En tur genom ett soligt Helvete!

Finse – Dyranut 39 km

Det blev ingen vilodag på Finse-hyttan. Skälen till detta var flera.
Dels var det så att för första gången kändes det inte bra på en DNT-hytte. Vi har varit på så många ställen under vår färd genom Norge och alltid blivit väl bemötta.

Här möttes vi av krångliga regler och mängder av skyltar som talade om vad vi gäster inte fick göra. På alla bord, på toaletter, på rumsdörrar, i duschen, ja precis överallt satt det negativa budskap. ”Ät inte medhavd mat i Peisestugan! Laga inte medhavd mat på rummet! Det är inte tillåtet att använda gas eller spritkök utomhus i hyttans närhet! Spola inte ner handtorkpapper i toaletten! Stopp i avlopp = stängd hytte!” osv.

Självklart förstår vi om det är problem med en del av de här sakerna men det mesta syns självklart och det ständiga negativa budskapet störde.
För mig handlar service om att på ett positivt och smidigt vis lotsa kunden/gästen till att göra de val du vill att de ska göra.

Detta i kombination med att duscharna var inställda på 5 sekunder innan nytt knapptryck krävdes och dessutom förinställda på ljummet, på gränsen till kallt, vatten utan möjlighet att reglera. De täta knapptrycken hade väl varit en sak men när man samtidigt nästan frös arslet av sig blev det inte den njutning som det borde varit att duscha.

När vi frågade om möjlighet att tvätta kläder blev bemötandet iskallt ointresse och ett påstående att det inte fanns någon tvättmaskin av kvinnan som jag tror var föreståndare för hytten. När jag framhärdade i att det naturligtvis fanns en tvättmaskin blev svaret att hon inte lånade ut den. Hennes första svar utgick alltså från att jag var korkad.

Jag kunde heller inte boka två nätter utan att samtidigt boka helpension. När jag frågade vad som serverades till kvällens trerätters visste inte personalen i receptionen det. Om jag inte bokade den var vi tvungna att checka ut före kl 11 för att sen checka in igen kl 15 dagen därpå.

Så fortsatte vår kontakt med personalen! Servicenivån var inte direkt vad vi förväntat oss.

Den andra och viktigare anledningen var att väderprognosen visade kanonväder för måndag och sen skapligt fram till onsdag för att därefter bjuda på kraftigt regn hela torsdag. Om vi då i lugn takt skulle ta de nästan 4 milen ner till Dyranut fram till onsdag så passade det bättre med vilodag där på torsdagen.
Det avgjorde saken!

Vi vaknade upp till en strålande sol men med frost i gräset utanför. Första natten med minusgrader!

Har förresten glömt berätta att vi inte sett till vare sig minsta mygga eller knott på hela turen. Det är en fantastiskt skön känsla att slippa de odjuren kring sig hela tiden.

Efter riklig, ja kanske överdrivet riklig för min del, frukost pallrade vi oss iväg vid 11-snåret. I lugn takt vandrade vi söderut på östra sidan av den gigantiska isbaskern Hardangerjökulen som dominerar hela landskapet. En platåglaciär som är en bra bit över milen i diameter. När vi rundade den på vår väg söderut såg vi regelbundet mindre isfält som inte bara smält utan spruckit sönder totalt och var på väg att rinna bort. Man kan fundera över hur mycket glaciären krympt den här sommaren.

Efter en dryg mil närmade vi oss helvetet. Här i form av helvetesgölarna och helvetesnutarna. Visst, till viss del var det ett helvete att krångla sig förbi ett par kilometer där men en sån här dag var det bara fantastiskt vackert i solen. Vi tog många korta pauser för att fota och beundra utsikten. Efter 17 km hittade vi en utsökt fin lägerplats.

För första gången på den här turen var det så skönt att vi bägge två badade, jag med sällskap av en liten nyfiken Hermelin-unge, och sen satt ute och lagade mat. Tidigare har vi snarast möjligt sökt skydd i tältet. När solen gick ner bakom jökeln i väster var det dags att krypa in.

Dagen därpå fortsatte på samma vis. Sol och faktiskt ännu varmare. Vi hade bara drygt två mil kvar till Dyranut och en och en halv dag innan vi skulle komma fram. Det innebar sovmorgon, lugn frukost och långsamt tempo när vi väl gick. Många pauser och en lång lunch där kläderna åkte av för soltork och jag låg och solade på en klippa.

Min stundtals ondskefulla dotter var inte helt lycklig över det. Eftersom jag gick klädd i en tröja med nät i vissa delar tjatade hon om att jag inte fick röra mig så att tröjan flyttades på kroppen. Hon ville att jag skulle ge ”Kassler-brännan” ett ansikte. Ja, eller snarare andra kroppsdelar.

