Med fyren och målet i sikte!

Ljosland – Lindesnes fyr 120 km

Sista etappen på ett treårigt, på många sätt ganska vansinnigt, projekt.
Själva etappen är inte mycket att orda om. Tolv mil på asfaltsväg är inte särskilt kul. Inte ens när det är uppehållsväder vilket det faktiskt varit mer än det regnat.
Vi går fortare. Delvis beroende på att vi haft lätta säckar på ryggen och handlat mat efter vägen. Det är inga större problem för oss att hålla ett tempo av 5 km i timmen de första 15-20 km. Sen sjunker tempot när vi går den sista dryga milen i och med att enformigheten i stegen gör att kroppen känns sliten. Vi blir egentligen inte särskilt trötta utan det är mer att det omväxlande gör ont i fötter, knän, ljumskar eller höfter.
Högre temperaturer här nere i söder gör också att svetten runnit rikligare, åtminstone på mig.

Under tre somrar har vi nu sakta men säkert rört oss ner från Nordkap genom hela detta långa land. Ett kort mellanspel i Finland och Sverige första året men annars hela tiden i Norge.
Vi har sett så fantastiskt mycket vacker fjällvärld. Varierande och vacker på olika vis. Vi har naturligtvis även passerat områden vi gärna sluppit gå genom. Framförallt Tröndelags sumpmarker.

Vi har träffat människor vi aldrig, trots korta möten, glömmer och de vi fortfarande har kontakt med. Vi har varit på platser vi väldigt gärna återvänder till.

När vi fick lift den första korta biten från fyren in till Spangereid av ett par norska turister från Ålesund fick vi frågan om vi blivit väl mottagna. Svaret är att det har vi definitivt blivit. Vi har träffat många positiva människor som hjälpt oss när vi behövt det eller som bara varit allmänt trevliga vid våra möten. Det allra senaste faktiskt i fiket på fyren. En egentligen pensionerad äldre kvinna som inte bara bjöd på kaffe, som alla som går eller cyklar NPL får, utan under trevligt samtal även bjöd oss på våfflor med sylt.
Det går inte att räkna upp alla, särskilt inte med mitt dåliga minne, men mötet och tiden tillsammans med Knut och Gail första året med midsommarfirande i Kilpisjärvi som höjdpunkt sticker ut. Liksom vilodagen på Limingen Gjestegård i Röyrvik när vi gått genom Börgefjell. Där vi även mötte irländaren Bernard som driver Tundra Tours med en enorm glöd för natur och friluftsliv. Jag kan verkligen rekommendera ett vildmarksäventyr med honom om man vill göra något häftigt med kunnig ledare.

Eller den dag när vi till slut lyckades ta oss ut från Skäckerfjällen när Milton skadat sig och den första vi träffade på i slutet av en liten grusväg på fjället körde oss sex mil till Stikklestads hotel där vi fick vila en hund som knappt kunde ta sig ut för att pinka.
I år finns minnet av samtalen i Dyranut med familjen som bestämt sig för att tillsammans våga satsa på att ta över och driva fjellstoven där. Familjen som vågat det jag så ofta funderat på och pratat om.

Norge är vårt närmaste grannland men det finns trots allt skillnader. Norge har delvis valt en annan väg i sin utveckling mot välfärdsstaten än Sverige gjort. Jag har beskrivit det tidigare men även under årets del har det slagit mig hur mycket man satsar på att hela landet ska leva. Att man ska kunna överleva på avlägsen landsbygd med mindre rörelser.
Där det i Sverige krävs 80 mjölkkor och stora arealer av jämn och fin åker för att kunna leva på det kan det i Norge räcka med kanske 30 kor eller en större skock får och några åkerlappar på branta fjällsidor. Butiken finns kvar i minsta by och där finns även posten och bensinpumpen.
Jag brukar alltid fråga om de här sakerna när jag träffar nya människor och jag förstår att centraliseringen tyvärr sakta är på väg att äta upp även Norge. Kommunsammanslagningar görs nu på samma sätt som gjordes i Sverige för många år sen. Det räcker inte längre att enbart driva med fårskötsel, du behöver ha fler ben att stå på för att klara ekonomin. En fårbonde som just slaktat får fick 5 kr kilot för köttet. Självklart är priset högre för lammköttet.

Att rikedomarna från oljan gett Norge möjligheten att behålla hela landet levande är ganska tydligt och den minskning av inkomster därifrån som skett på senare år har nog varit påskyndade av centralisering. Bara att hoppas det inte går lika långt som i Sverige.

När man pratar om miljö och olja gäller det att vara lite försiktig och hålla tungan rätt i mun. Norge har flest elbilar per innevånare i hela världen skulle jag tro. Inte bara Teslor utan mängder av de lite billigare märkena. Laddstolpar finns överallt. Med elbil blir inköpspriset kraftigt subventionerat, mycket mer än i Sverige. Dessutom slipper man betala vägtullar som är vanliga för alla broar och tunnlar. Bara där kan man spara stora summor på ett år vid arbetspendling.

Det jobbas med miljöfrågor även om jag ser att tex avfallshanteringen inte är så långt kommen på många håll.

Den stora nyheten som vi sett på nyheterna här i år är en enormt stor satsning på ett nytt oljefält som ska ge 28000 jobb och gigantiska inkomster i 50 år framåt. Ett land med enorma mängder vattenkraft, fantastiskt stor potential för vindkraft eller att utnyttja havsvågor och på många håll goda möjligheter till solenergi utgår ändå från att bygga sin rikedom på att vi ska elda med olja i 50 år framåt. Vi ska bli fossilfria senast 2030 och även Norge har skrivit under Kyoto-avtalet. Där skär det sig totalt för mig! Här planerar de för att bygga sin rikedom på att förorena och förstöra klimatet 50 år framåt.
Jag är fullt medveten om att Sverige delvis byggt sin rikedom på vapenexport under många år vilket inte är ett dugg bättre enligt mig.

Vårt klimat har inte råd med att elda olja i 50 år till och om samma gigantiska summa satsades på alternativ energi skulle Norge kunna bli ledande även där. Ungefär som när flera av oljeländerna runt arabiska halvön satsar på solenergi för att säkerställa inkomster när oljan inte längre går att leva på.
Flera gånger när jag i samtal försökt komma in på den synpunkten märks det direkt att jag är ute på tunn is. Där vill man inte inse vilket ansvar för klimatet som finns att ta utan inkomsterna i andra vågskålen väger avsevärt tyngre.

För den som vill göra en riktigt häftig fjälltur men inte har så lång tid att lägga ner har jag ett tips som jag glömt skriva om tidigare. I nästan varenda DNT-hytte vi passerat har vi sett reklam för en tur som DNT skapat. De kallar den ”Massiv – en 350 km lång vandring längs Norges tak”. Under årets tur har vi gått nästan exakt den sträckan som en del av vår. Den börjar på ett annat ställe i Jotunheimen än där vi började och på ett ställe gjorde vi ett annat vägval över Hardangervidda än den turen gör eftersom den hela tiden går mellan hytter på lämpligt dagstursavstånd. Den turen slutar i Haukeliseter där även vi passerade innan vi fortsatte över Setesdalsheiene.

Jag har inte koll på hur många dagar den är planerad för men såg på Instagram bilder från en vältränad kille som gjort den på 18 dagar. Lägg på 5-6 dagar till så har ni en fantastisk tur.

För vår del är äventyret över för den här gången. Jag frågade Isabelle en vecka innan vi nådde fyren hur hon trodde det skulle kännas. -Lite dubbelt! Skönt att nå vårt mål till slut men tomt att inte ha något att planera för och se fram emot, var svaret.

Ingen av oss upplevde väl den samma känslostorm när vi såg fyren som vi gjorde den gången vi såg flaggan vid Grövelsjön när vi gick i mål på Gröna Bandet 2013. Det hade nog varit väldigt annorlunda om vi gått hela NPL i ett svep istället för över tre somrar. Det blir inte riktigt samma sak!

Och jag delar Isabelles uppfattning om att det känns lite tomt nu när vi är klara. Så brukar det kännas en tid innan nästa idé växer fram.

