Hade en riktigt härlig kväll på campingen. Träffade ett par cyklister från Australien som skulle cykla den norra delen av cykelleden runt Nordsjön. Två veckor upp till Bergen och sen flyga över till Skottland och cykla två veckor söderut.
  

  
Det visade sig att han var pensionerad läkare men att hon jobbade med Adventure Therapi för psykiskt sjuka. Helt klart ganska likt det jag tidigare gjorde som Socioterapeut med kanotpaddling och fjällvandring men som vi idag är förbjudna att göra på samma vis. Vilket makalöst sammanträffande!

Hon pratade om evidensbaserad forskning som jag kunde få ta del av och var intresserad av hur vi jobbade i Sverige. Jag fick även adresser till norrmän som jobbade med liknande inriktning. 
Förra världskongressen hade hållits hos henne på Tasmanien och nästa skulle gå av stapeln i Sydney vilken jag fick en stående inbjudan till. Ska ta det med min chef! 😉
Alltså ännu ett fantastiskt spännande möte!
  
Fram på förmiddagen startade jag min avslutande ”promenad i parken” som jag dumt nog trodde det var.

Visste att det skulle vara en rejäl uppförsbacke men men…. Serpentinsvängarna uppåt tog aldrig slut.

  
Det var tre mil ner till fyren och på den sträckan var det över 700 höjdmeter. För de som har lite koll på den typen av fakta är det lätt att förstå att det kostade mycket svett och en hel del gå och dra cykel uppför.

  
  
Måste erkänna att när jag för första gången såg fyren på långt håll kom känslorna. Inte bara fartvinden som fuktade ögonen.

  

  
Rullade förbi parkeringsplatsen och fortsatte i backen ner mot fyren. Tittade intensivt på omgivningen när någon ropade till mig. Tvärnitade så mycket jag kunde och fick stopp på cykeln precis framför en bom jag inte sett i motsolen och med mitt fokus på annat håll.

Första gången jag lämnat bromsspår i asfalten efter mig. Hade varit snyggt att gå i mål med en krasch och framåtvolt över vägbom.
Skulle just betala inträde till fyren när jag berättade var jag kom ifrån. Då blev det plötsligt gratis plus att jag blev bjuden på en kopp kaffe 😀

Som parentes kan jag informera om att det som i Norge kallas kaffe oftast bara är brunfärgat vatten. Har nästan helt avstått från kaffe den här turen.

Upp till fyren för fotografering och se på utsikten. Träffade en man som jobbade på anläggningen men som också var engagerad i ”Norge På Langs” som bad mig gå in på fyrens Facebook-sida och göra ett inlägg.

   
     

 

 
Efter ett par timmar vid fyren cyklade jag mot en camping. Hade kunnat fortsätta in mot landet men kände att det fick räcka nu. Var rätt rejält sliten i knän och ljumskar. Har gått rätt tufft sista tiden.
Skickade ett sms till min vän Marius och precis när jag skulle checka in på campingen fick jag svar att han skulle hämta mig samma kväll.

Så sköööönt!
Frågade campingvärden om det var OK att tillbringa min väntan där och fick ett mycket tveksamt svar. Han gav en stark påminnelse om stugvärden i Pårtestugan på Kungsleden som Isabelle och jag, men även flera andra, haft bistra erfarenheter av.
Nåväl, på nåder fick jag sitta där vid ett bord. La mig faktiskt och solade. Med tiden blev vinden hårdare och iskall igen. Till slut låg jag fullt påklädd och frös under tiden som campingvärden dirigerade husbilar iklädd skoteroverall den 16:e juni.

Efter försening kom Marius sent om sider. Vi lastade in i bilen och efter fem minuters samtal kändes det som om vi haft kontakt hela tiden och inte att det var 25 år sen vi sågs. Det är så märkligt hur det är med vissa människor som man ”klickat” med tidigare i livet.
Till en sommarstuga, jag hade kallat det en villa med egen brygga, båt och havsutsikt, där Marius och en grupp från hans företag skulle jobba intensivt med att skapa en Webb-butik och jag skulle få vila och roa mig själv ett par dagar.
 

   
Gårdagen gick verkligen i vilans tecken. Kände mig otroligt trött och sliten i kroppen. En naturlig reaktion efter att ha varit så målinriktad på att nå fyren sista tiden.
Nu känns det bara gott att vara framme. Kroppen kommer att få ett lyft om några dagar skulle jag tro.
Tittade igenom alla mina bilder jag tagit igår och insåg vilken fantastisk tur det hör har varit. En resa från ett kargt, nästan aggressivt vinterfjäll landskap till en lummig midsommargrönska med solblänkande havsvikar mellan bergknallar.
Vädret har varit ett kapitel för sig och satt flera käppar i mina cykelhjul. Sa igår kväll att jag inte frusit så här mycket sen jag gjorde lumpen på K4 i Arvidsjaur och det ligger mycket sanning i det.

Nu har stormarna och kylan förpassats till minnet men de kommer att finnas där som en ytterligare påminnelse om vilken karg och utsatt natur jag cyklat genom.
Det bad jag tänkt mig som avslutning vid fyren togs igår kväll nere vid stugans brygga. Vi skyllde på att vattnet var fullt av brännmaneter varför det bara blev ett snabbt dopp mellan bryggan och båten där vi rensat bort de flesta.

  
Det var faktiskt inte så kallt som jag fruktat!