Så blev det nu inte men som så ofta straffar synden sig själv. Morgonen därpå vaknade hon med svullen underläpp. Slutsatsen var att hon gått med öppen mun och flåsat så pass mycket att insidan av läppen blivit solbränd. Äntligen hade hon fått släkten Johanssons fylliga underläpp!
Ska erkänna att jag log en del åt hennes ”framåtlutande” solbränna med illröd panna, överdel av kind och näsa samt underläpp lika röda men resten av ansiktet ganska vitt.

En sista tältnatt bara en dryg halvmil före Dyranut Fjellstova, mitt uppe på Hardangervidda längs Riksväg 7 mellan Oslo och Bergen, gjorde att vi gick fram redan på förmiddagen. Här blev vi vänligt mottagna. Vi duschade varmt, tvättade kläder och framåt kvällen åt vi en rejäl måltid. Kjöttkaker med potatis och grönsaker!
Kändes som helt rätt beslut att ta vilodag här när regnet skulle ösa ner hela torsdagen.

Måltiden blev en perfekt avslutning på kvällen. En fantastiskt god frukost senare har jag haft trevliga samtal med både mor och son i familjen som driver stället för första året. De har tagit ett beslut om att våga testa något nytt och är nöjda så här långt. Mycket jobb under högsäsong men övrig tid kan de ta det lugnt eller ha andra jobb nere i Voss där de bor. Jag är allt lite avundsjuk och önskar jag själv skulle våga göra något liknande innan det är försent. Där styr tyvärr trygghetsnarkomanen inom mig för hårt.

På kullen på andra sidan vägen står det ett troll. Det roar oss att titta på turistbussarna som stannar och turisterna väller ut, ofta med ett österländskt ursprung, klättrar upp till trollet för uppställd fotografering. Därefter ner för mer foto runt och även inne i Fjellstoven för att sen embarkera bussen och åka vidare. Till och med under ösregnet när vi åt frukost fick vi studera samma procedur. En underhållande studie i mänsklig flock-mentalitet!

Till skillnad mot Finse-hytten så kan det här stället verkligen rekommenderas!

Över Norges tak!

Breistölen – Finse 79 km

En vandring genom Skarvheimen på ”Norges tak”

I Breistölens varma dusch fick jag loss strumporna som fastnat i compeed. Även dessa släppte och fötterna fick vara bara och torka. De hade redan börjat läka men behövde en omgång nya compeed inför fortsättningen.

Vi lämnade Breistölen med tunga ryggsäckar. Mat för 8 dagar lastad. Plus en del godsaker som vi sparat för en planerad vilodag i Finse.
Första dagen uppför blev ganska tuff. Ett envist regnande med stundtals kraftig vind kylde ner oss. Samtidigt så skulle vi upp på en höjd där terrängen en lång sträcka blev blocksten, blöt och halkig. Vi tog då det ytterst kloka beslutet att kliva in i Björdalsbu DNT-hytte efter bara 14 km. Kaminen brann redan då ett par andra vandrare var strax före oss dit.
Så skönt att komma in i värmen, få på sig torra kläder och börja torka det blöta.
När jag på morgonen innan kollade vädret såg jag att prognosen hemma sa 35 grader. Vidrigt varmt och vilka kontraster!

Regn på kameralinsen resulterar i suddig bild

Jag hann också läsa artikeln om Johan Rockströms senaste forskningsrapport avseende klimatförändringens ökande hastighet. Så otäckt och skrämmande!
Det är så lätt att tänka att ”lilla jag inte kan göra något alls åt saken” men om alla tänker så händer ingenting och vi fortsätter i blindo mot den klimatmässiga avgrunden. Alla kan faktiskt bidra i det lilla och tillsammans så blir det stort. Den så omtalade ”svenska folkhemsandan” behöver få en fortsättning i ”klimatandan”!
Att gnälla över en hundring extra i flygskatt är varken särskilt förnuftigt eller ens PK längre.
Jag är så trött på politiker som inte vågar ta beslut som svider hos oss som väljer dom, av rädsla för att förlora sin makt. Samtidigt orkar jag inte själv engagera mig i den utsträckning som jag borde.
Istället för att satsa allt de kan på att rädda klimatet köper de Trumps förbannade Patriot-robotar för 10-11 miljarder. Vad ska de försvara? Tror de Putin vill ha en översvämmad västkust och en förtorkad och sönderbränd ostkust med Norrlands skogar i lågor? Han lär säkert ha nog av liknande problem på hemmafronten för att orka bry sig om oss.

Javisst ja! Det här var väl en blogg om vandring och annat småmysigt, inte om miljöpolitik. Trots allt hänger de ihop. Får vi inte ett stopp på klimatförändringen är fjällvandring i den här formen snart bara ett minne blott.

På vår fortsatta väg passerade leden på över 1700 meters höjd, dvs strax under Helags och Sylarnas topphöjder. Mycket sten att gå över, hoppa mellan och balansera på blir det på dom höjderna. Ser mest ut som ett slags kargt månlandskap. När man sen kommer ner under 1400 meter ungefär blir det mer grönskande böljande fjällsidor med små sjöar och vattendrag överallt.