Däremot är jag, efter att ha gått samma väg över tre somrar, än mer imponerad av de som gör NPL i ett svep. Det är väldigt långt och på många vis mycket krävande med tung och krånglig terräng. Att vi går över tre mil, ibland ett par dagar i följd, är en sak men ska du göra hela Norge under en sommar krävs det att du går så långt dag efter dag efter dag. För att min kropp skulle klara det rent fysiskt hade jag nog behövt vara 25 kg lättare från start. Det funkar inte när man som jag väger 115-120 kg.

Trots allt var det en skön känsla att nå fram till fyren. Vi har gått långt för att komma dit. Tidigare hade vi pratat om att efter sedvanlig fotografering ta ett dopp i havet så nära som möjligt. Den något kylslagna vinden sänkte motivationsnivån för den tanken. Istället gick vi ner till parkeringen och jag höjde tummen i luften. Tredje bilen gav oss lift in till Spangereid. Vi slapp även ett par timmars väntan på bussen in till Vigeland då det tog 10 minuter att på nytt få lift in dit. Buss därifrån till Kristiansand och incheckning på hotell.

Min norske vän Marius som inte hade haft möjlighet att möta upp oss på Lindesnes bjöd istället hem oss till hans hem söder om Oslo. Efter en båttur på Oslofjorden och en härlig grillkväll med god mat och ”kosligt” samspråkande om livet och spännande framtidsprojekt med Marius och lika trevliga hustrun Margrethe bar det till slut av hemåt.

När Bella tyckte det skulle bli tomt utan något att planera för och se fram emot undrade jag om hon inte kände mig.
Naturligtvis har jag fler idéer om framtida utmaningar än vad ledig tid räcker till.

Sen införskaffandet av kajak har jag ett par områden i Norge jag vill paddla runt i efter att ha skaffat mer träning och erfarenhet. Både kortare och längre turer.
Jag har ett par områden i norra Finland jag vill besöka för både vandring och paddling. Vi har inte gått hela den 80 mil långa Nordkalottleden än.
För att inte tala om thru hike New Zeeland, Ungern på Langs eller någon av de stora lederna genom USA. Eller att kanske till och med våga titta på Kanada för både vandring och paddling.

Samtidigt kan jag allt tydligare visualisera mig själv i en ”bobil” med kajak på taket och mountain bike hängande bakpå någonstans i norra Norge. För dit kommer jag absolut att återvända i framtiden!

Framtiden får visa vad som sker!

Setesdalsheiene levererar – både det ena och det andra!

Efter en riktigt skön vistelse i Haukeliseter med god mat och bra boende kändes det för första gången på den här turen lite tungt att ge sig iväg vidare.

Vilken tur då att det var en strålande solvädersdag som väntade. Dessutom ett makalöst vackert landskap. Inte samma fantastiskt storslagna fjällvärld som i Jotunheimen men en mer grönskande böljande natur som var minst lika andlöst vacker på sitt sätt.

Det gick uppför, mer eller mindre brant, i 13 km upp till passet som var döpt till ”Turistskaret” och jag förstår varför. På väg upp hade vi passerat den ena platsen vackrare än den andra och här uppe i den smala ravinen mellan två fjäll hade vi utsikt ända ner till Haukeliseter i rak linje över det landskap vi passerat genom.

Om jag skulle introducera någon till fjällvandring så är det här den sträcka jag valt att gå fram och tillbaka, med en tältnatt i en fantastisk grön dal ett stycke nedanför passet.

Väl över passet fortsatte vi nerför böljande grönskande kullar, med betande får överallt, fram till den stängda Holmvasshytta. Stängd pga renjakten efter en överenskommelse med markägaren redan när DNT ville bygga en hytte där. Vi visste om det och hade ändå inga planer på att stanna där. Däremot har vi inte sett vare sig renspår eller spillning sen ett par mil nordost om Haukeliseter så något att jaga betvivlar jag att de hittade nu.

Det mest dramatiska som hände sen var att Isabelle hoppade högt när en lämmel plötsligt flög fram på en kulle bredvid henne och gick till attack, fräsande och bjäbbande. De kan vara betydligt kaxigare än de har täckning för.

Efter ytterligare några km över kullar ner mot nästa sjö blev det dags att slå läger. En fin öppen gräsyta med rinnande vatten strax intill.
När solen gick ner blev det snabbt kyligt och fram mot midnatt var det nära frostgrader. Då kom molnen med regn istället.

Mitt i natten vaknade vi av ett ilsket skrik i fjället ovanför oss. Skriken fortsatte ner och runt tältet på behörigt avstånd. Fanns inte en chans att se något i kolmörkret och när djuret kommit förbi oss tystnade det. Vi funderade på vad det kunde vara som blev så förbannad över att känna lukten av oss där att det skrek ilsket hela vägen runt oss. När vi i efterhand sökte efter läten på Youtube så fick vi våra misstankar bekräftade. Det kan ha varit en Järv som gick runt oss. Vi vet inte vad det annars skulle ha varit. Häftigt!

Nästa dag började med regn, fortsatte med mycket besvärlig och krånglig terräng över såphala klipphällar.
Säkert vackert även här men det såg vi inte mycket av då vi ofta befann oss inne i molnen.
Ut på en liten grusväg som gick till dammar i området. Efter två lätta km på den var det dags för ett nytt tålamodsprov. Det skulle bara vara 6 km till nästa hytte men nu blev terrängen än värre och regnet tilltog i perioder. Planen var att äta lunch i den hytten för att sen ta sig nästan lika långt till för att nå nästa hytte för övernattning och torkning av allt blött.

Så blev det nu inte. Det tog sån tid och var både riskfyllt och otäckt att halka sig nerför klipphällar med gyttja däremellan. När vi väl kom fram var vi dyngsura och rätt less på terrängen. Efter lunchen när vi såg att regnet snarare tilltog än minskade bestämde vi oss för att stanna och tände kaminen.

Väl medvetna om att det tidiga stoppet ökade längden på etapperna framöver var vi mycket nöjda med beslutet. Regnet fortsatte ösa ner hela eftermiddagen och kvällen. I efterhand fick vi veta att det regnat såpass att en provisorisk damm utanför Bergen brustit och det var endast tur att flodvågen bara orsakade materiella skador.

Dagen därpå hade vädret blivit bättre men det var extremt blött när vi tog oss över det första fjället fram till den branta stigningen upp mot berget Snönuten. Här på västra sidan är allt så extremt brant vare sig du ska upp eller ner. Snacka om sugande brant att ta sig uppför!

Väl uppe var vi som väl var framme på den mer platåliknande delen på över 1000 meters höjd. Inga stora upp eller ner på flera dagar. Däremot många små upp och ner. När jag skriver ”platå” får man tänka sig ett rätt ojämnt landskap ändå.

När vi stannade i förtid häromdagen upptäckte jag en kartlösning som kunde hjälpa oss. Genom att strunta i grundplanen och fortsätta rakt söderut skulle vi komma ut på en av de många små anläggningsvägarna i området. Alla större sjöar i området är reglerade och till de olika dammarna leder små grusvägar. Jag hade hittat en som i miltals gick i den sydostliga riktning vi skulle. Genom att följa den kunde vi hålla högre fart och både ta igen det vi förlorat och lite till. Långa dagar men med de återkommande regnperioderna var vi nu sugna på att nå Ljosland.

De följande dagarna gick i samma stil. Stundtals sol stundtals regnskurar men hela tiden en kylig vind. Vägen gick precis som väntat fortare att gå än leden.
Landskapet fortsatte vara böljande gröna fjäll med mängder av sjöar i varierande storlek.
Trots att det var vackert blev det lite enahanda mot slutet.

Det som roade Isabelle mest var när jag skulle byta från regnbyxor till vanliga utan att ta av mig kängorna. Jag öppnade regnbyxorna i hela benlängden men när jag drog ut kängan genom benet visade det sig att jag haft en stor klick fårskit under sulan som smetades av på insidan av byxbaken. När jag försökte gnida bort det i fuktigt gräs blev resultatet att det smetades ut än mer. Byxorna såg nu ut som att jag bajsat ner mig och gått med det ett par dagar.

Vi har haft får omkring oss hela den här turen. Här genom Sätesdalsheiene har dock mängderna ökat. Vi förstår att de behövs för att hålla undan buskvegetation från de gräsklädda fjällsidorna. När antalet blir så stort att det är fårskit överallt, luktar fårskit överallt och du inte ens törs dricka rinnande vatten är det dock inte ett lika trevligt inslag längre.

