Livsandarna vaknar

Det har nu gått två månader sen vi nådde målet i Grövelsjön. Då var vi så less att vi sa till varandra att vi aldrig mer skulle fjällvandra.
Livet här hemma kändes väldigt tomt för mig den första tiden. Nio veckors frånvaro från jobbet hade satt sina spår så det blev alldeles för mycket jobb samtidigt som det kändes ganska betydelselöst. De upplevelser vi haft, de människor vi mött och de strapatser vi klarat av gav åtminstone mig ett annat perspektiv på livet där andra saker än jobbet fick större betydelse. Att gå från fokus på väder, vägval, avstånd, lägerplatser mm till att lösa vardagens bekymmer på jobbet blev svårt för mig och det kändes väldigt tomt en tid.
Redan efter ett par veckor hade jag fått tillbaka lusten till fjället. Min rastlöshet blev bara större och jag drog igång ett större renoveringsprojekt här hemma. Samtidigt började jag fundera på vad jag kunde hitta på för nästa lilla utflykt. Tankar på att paddla kanadensare i de små sprickbildningssjöarna norr om Enare Träsk i Finland, cykla längs den norra delen av Norges kust, vandra Nordkalottleden eller bara paddla kajak i Misterhults skärgård var idéer som dök upp. Bella som märkt av min ökade rastlöshet har en längre tid uppmanat mig att försöka hitta något projekt att börja planera för.
För ett par veckor sen kom Bella upp, småflinande, från sitt rum. När jag frågade vad det var sa hon att hon suttit och tittat på bilderna från Gröna Bandet och hon var tvungen att erkänna att hon hade blivit lite sugen. För ett par dagar sen säger hon plötsligt, döm om min förvåning, att ”pappa, vi måste hitta på något nu”. Vadå, vad menar du? Frågade jag och påminde henne om att hon aldrig mer skulle lyssna på mina idéer.
Även hon hade nu kommit underfund med att det var tomt att inte ha något mål att planera för. På min fråga svarade hon också att hon nog kunde tänka sig att vandra igen.
Jag gav henne några förslag men de vanliga enkla vandringarna rynkade hon på näsan åt. Hon ville ha en större utmaning. Nordkalottleden med sina 80 mil var en tanke men då vi har gått en stor del av den redan tyckte hon vi skulle hitta något annat. Helst något som inte så många går.
Därför har jag nu börjat fundera och studera kartor för att hitta en alternativ väg, kanske från Riksgränsen till Tärnaby eller något liknande. Vi får väl se vart det landar till slut och om planerna kan omsättas i handling. Det är åtminstone kul för min del att ha börjat fundera😎
Måste bara hitta en lösning på problemet att få Milton med mig längs Padjelantaleden genom nationalparken där det råder hundförbud. Har tänkt förhandla med min vän Tobbe, same med hemvist just i de trakterna, om att han och Karin ska slå följe med oss längs den delen av vår vandring då det är andra regler som gäller för honom. Lär nog få jobba på Karin i första hand då Tobbe helst färdas över fjället på skoter eller i helikopter😃
Annonser

Utrustning!

Några ord om hur vår utrustning fungerat under turens gång.

Först och främst kan vi konstatera att i stort sett all utrustning och kläder har hållit hela vägen. Till och med Miltons klövjeväska från Snowdog som tar oerhört mycket stryk i stenskravel och snår. Vi har inte behövt laga någonting. 

Min 10-15 år gamla Berghaus Vulcan som visserligen väger över tre kg valde jag i konkurrens med nya lättare säckar utifrån just hållbarhetsperspektivet. Under en vandring i två månader som vår vill jag inte ha problem med en ryggsäck som inte håller måttet. Den höll måttet. Visserligen är sträckarna till axelremmarna så nötta att de mot slutet var tvungna att dras åt med jämna mellanrum men det var också enda bekymret.

Vi hade Meindlkängor bägge två. Mina nya Dovre Extrem funkade perfekt. En hög och vid modell som utan problem klarade de vad vi ställdes inför och som höll tätt. Några gånger fick jag in fukt uppifrån och då tar fodret lång tid på sig att torka med en mindre aptitretande doft som följd.
Bella som hade ett par av låg modell som har några år på nacken klarade sig sämre. Jag har själv råkat ut för det med mina tidigare Meindl. Efter några års användning spricker förmodligen Gore-Tex membranet i kängorna sönder och då är det i stort sett omöjligt att få dom att hålla tätt oavsett hur mycket du smörjer in dom. Dessutom är det som tidigare påpekats ett problem när man bara har storlek 35 på fötterna. Kängorna blir så låga att minsta vad kan ställa till bekymmer.

