hejdå till grabbarna som fortsatte norrut när vi drog söderut. Efter några relativt lättgångna kilometer på höjden gick vi sen ner i dalen vid Pårtestugan och där börjar stenhelvetet. Vi bestämde oss för att klara av de värst steniga partierna innan lunch vilket vi lyckades med även om det blev lite sen lunch.

 Därefter fortsatte vi den dryga milen ner till fjällstationen i Kvikkjokk av bara farten. En helt händelselös och mycket tråkig sträcka till slut över. Utan det här slutet skulle sträckan mellan Saltoloukta och Kvikkjokk vara kanonfin.

Bella och jag hade funderingar på att gå vidare redan i morgon och spara vår vilodag till Jäkkvik, där det finns en normal affär, badbrygga i Hornavan och ett mycket trevligt och billigt boende i kyrkans lägergård. 
Det löste sig automatiskt då vår låda med mat inte var på plats. Efter spårande har vi lyckats utröna att efter viss snurr i mellansverige bör den dyka upp i morgon.

 

 
 
 
 
 
 
 
 

Dag 17

2 km norr Aktse – vindskyddet Jagge 14,5 km

Det här var dagen då vår planering totalhavererade. Mitt i natten började det regna och blåsa rejält. Vi hade satt upp tältet för att prinsessan skulle få jämnast tänkbara underlag men inte i vindriktningen. Tältet fick sidvind och emellanåt blåste det så hårt att stängerna böjde sig rejält och jag som låg på den sidan fick både innertält och yttertält i ansiktet.
Då är man glad att det är en Hillebergare man bor i och inte ett Pop-up tält som en del av våra sydländska medvandrare setts bära på.

Det regnade och blåste så kraftigt att vi beslöt stanna i tältet ett tag och missade därmed morgonbåten från Aktse över sjön Laitaure.
Stugvärden, en mindre trevlig viktigpetter från Stockholm, var inte intresserad av någon extra tur utan sa bara lagom hånfullt att eftersom vi inte kom i tid till första båten var det bara att betala dagavgift och invänta kvällsbåten. Det var för dåligt väder att ro i menade han och han såg så nöjd ut när han berättade att det bara fanns en båt på vår sida vilket innebar tre roddturer, varav två i kraftig motvind, om vi ändå skulle tänka tanken.

Med det bemötandet gick vi självklart kilometern ner till sjön ändå i förhoppning om bättre väder, någon som rodde från andra sidan eller att den gamle samen som körde turen förr fanns därnere och kunde köra över oss.
Tyvärr grusades alla tre förhoppningarna och det var bara att bita i det sura äpplet och gå tillbaka upp till stugan för att vänta i 6 timmar.

När stugvärden gick förbi och frågade om jag visste att det var hundförbud i stugan samtidigt som jag stod och band Milton utanför av just den anledningen visste han nog inte hur lågt blodsocker jag hade men av mitt svar och min blick insåg han nog att det fick räcka för sen lämnade han oss ifred.

Regnet upphörde lagom till kvällsbåten och när vi väl kom över efter en bedrövligt tråkig väntan satte vi högsta fart. Dels hade vår plan varit att ta oss så nära Kvikkjokk som möjligt då vi visste att det var väldigt stenigt och jobbigt sista två milen dit, dels hade vi stämt träff med grabbarna i Le Trek vid vindskyddet vid Jagge.
Vi gick så fort vi kunde de tolv km dit och kom strax efter att de andra anlänt söderifrån. Vi slog upp våra tält bredvid varandra och satt ute och pratade hela kvällen då vindskyddet har ockuperat av fyra andra ungdomar.

Det blev en trevlig kväll med två mycket ödmjuka killar som nu bara har kvar den bit Bella och jag just klarat av innan de är klara med sitt Gröna Band.
Vi visste dock att vi hade en tidig morgon och tuff dag framför oss så vid halv tolv sa vi godnatt och kröp in i våra respektive tält.

 
 

Dag 16

Saltoloukta – 2 km norr Aktse 27,5 km

Efter en hejdundrande frukost på Saltoloukta började vi vid halv tio vår fortsatta färd söderut. Solen sken även idag så som vanligt blev det rejält svettigt på stigningen upp från Saltoloukta. 
Vi är rejält trög startade på morgonen så det går inte fort. Särskilt inte när man nyss har varit i civilisationen och ska ge sig ut på ännu några dagar i ödemarken. Vi hann inte längre än nio km från Saltoloukta innan det var dags för lunch i ett vindskydd. Därifrån ringde vi och bokade båtskjuts över sjön Sitojaure. 

