Med slitna ben mot målet!

Började cykla kvart i sju i morse. Rekordtidigt för den här turen.
Cykla var kanske att ta i. Rejält sliten sen igår med ömmande ljumskar och knän.

  
Cyklade in till centrala Flekkefjord och satte mig att fundera en stund.

  
Jag fick ett tips igår kväll som jag inte visste om jag vågade chansa på. Men som det är sagt: den som inte vågar vinner inget. Jag satte fart, nåja, ut ur Flekkefjord. Upp för backarna och rundade de tre första tunnlarna och sen chansade jag.

Tog inte den långa omvägen på tre mil med massor av höjdmeter utan tog mig till en busshållplats innan en bro och den långa tunneln.

Dit skulle det komma en liten buss som jag kanske kunde få med cykeln i till andra sidan tunneln.

Jag var rätt nervös där för alternativet var att cykla tillbaka en bra bit för att sen påbörja omvägen.

Så kommer det en pigg och glad busschaufför som utan att tveka, efter att jag mycket inställsamt förklarat min önskan, själv får för sig att lyfta in cykeln där bak med packning och allt.
Jag hejdade honom och tog av packningen men sen var det klart.

Åkte med honom till hans första stopp på andra sidan och sen var det bara att cykla. Han blev dagens hjälte för mig och för mina ben.

  
Hela förmiddagen höll jag på att frysa ihjäl i den svinkalla vinden. Fick stanna och klä på mig både långa cykelbyxor, tröja och varma handskar.

Framme i Farsund där jag egentligen tänkt stanna blåste det än värre och totalt iskall nordvästan.
  
Efter ett par korvar på Statoil, som har blivit min nödlösning i kyla, beslöt jag mig för att fortsätta mot Lyngdal. Bara några kilometer in i landet blev det så varmt att jag fick stanna och klä av mig igen

Människan är en bräcklig varelse när det gäller väderbetingelser.

  
Fram till en kanonfin camping där jag faktiskt la mig och solade en stund i hettan. Första gången det gått på hela tiden.
Nu har jag bara två mil kvar innan äventyret är över för den här gången. Tänker cykla ner till fyren i morgon bitti och sen leta upp en ny camping längs den östra vägen därifrån.

Får vänta på hämtning där då de åter spår rikligt med regn på onsdag.
Från Bodö och ner har min utrustning Både fungerat och förblivit hel. Hade tänkt skriva att cykeln har fungerat perfekt förutom de ekrar som gick av i början. Det har den också men så upptäckte jag nyss att ytterligare en eker har gått av idag. Det är något som inte är som det ska med det här bakhjulet men i övrigt har cykeln gått perfekt.

Hade behövt en lättare växel i de tuffa backarna men det är min brist på erfarenhet och inte cykelns fel.

Inte en punktering!!!!! Visste inte om jag skulle våga skriva det innan jag var framme.

 

Hur många gånger har jag inte känt mig totalblåst av den här skylten? De bara driver med mig!

 
Hur känns det nu då inför morgondagens förväntade målgång?

Ja inte i närheten av de starka känslor vi hade sista dagen på Gröna Bandet.

Det här har varit en helt annan grej där jag vistats i civilisationen hela tiden men ändå varit utsatt för väder och vind med de grundläggande mänskliga behoven som högsta prioritet. Var ska jag sova? Vad ska jag äta? Hur ska jag undvika att frysa?
Hade jag klarat att cykla hela vägen utan hjälp av båtar och bussar hade det säkert kännas annorlunda. Nu går den här turen inte att genomföra utan vissa båt eller bussresor men det har blivit flera och längre än nödvändigt för att jag skulle klara det.
Jag har lärt mig massor om cykling men också om mig själv och min motivationsnivå.

Varför ger jag mig ut på så krävande saker som jag egentligen inte är tränad för? Varför har jag inte nog motivation för att träna upp mig innan det bär av?
Å andra sidan är det kanske tur att jag är aningen blåögd över vad som kommer att krävas och hur otillräckligt förberedd jag är. Annars är risken stor att jag aldrig ens spänt bågen! Förmodligen jade det då stannat vid högtflygande planer och mycket snack utan verkstad.
Så utan den naiva inställningen att jag säkert ska fixa det på ett eller annat vis hade jag gått miste om en månads annorlunda upplevelser och massor av helt otroliga naturscenerier.

Jag hade blivit sittande i min TV-fåtölj utan att träffa alla spännande människor jag mött och de fysiska utmaningar jag tvingats utstå.
Jag hade inte sett så mycket av vårt fantastiska grannland och funderat över de likheter och skillnader jag lagt märke till.

Hur Norge har en i högsta grad levande glesbygd/landsbygd där Sverige i sin centraliseringshets snart tagit död på halva landet.
Finns anledning att återkomma till dessa funderingar. Nu ska jag först och främst ta mig i mål i morgon och det kommer att kännas gott. På onsdag blir jag hämtad och efter att ha hälsat på Marius mor i Arendal, som jag inte träffat på 25-30 år följer jag med honom till Oslo där mina döttrar sen hämtar mig på sin road-trip.

6 thoughts on “Med slitna ben mot målet!

  1. Nu undrar jag hur ryggen mår? Och magen? och Hur sömnen varit där i tältet? och vad du tycker är roligast; vandring el cykling?

    Gilla

  2. Grattis nu är du snart i mål! Här är två som har lite kluvna känslor.. skönt att slippa frysa och vara blöt men allt det vackra vi fick uppleva och känslan i kroppen att få ta ut sig och vara ute hela dagarna den är härlig. Vi har inte blivit avskräckta för cykling -ikväll har vi cyklat 3.5 mil (ca1 timme och 20 min) i blåst och ingen jättevärme men det är lite skillnad att cykla utan kupering och packning. Karin och Bane

    Liked by 1 person

    • Ja det ska bli rätt skönt att komma fram i morgon. Det har gått bra på slutet men det känns i kroppen. Du skulle ha varit med igår. Då hade dina bromsar kremerats är jag rädd 😀😎

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s