Mitt gamla Trangia 28 med gasbrännare fick också följa med. Pålitlighet i alla lägen avgjorde det valet. Det finns säkert lättare kök som är enkla att handha idag men jag har hållit kvar vid detta. Nu har det fått så mycket stryk att jag ska börja titta på allvar efter en ersättare men det ska vara något som är lika pålitligt i så fall.

Vi är båda mycket nöjda med de kläder i Merinoull vi satsat på. De både värmer när det behövs, även om de är lite fuktiga, och är svala när så krävs. De höll också trots flitigt bruk. Jag har i stort sett inte haft annat på mig än mina två kortärmade T-shirtar under större delen av vandringen.
En stor fördel är också att det krävs en hel del svett under flera dagar för att de ska börja lukta illa. Jämför det med syntetkläder som stinker bara man blir varm i dom.

Våra smidiga vattentäta handskar från Sealskinz har funkat jättebra och varit sköna att dra på sig vid några tillfällen när regn och vind kylt händerna.

Jag går med stavar av märket Exped och jag kommer aldrig mer att fjällvandra utan. De har räddat mig från att ramla otaliga gånger. Senast när jag halkade i lera på en myr vid Vinklumpen och lyckades hålla mig upprätt med stavarna. Utan hade jag förmodligen legat och rullat i gyttja. 
De hjälper mig uppför där jag verkligen kan hugga i och hålla högre fart med hjälp av dom liksom jag kan bromsa mig nerför och då spara knän och fötter. Vid alla vad och andra svårigheter har jag då två ben extra att balansera på.

Klockan av märket Suunto Ambit är också en god vän. Visserligen blir de sträckor vi går oftast längre än det avstånd som är skyltat. Det beror kanske på att våra GPS mätpunkter kommer så tätt att de flesta krokar på stigarna blir registrerade. Att det sen finns massor med annan information som hastighet, medelhastighet, kaloriförbrukning, höjdmätare osv gör den inte sämre. Jag har bara tömt den en enda gång, i Ammarnäs, men den klarade att lagra nästan allt. Jag tappade bara de första etapperna i Norge. Vet inte om orsaken var att klockan blev full.

I våras hade jag stor beslutsvånda över om jag skulle behålla mitt gamla Thermarest original på 850 gram eller satsa på ett nytt Thermarest Neo Air Xlite large och spara fyra hekto. Jag var osäker på om det skulle klara Miltons klor. Till slut bestämde jag mig för att chansa. 

Det blev en lyckträff. Lättare och mindre, även lättare att tömma och rulla ihop men visserligen mer krävande att blåsa upp. Det har hållit luft utan minsta problem och det är varmt som en värmedyna att ligga på. Dessutom tjockare och mjukare än det gamla. 
Värmen har dock varit ett problem då liggunderlagets isolerande förmåga ihop med min Badger från Western Mountainering har varit alldeles för varm kombination den här sommaren.
Många nätter har det varit på tok för varmt att ligga i sovsäcken och lite för kallt utanför. Säcken har använts som täcke många gånger. Att jag valde den säcken framför den något tunnare WM Ultralight som Bella har beror på att den är extra bred så att jag kan dra igen blixtlåset över axlarna vilket jag inte kan med standardsäckarna som är för smalt skurna.

Hillebergstältet behöver vi inte kommentera. Det ska självklart klara de påfrestningar en sommartur innebär. Det här mer än 10 år gamla Nallo 3GT innebär inget undantag. På fjället ovanför Aktse blåste det så hårt att jag hade bågarna böjda ner i ansiktet i byarna men det är inga problem för det tältet.

 

Mina sockor av märket Smartwool är jag inte nöjd med. De har varit jättesköna att gå i. Där har jag inget att anmärka på. Däremot har två av mina tre, inför turen nya par, nötts hål på. Jag var tvungen att köpa nya i Hemavan. Räknar man att varje par gått 20-25 mil så långt är det för kort livslängd på sockor för nästan 300 kr paret.