Läste om en man som i början av 1700-talet knivdödade en annan och som sen överlevde som fredlös i mer än 20 år i de här fjällen. Det finns fortfarande rester av stenkojor han byggde och levde i lite här och där. Där kan man snacka om bedrift i friluftsliv! Helt utan Gore-Tex och flecce.

På väg ner såg vi de första svarta fåren!!! De såg visserligen ut precis som sina vita bröder och systrar, de rörde sig likadant och betedde sig i övrigt likvärdigt. Men de var ju svarta så något konstigt måste det vara. Undrar om de har uppehållstillstånd? Jag hoppas Jimmie Åkesson och SD är informerade!

Vi tog oss ner till Lungsdalshytta. På vägen dit hade vi fått tipset av en vandrare vi mött att de hade världens godaste hemmagjorda römmegröt med spekemat. De hade egna kor och gjorde römme av mjölken. Fråga mig inte vad det är för ingen jag frågat kan förklara och jämföra med något Svenskt.
Vi var naturligtvis tvungna att testa. Smakade ungefär som mannagrynsgröt utan mannagryn med smör och kanel till. Gott! Och spekematens salta skinka och korv på flatbröd satt också fint.

På morgonen efter regnade det och prognosen var ökande regn och ännu mer ökande vind med styv kuling på gränsen till storm framåt kvällen.
Det skulle vara 14 km till nästa hytte. Vi bestämde oss för att köra på för att om möjligt komma fram dit innan vädret blev för illa. Första 8 km gick strålande på höjden längs en grönskande dalgång. Mycket vatten överallt, vi blev till och med tvungna att byta om till vadarskor vid ett tillfälle. Precis efter det såg vi en fjällräv springa förbi strax nedanför oss. Jag har aldrig förr haft turen att få se en sån.

Sen gick det uppåt rejält och blockstensterrängen började.
Vi kämpade på i ökande regn, dimman låg tät. Vi passerade 14 km på min klocka men ingen stuga. Efter 17 km stannade vi konfunderade över att inte ha kommit fram än. Jag saknade karta över 6-7 km just här.
På med mobilen och en gps-signal visade att vi stod alldeles intill hyttan. Vi bara såg den inte i dimman.
Plaskblöta från topp till tå och rejält nedkylda av vinden klev vi in i en redan uppvärmd hytte. En kille från Canada hade kommit från andra hållet en stund före oss och eldat upp kaminen. Vilken njutning! Inte tal om att gå längre och tälta inte.

En grupp om fem norrmän och danskar som startat samtidigt med oss dök inte upp som de borde. Jag eldade upp kaminen i den andra hytten ifall de inte vänt utan bara var sena. Tre timmar efter oss kom de. Trötta och ett par av dom rejält nedkylda. Med tanke på att det var två 80-åriga gubbar i den gruppen kan man inte tycka annat än att det var fantastiskt strongt att klara den turen en dag som den här.
På kvällen när vinden nästan lyfte taket av hyttan var det rätt skönt att sitta och titta ut istället för att ligga och huttra i tältet.

Dagen därpå var bitande kylig men inget regn. Vinden höll i mest hela dagen men när solen stundtals visade sig var det rätt skönt ändå. Vi gick i rask takt de 14 km ner till Geiterygghytta där vi lagade lunch i lä bakom huset. Raskt vidare mot Finse. Efter ett par km började stigningen. Planen var att ta ett par hundra höjdmeter och sen tälta innan vi kom upp på för hög höjd för stenfria tältplatser.
Och vilken maffig tältplats vi fick med bara en dryg mil kvar till Finse. Fantastisk utsikt över kanten av Hardangervidda högt över Omnsvatnet.

Morgonen efter gick vi upp tidigt, ivriga att komma fram till Finse. Ytterligare ett par hundra meter uppåt så var vi uppe på norra delen av Hardangerviddas ”platå” med den stora glaciären framför oss på andra sidan Finse. Det blev en riktigt snabb mil ner. Tog en chansning och frågade pris på hotellet men tyckte 3500 var lite mycket för en natt trots helpension. Vi gick bort till DNT-hyttan istället och blev besvikna över att inte få checka in före kl. 15. Nåväl efter någon timmes väntan fick vi åtminstone beställa en Rallarburgare med stekt potatis och sallad. Rejäl måltid som satt perfekt.

Så var vi på väg igen!

Gjendesheim – Breistölen 110 km

Får börja med att tacka syster Carina och Julia för att de skjutsade upp oss till Gjendesheim och sen fortsatte på en roadtrip kors och tvärs över fjällen för att placera ut våra depålådor.
Efter att ha blivit avsläppta lite senare än beräknat, mest på grund av att det norska vägnätet är fullt jämförbart med svenska SJ, dvs alla resor tar längre tid än planerat, drog vi direkt iväg uppför branten. Vi hade 700 höjdmeter upp till toppen av berget ovanför Besseggen.
Vi gick så högt upp som vi vågade för att inte behöva tälta på klappersten. Ett par hundra höjdmeter under och 3-4 km från toppen stannade vi när vi hittade en någorlunda jämn tältplats fri från sten.
Vi ville ha ett bra utgångsläge för att hinna fram till själva Besseggen när prognosen visade bra väder för fotografering men också innan den massiva anstormningen av vandrare från det andra, normala hållet, skulle hinna dit.


