Hade en riktigt härlig kväll på campingen. Träffade ett par cyklister från Australien som skulle cykla den norra delen av cykelleden runt Nordsjön. Två veckor upp till Bergen och sen flyga över till Skottland och cykla två veckor söderut.
  

  
Det visade sig att han var pensionerad läkare men att hon jobbade med Adventure Therapi för psykiskt sjuka. Helt klart ganska likt det jag tidigare gjorde som Socioterapeut med kanotpaddling och fjällvandring men som vi idag är förbjudna att göra på samma vis. Vilket makalöst sammanträffande!

Hon pratade om evidensbaserad forskning som jag kunde få ta del av och var intresserad av hur vi jobbade i Sverige. Jag fick även adresser till norrmän som jobbade med liknande inriktning. 
Förra världskongressen hade hållits hos henne på Tasmanien och nästa skulle gå av stapeln i Sydney vilken jag fick en stående inbjudan till. Ska ta det med min chef! 😉
Alltså ännu ett fantastiskt spännande möte!
  
Fram på förmiddagen startade jag min avslutande ”promenad i parken” som jag dumt nog trodde det var.

Visste att det skulle vara en rejäl uppförsbacke men men…. Serpentinsvängarna uppåt tog aldrig slut.

  
Det var tre mil ner till fyren och på den sträckan var det över 700 höjdmeter. För de som har lite koll på den typen av fakta är det lätt att förstå att det kostade mycket svett och en hel del gå och dra cykel uppför.

  
  
Måste erkänna att när jag för första gången såg fyren på långt håll kom känslorna. Inte bara fartvinden som fuktade ögonen.

  

  
Rullade förbi parkeringsplatsen och fortsatte i backen ner mot fyren. Tittade intensivt på omgivningen när någon ropade till mig. Tvärnitade så mycket jag kunde och fick stopp på cykeln precis framför en bom jag inte sett i motsolen och med mitt fokus på annat håll.

Första gången jag lämnat bromsspår i asfalten efter mig. Hade varit snyggt att gå i mål med en krasch och framåtvolt över vägbom.
Skulle just betala inträde till fyren när jag berättade var jag kom ifrån. Då blev det plötsligt gratis plus att jag blev bjuden på en kopp kaffe 😀

Som parentes kan jag informera om att det som i Norge kallas kaffe oftast bara är brunfärgat vatten. Har nästan helt avstått från kaffe den här turen.

Upp till fyren för fotografering och se på utsikten. Träffade en man som jobbade på anläggningen men som också var engagerad i ”Norge På Langs” som bad mig gå in på fyrens Facebook-sida och göra ett inlägg.

   
     

 

 
Efter ett par timmar vid fyren cyklade jag mot en camping. Hade kunnat fortsätta in mot landet men kände att det fick räcka nu. Var rätt rejält sliten i knän och ljumskar. Har gått rätt tufft sista tiden.
Skickade ett sms till min vän Marius och precis när jag skulle checka in på campingen fick jag svar att han skulle hämta mig samma kväll.

Så sköööönt!
Frågade campingvärden om det var OK att tillbringa min väntan där och fick ett mycket tveksamt svar. Han gav en stark påminnelse om stugvärden i Pårtestugan på Kungsleden som Isabelle och jag, men även flera andra, haft bistra erfarenheter av.
Nåväl, på nåder fick jag sitta där vid ett bord. La mig faktiskt och solade. Med tiden blev vinden hårdare och iskall igen. Till slut låg jag fullt påklädd och frös under tiden som campingvärden dirigerade husbilar iklädd skoteroverall den 16:e juni.

Efter försening kom Marius sent om sider. Vi lastade in i bilen och efter fem minuters samtal kändes det som om vi haft kontakt hela tiden och inte att det var 25 år sen vi sågs. Det är så märkligt hur det är med vissa människor som man ”klickat” med tidigare i livet.
Till en sommarstuga, jag hade kallat det en villa med egen brygga, båt och havsutsikt, där Marius och en grupp från hans företag skulle jobba intensivt med att skapa en Webb-butik och jag skulle få vila och roa mig själv ett par dagar.
 

   
Gårdagen gick verkligen i vilans tecken. Kände mig otroligt trött och sliten i kroppen. En naturlig reaktion efter att ha varit så målinriktad på att nå fyren sista tiden.
Nu känns det bara gott att vara framme. Kroppen kommer att få ett lyft om några dagar skulle jag tro.
Tittade igenom alla mina bilder jag tagit igår och insåg vilken fantastisk tur det hör har varit. En resa från ett kargt, nästan aggressivt vinterfjäll landskap till en lummig midsommargrönska med solblänkande havsvikar mellan bergknallar.
Vädret har varit ett kapitel för sig och satt flera käppar i mina cykelhjul. Sa igår kväll att jag inte frusit så här mycket sen jag gjorde lumpen på K4 i Arvidsjaur och det ligger mycket sanning i det.