Både Bella och jag satsade i våras på nya regnjackor från Haglöfs. Vi köpte modellen Tilta då den är sydd i ett nytt material, Active Shell, som ska andas bättre än det vanliga Gore-Tex men ändå hålla tätt.
Jag som svettas mycket under ansträngning tyckte det lät perfekt.
Jackan är lätt och smidig, skön att ha på sig, men om den andas bättre vet vi inte riktigt för när det regnar blir vi blöta i dom bägge två.

För min del kan det ibland vara svårt att avgöra om fukten kommer inifrån eller utifrån men jag blir riktigt blöt i den här jackan. Bella som inte alls svettas som jag blir också riktigt blöt på framsidan och på armarna. En sak vore väl på ryggen där ryggsäcken hindrar ventilation av svett men det är på framsidan där regnet träffar vi blir blöta.
Det är inte acceptabelt! När man ska vara ute på fjället i två månader måste man kunna lita på sina regnkläder.

 

De så kallade resehanddukarna som är så små och smidiga är egentligen ganska odugliga. De suger inte upp överdrivet mycket väta och har man inte möjlighet att torka den ordentligt luktar den skunk nästa gång du tar i den.

Annars kan vi inte säga att något i vår utrustning varit totalt onödigt. Jag har visserligen inte använt min förstärkningsjacka en enda gång och mina långärmade tröjor har oftast använts när de andra tvättats eller som kvällsvärmare. Det hade ändå inte varit värt risken att lämna någon av dom hemma. Det säger mer om att vädret trots allt varit ganska hyfsat.

Dag 55

Storrödtjärnsstugan – Grövelsjön 23 km

Målgång!!!!!!!! 

 

Bella sov nästan inget alls och jag sov som en stock men vaknade tidigt och ville iväg. Vår första natt i en STF-stuga på hela turen.
Jag behärskade min iver och vi tog en lugn morgon i samtal med stugvärden Eva.
Vi kom iväg vid åtta och det visade sig att det var närmare och lättare att gå till vindskyddet där vi först tänkt campa än vi trott. Tror ändå det var rätt beslut att ta sista natten i en varm stuga så slitna som vi var igår kväll.

Vidare över Olshöjdens stenparti som skulle vara vår näst sista stenhög och ner till sjöpassagen. Vi pausade en stund vid stranden men bestämde att vi skulle ta en längre paus när vi tagit stigningen upp på Långfjället och även det som skulle vara sista sträckan med stenskravel. Vi klättrade snabbt uppför till bäcken på höjden. Då hade solen gått i moln och åter igen blåste det en hård kylig vind precis som det gjort de senaste dagarna.

 
 
Vi tog ändå en ganska lång paus, tejpade slitna fötter och åt de sista mackorna med tubost som vi kommer att äta på en väldigt lång tid framöver, innan vi gav oss i kast med den sista milen. 

Ingen mer stigning och ganska hyfsad stig att gå så nu gick det undan. Fem km bara försvann under fötterna, ytterligare en kort paus och sen sista biten ner. 
När vi såg vimpeln på fjällstationen skrek vi högt bägge två och det var inte långt till tårarna för någon av oss när vi till slut nådde fram.

Vilken härlig och häftig känsla för oss att vi faktiskt hade klarat det ingen av oss egentligen på allvar trott vi skulle klara från början.

 
Sista knapptryckningen på spot-sändaren!

Vi hade varit lite för snabba så mottagningskommitten var inte på plats utan vi fick vänta in dom. Kramkalas utbröt men vi var rätt svettiga och kalla så vi skyndade oss ner till duscharna nu när vi äntligen skulle få dra på oss civila kläder igen.

Efter dusch inleddes hemfärd och det kändes riktigt gott att få krypa ner mellan sina egna lakan ett antal timmar senare.

Hur lång tid kommer det att dröja innan allt känns som vanligt igen?

Dag 54

Skedbrostugan – Storrödtjärnsstugan 33 km

Pannbensdag! 
Vi visste vad vi hade framför oss så efter en förvånansvärt varm tältnatt gick vi upp riktigt tidigt och var på rull strax efter sju.

Först en sträcka med stenhelvete utan vatten fram till Rogenstugan. 17 km varav en stor del sten. Lunch i Rogen och lite samspråk med den trevlige stugvärden Ingemar.