Slutomdömet är dock att det är ett stort, ”snällt” fjällområde som måste passa perfekt för lite kortare turer eller för att gå på tur i vintertid.

När vi till slut kom ner från fjällplatån hamnade vi i ett avsnitt av ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo” med Oddvar Bruaseth. En vacker liten gård på en gräsyta ovanför en sjö med 3 kor av den utdöende rasen Norsk fjällko plus då de vanliga fåren. Min fundering var hur de fick dit korna över sommaren. Om den fortfarande varit bebodd året runt hade den platsat i tv-serien.

Nu var planen att leta tältplats vid den stora sjö som vi behövde runda för att komma till Ljosland och den dusch vi längtade efter.
Smått förvånade upptäckte vi att sjön nästan var tömd. Inga tältplatser fanns på de branta sidorna och den sand som tidigare varit sjöbotten funkade inte heller.
Vi började gå längs de nybildade sandstränderna vilket vi upptäckte var mycket enklare än att gå stigen på land.
Till slut hittade vi ut till vad som varit en liten ö och fick upp tältet där.

Sista morgonen gick vi vidare runt sjön på sandstränderna tills jag fick se en nyanlagd väg högre upp. Där träffade vi en man som berättade vad som var på gång. En ny högre damm skulle byggas och därför hade sjön varit helt tömd men nu börjat fyllas. Han berättade att han var snickare från Mandal som ärvt all mark runtomkring av en farbror. Nog lönsamt när det byggdes nya anläggningar överallt. Han hette numer Ljosland i efternamn.
Jag fick även svar på min fundering runt korna på gården Pytten. De gick samma stig som vi både på våren och sen på hösten. Helt otroligt!

Äntligen framme vid Ljosland Fjellstove blev det efterlängtad dusch och klädtvätt och därefter en härlig Ljoslandsburgare med tillbehör.
Nu är det inte långt kvar till fyren!

En utmaning vi inte kunde motstå!

Dyranut – Haukeliseter 87 km

Vi lämnade Dyranut en regnig och blåsig morgon. Hade bestämt oss redan från start att försöka göra sträcka direkt eftersom vi valt att gå en liten grusväg ner mot sitt slut där den sen övergick i ett traktorspår över fjällplatån.

Vi kände oss mer igång nu efter att ha kämpat med orken i början av turen så vägsträckan gick raskt. Vid vägens slut fanns det en stor parkering. Många fiskare och jägare spred ut sig över Hardangervidda därifrån. De med egen fiskerätt körde traktor med någon form av släp att bo i till sina sjöar för fisket. Därav traktorspår i flera riktningar.

Vi valde det som gick mot Sandhaug och DNT- hytten där.
Den sydvästliga vinden ökade och blåste oss rätt i ansiktet. Inte direkt inbjudande till stopp utan vi stegade på.
Den här östliga delen av Hardangervidda är en stor platå utan större höjdskillnader så redan vid kl 15 på eftermiddagen hade vi gått de 27 km till Sandhaug. Regnet hade upphört och vi kände inte för att stanna där.

På vägen dit hade vi samspråkat med en karl som var på väg till fiske vid Sandhaug. Han hade tipsat oss om en genväg längs ett traktorspår söderut där det skulle finnas roddbåtar för att ta sig över en sjö och vidare med fri orientering för att senare gå en liten stig till Hellevassbu. Därigenom skulle vi, enligt honom, tjäna in en hel dag.

Vi kollade med personal i Sandhaug som var mer tveksam till hur mycket man tjänade men det skulle absolut finnas tre roddbåtar på plats för att ta sig över sjön med.

Den utmaningen kunde vi naturligtvis inte motstå men med facit i hand kanske vi borde ha gjort just det.
Vi var överens och bestämde oss för att gå traktorspåret så långt vi orkade söderut innan vi gjorde kväll.
När vi var tvungna att ge oss för att hinna få upp tältet och fixa allt innan det blev mörkt hade vi gått ytterligare 11 km. En lång dag men ett gott utgångsläge för att nå långt dagen därpå.

Vi vaknade till regn. Och vind. Bestämde oss för att avvakta ett tag.
Någon timme senare var det uppehåll så vi packade ihop och började gå den sista biten ner dit där båtarna skulle finnas. Regnet återkom och vinden ökade. När vi väl hittade båtarna fanns det bara en på var sida. Den tredje såg vi inte röken av. Det innebar tre vändor över sjön.

Efter att ha öst den nästan vattenfyllda båten på vår sida tog vi skydd i ett fallfärdigt, lutande ruckel som tydligen hörde till båtplatsen. Tur att det fanns för nu vräkte regnet ner och vågorna på sjön var för stora för att ro de 200 meterna över till andra sidan utan flytväst.
Tre timmar senare var vi beredda att göra ett försök. I med ryggsäckarna och försöka styra upp mot vinden för att sen blåsa ner dit vi skulle.

Båten på andra sidan var helt vattenfylld. Vågorna slog in i den. Det gällde att ösa snabbt så att vi fick den att flyta.
Efter idogt dubbelösande fick Bella sätta sig i den och jag band fast den i den andra. Så släpade jag den efter mig med Bella hjälproende i den. Vi tog oss över igen och valde Bellas båt för den sista turen. Lagom till den ökade vinden igen och det blev en tuff roddtur. Så skönt när vi kom över men helt slut av roendet.

Det tog oss fem timmar med inväntan av bättre väder, ösa båtar och ro tre gånger över sjön.
Hade vi avvaktat en halvtimme till hade vi inte tagit oss över den dagen.

Efter det orienterade vi oss runt och delvis över ett fjäll till vad som på kartan var en stig längs en sjö. Naturligtvis i sydvästlig riktning. Någon stig gick inte att uppbringa. Däremot ett vad där vi var tvungna att klä av oss rejält. Vattnet nåde till lårhöjd på Isabelle och var rejält strömt. Där det blev lugnare var det så djupt att vi hade blivit tvungna att simma över.

Efter det började vi gå fram till sjön och följa dess sida. Fortfarande ingen stig och vinden ökade i styrka rätt emot oss. Vi hade kommit överens om att vi skulle försöka nå stället med det passande namnet Björnebu för att se om det gick att övernatta i en bod där eller tälta i närheten. Det trodde vi kunde ge oss chansen att nå Haukeliseter dagen därpå.

Nu blåste det storm i byarna. Bella hade svårt hålla balansen och gå upprätt. Även jag höll på att tappa balansen vid något tillfälle. Till slut nådde vi Björnebu och det var folk vid den lilla hyddan. En far med två söner som skulle fiska över helgen för att sen jaga vildren efter det.
Renjakten skulle börja två dagar senare.

De visade oss en undangömd tältplats i lä där vi fick en natt i skydd.
När Bella fixade i tältet gick jag ner till hytten för den kopp kaffe jag blivit erbjuden. Jag var nyfiken på vad som gällde för byggnation i nationalparken efter att ha sett en del relativt stora och nybyggda hytter.

Mannens far hade byggt en stenkoja med torvtak för många år sen. Han hade jakt och fiskerätt i ett område omkring hytten. Stenkojan läckte in vatten så att det vintertid blev en halvmeter is i den. Hårda regler gäller men till slut fick de tillstånd att bygga en ny intill, men definitivt inte större än den gamla. Så nu satt de i en hytte om 12 kvadratmeter med kök och 4 sängplatser. Hade flugit helikopter in dit och redan fått så mycket öring att om vi bara kommit en stund tidigare hade vi fått äta oss mätta på resterna de kastat.
När jag berättade att vi gick NPL sa mannen att hans far suttit i hytten på 80-talet när även Lars Monsen tittade in på sin tur genom landet. Det var långt innan han blev tv-kändis.

I tältet låg Bella med funderingar på att vi inte är som de flesta andra. Vi kunde suttit på en after beach med en pinacolada i handen. Istället låg vi sönderblåsta och huttrande i ett tält nerklämt bakom en skyddande vall.
Vi gör alla våra olika val!