Nu har stormarna och kylan förpassats till minnet men de kommer att finnas där som en ytterligare påminnelse om vilken karg och utsatt natur jag cyklat genom.
Det bad jag tänkt mig som avslutning vid fyren togs igår kväll nere vid stugans brygga. Vi skyllde på att vattnet var fullt av brännmaneter varför det bara blev ett snabbt dopp mellan bryggan och båten där vi rensat bort de flesta.

  
Det var faktiskt inte så kallt som jag fruktat!

Började cykla kvart i sju i morse. Rekordtidigt för den här turen.
Cykla var kanske att ta i. Rejält sliten sen igår med ömmande ljumskar och knän.

  
Cyklade in till centrala Flekkefjord och satte mig att fundera en stund.

  
Jag fick ett tips igår kväll som jag inte visste om jag vågade chansa på. Men som det är sagt: den som inte vågar vinner inget. Jag satte fart, nåja, ut ur Flekkefjord. Upp för backarna och rundade de tre första tunnlarna och sen chansade jag.

Tog inte den långa omvägen på tre mil med massor av höjdmeter utan tog mig till en busshållplats innan en bro och den långa tunneln.

Dit skulle det komma en liten buss som jag kanske kunde få med cykeln i till andra sidan tunneln.

Jag var rätt nervös där för alternativet var att cykla tillbaka en bra bit för att sen påbörja omvägen.

Så kommer det en pigg och glad busschaufför som utan att tveka, efter att jag mycket inställsamt förklarat min önskan, själv får för sig att lyfta in cykeln där bak med packning och allt.
Jag hejdade honom och tog av packningen men sen var det klart.

Åkte med honom till hans första stopp på andra sidan och sen var det bara att cykla. Han blev dagens hjälte för mig och för mina ben.

  
Hela förmiddagen höll jag på att frysa ihjäl i den svinkalla vinden. Fick stanna och klä på mig både långa cykelbyxor, tröja och varma handskar.

Framme i Farsund där jag egentligen tänkt stanna blåste det än värre och totalt iskall nordvästan.
  
Efter ett par korvar på Statoil, som har blivit min nödlösning i kyla, beslöt jag mig för att fortsätta mot Lyngdal. Bara några kilometer in i landet blev det så varmt att jag fick stanna och klä av mig igen

Människan är en bräcklig varelse när det gäller väderbetingelser.

  
Fram till en kanonfin camping där jag faktiskt la mig och solade en stund i hettan. Första gången det gått på hela tiden.
Nu har jag bara två mil kvar innan äventyret är över för den här gången. Tänker cykla ner till fyren i morgon bitti och sen leta upp en ny camping längs den östra vägen därifrån.

Får vänta på hämtning där då de åter spår rikligt med regn på onsdag.
Från Bodö och ner har min utrustning Både fungerat och förblivit hel. Hade tänkt skriva att cykeln har fungerat perfekt förutom de ekrar som gick av i början. Det har den också men så upptäckte jag nyss att ytterligare en eker har gått av idag. Det är något som inte är som det ska med det här bakhjulet men i övrigt har cykeln gått perfekt.

Hade behövt en lättare växel i de tuffa backarna men det är min brist på erfarenhet och inte cykelns fel.

Inte en punktering!!!!! Visste inte om jag skulle våga skriva det innan jag var framme.

 

 
Hur känns det nu då inför morgondagens förväntade målgång?

Ja inte i närheten av de starka känslor vi hade sista dagen på Gröna Bandet.

Det här har varit en helt annan grej där jag vistats i civilisationen hela tiden men ändå varit utsatt för väder och vind med de grundläggande mänskliga behoven som högsta prioritet. Var ska jag sova? Vad ska jag äta? Hur ska jag undvika att frysa?
Hade jag klarat att cykla hela vägen utan hjälp av båtar och bussar hade det säkert kännas annorlunda. Nu går den här turen inte att genomföra utan vissa båt eller bussresor men det har blivit flera och längre än nödvändigt för att jag skulle klara det.
Jag har lärt mig massor om cykling men också om mig själv och min motivationsnivå.

Varför ger jag mig ut på så krävande saker som jag egentligen inte är tränad för? Varför har jag inte nog motivation för att träna upp mig innan det bär av?
Å andra sidan är det kanske tur att jag är aningen blåögd över vad som kommer att krävas och hur otillräckligt förberedd jag är. Annars är risken stor att jag aldrig ens spänt bågen! Förmodligen jade det då stannat vid högtflygande planer och mycket snack utan verkstad.
Så utan den naiva inställningen att jag säkert ska fixa det på ett eller annat vis hade jag gått miste om en månads annorlunda upplevelser och massor av helt otroliga naturscenerier.