Därefter 16 km ännu värre stenhelvete över Tandsjövålen och vidare upp mot Storrödtjärnsstugan . Sträckan runt Rogensjöns södra ände kommer vi att drömma mardrömmar om.
Jag kan bara inte skriva något positivt som en del andra Gröna Bandare gjort. Kanske beror det på våra alldeles för långa dagsetapper just nu och i den här terrängen. Hade vi gått normala sträckor, kanske mellan stugorna, hade det nog blivit annorlunda men när vi nu pressar oss för att nå Grövelsjön i morgon har det blivit för tufft för att uppskatta naturen här.
Inlandsisen har verkligen ställt till den här delen av vårt land.

 
 

När vi kom till Storrödtjärnsstugan var vi trötta och sönderblåsta av den kyliga vinden att vi tog in i stugan. Första gången på hela turen vi bott i en STF stuga. Värmen och den ombonade känslan satt bra kan jag lova.

Vi hade egentligen tänkt gå 4 km till i kväll och tältat vid ett vindskydd men vi pallade inte. Lika bra det! 19 eller 23 km i morgon spelar nog ingen större roll. Vi kommer att springa sista milen i vilket fall som helst!

Nu ligger vi på varsin slaf och tänker tillbaka på allt som varit och på att vi faktiskt går i mål och får åka hem i morgon. Den känslan är just nu totalt overklig.
– Aldrig bättre än så här! Sa Ante Waldemar Roos!

 
 
 
 

Dag 53

Fjällnäs – Skedbrostugan 31 km

Elefantkyrkogårdar har vi hört talas om. Rogens Naturskyddsområde är en stenkyrkogård!!! Lars Wessel skrev en kommentar när jag gnällde om stenarna norr om Kvikkjokk att jag skulle vänta tills vi kom till Rogen. Jag svarade då att jag visste för att jag i min enfaldiga ungdom släpat kanoter där. Det är 30 år sen och minnen bleknar.

Dagen började med en underbar frukost på Strandgården. Äggröra och bacon! På riktigt och ingen Hotell fuskvariant.

Sen iväg och upp för backen vid Hamrafjäll. Inte slalombacken men en bit därifrån och vidare högre upp på Vättefjället.
Här blåste det en rejäl och kylig sydlig vind. Blåste hjärnan ur skallen kändes det som. Vi följde fjället tills vi kom på leden från Tänndalen mot Skedbrostugan. Där stod det en skylt om att det var 14 km till Fjällnäs den väg vi kommit. Min klocka visade att vi gått 17. Det skiljer sig hela tiden från skyltarna till verkligheten med dagens gps-teknik.

 
Sen började stenhelvetet. Ner till Broktjärnskojan för en tänkt paus. Där fanns inget vatten så vi fortsatte en bit till vilket gav två mil innan lunch. Tur det med tanke på vilken mil vi hade kvar.

Visst går det att gå på steniga leder men har man en plan att gå långt är det frustrerande. Det går liksom inte att hålla någon hastighet. Du får ingen rytm och får vara försiktig med varenda fotisättning.

Stackars Milton blev hängande med sin klövjeväska mellan stenskravel ett par gånger. Det sliter hårt på både hans tassar och på väskan med den här typen av terräng.

Vi passerade senare en underbar sandstrand med fin tältplats men behövde gå ytterligare några km så vi fortsatte ända ner till Skedbrostugan där det fanns fina tältplatser.

Stugvärden bedömde den norra leden mot Rogenstugan som både någon km närmare och finare än den södra så den får det bli i morgon då vi satsar hårt för att kunna nå målet på lördag.
Vi tänker fortsätta mot Storrödtjärnsstugan också i morgon och den sträckan ska visst vara den allra stenigaste. Kul framtidsutsikt!

 
 

Dag 52

Vindskyddet Svaletjakke – Fjällnäs 24 km

Efter en natts dålig sömn för oss bägge kom vi iväg vid åtta i strålande morgonsol. De 7 km ner till Klinken flöt på i rask takt. Dimman hann lagom lätta i dalen tills vi nådde dit. Dalen, som jag bara åkt längdskidor i tidigare, var grönskande och vacker med begynnande höstfärger.