Skapligt tidig uppstigning, snabb frukost och iväg. Strax ovanför vår tältplats övergick allt mycket riktigt i sten. Vi kämpade på uppför och nådde toppen i tid. Det var några till som gick från vårt håll och några, förmodligen tältare, som började komma uppför kammen.
Med den lite taskiga höjdkänsla vi bägge två ägnar oss åt hade vi fasat en del för nedstigningen med full packning. Framförallt med de 10 år gamla minnena av när vi gick åt andra hållet och klättrade uppför.
Visst var det tufft och bitvis rätt obehagligt men det gick ändå över förväntan.
Väl nere konstaterade Bella att hon nog fått några bilder utan andra människor på. En bedrift kan jag lova!


Vi hann bara komma ner så mötte vi början på lämmeltåget. Båtarna kör i skytteltrafik till Memurubu, fullastade med alla möjliga slags människor som lockats dit av alla häftiga bilder och att man som norsk medborgare SKA ha gått Besseggen. Vi gissade på att det säkert rörde sig om 500-600 personer bara den här lördagen.
De flesta går i gympadojjor och fritidskläder, kanske med en liten ryggsäck med regnkläder och en matbit. Många går utan någonting alls med sig och i väldigt lätta kläder. Man har barn med sig från 6-7 års ålder och uppåt. Eller så finns det dom som ser väldigt otränade ut.
Det rör sig ändå om 14-15 km med väldigt många höjdmeter både upp och ner flera gånger och en avslutande stigning upp till 1700 meters höjd. Snabba väderomslag kan göra det riktigt otrevligt på den höjden.
Vi såg också räddningshelikoptern göra en tur framåt kvällen.
För vår del fortsatte turen mot Gendebu i samma makalöst spektakulära natur men utan folksamlingen. Brant upp och sen ännu brantare ner för Bukkelägret.
Ännu en dag med samma fantastiska vyer över mot Fondsbu innan vi tog vägen ner mot Tyinkrysset.

Mina fötter hade tagit ganska mycket stryk i den steniga terrängen. Jag har svårt att se orsaken, ja förutom den otroligt steniga terrängen där foten glider mycket i sidled i kängan, men det var verkligen ingen favorit i repris från början av Gröna Bandet när jag redan andra dagen kände hur huden i mina hålfötter släppte.

Samma känga, om än nya för året, samma sula och samma strumpor som de två senaste åren funkat utan minsta skavsår. När det då bildas jätteblåsor under fotsulorna blir stegen mindre njutningsfulla.

Vi valde därför att gå väg mer än en dagsetapp innan vi sen gick upp mot Sulebu. Fortfarande stora höjdskillnader i Skarvheimen men inte samma dramatiska och storslagna fjällmiljö som i Jotunheimen som vi nu lämnat bakom oss.

Efter varsin otäck vurpa i Sulebuskarets regnvåta blockstenar rastade vi på toppen. En Hermelin blev nyfiken på oss och ilade fram och tillbaka mellan stenblocken allt närmare. Bella skulle förstås fota och jag fick mig ett gott skratt när den blixtsnabbe rackaren fintade henne gång efter gång.

Den kvällen fick vi det första riktiga regnet över oss. Det hade visserligen duggat hela dagen men lagom när vi fick upp tältet ökade både regn och vind.


Desto skönare att vakna upp med sol på tältduken. Vi fick avsluta den första etappen ner till Breistölen i ett kanonväder genom ett härligt landskap.
I Breistölen väntade en depotlåda och så klart välbehövlig dusch och klädtvätt.

Hög tid för spurten!

Efter en sommar fylld av kajakpaddling och klimatångest är det nu äntligen dags att komma iväg på vår avslutande del av NPL.

Fredag 3/8 blir vi skjutsade till Gjendesheim där vi på lördag påbörjar vår knappt 60 mil långa avslutningsetapp med att vandra Besseggen och Peer Gynts  ”Bukkefallet” baklänges. Den senare än brantare än den första med kedjor att hålla sig i på väg ner. Vi tyckte bägge två var tillräckligt otäcka att klättra uppför när vi gjorde det för 10 år sen.

Efter en senvinter med rejäl kyla slog det om direkt till försommar som sen redan i maj övergick till högsommar här hos oss. Inte en droppe regn på över 6 veckor, därefter ett par enstaka skurar på hela sommaren. Hög värme som blev till tokhetta i flera veckor.
Någonting är allvarligt fel även om en del experter påstår att vi inte kan dra slutsatser av en galen sommar. Även klimatförnekarna med Mr Trump, och här hemma SD, i spetsen måste ha svårt att komma runt alla fakta.
Jag tycker det är i allra högsta grad skrämmande!