Jag fick tips om bästa vägen därifrån och morgonen därpå gick vi rätt upp på fjället ovanför. Följde det sen i västlig riktning. Fortfarande med kraftig, iskall vind rätt emot oss men som väl var varken regn eller stormstyrka.
Tretton rätt tröga kilometer senare var vi framme vid Hellevassbu och den stora leden igen. De sista 3-4 km fanns den stig som kartan visade nästan hela vägen vi gått.

Vi kunde konstatera att vår ”genväg” kanske blev 4-5 km kortare men definitivt mycket mer krävande. Trots allt ändå en utmaning och ett mycket speciellt minne att ta med sig.

Det var redan lunchtid så efter snabb mat gick vi söderut. Vi skulle göra ett allvarligt försök att nå Haukeliseter innan kvällen.
Nu var vädret bättre. Vi gick i lä av en högre bergskedja i betydligt mer kuperad terräng. Även solen visade sig korta stunder. Vi gick på i stort sett utan paus med vetskap om att det var över två mil.

Genom den ena dalen vackrare än den andra. Grönskande och småkulligt överallt, men väldigt kuperat att gå. När vi trodde att vi hade några lättare km kvar visade det sig bli än mer småkuperat. Rena terrängbanan. Fortfarande väldigt vackert även om vi just då inte uppskattade det.

Efter drygt 35 km kom vi äntligen fram till en jättebrant nedstigning i gyttja och rinnande vatten. Rätt trötta och nära till gyttjekana flera gånger.
In på fjällstugan och vi bestämde oss direkt för två nätter. Med lakan!!!
Varsin läsk som sveptes och sen till rummet och den varma duschen. Så efterlängtat och skönt!

Jag ska nog tipsa DNT om att skicka den ansvarige på Finse-hytten hit för hospitering. Här möttes vi av välkomnande budskap med den positiva lotsande tonen som jag efterlyste i Finse. Inga problem att få låna deras tvättmaskin. Istället för förbud mot egen matlagning ett litet pentry på rummet. Inte snack om att checka ut inför en andra natt. Dessutom en underbar frukost som jag just nu försöker vila av mig.

En tur genom ett soligt Helvete!

Finse – Dyranut 39 km

Det blev ingen vilodag på Finse-hyttan. Skälen till detta var flera.
Dels var det så att för första gången kändes det inte bra på en DNT-hytte. Vi har varit på så många ställen under vår färd genom Norge och alltid blivit väl bemötta.

Här möttes vi av krångliga regler och mängder av skyltar som talade om vad vi gäster inte fick göra. På alla bord, på toaletter, på rumsdörrar, i duschen, ja precis överallt satt det negativa budskap. ”Ät inte medhavd mat i Peisestugan! Laga inte medhavd mat på rummet! Det är inte tillåtet att använda gas eller spritkök utomhus i hyttans närhet! Spola inte ner handtorkpapper i toaletten! Stopp i avlopp = stängd hytte!” osv.

Självklart förstår vi om det är problem med en del av de här sakerna men det mesta syns självklart och det ständiga negativa budskapet störde.
För mig handlar service om att på ett positivt och smidigt vis lotsa kunden/gästen till att göra de val du vill att de ska göra.

Detta i kombination med att duscharna var inställda på 5 sekunder innan nytt knapptryck krävdes och dessutom förinställda på ljummet, på gränsen till kallt, vatten utan möjlighet att reglera. De täta knapptrycken hade väl varit en sak men när man samtidigt nästan frös arslet av sig blev det inte den njutning som det borde varit att duscha.

När vi frågade om möjlighet att tvätta kläder blev bemötandet iskallt ointresse och ett påstående att det inte fanns någon tvättmaskin av kvinnan som jag tror var föreståndare för hytten. När jag framhärdade i att det naturligtvis fanns en tvättmaskin blev svaret att hon inte lånade ut den. Hennes första svar utgick alltså från att jag var korkad.

Jag kunde heller inte boka två nätter utan att samtidigt boka helpension. När jag frågade vad som serverades till kvällens trerätters visste inte personalen i receptionen det. Om jag inte bokade den var vi tvungna att checka ut före kl 11 för att sen checka in igen kl 15 dagen därpå.

Så fortsatte vår kontakt med personalen! Servicenivån var inte direkt vad vi förväntat oss.

Den andra och viktigare anledningen var att väderprognosen visade kanonväder för måndag och sen skapligt fram till onsdag för att därefter bjuda på kraftigt regn hela torsdag. Om vi då i lugn takt skulle ta de nästan 4 milen ner till Dyranut fram till onsdag så passade det bättre med vilodag där på torsdagen.
Det avgjorde saken!

Vi vaknade upp till en strålande sol men med frost i gräset utanför. Första natten med minusgrader!

Har förresten glömt berätta att vi inte sett till vare sig minsta mygga eller knott på hela turen. Det är en fantastiskt skön känsla att slippa de odjuren kring sig hela tiden.

Efter riklig, ja kanske överdrivet riklig för min del, frukost pallrade vi oss iväg vid 11-snåret. I lugn takt vandrade vi söderut på östra sidan av den gigantiska isbaskern Hardangerjökulen som dominerar hela landskapet. En platåglaciär som är en bra bit över milen i diameter. När vi rundade den på vår väg söderut såg vi regelbundet mindre isfält som inte bara smält utan spruckit sönder totalt och var på väg att rinna bort. Man kan fundera över hur mycket glaciären krympt den här sommaren.

Efter en dryg mil närmade vi oss helvetet. Här i form av helvetesgölarna och helvetesnutarna. Visst, till viss del var det ett helvete att krångla sig förbi ett par kilometer där men en sån här dag var det bara fantastiskt vackert i solen. Vi tog många korta pauser för att fota och beundra utsikten. Efter 17 km hittade vi en utsökt fin lägerplats.

För första gången på den här turen var det så skönt att vi bägge två badade, jag med sällskap av en liten nyfiken Hermelin-unge, och sen satt ute och lagade mat. Tidigare har vi snarast möjligt sökt skydd i tältet. När solen gick ner bakom jökeln i väster var det dags att krypa in.

Dagen därpå fortsatte på samma vis. Sol och faktiskt ännu varmare. Vi hade bara drygt två mil kvar till Dyranut och en och en halv dag innan vi skulle komma fram. Det innebar sovmorgon, lugn frukost och långsamt tempo när vi väl gick. Många pauser och en lång lunch där kläderna åkte av för soltork och jag låg och solade på en klippa.

Min stundtals ondskefulla dotter var inte helt lycklig över det. Eftersom jag gick klädd i en tröja med nät i vissa delar tjatade hon om att jag inte fick röra mig så att tröjan flyttades på kroppen. Hon ville att jag skulle ge ”Kassler-brännan” ett ansikte. Ja, eller snarare andra kroppsdelar.

Så blev det nu inte men som så ofta straffar synden sig själv. Morgonen därpå vaknade hon med svullen underläpp. Slutsatsen var att hon gått med öppen mun och flåsat så pass mycket att insidan av läppen blivit solbränd. Äntligen hade hon fått släkten Johanssons fylliga underläpp!
Ska erkänna att jag log en del åt hennes ”framåtlutande” solbränna med illröd panna, överdel av kind och näsa samt underläpp lika röda men resten av ansiktet ganska vitt.

En sista tältnatt bara en dryg halvmil före Dyranut Fjellstova, mitt uppe på Hardangervidda längs Riksväg 7 mellan Oslo och Bergen, gjorde att vi gick fram redan på förmiddagen. Här blev vi vänligt mottagna. Vi duschade varmt, tvättade kläder och framåt kvällen åt vi en rejäl måltid. Kjöttkaker med potatis och grönsaker!
Kändes som helt rätt beslut att ta vilodag här när regnet skulle ösa ner hela torsdagen.

Måltiden blev en perfekt avslutning på kvällen. En fantastiskt god frukost senare har jag haft trevliga samtal med både mor och son i familjen som driver stället för första året. De har tagit ett beslut om att våga testa något nytt och är nöjda så här långt. Mycket jobb under högsäsong men övrig tid kan de ta det lugnt eller ha andra jobb nere i Voss där de bor. Jag är allt lite avundsjuk och önskar jag själv skulle våga göra något liknande innan det är försent. Där styr tyvärr trygghetsnarkomanen inom mig för hårt.