Jag hade blivit sittande i min TV-fåtölj utan att träffa alla spännande människor jag mött och de fysiska utmaningar jag tvingats utstå.
Jag hade inte sett så mycket av vårt fantastiska grannland och funderat över de likheter och skillnader jag lagt märke till.

Hur Norge har en i högsta grad levande glesbygd/landsbygd där Sverige i sin centraliseringshets snart tagit död på halva landet.
Finns anledning att återkomma till dessa funderingar. Nu ska jag först och främst ta mig i mål i morgon och det kommer att kännas gott. På onsdag blir jag hämtad och efter att ha hälsat på Marius mor i Arendal, som jag inte träffat på 25-30 år följer jag med honom till Oslo där mina döttrar sen hämtar mig på sin road-trip.

Väg 44 mellan Egersund och Flekkefjord kan bara beskrivas med orden himmel eller helvete.
Sagolikt vacker men fruktansvärt jobbig. Jag ångrar inte att jag cyklat den vägen men nästa gång ska jag vara lika motorburen som alla de som vinkat så glatt uppmuntrande åt mig idag.

Stundtals ville jag göra andra rörelser än att snällt vinka tillbaka.

  
Första tre milen var helt ok. Visserligen några backar som jag klev av och gick uppför men inte alltför allvarliga. Vis av erfarenheten så är det bättre att kliva av och gå i tid än att dra på sig mjölksyra så att benen blir som klubbor.

  
  

Det var efter den lilla byn Haugen det började. En km rakt upp i ett vägarbete. Ok bara att traska. Bara det att när jag kom förbi raksträckan fortsatte det en och en halv km till i serpentinsvängar.

  
  
Direkt jag var uppe på toppen började serpentinerna nerför. Stannade på en rastplats med makalös utsikt över den lilla smala Jössefjorden.

   
 

   
 

Efter rast vila bromsade jag mig nerför och redan efter 500 meter längs fjorden var det dags att vända uppåt igen. Än värre den här gången. Trodde inte man kunde komma så högt upp i de här delarna av Norge. Jag gick med cykeln i 3,5 kilometers uppförsbacke som var för brant för att trampa.
 

  
 
Det fortsatte likadant ett par gånger till men inte med lika spektakulär utsikt eller riktigt lika långa backar.

Många serpentinsvängar blev det. Bromsarna fick göra skäl för sitt namn.

 

 
I och med en ganska hård byig vind var jag tvungen att vara extra försiktig när farterna blev höga. Vid ett par tillfällen tog vinden från sidan tag i mig rejält.

  
När jag mot slutet hade rullat ett par km nerför och trodde jag skulle rulla hela vägen in i Flekkefjord kom så en backe att gå i till.

Som om inte det räckte låg det hus jag fick erbjudande om att låna tre km uppåt åt fel håll. Alltså mot Stavanger och inte dit jag ska i morgon.

  
Nåväl det var ett fint och välskött gammalt hus mannen igår erbjöd mig att sova över i. Verkligen högsta formen av gästfrihet!

Jag hoppas jag får möjlighet att bjuda tillbaka en dag.

 

 
Då vinden har blåst isande kall från nordväst hela dagen stannade jag aldrig och åt utan det blev bara korta pauser. De 7,5 milen var klara runt 14.30.

Jag är trots allt lite starkare nu. Det här var nog den tuffaste etappen hittills med alla dessa stigningar från havsnivå upp till 200-300 m höjd gång efter annan.
Nu har jag ca 11 mil kvar men även dessa har massor av höjdmeter. Då jag inte blir hämtad vid Lindesnes innan onsdag delar jag upp sträckan på två dagar.

Hade jag kunnat cykla E39 raka spåret vore det bara 6 mil kvar men där finns ett antal tunnlar som är förbjudna. Dessutom är det tung trafik.
Börjar närma sig att summera den här turen snart!

Ingen sol men jag satsade ändå för första gången på kortbyxorna. Slängde mina fleece lappar som jag skyddat knäna extra med varje dag så här långt. Nu vore det väl satan om det skulle bli så kallt igen. 
  
 

 

Stannade vid en affär redan efter en halvmil och tog en andra frukost då den första varit mager.

Sen blev det race!

Ett riktigt platt landskap, nåja de hade ändå fått in en tunnel på 500 meter, och en lätt medvind gjorde att jag nu höll den här turens högsta tempo. På två och en halv timme hade jag cyklat 5 mil. Och då hade jag ändå vid ett par tillfällen stannat och tittat, eller blivit stoppad av flaggviftare, då det pågick ett cykellopp från Egersund till Sandenes med 10 000 deltagare. 

 

 
  

Deras bana och min väg var bitvis gemensam men i skilda riktningar så det kunde stundtals bli trångt och smått otrevligt på cykelbanan.