Det här är nu ingen meteorologisk rapport utan en blogg om vandring och andra äventyr i naturen. Behöver ändå belysa förutsättningarna för förberedelser inför årets etapp. I vintras blev det en hel del skridsko på fina isar innan snön kom.

Under våren hann jag med en sväng till Mallorca med goda vänner, varav en deltidsboende med god lokalkännedom, där det blev ett par fina träningspass.

Istället för den träning jag egentligen tänkt mig under sommaren har det blivit massor av kajak istället. Många turer på sjöarna hemmavid men också ett par omgångar i den fantastiska skärgården vid Stendörren utanför Nyköping.
En helt otroligt vacker del av vår närmiljö!

Även där har klimatet påverkat då det varit svårt att kyla ner sitt stundtals välstekta huvud och där sörjan av alger i vattnet bitvis gett viss avsmak för bad.

Nu visar det sig direkt om vi har någon kräm i benen. Från fjällstationen vid Gjendesheim bär det rätt upp till 1700 meters höjd innan vi går Besseggen ner med 700 meter ner till Gjendesjön på ena sidan och 400 meter ner till Bessvatnet på andra.
Sen fortsätter turen på samma vis, mycket upp och ner i riktigt brant terräng. Vi kommer hålla oss över 1000-meters nivån nästan ända ner till Ljosland där vi sen går väg sista 4-5 dagarna ner till Lindesnes fyr på sydspetsen. Innan dess ska vi passera Jotunheimen, Skarvheimen, Hardangervidda och Setesdalsheiane som alla är fantastiska fjällområden.

Vi ser fram emot en krävande men fantastiskt vacker tur. Vår förhoppning är en mer lagom temperatur för vandring men ändå att inte hettan övergår i en månad av regn.

Mot Otta och årets slutpunkt!

Vi gick tidigt från Alvdal. Efter att ha haft koll på väderprognosen valde jag den norra vägen upp i Västra Alvdalsfjällen. YR hade en vädervarning för vårt område där de, förutom det vanliga regnet, lokalt hotade med 50-70 mm på kort tid framåt kvällen.
Det innebar längre sträcka på liten väg men också möjlighet att göra ett större avstånd innan regnet kom.
Upp genom Sölndalen, först på asfalt men snart på grusväg, och för varje gammal säter vi passerade blev vägen allt mindre och sämre.
Himlen varierade mellan svart och kolsvart. Vi stannade till och med och bytte byxor, ja inte med varandra utan till regnbyxor, när vi var övertygade om att det skulle komma en regnstorm. Det blev inget då heller men med kraftig och kylig motvind var det ändå skönt med de vindtäta byxorna.

Hela dagen gick och till slut var vi framme vid den sista gamla sätern efter nästan tre mil utan att regnet börjat. Efter koll på kartan bestämde vi oss för läger vid det vackert belägna Övre Flatsaetra då det såg tufft ut att hitta tältplats närmaste halvmilen om vi gick upp på fjället. En flock får hade tänkt precis som vi.

Så fort vi slagit upp tältet så började regnet. Det regnade kraftigt mest hela natten. I motvinden på dagen hade vi druckit för lite vilket vi försökte rätta till på kvällen. Det straffade sig på natten då vi flera gånger fick invänta någon paus med lättare regn för att snabbt ta sig ut och göra det nödvändiga för att kunna somna om.

Enligt prognosen skulle det regna hela förmiddagen men efter att himlen tömt sig rejält under morgontimmarna slutade det lyckligtvis tidigare. Eftersom det i de här delarna av Norge finns täckning om du inte är helt avskärmad av fjäll visste vi att vi enligt senaste prognosen skulle ha ett fönster mellan regnen på ett och ett halvt dygn. Därför satte vi fart uppför berget.

Där vi dagen innan gjort 550 höjdmeter på 28 km hade vi nu drygt 500 höjdmeter på mindre än en halvmil. Vi skulle faktiskt upp över ett pass på 1516 meters höjd. På väg upp slog det mig att det kanske är den högsta höjden NPL tar oss över. Kan möjligen bli någonting ditåt under nästa års avslutning beroende på vägval men förra året var vi inte i närheten.

Det låter kanske inte så märkvärdigt högt men betänk då att högsta topparna i Jämtlandsfjällen, Helags och Sylarna, bara ligger på strax under 1800 meter.

Väl uppe på krönet var vi tacksamma för att vädret gav oss utsikt och Bella kunde fota Rondane från dess skarpa norra sida. Otroligt vacker utsikt men den kalla vinden tvingade oss neråt. Brant blev brantare för att de sista två km ner till vägen vid Strömbu vara tvärbrant. Det ger mjölksyra i låren och nöter på tår och fotsulor.
Glasscafet vid rastplatsen vi passerade nere vid vägen kom lägligt.