På kullen på andra sidan vägen står det ett troll. Det roar oss att titta på turistbussarna som stannar och turisterna väller ut, ofta med ett österländskt ursprung, klättrar upp till trollet för uppställd fotografering. Därefter ner för mer foto runt och även inne i Fjellstoven för att sen embarkera bussen och åka vidare. Till och med under ösregnet när vi åt frukost fick vi studera samma procedur. En underhållande studie i mänsklig flock-mentalitet!

Till skillnad mot Finse-hytten så kan det här stället verkligen rekommenderas!

Över Norges tak!

Breistölen – Finse 79 km

En vandring genom Skarvheimen på ”Norges tak”

I Breistölens varma dusch fick jag loss strumporna som fastnat i compeed. Även dessa släppte och fötterna fick vara bara och torka. De hade redan börjat läka men behövde en omgång nya compeed inför fortsättningen.

Vi lämnade Breistölen med tunga ryggsäckar. Mat för 8 dagar lastad. Plus en del godsaker som vi sparat för en planerad vilodag i Finse.
Första dagen uppför blev ganska tuff. Ett envist regnande med stundtals kraftig vind kylde ner oss. Samtidigt så skulle vi upp på en höjd där terrängen en lång sträcka blev blocksten, blöt och halkig. Vi tog då det ytterst kloka beslutet att kliva in i Björdalsbu DNT-hytte efter bara 14 km. Kaminen brann redan då ett par andra vandrare var strax före oss dit.
Så skönt att komma in i värmen, få på sig torra kläder och börja torka det blöta.
När jag på morgonen innan kollade vädret såg jag att prognosen hemma sa 35 grader. Vidrigt varmt och vilka kontraster!

Regn på kameralinsen resulterar i suddig bild

Jag hann också läsa artikeln om Johan Rockströms senaste forskningsrapport avseende klimatförändringens ökande hastighet. Så otäckt och skrämmande!
Det är så lätt att tänka att ”lilla jag inte kan göra något alls åt saken” men om alla tänker så händer ingenting och vi fortsätter i blindo mot den klimatmässiga avgrunden. Alla kan faktiskt bidra i det lilla och tillsammans så blir det stort. Den så omtalade ”svenska folkhemsandan” behöver få en fortsättning i ”klimatandan”!
Att gnälla över en hundring extra i flygskatt är varken särskilt förnuftigt eller ens PK längre.
Jag är så trött på politiker som inte vågar ta beslut som svider hos oss som väljer dom, av rädsla för att förlora sin makt. Samtidigt orkar jag inte själv engagera mig i den utsträckning som jag borde.
Istället för att satsa allt de kan på att rädda klimatet köper de Trumps förbannade Patriot-robotar för 10-11 miljarder. Vad ska de försvara? Tror de Putin vill ha en översvämmad västkust och en förtorkad och sönderbränd ostkust med Norrlands skogar i lågor? Han lär säkert ha nog av liknande problem på hemmafronten för att orka bry sig om oss.

Javisst ja! Det här var väl en blogg om vandring och annat småmysigt, inte om miljöpolitik. Trots allt hänger de ihop. Får vi inte ett stopp på klimatförändringen är fjällvandring i den här formen snart bara ett minne blott.

På vår fortsatta väg passerade leden på över 1700 meters höjd, dvs strax under Helags och Sylarnas topphöjder. Mycket sten att gå över, hoppa mellan och balansera på blir det på dom höjderna. Ser mest ut som ett slags kargt månlandskap. När man sen kommer ner under 1400 meter ungefär blir det mer grönskande böljande fjällsidor med små sjöar och vattendrag överallt.

Läste om en man som i början av 1700-talet knivdödade en annan och som sen överlevde som fredlös i mer än 20 år i de här fjällen. Det finns fortfarande rester av stenkojor han byggde och levde i lite här och där. Där kan man snacka om bedrift i friluftsliv! Helt utan Gore-Tex och flecce.

På väg ner såg vi de första svarta fåren!!! De såg visserligen ut precis som sina vita bröder och systrar, de rörde sig likadant och betedde sig i övrigt likvärdigt. Men de var ju svarta så något konstigt måste det vara. Undrar om de har uppehållstillstånd? Jag hoppas Jimmie Åkesson och SD är informerade!

Vi tog oss ner till Lungsdalshytta. På vägen dit hade vi fått tipset av en vandrare vi mött att de hade världens godaste hemmagjorda römmegröt med spekemat. De hade egna kor och gjorde römme av mjölken. Fråga mig inte vad det är för ingen jag frågat kan förklara och jämföra med något Svenskt.
Vi var naturligtvis tvungna att testa. Smakade ungefär som mannagrynsgröt utan mannagryn med smör och kanel till. Gott! Och spekematens salta skinka och korv på flatbröd satt också fint.

På morgonen efter regnade det och prognosen var ökande regn och ännu mer ökande vind med styv kuling på gränsen till storm framåt kvällen.
Det skulle vara 14 km till nästa hytte. Vi bestämde oss för att köra på för att om möjligt komma fram dit innan vädret blev för illa. Första 8 km gick strålande på höjden längs en grönskande dalgång. Mycket vatten överallt, vi blev till och med tvungna att byta om till vadarskor vid ett tillfälle. Precis efter det såg vi en fjällräv springa förbi strax nedanför oss. Jag har aldrig förr haft turen att få se en sån.

Sen gick det uppåt rejält och blockstensterrängen började.
Vi kämpade på i ökande regn, dimman låg tät. Vi passerade 14 km på min klocka men ingen stuga. Efter 17 km stannade vi konfunderade över att inte ha kommit fram än. Jag saknade karta över 6-7 km just här.
På med mobilen och en gps-signal visade att vi stod alldeles intill hyttan. Vi bara såg den inte i dimman.
Plaskblöta från topp till tå och rejält nedkylda av vinden klev vi in i en redan uppvärmd hytte. En kille från Canada hade kommit från andra hållet en stund före oss och eldat upp kaminen. Vilken njutning! Inte tal om att gå längre och tälta inte.

En grupp om fem norrmän och danskar som startat samtidigt med oss dök inte upp som de borde. Jag eldade upp kaminen i den andra hytten ifall de inte vänt utan bara var sena. Tre timmar efter oss kom de. Trötta och ett par av dom rejält nedkylda. Med tanke på att det var två 80-åriga gubbar i den gruppen kan man inte tycka annat än att det var fantastiskt strongt att klara den turen en dag som den här.
På kvällen när vinden nästan lyfte taket av hyttan var det rätt skönt att sitta och titta ut istället för att ligga och huttra i tältet.

Dagen därpå var bitande kylig men inget regn. Vinden höll i mest hela dagen men när solen stundtals visade sig var det rätt skönt ändå. Vi gick i rask takt de 14 km ner till Geiterygghytta där vi lagade lunch i lä bakom huset. Raskt vidare mot Finse. Efter ett par km började stigningen. Planen var att ta ett par hundra höjdmeter och sen tälta innan vi kom upp på för hög höjd för stenfria tältplatser.
Och vilken maffig tältplats vi fick med bara en dryg mil kvar till Finse. Fantastisk utsikt över kanten av Hardangervidda högt över Omnsvatnet.

Morgonen efter gick vi upp tidigt, ivriga att komma fram till Finse. Ytterligare ett par hundra meter uppåt så var vi uppe på norra delen av Hardangerviddas ”platå” med den stora glaciären framför oss på andra sidan Finse. Det blev en riktigt snabb mil ner. Tog en chansning och frågade pris på hotellet men tyckte 3500 var lite mycket för en natt trots helpension. Vi gick bort till DNT-hyttan istället och blev besvikna över att inte få checka in före kl. 15. Nåväl efter någon timmes väntan fick vi åtminstone beställa en Rallarburgare med stekt potatis och sallad. Rejäl måltid som satt perfekt.

Så var vi på väg igen!