 
 
Efter lunch hade vi fått upp ångan och tog de elva km ner till sjön betydligt raskare än förmiddagens pass. Det underlättade också att solen hade gått i moln. När vi kom ner till sjön stod den åttioåriga samen vid båten och väntade. Han var nöjd med att vi hade passat tiden så perfekt och var riktigt pratsam på vägen över, vilket han inte varit i telefon tidigare. 

Han körde oss raskt över de tre km till andra sidan. På vägen passerade vi tre tyskar som kämpade på med att ro sig över. Väl över gick vi in i vindskyddet vid båtlänningen för att återigen laga mat. Vindskyddet surrade av en miljard myggor för nu är vi åter i myggornas och knottens rike. Snabbt fram med vårt hemliga vapen, Thermacell myggdödaren, och efter tio minuter var vindskyddet rensat på ohyra. 
Snabb måltid i vindskyddet där vi nu hade fått sällskap av några fjällufon, sådana man kan förundras över hur de överlever. Vi ville klämma några kilometer till och helst komma upp på höjden mot Aktse för att kanske slippa ohyran. Vi visste att det skulle vara ont om vatten på höjden så när vi passerade sista bäcken fyllde vi allt vi hade. 

Upp för dagens andra stigning brantare än den första vid Saltoloukta. Väl uppe så ångade vi på ända till backen ner mot Aktse började. Kvällspasset är helt klart vår styrka. Vi ville inte ner i björkslyn utan stannade på höjden och slog upp tältet. Vi hade sett gott om ren på fjället och när vi höll på att förbereda oss att krypa in i tältet kom en stor renhjord i sakta mak och passerade tältet på bara nått tiotal meters avstånd. Man kan lugnt påstå att Milton var småsugen på att dansa med de fyrbenta vännerna så vi fick hålla honom i nackskinnet. 
Just nu ligger vi i tältet och med jämna mellanrum vibrerar marken av klövar och luften fylls av grymtningar. Blir spännande att se om Milton kan slappna av så pass mycket att vi får sova i fred. 

 
 

Dag 15

4 km sydost Vakkotavara – Saltouloukta 25 km

Tidig morgon med blött tält och fuktiga kläder sen gårdagens regn.
Många kilometer väg att traska på hård asfalt. Skittråkigt på ren svenska!
Åtminstone tur att vi går åt det håll som det lutar nerför.

Våra vänner Karin och Tobias mötte upp vid Suorva för att ta hand om Milton åt oss. Skönt för honom att få en vilodag och slippa nöta tassar på asfalten och skönt för oss att slippa gå med honom i koppel och passa trafiken.

 Sen var det bara att mata kilometrar för Bella och mig. Vi slapp känna stressen av att hinna med sista båten från Kebnats då Karin och Tobias lovat hämta oss med sin båt.

Snacka om att det var skönt när vi till slit såg skylten för avtagsvägen ner till bryggan vid Kebnats. Vi ringde efter hämtning och väl över på andra sidan väntade belöningen för dagens tråkiga travande och de tidigare dagarnas kämpande. Grillad nyfångad röding, nybakat gacka, Jokkmokkskorv och torkat renkött. Till det en kall starköl.

Efter det dusch och bastu, tvätt av kläder och sen socialt umgänge med goda vänner.

Det gör oss redo för morgondagens fortsättning mot Kvikkjokk och etappmålet där om tre dagar ungefär.

 
 

Dag 14

2 km norr Teusajaur – 4 km sydöst Vakkotavara 23 km

Solen väckte oss klockan fem men genom att öppna allt som gick att öppna på tältet kunde vi ligga kvar och somna om. Det blåste så pass att vi slapp få in mygg. 

Vid klockan åtta masade vi oss upp och tog en lugn frukost. Vi började gå vid halv tio. Vi hade två km fram till Teusajaur varav den sista biten var tvärbrant nedför. Som vanligt numer stekte solen och det var vindstilla. 

När vi kom fram till stugan skulle värdparet just ta båten till bortre viken av sjön för att leta hjortron. På vägen släppte dom av oss på andra sidan av sjön. Där hade vi gärna stannat ett par timmar och solat och badat vid denna fantastiskt vackra sjö. Vi visste vad vi hade framför oss så några slappar timmar vid sjön var bara att glömma. Fyrahundra meters stigning på fem km väntade. Det blev en mycket tuff vandring i den vindstilla hettan. 