  

Jag valde flera gånger att gå ut och cykla på vägen i stället. Bilisterna tog större hänsyn än cykelmotionärerna.

 

 
  

Sen fick kroppen sitt uppvaknande när de sista två milen till Egersund blev mer normalnorsk terräng och tempot sjönk.

  
  
Var ändå framme vid halv två och tog in på en liten välskött camping precis vid älvens utlopp i den lilla fjorden.

  

 

 

Nu firar jag lördag med att ladda med rejäl mat och dryck för att fixa den tuffa sträckan till Flekkefjord i morgon. Den ska vara riktigt kuperad men vacker.
Jag vill nå fram dit för när jag stannade och pratade med en flaggviftande funktionär idag så visade det sig att han också cyklat NPL för ett antal år sen. Samtalet slutade med att han erbjöd mig att övernatta i hans sommarhus där. Han ritade en karta och berättade vart nyckeln låg.
Snacka om gästfrihet! Och vad skönt det är med människor som väljer att lita på sin nästa i stället för att misstro.

Når jag dit i morgon får jag fundera på hur jag ska återgälda hans gästfrihet och förtroende.
Annars fick jag nytt bränsle till min fundering om hur Norge tar hand om sina fåtaliga invandrare idag. På ett nyplöjt fält jag passerade körde en norrman långsamt sin traktor med vagn. På bägge sidor om vagnen gick det ett par mörkhyade män och grävde fram stenar ur åkern som de slängde upp på vagnen.
Jag har förstått att du som egen företagare får bidrag för att sätta nykommande invandrare i arbete. Vet inte hur mycket man får betala själv eller om kommunen står för allt.
Sköts det på ett snyggt sätt är det säkert bättre att få ut dem i sysselsättning istället för att som i Sverige kanske bli sittande i åratal på något flyktingboende.

Vaknade tidigt på min kobbe. Packade snabbt, åt frukost och drog iväg.
Samma typ av småkuperade gröna landskap som igår. Närmade mig snart Haugesund. 

  
 

 
Efter att ha snurrat en stund fick jag informationen om att båtarna slutat gå till Stavanger. Bara att cykla ut mot E39 och ta bussen alltså.
När första tunneln gick ner mot en rondell under fjorden med fyra km uppförsbacke ut ur den var jag rätt glad att sitta på en buss.

Väl över med färjan blev det ytterligare ett par långa tunnlar innan jag var framme i Stavanger.
Det var nu dagens nöje började på allvar. De stora vägarna är inte alls planerade för cykling. Du ska hålla dig till cykelbanor men det är inte skyltat när du ska byta sida i någon vägtunnel eller vilken riktning du ska hålla.
Jag försökte hålla mig längs E39 för att sen gå över till väg 510 och planen var att längre fram följa väg 509.

Planen var bra och gick att följa på min GPS till att börja med. När sen trafiken leddes om pga vägarbete och min E39 blev motorväg gick allt åt helvete.

Jag fortsatte i vad jag trodde var i rätt riktning men när den vägen försvann ner i en tunnel och jag försökte hitta en cykelbana tills vägen skulle komma upp igen blev jag totalrökt.

Förmodligen hade vägen svängt någon helt annanstans i underjorden. Själv landade jag i Stavangers sjukhuspark där jag tillslut fick ta en lång trappa för att komma ut ur den.
Kom ner på en stor väg men insåg att jag valde fel håll och vände. Min GPS hade vid det här laget tröttnat och slocknat.

Jag visste vad klockan var och var jag hade solen så jag bestämde mig för att cykla söderut så skulle jag väl förr eller senare komma ut ur cirkusen.
Efter att en cykelbana slutat i lekparken till ett dagis och en annan i ett intet och taggtrådsstaket så lyckades jag till slut hitta vägen ner mot kusten. 

 

 
Måste säga att det är mycket lättare att följa en vandringsled eller renstig i fjällen än att hitta i ett gytter av stora vägar där skyltningen bara avser bilister och riktningen inte alltid är logisk.

  
Kom till en fin sandstrand och en camping som såg något bedagad ut. Ett par tyska turister på cykel berättade att de hade sin husbil på en finare camping 5 km söderut. De skulle cykla hem dit så det var bara för mig att hänga på tyckte de.
Det var inte förrän då jag upptäckte att de hade elcyklar. Det blev några tuffa km som avslutning på dagen.

  
Nu ligger jag i solen och känner mig tillfreds. Duschad och nytvättade kläder. Maten slukad. Whiskyn påbörjad.

  
Men jag måste erkänna att jag känner mig rätt sliten i kroppen. Framförallt i ljumskar och knän. Precis som under Gröna Bandet väntar jag på den där dagen när jag ska känna mig stark.