Gjendesheim – Breistölen 110 km

Får börja med att tacka syster Carina och Julia för att de skjutsade upp oss till Gjendesheim och sen fortsatte på en roadtrip kors och tvärs över fjällen för att placera ut våra depålådor.
Efter att ha blivit avsläppta lite senare än beräknat, mest på grund av att det norska vägnätet är fullt jämförbart med svenska SJ, dvs alla resor tar längre tid än planerat, drog vi direkt iväg uppför branten. Vi hade 700 höjdmeter upp till toppen av berget ovanför Besseggen.
Vi gick så högt upp som vi vågade för att inte behöva tälta på klappersten. Ett par hundra höjdmeter under och 3-4 km från toppen stannade vi när vi hittade en någorlunda jämn tältplats fri från sten.
Vi ville ha ett bra utgångsläge för att hinna fram till själva Besseggen när prognosen visade bra väder för fotografering men också innan den massiva anstormningen av vandrare från det andra, normala hållet, skulle hinna dit.


Skapligt tidig uppstigning, snabb frukost och iväg. Strax ovanför vår tältplats övergick allt mycket riktigt i sten. Vi kämpade på uppför och nådde toppen i tid. Det var några till som gick från vårt håll och några, förmodligen tältare, som började komma uppför kammen.
Med den lite taskiga höjdkänsla vi bägge två ägnar oss åt hade vi fasat en del för nedstigningen med full packning. Framförallt med de 10 år gamla minnena av när vi gick åt andra hållet och klättrade uppför.
Visst var det tufft och bitvis rätt obehagligt men det gick ändå över förväntan.
Väl nere konstaterade Bella att hon nog fått några bilder utan andra människor på. En bedrift kan jag lova!


Vi hann bara komma ner så mötte vi början på lämmeltåget. Båtarna kör i skytteltrafik till Memurubu, fullastade med alla möjliga slags människor som lockats dit av alla häftiga bilder och att man som norsk medborgare SKA ha gått Besseggen. Vi gissade på att det säkert rörde sig om 500-600 personer bara den här lördagen.
De flesta går i gympadojjor och fritidskläder, kanske med en liten ryggsäck med regnkläder och en matbit. Många går utan någonting alls med sig och i väldigt lätta kläder. Man har barn med sig från 6-7 års ålder och uppåt. Eller så finns det dom som ser väldigt otränade ut.
Det rör sig ändå om 14-15 km med väldigt många höjdmeter både upp och ner flera gånger och en avslutande stigning upp till 1700 meters höjd. Snabba väderomslag kan göra det riktigt otrevligt på den höjden.
Vi såg också räddningshelikoptern göra en tur framåt kvällen.
För vår del fortsatte turen mot Gendebu i samma makalöst spektakulära natur men utan folksamlingen. Brant upp och sen ännu brantare ner för Bukkelägret.
Ännu en dag med samma fantastiska vyer över mot Fondsbu innan vi tog vägen ner mot Tyinkrysset.

Mina fötter hade tagit ganska mycket stryk i den steniga terrängen. Jag har svårt att se orsaken, ja förutom den otroligt steniga terrängen där foten glider mycket i sidled i kängan, men det var verkligen ingen favorit i repris från början av Gröna Bandet när jag redan andra dagen kände hur huden i mina hålfötter släppte.

Samma känga, om än nya för året, samma sula och samma strumpor som de två senaste åren funkat utan minsta skavsår. När det då bildas jätteblåsor under fotsulorna blir stegen mindre njutningsfulla.

Vi valde därför att gå väg mer än en dagsetapp innan vi sen gick upp mot Sulebu. Fortfarande stora höjdskillnader i Skarvheimen men inte samma dramatiska och storslagna fjällmiljö som i Jotunheimen som vi nu lämnat bakom oss.

Efter varsin otäck vurpa i Sulebuskarets regnvåta blockstenar rastade vi på toppen. En Hermelin blev nyfiken på oss och ilade fram och tillbaka mellan stenblocken allt närmare. Bella skulle förstås fota och jag fick mig ett gott skratt när den blixtsnabbe rackaren fintade henne gång efter gång.

Den kvällen fick vi det första riktiga regnet över oss. Det hade visserligen duggat hela dagen men lagom när vi fick upp tältet ökade både regn och vind.


Desto skönare att vakna upp med sol på tältduken. Vi fick avsluta den första etappen ner till Breistölen i ett kanonväder genom ett härligt landskap.
I Breistölen väntade en depotlåda och så klart välbehövlig dusch och klädtvätt.

Hög tid för spurten!

Efter en sommar fylld av kajakpaddling och klimatångest är det nu äntligen dags att komma iväg på vår avslutande del av NPL.

Fredag 3/8 blir vi skjutsade till Gjendesheim där vi på lördag påbörjar vår knappt 60 mil långa avslutningsetapp med att vandra Besseggen och Peer Gynts  ”Bukkefallet” baklänges. Den senare än brantare än den första med kedjor att hålla sig i på väg ner. Vi tyckte bägge två var tillräckligt otäcka att klättra uppför när vi gjorde det för 10 år sen.

Efter en senvinter med rejäl kyla slog det om direkt till försommar som sen redan i maj övergick till högsommar här hos oss. Inte en droppe regn på över 6 veckor, därefter ett par enstaka skurar på hela sommaren. Hög värme som blev till tokhetta i flera veckor.
Någonting är allvarligt fel även om en del experter påstår att vi inte kan dra slutsatser av en galen sommar. Även klimatförnekarna med Mr Trump, och här hemma SD, i spetsen måste ha svårt att komma runt alla fakta.
Jag tycker det är i allra högsta grad skrämmande!

Det här är nu ingen meteorologisk rapport utan en blogg om vandring och andra äventyr i naturen. Behöver ändå belysa förutsättningarna för förberedelser inför årets etapp. I vintras blev det en hel del skridsko på fina isar innan snön kom.

Under våren hann jag med en sväng till Mallorca med goda vänner, varav en deltidsboende med god lokalkännedom, där det blev ett par fina träningspass.

Istället för den träning jag egentligen tänkt mig under sommaren har det blivit massor av kajak istället. Många turer på sjöarna hemmavid men också ett par omgångar i den fantastiska skärgården vid Stendörren utanför Nyköping.
En helt otroligt vacker del av vår närmiljö!

Även där har klimatet påverkat då det varit svårt att kyla ner sitt stundtals välstekta huvud och där sörjan av alger i vattnet bitvis gett viss avsmak för bad.

Nu visar det sig direkt om vi har någon kräm i benen. Från fjällstationen vid Gjendesheim bär det rätt upp till 1700 meters höjd innan vi går Besseggen ner med 700 meter ner till Gjendesjön på ena sidan och 400 meter ner till Bessvatnet på andra.
Sen fortsätter turen på samma vis, mycket upp och ner i riktigt brant terräng. Vi kommer hålla oss över 1000-meters nivån nästan ända ner till Ljosland där vi sen går väg sista 4-5 dagarna ner till Lindesnes fyr på sydspetsen. Innan dess ska vi passera Jotunheimen, Skarvheimen, Hardangervidda och Setesdalsheiane som alla är fantastiska fjällområden.

Vi ser fram emot en krävande men fantastiskt vacker tur. Vår förhoppning är en mer lagom temperatur för vandring men ändå att inte hettan övergår i en månad av regn.

Mot Otta och årets slutpunkt!

Vi gick tidigt från Alvdal. Efter att ha haft koll på väderprognosen valde jag den norra vägen upp i Västra Alvdalsfjällen. YR hade en vädervarning för vårt område där de, förutom det vanliga regnet, lokalt hotade med 50-70 mm på kort tid framåt kvällen.
Det innebar längre sträcka på liten väg men också möjlighet att göra ett större avstånd innan regnet kom.
Upp genom Sölndalen, först på asfalt men snart på grusväg, och för varje gammal säter vi passerade blev vägen allt mindre och sämre.
Himlen varierade mellan svart och kolsvart. Vi stannade till och med och bytte byxor, ja inte med varandra utan till regnbyxor, när vi var övertygade om att det skulle komma en regnstorm. Det blev inget då heller men med kraftig och kylig motvind var det ändå skönt med de vindtäta byxorna.

Hela dagen gick och till slut var vi framme vid den sista gamla sätern efter nästan tre mil utan att regnet börjat. Efter koll på kartan bestämde vi oss för läger vid det vackert belägna Övre Flatsaetra då det såg tufft ut att hitta tältplats närmaste halvmilen om vi gick upp på fjället. En flock får hade tänkt precis som vi.