Vi fortsatte snart upp mot Björnhollia som vi satt upp som mål för dagen. Blev tuffare uppåt igen än vi trott och när vi kom fram till Gammelsaetra strax före DNT-hyttan Björnhollia passade det bra att slå läger.

Fortfarande med ”vädermellinga” som utgångspunkt bestämde vi oss för tidig start. Inte direkt Bellas favorit men jämfört med att gå i ösregn så……

Förbi Björnhollia innan folk där börjat vakna. Upp för den första branten med rejäl stigning. Nu hade vi en dryg mil i en smal, mestadels rätt stenig, dalgång med höga toppar på bägge sidor. Den skarpa branta sidan av Rondanes toppar som vi fotat igår är på södra sidan mer som stenhögar som reser sig mot himlen. Molnen hade också redan dragit in och gömde topparna.

När vi nådde de små sjöarna halvvägs in i dalen blev turen oerhört vacker ändå, trots avsaknad av sikt uppåt. Smaragdgröna små sjöar med mjuk grönska upp mot stenrasen på sidorna. Vid ett annat tillfälle hade det varit underbart att slå läger här.

Fram mot nästa DNT-hytte, Rondvassbu. Leden stöter på en liten avstängd väg ner mot Otta en knapp km innan hyttan.
Vi såg ingen anledning att gå fram dit utan valde att följa vägen ner från Rondane. Dels hade vi av vandrare vi mött hört att det var överfullt av folk och en grupp på 150 personer på väg upp dit. Efter en dryg månad utan människor på lederna riskerade det här att bli en alltför kraftig chock för oss.
Vi såg också på håll ett lämmeltåg som var på väg upp mot en lägre topp.

På lite avstånd såg och fotade vi något som såg helt underbart ut. Rondvassbu låg fantastiskt vackert precis vid den större smaragdgröna sjön direkt under de branta, höga fjälltopparna på bägge sidor av sjön.
Samtidigt kände vi de första regnstänken. Vi ökade takten längs vägen. De 6 km till bommen och parkeringsplatsen gick i rasande fart. Vi mötte hela tiden folk på väg upp i täckjackor och regnkläder med mössor och vantar. Vi gick i våra vanliga kortärmade merinotröjor. Kanske ett resultat av en månad utomhus.

Sen började nerförsbacken på allvar. Serpentinsvängarna ner i Gudbrandsdalen gjorde avståndet längre än jag bedömt på kartan.
Oerhört trist att dimma och regnmoln nu dragit in på allvar och förstörde en utsikt över dalen som förmodligen skulle varit helt otrolig i klart väder.

Det blev en lång dags färd mot botten på dalgången. I och med vår tidiga start nådde vi ändå vårt mål. Fortfarande med utgångsläge i väderprognosen och stora förväntade regnmängder närmaste dagarna hade vi bestämt oss för att det fick räcka med att nå Otta för i år.
Ett par dagar på väg ner till Gjendesheim i regn lockade inte. Ursprungsplanerna att gå över fjället till Heidal hade Knut redan avrått oss från då det kostade mer än det smakade med tvärbrant upp och likadant ner utan någon stig att följa trots att den fanns på kartan.

Dessutom bättre allmänna kommunikationer från Otta som gjorde det möjligt för oss att resa en bra bit på väg för att möta vår hämtningspatrull med min syster Carina och Bellas syster Julia.

Sammanfattningsvis har det varit en mycket omväxlande tur i år. En fantastisk början med riktig vildmark, ända från Umbukta, genom Börgefjell och ner genom Skjaekkerfjella, där inte många går och vi knappt såg en människa.

En fortsättning genom Tröndelags blötmyrar som vi gärna klarat oss utan. Det kändes bitvis som en ren transportsträcka. Vårt val att gå väg istället som gjorde att vi hamnade i civilisation med butiker och annat var och varannan dag.

Det blev därmed tyvärr ingen direkt ”Biggest Looser Mountain” i år. Oavsett hur kort sträcka vi gått sen senaste butik tycker man ändå att man är värd allt gott som finns i nästa butik istället för den mat vi bär på.

Avslutningen genom ett enorm vackert men begränsat och tillrättalagt högfjällsområde där det befann sig massor av människor vid hytterna som det fanns väg till men ute på leden såg vi bara ett par stycken.

En början med solstekande hetta som brände fötterna i kängorna och därtill exploderande insektsmoln där mängder med Klegg frestade hårt på psyket. Fortsättning med regnstorm i Börgefjell, därefter omväxlande finväder och kraftiga regn med vattensjuka myrar som följd.
Avslutningsvis slog det om med ett par frostnätter, kyliga hårda vindar, fortfarande omväxlande med regnväder.

Det känns som om vi haft det mesta, både av natur och väder, på den här turen.