Hoppas den ska komma nu någon dag för även om jag inte behöver cykla så långa sträckor så ska vissa avsnitt vara väldigt kuperade med massor av höjdmeter att ta nu på slutet.
Vet inte hur långt det blev idag. Glömde ladda min klocka igår så den dog halvvägs. Svårt bedöma snurrandet i Stavanger men det blev säkert 6-7 mil till slut.
Nu har helgfirande norrmän anlänt i strid ström med sina husbilar, tänt grillarna och öppnat ölen.

Har förstått att det är betydligt vanligare än i Sverige att äga en stor husbil.
När vi cyklade genom Finnmark i norr la vi märke till att i stort sett vid varje nybyggt fint hus stod det en fet husbil parkerad.

Enligt vad jag fått mig berättat så är det ett måste för de norrmän som har gott om pengar, vilket är ganska många, för att kunna åka till Sverige på storshopping med viss regelbundenhet.
Dessutom har två busslaster ungar som ska bo i ett par stora Lavvos börjat jaga runt hela campingen så det kan bli en spännande natt.

Lämnade campingen i Fitjar väldigt sent. Återkommer till det.
  
Cyklade ner mot Sagvåg och Leirvik på vackra småvägar. Lite duggregn på morgonen men inte mer än att jag struntade i regnkläder.

  
Efter 25 km kom jag åter ut till E39 som jag skulle följa några km. I korsningen låg det en McDonalds och som av en händelse hoppade min kedja precis utanför. Jag tog det som ett tecken och när jag ändå behövde tvätta av mig lite olja kunde jag likagärna ta en burgare också.

  
Vidare över ett par stora broar, vet inte hur många jag passerat, och in på en mindre väg ut mot Bomlö. 

Där såg jag på min gps att jag kunde vinna en halvmil på en genväg. Såg också att genvägen gick mellan havet och den stora bergknalle den större vägen rundade.

Förstod vad det kunde innebära men varför inte.

  
  
  
Det blev en rejäl utmaning för både benmuskler, lungor och bromsar. Men vackert var det! 

Ett typexempel på vad en bilturist aldrig kommer i närheten av.

  
  
Fortsatte ner över ett mycket kuperat Bömlo och började känna i benen att det var nog. Fanns dock ingen camping så jag tog båten över till nästa ö. Ingen camping där heller men jag ville inte fortsätta in till Haugesund.

Hittade snart en kanonfin plats en bit från vägen ner mot havet där tältet nu står på en klippa i solen.

  
  
Ja ni läste rätt! Solen har återvänt! Från sen eftermiddag och framåt har den lyst från en mestadels klar himmel och jag njuter. Tänk vad mycket lättare, skönare, roligare och allmänt mer positivt allt blir när vädret blir bättre.
Nu har jag bara 25 km kvar in till Haugesund. Där har jag två val. Antingen ta en båt direkt till Stavanger eller cykla ut mot E39 och där ta en buss. Det finns ingen väg till Stavanger som är tillåten att cykla på. Får se vilket det blir men båt lockar mer än buss om vädret är fint.
Varför var jag nu sen i morse?

Jo på den lilla campingen där jag igår fick bo i en korridor därför att det inte gick att tälta i regn och gyttja träffade jag en man i det lilla köket. Det var bara han och jag som använde det. Tror inte det fanns så många fler på campingen.

Vi började prata med varandra och det slutade med ett sånt där stort samtal som tar en riktigt på djupet. Vi samtalade i tre timmar om livet, värderingar, politik, religion ja nästan om allt. Vi blev bägge två väldigt öppna och berättade om personliga saker för varandra.

Ingen av oss frågade vad den andre hette. Vi visste bägge att vi aldrig mer skulle ses. Ändå pratade vi som om vi känt varandra hela livet.

Han kom från Finnmark. Bodde i Bodö men hade flyttat runt en del. Han var en inbiten cyklist som varje år cyklade en semestertur men det här var första gången han cyklade här nere. Han höll sig annars uppe på Nordkalotten där han cyklat runt i 15 år.

Till slut var jag så trött att jag måste bryta upp och lägga mig. Morgonen därpå försov jag mig vilket nog behövdes. När jag var klar att åka kom mannen ut till mig och vi pratade ytterligare en timme innan jag kom iväg.

   
Den här typen av möten tror jag är svåra att få när man reser på ett mer normalt vis. Det är en av de stora fördelarna med att fjällvandra eller att cykla. Du får en möjlighet att träffa nya människor i möten som faktiskt betyder något.

Cyklade från Molde i lätt duggregn ut på de små öarna västerut. Kanonfina cykelvägar i en härligt grönskande natur med fina små norska gårdar. Trots duggregnet så blev det en skön cykeltur med två korta båtresor att pausa på. En av mina bästa sträckor faktiskt, om än inte så lång.