 
 
 
Vi tog en paus i gräset vid skidspårets vändpunkt för att sen sätta fart i den kraftiga stigningen upp på fjället på andra sidan dalen. Ja fart och fart! Vi är som sagt ganska slitna nu så farten i uppförsbackarna skrämmer kanske inte pensionärerna men upp kommer vi.
 
En mycket vacker sträcka fortsatte fram till ett rastskydd där vi lunchade i solen. Vi stängde nu dörren till Jämtlandsfjällen och Helags för gott och vandrade vidare mot hjärtat av Härjedalsfjällen. Bara norra Dalarna kvar nu!

Vi var överens om att vi kört rätt hårt senaste dagarna och var i behov av rundsmörjning på närmaste verkstad.
Google hjälpte oss att hitta det förnämliga Strandgården där nu middag väntar efter välbehövlig dusch. Den sista före Grövelsjön!

De senaste dagarna har vi vandrat i härlig natur med otroligt vackra vyer med solen skinande. Det är så här fjällvandring ska vara! 
Om vi bara inte hade varit tvungna att gå så långt varje dag skulle vi njutit fullt ut. Bara hoppas vi får några fina dagar till.

 

Måste bara komplettera dagens skrift efter middagen. Ann Lindgren som nyligen övertagit Strandgården kan laga mat. Vi har just avnjutit den godaste kycklingfilé vi någonsin ätit.
Den som besöker dessa trakter utan att ta in på det här mysigt gammaldags stället och avnjuta maten är inte vid sina sinnens fulla bruk.

Det är nästan så vi tycker synd om tyskarna vi mötte igår vilka berättade att de betalat 1900 för en natt på hotellet i Fjällnäs. Vi betalar 350 för en stuga och äter den godaste mat som finns. Hur ska vi nu klara vår hemtorkade mat i tre dagar till?

 
 
 

Dag 51

Vindskyddet Ljungan – Vindskyddet Svaletjakke 34,5 km

När vi vaknade funderade vi på om det var värt besväret att gå tillbaka till Vålåstugorna och skälla ut stugvärden. Fortfarande regn och isande kall nordan.
Efter frukost var det got bättre och vi satte högsta fart mot Helags. Första paus efter drygt 6 km vid Krustjärnen. Sen raskt vidare. En rejäl höjdknäpp på slutet där vi försvann i molnen på över 1100 m höjd. Bella ville på slutet fota i dimman ner mot dalen. Jag pekade ut riktningen mot fjällstationen. Plötsligt lättar dimman och stationen dyker upp hur tydligt som helst på mindre än 500 m håll. Helsjukt! Vi hade inte ens anat att den fanns där innan.

 
 
 

Ner och lagar lunch för att sen raskt gå vidare mot Fältjägarstugan 14 km bort. Enligt STF:s egen ledbeskrivning två stugor på samma höjd och lättvandrat däremellan.
När vi börjar gå igen har vädret äntligen slagit om. Det är T-shirt väder igen. Mer och mer sol med värme vartefter dagen lider.

 
Den lättvandrade sträckan visar sig vara rejält ”småkuperad” men väldigt fin. Jag har tidigare varit flera gånger runt Helags och också korsat den led vi nu följer men hade ingen aning om att det var så fint.

Vi är lätt slitna och får kämpa på för att ta oss upp till Fältjägarstugan. Väl där möter oss stugvärden vid hörnet och på trappen sitter ett gäng trevliga människor, bl.a. ett par från Katrineholm.
Vi slänger oss i gräset och njuter av kvällssolen i glatt samspråk.

Det är då Gröna Bandets förbannelse än en gång slår till. Det hade varit riktigt mysigt att stanna där över natten med de trevliga människorna men vår plan var att ta oss till ett vindskydd 8 km längre bort.

Vi var bra slut men med en chokladbit i magen tog vi raskt de 4 km fram till en rejäl stigning. Två km uppförsbacke och sen två till innan vi såg vindskyddet.

Döm om vår förvåning när vi såg att det rök ur skorstenen på vindskyddet. Ett tyskt par hade tydligen tyckt de var i nöd och tagit av nödveden för att få varmt i stugan.

Vi var inte på humör att dividera med. Solen hade gått ner, det blev snabbt kallare och mörkret kommer snabbt.
De fick maka på sig så att vi kunde laga mat och byta kläder efter en snabb och enkel tvätt.
Vi hade egentligen gått för långt och framförallt för sent på kvällen men nu fick vi ändå vila.