Överallt har jag också pratat med de människor vi träffat om den smygande centraliseringsprocess som ändå pågår i landet. Jag hoppas verkligen att de inte väljer samma väg som vi i Sverige valt. Jag hoppas att de små kommunerna kan få fortleva utan sammanslagningar. Att det fortsatt kan finnas små butiker och andra förrättningar ute i minsta samhälle. Att det även fortsättningsvis ska gå att försörja sig ute på landsbygden. Leva på små jordbruk, turism eller vad det nu kan vara.
I Norge lever fortfarande större delen av avkrokarna i nästintill öde fjällvärld mens i Sverige är större delen av Norrlands inland och fjällen en död eller döende del av landet där endast de större turistmagneterna lever.

Nu ser vi verkligen fram emot nästa års kvarvarande del ner över Jotunheimen, Hardangervidda och Saetesdalsheierne där vi i stort sett hela tiden kommer vara över 1000-meters nivån.
Många jag pratat med påstår att det kanske är den vackraste delen vi har kvar.

Min norske vän Marius har redan lovat en hejdundrande middag i vännen och kollegan Jans hytte i Ljosland där vi kommer ner till fjället inför de sista fyra dagarna ner till Lindesnes. Med lite övertalning kanske han även kan gå med oss en delsträcka på slutet.

Vi har redan fått en förfrågan från förra årets nyfunna vän Gail från USA. Då hon avslutade sin tur i Otta förra året vill hon gärna göra sällskap med oss den sista delen om vi får det att passa. Då kommer förmodligen inte heller Knut klara av att avstå trots att han gick hela NPL förra sommaren.

Ser ut som att det kan bli rena rama gruppvandringen!

 

Fotrally mot Alvdal!

Tre dagar på väg, med lätt ryggsäck, fram till Alvdal och vår sista etapp för året.
Vi har följt vägar, både små och stora men nästan alltid valt den absolut närmaste, genom en betydligt bredare dalgång. Kan påstå att det är den ”plattaste” del av Norge vi vandrat genom även om det inte direkt är Östgötaslätten jag jämför med. Snarare norra Dalarna eller så.

Men grönskande fält långt ut på sidorna med betande kor i mängder vi inte sett tidigare. Ett betydligt mer ”somrigt” landskap, vilket motsägs av att vädret ändrats markant. Ja temperaturen alltså – regnskurarna finns kvar men natten innan vi lämnade Røros var första med frost och det är rejält kyliga vindar om inte solen är på besök. Då blir det genast hett.

Förutom naturen vi passerar finns en och annan sevärdhet. När jag googlade Tynset fick jag upp en topplista på deras 10 största sevärdheter. Som nummer ett låg en fjälltopp men som nummer två fanns ”Världens största kick” och mycket riktigt, när vi passerade centrum stod den där den jättelika sparken. Ungefär som Gäddede som stoltserar med världens största skoter.
Resten av listan tror jag bestod av olika kyrkor.

En annan sak jag reagerat på är att alla dessa små samhällen med några tusen innevånare är egna små kommuner med stora kommunhus och mängder av offentligt anställda. Det är väl snart 50 år sen vi slog ihop våra kommuner till större och nu är vi på gång mot ännu större sammanslagningar plus regioner. Jag tycker det är helt fantastiskt att den här småskaligheten fortfarande lever i Norge men undrar hur de har råd.

Och häromdagen mötte vi en karl på cykel som beklagade sig över att inte sportsbutikken fanns kvar i vare sig Os eller Tolga. Byar på något tusental innevånare. Hemma får man vara glad om det finns en sportbutik i en stad med 20 000 innevånare.

När man går längs vägen behöver man inte koncentrera sig på varje steg utan tankarna flyter lättare iväg på annat. Jag har tänkt en hel del och jämfört årets vandring och hur jag mådde förra året.
Har inte alls känt samma press och stress i år som då. Visst vi måste gå långa dagsetapper i år med men eftersom vi kan välja att avsluta när vi vill och ta resten nästa år finns inte samma tidskrav.
Ett annat uppdrag och en lugnare situation på jobbet bidrar också till att stressnivån före start var betydligt lägre. Jag behöver inte vara uppkopplad och tillgänglig när möjlighet finns som jag var förra året utan har kunnat stänga av nästan helt. Tror jag mått bra av det.

Bella är mer bekymrad över hur vi ser ut nu när vi kommit till mer civiliserade trakter. Våra lätt malätna och skitiga illaluktande kläder är något som stör henne när vi nu kommer in i små samhällen varenda dag. Tidigare fanns ingen anledning att bry sig om såna petitesser.

Nu har vi bara en etapp kvar för året och vi ska äntligen ge oss upp i ett riktigt högfjällsområde igen. Rondane är visserligen ett ganska litet område men med toppar högre än Kebnekaise blir det säkert vackert.
Vi är ivriga, både att komma upp på fjället men också att sen åka hemåt, så någon vilodag i Alvdal är inte aktuell.

 

 

”Söndermarken” jagar oss igen!

Söderut mot Röros. Vi har redan i förväg bestämt att blir det blött och lerigt över myrarna ska vi försöka ta oss mot väg så snart det går och följa den istället för vår grundplan över fjällen.
Första dryga milen på vägen upp mot Mannsetersbakken och vidare på allt sämre hjulspår går kanonfint. Efter sista hytten börjar stigen och då inser vi snabbt vad det kommer att handla om.