  

 

 

      

Vid lunch var jag framme i Brattvåg, regnet hade upphört och det var fem mil till Ålesund.

  
De fem milen rullade på i omväxlande terräng med en hel del höjdskillnader men som väl var lutade tunnlarna mestadels i rätt riktning.

  
  
  
  
Rätt skönt att cykla in i landet en bit för det hade börjat blåsa en rätt envis motvind. Sista milen ända ut på den udde Ålesund ligger på blev det riktigt tungt för då kom vinden rätt emot mig. Då kändes det verkligen att 10 mil är i absolut längsta laget för mig.
Jag hade inte behövt cykla dit ut, kunde ha svängt av tidigare i den riktning jag skulle fortsätta men jag hade fått en ide.
Jag visste att norrgående Hurtigrutten stannade i Ålesund för att sen gå ända in till Geiranger i Geirangerfjorden för att sen gå tillbaka till Ålesund.

Det är den fjorden mycket av turistreklamen för Norge fotas och filmas i och dem ska enligt utsago upplevas bäst från båt.
Jag tänkte därför parkera cykeln i Ålesund för att åka båten fram och tillbaka nästa dag innan jag sen fortsatte cykla.
Det var bara två problem att lösa. Att hitta en övernattning till rimligt pris och en plats att parkera cykeln på.
Efter en lång kväll av jagande gav jag upp. Jag lyckades inte lösa något av problemen men framförallt gick det inte att uppbåda ett boende som inte gav långvarig hicka.
Samtidigt hade vinden tilltagit och det blåste nu halv storm i Ålesund. Prognosen för morgondagen sa också ”riklig nederbörd” och som en norrman sa att säger man så i Ålesund där det alltid regnar så ska man räkna med att det verkligen kommer att regna mycket.
Inte läge att cykla ut från Ålesund på kvällen utan då återstod ett annat alternativ. Att ta Hurtigrutten söderut till nästa hamn och fortsätta cykla därifrån nästa morgon. Båten skulle gå kl 1 på natten och jag kunde kanske få några timmars sömn där innan jag skulle kliva av i gryningen.
Ett antal timmar att döda i ett svinkallt blåshål utan väntsal eller andra öppna lokaler där jag samtidigt kunde ha koll på cykel och packning. Satt länge i hamnen och tittade på när den jättestora amerikanska kryssaren Disney Magic gjorde sig klar för att gå in i Geirangerfjorden.

  
Lösningen fick bli Statoil där de hade öppet till kl 24. Dramatik där med då jag klev in samtidigt som ett antal av Ålesunds sämre bemedlade länsade den hylla som var närmast dörren.
Jag berättade för den ensamma tjejen i kassan vad jag sett och hon ringde polisen som genast kom och tog två av dom. De andra två visste de vilka det var och haffade lite senare. 

Så då blev det norskt polisförhör som kronvittne och tjejen i kassan bjöd på kaffe och bullar innan jag gick till båten.
Ombord på båten och upp till sofforna i panoramasalongen för lite sömn.

När den stora M/S Midnattsol sen kom ut på öppna havet började det rulla rejält. Jag klarade inte av att ligga kvar på soffan utan fick lägga mig på golvet i stället.

Sov väl korta stunder men det gungade så kraftigt och vinden ven i båten så det var svårt att somna ordentligt.
I gryningen gick jag ner på bildäck för att ta ut cykeln trots att jag varit tveksam när jag sett vädret genom fönstren.
När porten öppnade sig och jag såg regnet som öste ner på tvären i vinden så tog jag ett snabbt beslut att förlänga båtresan.

Det hade varit vansinnigt att kliva av och försöka börja cykla i det vädret och inte ha någonstans att ta vägen.
Betalade för resan in till Bergen som var enda möjligheten nu och tillbaka till salongen. Sov en stund till men snart började det bli fullt med folk runtomkring.

Inomskärs var det nu betydligt lugnare men personalen berättade att det blåst 28 sekundmeter när vi passerade Stadt på natten. Rejäl storm alltså!

  
Regnet och blåsten fortsatte ända in till Bergen. Jag såg inte ett smack från båten så de fjordar jag ville se på min tur försvann helt. Det får jag ta igen en annan gång.
Klev av båten i fint strilande regn. Letade upp busstationen omgående och tog en buss ut ur centrala Bergen och förbi tunnlar med cykelförbud. 
Därefter återupptogs cyklandet. Både regnet och jag fortsatte. Ner till Haljem och båten över till Sandviksvåga. Hade kollat upp en camping några km in på en mindre väg. När jag kom fram dit hade det fina regnet under 3 mils cykling trängt in lite varstans.
Tältplatsen på den lilla campingen låg nästan under vatten och de rum som fanns var upptagna. Lyckades få hyra in mig i en korridor där ingen behöver gå i natt. Blir perfekt!
Det är bara att konstatera att det Norge På Langs som jag tänkt mig försvann redan på ett tidigt stadium. Dels på grund av trubbel med bakhjulet men framförallt genom den smärtsamma insikten att jag haft en alldeles för optimistisk planering av hur långt jag skulle cykla per dag.