Så fort vi slagit upp tältet så började regnet. Det regnade kraftigt mest hela natten. I motvinden på dagen hade vi druckit för lite vilket vi försökte rätta till på kvällen. Det straffade sig på natten då vi flera gånger fick invänta någon paus med lättare regn för att snabbt ta sig ut och göra det nödvändiga för att kunna somna om.

Enligt prognosen skulle det regna hela förmiddagen men efter att himlen tömt sig rejält under morgontimmarna slutade det lyckligtvis tidigare. Eftersom det i de här delarna av Norge finns täckning om du inte är helt avskärmad av fjäll visste vi att vi enligt senaste prognosen skulle ha ett fönster mellan regnen på ett och ett halvt dygn. Därför satte vi fart uppför berget.

Där vi dagen innan gjort 550 höjdmeter på 28 km hade vi nu drygt 500 höjdmeter på mindre än en halvmil. Vi skulle faktiskt upp över ett pass på 1516 meters höjd. På väg upp slog det mig att det kanske är den högsta höjden NPL tar oss över. Kan möjligen bli någonting ditåt under nästa års avslutning beroende på vägval men förra året var vi inte i närheten.

Det låter kanske inte så märkvärdigt högt men betänk då att högsta topparna i Jämtlandsfjällen, Helags och Sylarna, bara ligger på strax under 1800 meter.

Väl uppe på krönet var vi tacksamma för att vädret gav oss utsikt och Bella kunde fota Rondane från dess skarpa norra sida. Otroligt vacker utsikt men den kalla vinden tvingade oss neråt. Brant blev brantare för att de sista två km ner till vägen vid Strömbu vara tvärbrant. Det ger mjölksyra i låren och nöter på tår och fotsulor.
Glasscafet vid rastplatsen vi passerade nere vid vägen kom lägligt.

Vi fortsatte snart upp mot Björnhollia som vi satt upp som mål för dagen. Blev tuffare uppåt igen än vi trott och när vi kom fram till Gammelsaetra strax före DNT-hyttan Björnhollia passade det bra att slå läger.

Fortfarande med ”vädermellinga” som utgångspunkt bestämde vi oss för tidig start. Inte direkt Bellas favorit men jämfört med att gå i ösregn så……

Förbi Björnhollia innan folk där börjat vakna. Upp för den första branten med rejäl stigning. Nu hade vi en dryg mil i en smal, mestadels rätt stenig, dalgång med höga toppar på bägge sidor. Den skarpa branta sidan av Rondanes toppar som vi fotat igår är på södra sidan mer som stenhögar som reser sig mot himlen. Molnen hade också redan dragit in och gömde topparna.

När vi nådde de små sjöarna halvvägs in i dalen blev turen oerhört vacker ändå, trots avsaknad av sikt uppåt. Smaragdgröna små sjöar med mjuk grönska upp mot stenrasen på sidorna. Vid ett annat tillfälle hade det varit underbart att slå läger här.

Fram mot nästa DNT-hytte, Rondvassbu. Leden stöter på en liten avstängd väg ner mot Otta en knapp km innan hyttan.
Vi såg ingen anledning att gå fram dit utan valde att följa vägen ner från Rondane. Dels hade vi av vandrare vi mött hört att det var överfullt av folk och en grupp på 150 personer på väg upp dit. Efter en dryg månad utan människor på lederna riskerade det här att bli en alltför kraftig chock för oss.
Vi såg också på håll ett lämmeltåg som var på väg upp mot en lägre topp.

På lite avstånd såg och fotade vi något som såg helt underbart ut. Rondvassbu låg fantastiskt vackert precis vid den större smaragdgröna sjön direkt under de branta, höga fjälltopparna på bägge sidor av sjön.
Samtidigt kände vi de första regnstänken. Vi ökade takten längs vägen. De 6 km till bommen och parkeringsplatsen gick i rasande fart. Vi mötte hela tiden folk på väg upp i täckjackor och regnkläder med mössor och vantar. Vi gick i våra vanliga kortärmade merinotröjor. Kanske ett resultat av en månad utomhus.

Sen började nerförsbacken på allvar. Serpentinsvängarna ner i Gudbrandsdalen gjorde avståndet längre än jag bedömt på kartan.
Oerhört trist att dimma och regnmoln nu dragit in på allvar och förstörde en utsikt över dalen som förmodligen skulle varit helt otrolig i klart väder.

Det blev en lång dags färd mot botten på dalgången. I och med vår tidiga start nådde vi ändå vårt mål. Fortfarande med utgångsläge i väderprognosen och stora förväntade regnmängder närmaste dagarna hade vi bestämt oss för att det fick räcka med att nå Otta för i år.
Ett par dagar på väg ner till Gjendesheim i regn lockade inte. Ursprungsplanerna att gå över fjället till Heidal hade Knut redan avrått oss från då det kostade mer än det smakade med tvärbrant upp och likadant ner utan någon stig att följa trots att den fanns på kartan.

Dessutom bättre allmänna kommunikationer från Otta som gjorde det möjligt för oss att resa en bra bit på väg för att möta vår hämtningspatrull med min syster Carina och Bellas syster Julia.

Sammanfattningsvis har det varit en mycket omväxlande tur i år. En fantastisk början med riktig vildmark, ända från Umbukta, genom Börgefjell och ner genom Skjaekkerfjella, där inte många går och vi knappt såg en människa.

En fortsättning genom Tröndelags blötmyrar som vi gärna klarat oss utan. Det kändes bitvis som en ren transportsträcka. Vårt val att gå väg istället som gjorde att vi hamnade i civilisation med butiker och annat var och varannan dag.

Det blev därmed tyvärr ingen direkt ”Biggest Looser Mountain” i år. Oavsett hur kort sträcka vi gått sen senaste butik tycker man ändå att man är värd allt gott som finns i nästa butik istället för den mat vi bär på.

Avslutningen genom ett enorm vackert men begränsat och tillrättalagt högfjällsområde där det befann sig massor av människor vid hytterna som det fanns väg till men ute på leden såg vi bara ett par stycken.

En början med solstekande hetta som brände fötterna i kängorna och därtill exploderande insektsmoln där mängder med Klegg frestade hårt på psyket. Fortsättning med regnstorm i Börgefjell, därefter omväxlande finväder och kraftiga regn med vattensjuka myrar som följd.
Avslutningsvis slog det om med ett par frostnätter, kyliga hårda vindar, fortfarande omväxlande med regnväder.

Det känns som om vi haft det mesta, både av natur och väder, på den här turen.

Överallt har jag också pratat med de människor vi träffat om den smygande centraliseringsprocess som ändå pågår i landet. Jag hoppas verkligen att de inte väljer samma väg som vi i Sverige valt. Jag hoppas att de små kommunerna kan få fortleva utan sammanslagningar. Att det fortsatt kan finnas små butiker och andra förrättningar ute i minsta samhälle. Att det även fortsättningsvis ska gå att försörja sig ute på landsbygden. Leva på små jordbruk, turism eller vad det nu kan vara.
I Norge lever fortfarande större delen av avkrokarna i nästintill öde fjällvärld mens i Sverige är större delen av Norrlands inland och fjällen en död eller döende del av landet där endast de större turistmagneterna lever.

Nu ser vi verkligen fram emot nästa års kvarvarande del ner över Jotunheimen, Hardangervidda och Saetesdalsheierne där vi i stort sett hela tiden kommer vara över 1000-meters nivån.
Många jag pratat med påstår att det kanske är den vackraste delen vi har kvar.

Min norske vän Marius har redan lovat en hejdundrande middag i vännen och kollegan Jans hytte i Ljosland där vi kommer ner till fjället inför de sista fyra dagarna ner till Lindesnes. Med lite övertalning kanske han även kan gå med oss en delsträcka på slutet.

Vi har redan fått en förfrågan från förra årets nyfunna vän Gail från USA. Då hon avslutade sin tur i Otta förra året vill hon gärna göra sällskap med oss den sista delen om vi får det att passa. Då kommer förmodligen inte heller Knut klara av att avstå trots att han gick hela NPL förra sommaren.

Ser ut som att det kan bli rena rama gruppvandringen!

 

Fotrally mot Alvdal!