Myr-lera-vatten-tuva-myr-lera-vatten-tuva och så vidare…..

På några enstaka ställen de kommande dagarna ligger det brädstumpar utslängda i den värsta sörjan vilket föranleder stor glädje.

Vi tar oss högre upp på fjället och passerar områden som definitivt är vackra böljande fjällkullar med små fiskrika sjöar och vattendrag emellan. Om det bara inte vore för all blötmyr!
Vintertid måste det vara helt fantastiskt att gå på tur i det här området.

När duggregnet börjar framåt kvällen skyndar vi oss att försöka hitta en tältplats när vi fortfarande är kvar på höjden med några fastare ytor omkring oss. Vi hade egentligen tänkt gå lite längre men rädslan att då hamna i helt omöjlig mark för ett tält får oss att stanna.
Att hitta en bra tältplats i den här terrängen är inte lätt. Där det inte är blött är det absolut för ojämnt. Till slut hittar vi en som får duga med en liten bäck strax nedanför.

På natten övergår duggregnet i ösregn vilket fortsätter in på morgonsidan. Där och då bestämmer vi oss för att ta rakaste spåret ut mot den väg vi kan följa mot Röros men det ger ändå 4-5 mil till över myrarna. Den lilla bäcken har stigit med flera decimeter och det är inte svårt att förstå hur fortsättningen kommer att bli.
Till slut minskar regnet och ger sig nästan helt och då river vi tältet med kurs mot Schultzhytta en halvmil bort.

En mycket trevlig bemannad DNT-hytte där värden är ärlig och säger att den väg vi ska gå inte är den bästa från hytten. Eftersom vår vän Knut redan skrivit att det söder om Schulzhytte är ”blött och uveisamt” har vi redan anat det. Dock är det riktningen vi måste ta för att snarast möjligt komma över fjället och ut på den väg vi vill nå.

De har så rätt bägge två! Definitivt ingen sträcka jag skulle rekommendera till någon nybliven fjällvandrare som motivationshöjare.
Självklart finns det pärlor även här, som tex den lilla myrplätten där vi snabbt plockade varsin kåsa med hjortron, men på det stora hela är den bara att sortera in långt bak i minnet.
På tal om hjortronen fick jag som vanligt skäll av Bella. Hon stod och åt ett i taget mens jag mulade in hela nävar. Med nytt regn i antågande ville jag bara komma vidare när hon ville ta det lugnt och njuta av bären.
Vi kom ner förbi Gressli-hytten och nu var det bara en till etapp ner mot vägen.
Efter ännu en natt med regn tog vi sen sista biten ner till Norpå och Haltdalen på rent pannben. ”Blött och uveisamt!”

Kan säga att det kändes verkligen gott att få kyssa gruset på den första antydan till väg vi kom ut på.
Förra året gjorde jag samma sak när vi nådde vägen söder om Sulitjelma. Då blev Bella rädd att jag var sjuk och skulle kräkas så den här gången förvarnade jag henne innan.

Från Haltdalen har vi fortsatt längs vägen ner till Röros. Långtråkigt kan tyckas men fast underlag att gå på kan inte övervärderas.
Vi har gått på gräsklädd vägren, anläggningsvägar bredvid den stora, småvägar som inte förlängt avståndet, ja till och med längs järnvägen ett stycke.

Vägen följer en ganska smal dal där vi förundrats över gårdarna som byggts högt upp på fjällsluttningarna och många utan väg fram.

Butiker att handla i, en hytte att bo i och torka kläder vid tillfälle, och andra tecken på civilisation som underlättat när de dagliga regnskurarna fuktat både hårfäste och pannben på oss.

Väl framme i Röros flyttade vi snabbt in i en hytte på campingen. Hämtade ut vår depålåda, tvättade kläder och oss själva.

Campingen som låg lite dystert i en sänka hade stora problem efter allt regnande sista tiden. De kunde bara ta emot ett litet antal ”bobilar” där de hade fast, grusat underlag. Gräsytorna var så blöta att de blev totalt sönderkörda. De ville inte ens ta emot tältare eftersom de inte tyckte de kunde erbjuda tillräckligt torr plats för ett tält.

Morgonen därpå tog vi en promenad ner till den fantastiska vackra gamla byn, skyddat världsarv, och gick runt i några timmar. Solen sken! Det blev mjukglass med hjortronsylt och en del annat gott.

Vi postade ett paket hem med mat som vi inte tänker bära med oss mot Alvdal. Vi tänker nämligen strunta i grundplanen att gå över fjällen här med och gå raka vägen till Alvdal längs stora vägen eller småvägar där det går. Vi kommer regelbundet passera butiker och därför ska vi ha så lätt packning som möjligt. Istället köper vi vår mat längs vägen.

”Inga fler träsk” på vägen mot Rondane är vår paroll!