Att sen vädret bidragit till ett par längre båtresor har varit lättare att acceptera när det ursprungliga målet försvann.
Nu hoppas jag prognosen om uppehåll i morgon efter tre dagar med massor av regn håller.
Jag ska träffa min norske vän Marius vid Lindesnes fyr nästa onsdag och de här sista ca 40 milen skulle jag vilja cykla utan regnkläder om det är möjligt.

 Tidig morgon på Atlantic Camping i Kristiansund. Jag tar inga sovmorgnar på ett punkterat liggunderlag. Bara fyllt det två gånger i natt.

  
In till centrum alldeles för tidigt. I väntan på att sportsbutilen skulle öppna tog jag en rundtur med sundsbåten. Den båt som hela tiden går mellan de fyra öar stan är byggd på. Turen tar bara 20 min så jag var snart tillbaka på bryggan.

  
  
  
  
  
Handlade och åt ännu en frukost då den första varit rätt torftig. När sen butiken öppnade blev jag besviken. De hade inga reparationskit till Thermarest. Hon ringde butiken i Molde och de hade. Nå då fick det väl bli en hård natt till.
Till bussen som tog mig genom den cykelförbjudna Atlanthavstunneln. Lika skönt det för den var nästan lika lång och brant som Nordkapptunneln som vi cyklade igenom i början och det var ingen angenäm upplevelse.
På andra sidan var det dags att börja trampa. 2,5 mil till Karvåg där Atlanthavsveien började och jag ville komma dit när det fina vädret fanns kvar.

Jodå vädret bestod. Över inlandets fjäll hängde tunga moln men ute i havsbandet var det stackmoln och ganska mycket sol.
  
Hade bestämt mig för att ta god tid på mig över de elva broarna. Den vägsträcka som blivit korad till världens vackraste.

  
  
 Sträckan är inte så lång så jag var snart på mitten där en turistanläggning naturligtvis finns.

Stannade och gick ett varv på den långa rundslingan av gallerdurk man byggt för att skydda naturen.

  
  
Det sägs att den här vackra vägen ska vara bästa stället att bota hjärtesorg på men det får andra avgöra. Däremot höll det på att gå åt motsatt håll för mig. Efter att ha blivit ombedd att fota ett gäng norska damer i tur och ordning blev jag hembjuden på fika till en av dom. När de andra bara skrattade åt henne backade hon tyvärr ur.

  
  
  
Cyklade vidare över högsta bron som var en rejäl pulshöjare efter våfflan på fiket strax innan.

Atalantehavsveien var snart avklarad och i fint väder också. Visst var den vacker men jag måste säga att jag cyklat på vackrare ställen de senaste veckorna.
  
Fortsatte ytterligare en mil längs kusten, nu i lite halvstark motvind. Naturen och även trädgårdarna är mycket mer grönskande och blommande här mot tidigare.

 

 
  
  
  
Såg en skylt på en väg in mot landet som det stod Molde 47 på. Då for fan i mig och jag svängde ditåt. Jag visste att sportaffären som hade mitt reparationskit hade öppet till kl 20. Det borde jag kunna klara med marginal.
På trapporna och slut med fotopauser igen. Mot slutet gick det ganska tungt så jag var glad att den 3km långa tunneln genom berget en bit innan Molde faktiskt lutade åt rätt håll till största delen.
Rejält trött och sliten i knäna efter drygt 8 mil sprang jag in i butiken och köpte min lagningssats. Käkade sen på McDonalds som belöning för hårt slit innan jag cyklade tillbaka till en camping jag nyss passerat.
Där sitter jag nu och skriver. Tältet är rest och torrt. Solen skiner på väg ner. Om campingen i Kristiansund var en av de absolut sunkigaste jag bott på så är den här en av de finaste. Nybyggda servicehus och allt är så välskött.

  
  
I morgon är tanken att jag ska ta mig via ett par öar och flera färjor mot Ålesund. Får se hur långt jag kommer. Tänker inte kolla turlistor i förväg för att slippa bli stressad. Funkar det så funkar det, annars får jag snällt vänta.
Prognosen säger mulet men bara ytterst lite regn. Däremot får jag räkna med lite motvind.

Varför skulle något bara annorlunda här?
Regnet strömmar ner för båtens fönster och det är helt grått runtom.