 
 
 
 Lunchen intogs vid en jokk bakom en sten för att försöka få något skydd mot solen. Därefter trampade vi vidare över fjället och precis som igår började åskmolnen torna upp sig över bergstopparna runt om. När vi framåt sen eftermiddag satte oss lutade mot en sten och tog en sista paus inför den branta nedstigningen mot Vakkotavara såg vi två vandrare komma upp mot oss. Jag skojade med Bella och sa att vi skulle säga åt idioterna att vända för det blev bara stenigare. Helt plötsligt stöp den ena med ett högljutt tjut och blev liggande. Vi slängde på oss ryggsäckarna och skyndade oss ner till dom. Kvinnan som föll låg kvar på backen, blodig i hela ansiktet och blodig om händerna. Vi tog fram det vi hade av första hjälpen och tvättade henne i ansiktet för att se hur illa det var. Överläppen var spräckt rakt igenom, någon tand var trasig och näsan var kanske knäckt. Kvinnan i sjuttioårsåldern och även hennes man var ganska chockade. Vi insåg att läppen behövde sys men att det knappast var ett fall för ambulanshelikopter. När vi pratade med paret kände inte kvinnan att hon skulle kunna ta sig ner till Vakkotavara eftersom det var så brant. Det visade sig senare att hon även gjort illa ett knä. Paret hade ingen mobil med sig utan jag ringde SOS och hamnade i Östersund. De hade ingen aning om var platsen jag beskrev låg. De kunde möjligtvis ordna en sjuktaxi. Istället blev jag kopplad till norrbottenspolisen som inte heller visste var Vakkotavara låg. Kvinnan var nu orolig och uppjagad. Hon sa sig vara villig att betala en egen helikopter vilket jag framförde till polisen. Det hela slutade med att polisen ordnade så att en helikopter från fjällflyg någon timme senare kom och hämtade paret. 

Vi tog oss ner för branten som var ganska hal då det nu hade börjat regna. Väl nere vid stugan berättade vi för stugvärden vad som hänt och sedan gick vi vidare i regnet. Vi hade tänkt ta oss till Suorva men på grund av förseningen kom vi inte så långt som vi tänkt oss. Vi hittade en någorlunda jämn plats strax intill vägen, slog upp tältet och kröp ini skydd för regnet. 

 

Dag 13

6 km syd Sälka – 2 km norr Teusajaur 31 km

Lampan tvingade upp oss kl 6 efter en halvvissen natts sömn. Vi hade legat lite ojämnt och prinsessan hade haft det svårt att inte rulla ner på mig.
Morgonen var annars riktigt mysig. Vi tog det lugnt, Bella tvättade håret och vi kokade gröt.
Därefter började vi åter traska på vår ändlösa väg söderut. Först förbi Singistugorna och sen mot Kaitumstugorna. Solen sken obarmhärtigt och tempot sjönk. 
Som vanligt tog vi en långlunch, vi låg på en jättefin plats vid en jokk. Jag byggde upp ett solskydd åt Bella av mina stavar och en jacka. Med min ryggsäck också så kunde hon sova en stund i skuggan.
Konstigt nog har hon haft det än tuffare än jag, som brukar vara värmekänslig, i hettan och lätt hamnat på efterkälken.

 Framåt kvällen nådde vi Kaitumstugorna där vi rastade en stund. Sen körde vi vårt vanliga kvällspass som den här gången blev tuffare än tänkt. 

Leden från Kaitum mot Teusajaur var väldigt stenig och det tog oss lång tid att gå de 4 km innan leden åter svängde upp på kalfjället.

Nu mullrade åskan runt om oss men på oss sken solen fortfarande. På väg upp hittade vi en fin tältplats med privat vattenfall strax intill men Bella rynkade på näsan åt ojämnheter. Jag har tyvärr inget vattenpass med mig.

Vi kämpade vidare uppför, hittade varken vatten eller tältplats och nu kom regnet. Bara ett lätt regn som kändes skönt för våra överhettade motorer.
Det slutade med att vi fick gå nästan hela vägen till Teusajaur men så fort vi hittade rinnande vatten letade vi upp en tältplats och nu var det plötsligt inte lika noga längre. Tröttheten var för stor!

Upp med tältet, helkroppstvätt i bäcken, torra kläder, alltför lite mat och sen i säng.