Tre dagar på väg, med lätt ryggsäck, fram till Alvdal och vår sista etapp för året.
Vi har följt vägar, både små och stora men nästan alltid valt den absolut närmaste, genom en betydligt bredare dalgång. Kan påstå att det är den ”plattaste” del av Norge vi vandrat genom även om det inte direkt är Östgötaslätten jag jämför med. Snarare norra Dalarna eller så.

Men grönskande fält långt ut på sidorna med betande kor i mängder vi inte sett tidigare. Ett betydligt mer ”somrigt” landskap, vilket motsägs av att vädret ändrats markant. Ja temperaturen alltså – regnskurarna finns kvar men natten innan vi lämnade Røros var första med frost och det är rejält kyliga vindar om inte solen är på besök. Då blir det genast hett.

Förutom naturen vi passerar finns en och annan sevärdhet. När jag googlade Tynset fick jag upp en topplista på deras 10 största sevärdheter. Som nummer ett låg en fjälltopp men som nummer två fanns ”Världens största kick” och mycket riktigt, när vi passerade centrum stod den där den jättelika sparken. Ungefär som Gäddede som stoltserar med världens största skoter.
Resten av listan tror jag bestod av olika kyrkor.

En annan sak jag reagerat på är att alla dessa små samhällen med några tusen innevånare är egna små kommuner med stora kommunhus och mängder av offentligt anställda. Det är väl snart 50 år sen vi slog ihop våra kommuner till större och nu är vi på gång mot ännu större sammanslagningar plus regioner. Jag tycker det är helt fantastiskt att den här småskaligheten fortfarande lever i Norge men undrar hur de har råd.

Och häromdagen mötte vi en karl på cykel som beklagade sig över att inte sportsbutikken fanns kvar i vare sig Os eller Tolga. Byar på något tusental innevånare. Hemma får man vara glad om det finns en sportbutik i en stad med 20 000 innevånare.

När man går längs vägen behöver man inte koncentrera sig på varje steg utan tankarna flyter lättare iväg på annat. Jag har tänkt en hel del och jämfört årets vandring och hur jag mådde förra året.
Har inte alls känt samma press och stress i år som då. Visst vi måste gå långa dagsetapper i år med men eftersom vi kan välja att avsluta när vi vill och ta resten nästa år finns inte samma tidskrav.
Ett annat uppdrag och en lugnare situation på jobbet bidrar också till att stressnivån före start var betydligt lägre. Jag behöver inte vara uppkopplad och tillgänglig när möjlighet finns som jag var förra året utan har kunnat stänga av nästan helt. Tror jag mått bra av det.

Bella är mer bekymrad över hur vi ser ut nu när vi kommit till mer civiliserade trakter. Våra lätt malätna och skitiga illaluktande kläder är något som stör henne när vi nu kommer in i små samhällen varenda dag. Tidigare fanns ingen anledning att bry sig om såna petitesser.

Nu har vi bara en etapp kvar för året och vi ska äntligen ge oss upp i ett riktigt högfjällsområde igen. Rondane är visserligen ett ganska litet område men med toppar högre än Kebnekaise blir det säkert vackert.
Vi är ivriga, både att komma upp på fjället men också att sen åka hemåt, så någon vilodag i Alvdal är inte aktuell.

 

 

”Söndermarken” jagar oss igen!

Söderut mot Röros. Vi har redan i förväg bestämt att blir det blött och lerigt över myrarna ska vi försöka ta oss mot väg så snart det går och följa den istället för vår grundplan över fjällen.
Första dryga milen på vägen upp mot Mannsetersbakken och vidare på allt sämre hjulspår går kanonfint. Efter sista hytten börjar stigen och då inser vi snabbt vad det kommer att handla om.

Myr-lera-vatten-tuva-myr-lera-vatten-tuva och så vidare…..

På några enstaka ställen de kommande dagarna ligger det brädstumpar utslängda i den värsta sörjan vilket föranleder stor glädje.

Vi tar oss högre upp på fjället och passerar områden som definitivt är vackra böljande fjällkullar med små fiskrika sjöar och vattendrag emellan. Om det bara inte vore för all blötmyr!
Vintertid måste det vara helt fantastiskt att gå på tur i det här området.

När duggregnet börjar framåt kvällen skyndar vi oss att försöka hitta en tältplats när vi fortfarande är kvar på höjden med några fastare ytor omkring oss. Vi hade egentligen tänkt gå lite längre men rädslan att då hamna i helt omöjlig mark för ett tält får oss att stanna.
Att hitta en bra tältplats i den här terrängen är inte lätt. Där det inte är blött är det absolut för ojämnt. Till slut hittar vi en som får duga med en liten bäck strax nedanför.

På natten övergår duggregnet i ösregn vilket fortsätter in på morgonsidan. Där och då bestämmer vi oss för att ta rakaste spåret ut mot den väg vi kan följa mot Röros men det ger ändå 4-5 mil till över myrarna. Den lilla bäcken har stigit med flera decimeter och det är inte svårt att förstå hur fortsättningen kommer att bli.
Till slut minskar regnet och ger sig nästan helt och då river vi tältet med kurs mot Schultzhytta en halvmil bort.

En mycket trevlig bemannad DNT-hytte där värden är ärlig och säger att den väg vi ska gå inte är den bästa från hytten. Eftersom vår vän Knut redan skrivit att det söder om Schulzhytte är ”blött och uveisamt” har vi redan anat det. Dock är det riktningen vi måste ta för att snarast möjligt komma över fjället och ut på den väg vi vill nå.

De har så rätt bägge två! Definitivt ingen sträcka jag skulle rekommendera till någon nybliven fjällvandrare som motivationshöjare.
Självklart finns det pärlor även här, som tex den lilla myrplätten där vi snabbt plockade varsin kåsa med hjortron, men på det stora hela är den bara att sortera in långt bak i minnet.
På tal om hjortronen fick jag som vanligt skäll av Bella. Hon stod och åt ett i taget mens jag mulade in hela nävar. Med nytt regn i antågande ville jag bara komma vidare när hon ville ta det lugnt och njuta av bären.
Vi kom ner förbi Gressli-hytten och nu var det bara en till etapp ner mot vägen.
Efter ännu en natt med regn tog vi sen sista biten ner till Norpå och Haltdalen på rent pannben. ”Blött och uveisamt!”

Kan säga att det kändes verkligen gott att få kyssa gruset på den första antydan till väg vi kom ut på.
Förra året gjorde jag samma sak när vi nådde vägen söder om Sulitjelma. Då blev Bella rädd att jag var sjuk och skulle kräkas så den här gången förvarnade jag henne innan.

Från Haltdalen har vi fortsatt längs vägen ner till Röros. Långtråkigt kan tyckas men fast underlag att gå på kan inte övervärderas.
Vi har gått på gräsklädd vägren, anläggningsvägar bredvid den stora, småvägar som inte förlängt avståndet, ja till och med längs järnvägen ett stycke.

Vägen följer en ganska smal dal där vi förundrats över gårdarna som byggts högt upp på fjällsluttningarna och många utan väg fram.

Butiker att handla i, en hytte att bo i och torka kläder vid tillfälle, och andra tecken på civilisation som underlättat när de dagliga regnskurarna fuktat både hårfäste och pannben på oss.

Väl framme i Röros flyttade vi snabbt in i en hytte på campingen. Hämtade ut vår depålåda, tvättade kläder och oss själva.

Campingen som låg lite dystert i en sänka hade stora problem efter allt regnande sista tiden. De kunde bara ta emot ett litet antal ”bobilar” där de hade fast, grusat underlag. Gräsytorna var så blöta att de blev totalt sönderkörda. De ville inte ens ta emot tältare eftersom de inte tyckte de kunde erbjuda tillräckligt torr plats för ett tält.

Morgonen därpå tog vi en promenad ner till den fantastiska vackra gamla byn, skyddat världsarv, och gick runt i några timmar. Solen sken! Det blev mjukglass med hjortronsylt och en del annat gott.

Vi postade ett paket hem med mat som vi inte tänker bära med oss mot Alvdal. Vi tänker nämligen strunta i grundplanen att gå över fjällen här med och gå raka vägen till Alvdal längs stora vägen eller småvägar där det går. Vi kommer regelbundet passera butiker och därför ska vi ha så lätt packning som möjligt. Istället köper vi vår mat längs vägen.

”Inga fler träsk” på vägen mot Rondane är vår paroll!