Dyranut – Haukeliseter 87 km

Vi lämnade Dyranut en regnig och blåsig morgon. Hade bestämt oss redan från start att försöka göra sträcka direkt eftersom vi valt att gå en liten grusväg ner mot sitt slut där den sen övergick i ett traktorspår över fjällplatån.

Vi kände oss mer igång nu efter att ha kämpat med orken i början av turen så vägsträckan gick raskt. Vid vägens slut fanns det en stor parkering. Många fiskare och jägare spred ut sig över Hardangervidda därifrån. De med egen fiskerätt körde traktor med någon form av släp att bo i till sina sjöar för fisket. Därav traktorspår i flera riktningar.

Vi valde det som gick mot Sandhaug och DNT- hytten där.
Den sydvästliga vinden ökade och blåste oss rätt i ansiktet. Inte direkt inbjudande till stopp utan vi stegade på.
Den här östliga delen av Hardangervidda är en stor platå utan större höjdskillnader så redan vid kl 15 på eftermiddagen hade vi gått de 27 km till Sandhaug. Regnet hade upphört och vi kände inte för att stanna där.

På vägen dit hade vi samspråkat med en karl som var på väg till fiske vid Sandhaug. Han hade tipsat oss om en genväg längs ett traktorspår söderut där det skulle finnas roddbåtar för att ta sig över en sjö och vidare med fri orientering för att senare gå en liten stig till Hellevassbu. Därigenom skulle vi, enligt honom, tjäna in en hel dag.

Vi kollade med personal i Sandhaug som var mer tveksam till hur mycket man tjänade men det skulle absolut finnas tre roddbåtar på plats för att ta sig över sjön med.

Den utmaningen kunde vi naturligtvis inte motstå men med facit i hand kanske vi borde ha gjort just det.
Vi var överens och bestämde oss för att gå traktorspåret så långt vi orkade söderut innan vi gjorde kväll.
När vi var tvungna att ge oss för att hinna få upp tältet och fixa allt innan det blev mörkt hade vi gått ytterligare 11 km. En lång dag men ett gott utgångsläge för att nå långt dagen därpå.

Vi vaknade till regn. Och vind. Bestämde oss för att avvakta ett tag.
Någon timme senare var det uppehåll så vi packade ihop och började gå den sista biten ner dit där båtarna skulle finnas. Regnet återkom och vinden ökade. När vi väl hittade båtarna fanns det bara en på var sida. Den tredje såg vi inte röken av. Det innebar tre vändor över sjön.

Efter att ha öst den nästan vattenfyllda båten på vår sida tog vi skydd i ett fallfärdigt, lutande ruckel som tydligen hörde till båtplatsen. Tur att det fanns för nu vräkte regnet ner och vågorna på sjön var för stora för att ro de 200 meterna över till andra sidan utan flytväst.
Tre timmar senare var vi beredda att göra ett försök. I med ryggsäckarna och försöka styra upp mot vinden för att sen blåsa ner dit vi skulle.

Båten på andra sidan var helt vattenfylld. Vågorna slog in i den. Det gällde att ösa snabbt så att vi fick den att flyta.
Efter idogt dubbelösande fick Bella sätta sig i den och jag band fast den i den andra. Så släpade jag den efter mig med Bella hjälproende i den. Vi tog oss över igen och valde Bellas båt för den sista turen. Lagom till den ökade vinden igen och det blev en tuff roddtur. Så skönt när vi kom över men helt slut av roendet.

Det tog oss fem timmar med inväntan av bättre väder, ösa båtar och ro tre gånger över sjön.
Hade vi avvaktat en halvtimme till hade vi inte tagit oss över den dagen.

Efter det orienterade vi oss runt och delvis över ett fjäll till vad som på kartan var en stig längs en sjö. Naturligtvis i sydvästlig riktning. Någon stig gick inte att uppbringa. Däremot ett vad där vi var tvungna att klä av oss rejält. Vattnet nåde till lårhöjd på Isabelle och var rejält strömt. Där det blev lugnare var det så djupt att vi hade blivit tvungna att simma över.