Både SMHI och YR spår rikligt med nederbörd och låga temperaturer för hela kommande veckan utom måndag.
Ett par norska tjejer som jag följer på deras Norge På Langs har fått göra uppehåll. De skickade hem skidor och pulkor för ett par veckor sen och har delvis använt snöskor sen dess. Nu kan de inte ge sig in i de södra delarna för att det är för mycket snö kvar. När snön smälter blir vattenflödena så höga att vad inte är att tänka på. Jotunheimen är inte att rekommendera för vandring innan midsommar åtminstone.
Några som skulle börja gå Gröna Bandet i Grövelsjön för några dagar sen fick vända på grund av snömängderna och skjuta upp sin start med tre veckor så det är inte bara i Norge det är besvärligt.
Även om jag visste att jag påbörjade turen för tidigt på året så har jag enligt norrmännen varit ”uheldig” för så här dåligt ska det inte vara.
Nåväl, nu är det bara att satsa på den sista delen. Jag har mer tid och kan ta det lugnt med kortare etapper. Jag lär få ta kostnaden av att skaffa boende inomhus så jag kan torka kläder och mig själv.

Sen har det trots allt ibland visat sig att prognosen inte håller. Det kan bli bättre än väntat.
Jag ser fram emot att passera ”Västerhavsveien” och sen ge mig in det gudomligt vackra ”Sogn och Fjordane”.

Får jag önska mig något så är det möjlighet till utsikt och fotografering.
Har suttit på båten och funderat en del. Jag måste lida brist på några delar av människans flockbeteende.
Jag ser folket ombord röra sig i grupp enligt samma mönster hela tiden. De går till matsalen i grupp, sen förflyttar de sig till loungen för en kopp kaffe, därefter går de ut en sväng på däck och så avslutas varvet med att de sätter sig i stolarna i panoramabaren med ett glas. 

Inför nästa måltid börjar allt om igen.
Jag har gärna sällskap på resan men detta gruppbeteende ger mig ingen positiv känsla. Hur vacker natur båten än passerar kliar det i mig att få styra min resa själv.
Det kanske är en av orsakerna till att jag är ute på den tur jag nu är.

Efter en natt där taxichaufförer dök in på sitt kontor med någon timmes mellanrum och där mitt liggunderlag fick resans första punktering blev det inte så mycket sömn.

När det äntligen var dags att packa ihop sken solen från en klarblå himmel och det var riktigt skönt ute. Hade jag tagit fel beslut?

   

Ombord på båten så fick jag hytt med fönster vilket jag inte betalat för så det började bra. Direkt upp för att fota när solen äntligen visade sig.

  
  
  
  
Efter en stund kom skyarna och tyngre moln la sig över land. Det har dock i stort sett inte regnat på båten under dagen. Däremot i flera av hamnarna vi lagt till i har det regnat.
Jag har friskt beblandat mig med boskapshjorden av framförallt franska och tyska turister.

När högtalaren ropat ut diverse sevärdheter har hjorden rört sig från babord till styrbord och sen tillbaka. Ett tag funderade jag på om det gick att få båten att rulla genom att öka tempot på pensionärernas förflyttning.

  
  
Det har verkligen varit: Titta till höger nu! Lyft kameran nu! Knäpp bilden nu! Gå nu över till andra sidan och gör om samma sak!

  
Helt plötsligt rensades akterdäck där jag stod på solstolar och annat krafs. Efter en stund förstod jag att det skulle hållas en ceremoni.

När vi passerade polcirkeln skulle alla ta en sked tran, alltså fiskleverolja, för att fira. Skeden fick man behålla som souvernir och ville man betala 90 kr så fick man ett litet glas skumpa att skölja ner oljan med. Snällt köade vi från ena hållet för att få en sked och sen för att kapten på båten skulle fylla den med tran.

  
Där någonstans fick jag nog och började gå åt motsatt håll för att slippa trängas om kameraplatsen.

  
En lugn och skön dag på båten med massor av vacker natur. Någon gång ska jag se till att på något vis ta igen det jag missar nu. Men då mitt i sommaren.

Helgelandskusten visade upp mjuka gröna öar ute till havs och inte fullt så dramatiska fjäll inåt landet. Ja förutom i början då när de stora glaciärerna med sina höga fjällområden dominerade inåt land.

  
  
  
Det har blivit både hamnbesök där jag haft någon timme att gå iland på och en bastu nu framåt kvällen.

I en av hamnarna väntade en trumslagarorkester på oss. Då skyndade sig reseledaren att snabbt dela ut norska flaggor som alla skulle vifta med. De flesta lydde snällt!

  
Nu har dock regnet börjat om och det finns inte mycket att se på. Vi ligger still i Trondheim några timmar i morgon bitti innan vi går till Kristiansund där jag går av båten på eftermiddagen. 

  
De ”Sju systrarna”!

  
Väderprognosen för morgondagen visar regn och kraftig vind för i stort sett hela Norge, 

På måndag ska det vara bättre och då börjar cyklingen på allvar igen!