Efter det började vi gå fram till sjön och följa dess sida. Fortfarande ingen stig och vinden ökade i styrka rätt emot oss. Vi hade kommit överens om att vi skulle försöka nå stället med det passande namnet Björnebu för att se om det gick att övernatta i en bod där eller tälta i närheten. Det trodde vi kunde ge oss chansen att nå Haukeliseter dagen därpå.

Nu blåste det storm i byarna. Bella hade svårt hålla balansen och gå upprätt. Även jag höll på att tappa balansen vid något tillfälle. Till slut nådde vi Björnebu och det var folk vid den lilla hyddan. En far med två söner som skulle fiska över helgen för att sen jaga vildren efter det.
Renjakten skulle börja två dagar senare.

De visade oss en undangömd tältplats i lä där vi fick en natt i skydd.
När Bella fixade i tältet gick jag ner till hytten för den kopp kaffe jag blivit erbjuden. Jag var nyfiken på vad som gällde för byggnation i nationalparken efter att ha sett en del relativt stora och nybyggda hytter.

Mannens far hade byggt en stenkoja med torvtak för många år sen. Han hade jakt och fiskerätt i ett område omkring hytten. Stenkojan läckte in vatten så att det vintertid blev en halvmeter is i den. Hårda regler gäller men till slut fick de tillstånd att bygga en ny intill, men definitivt inte större än den gamla. Så nu satt de i en hytte om 12 kvadratmeter med kök och 4 sängplatser. Hade flugit helikopter in dit och redan fått så mycket öring att om vi bara kommit en stund tidigare hade vi fått äta oss mätta på resterna de kastat.
När jag berättade att vi gick NPL sa mannen att hans far suttit i hytten på 80-talet när även Lars Monsen tittade in på sin tur genom landet. Det var långt innan han blev tv-kändis.

I tältet låg Bella med funderingar på att vi inte är som de flesta andra. Vi kunde suttit på en after beach med en pinacolada i handen. Istället låg vi sönderblåsta och huttrande i ett tält nerklämt bakom en skyddande vall.
Vi gör alla våra olika val!

Jag fick tips om bästa vägen därifrån och morgonen därpå gick vi rätt upp på fjället ovanför. Följde det sen i västlig riktning. Fortfarande med kraftig, iskall vind rätt emot oss men som väl var varken regn eller stormstyrka.
Tretton rätt tröga kilometer senare var vi framme vid Hellevassbu och den stora leden igen. De sista 3-4 km fanns den stig som kartan visade nästan hela vägen vi gått.

Vi kunde konstatera att vår ”genväg” kanske blev 4-5 km kortare men definitivt mycket mer krävande. Trots allt ändå en utmaning och ett mycket speciellt minne att ta med sig.

Det var redan lunchtid så efter snabb mat gick vi söderut. Vi skulle göra ett allvarligt försök att nå Haukeliseter innan kvällen.
Nu var vädret bättre. Vi gick i lä av en högre bergskedja i betydligt mer kuperad terräng. Även solen visade sig korta stunder. Vi gick på i stort sett utan paus med vetskap om att det var över två mil.

Genom den ena dalen vackrare än den andra. Grönskande och småkulligt överallt, men väldigt kuperat att gå. När vi trodde att vi hade några lättare km kvar visade det sig bli än mer småkuperat. Rena terrängbanan. Fortfarande väldigt vackert även om vi just då inte uppskattade det.

Efter drygt 35 km kom vi äntligen fram till en jättebrant nedstigning i gyttja och rinnande vatten. Rätt trötta och nära till gyttjekana flera gånger.
In på fjällstugan och vi bestämde oss direkt för två nätter. Med lakan!!!
Varsin läsk som sveptes och sen till rummet och den varma duschen. Så efterlängtat och skönt!

Jag ska nog tipsa DNT om att skicka den ansvarige på Finse-hytten hit för hospitering. Här möttes vi av välkomnande budskap med den positiva lotsande tonen som jag efterlyste i Finse. Inga problem att få låna deras tvättmaskin. Istället för förbud mot egen matlagning ett litet pentry på rummet. Inte snack om att checka ut inför en andra natt. Dessutom en underbar frukost som jag just nu försöker vila av mig.