Väg 44 mellan Egersund och Flekkefjord kan bara beskrivas med orden himmel eller helvete.
Sagolikt vacker men fruktansvärt jobbig. Jag ångrar inte att jag cyklat den vägen men nästa gång ska jag vara lika motorburen som alla de som vinkat så glatt uppmuntrande åt mig idag.

Stundtals ville jag göra andra rörelser än att snällt vinka tillbaka.

  
Första tre milen var helt ok. Visserligen några backar som jag klev av och gick uppför men inte alltför allvarliga. Vis av erfarenheten så är det bättre att kliva av och gå i tid än att dra på sig mjölksyra så att benen blir som klubbor.

  
  

Det var efter den lilla byn Haugen det började. En km rakt upp i ett vägarbete. Ok bara att traska. Bara det att när jag kom förbi raksträckan fortsatte det en och en halv km till i serpentinsvängar.

  
  
Direkt jag var uppe på toppen började serpentinerna nerför. Stannade på en rastplats med makalös utsikt över den lilla smala Jössefjorden.

   
 

   
 

Efter rast vila bromsade jag mig nerför och redan efter 500 meter längs fjorden var det dags att vända uppåt igen. Än värre den här gången. Trodde inte man kunde komma så högt upp i de här delarna av Norge. Jag gick med cykeln i 3,5 kilometers uppförsbacke som var för brant för att trampa.
 

  
 
Det fortsatte likadant ett par gånger till men inte med lika spektakulär utsikt eller riktigt lika långa backar.

Många serpentinsvängar blev det. Bromsarna fick göra skäl för sitt namn.

 

 
I och med en ganska hård byig vind var jag tvungen att vara extra försiktig när farterna blev höga. Vid ett par tillfällen tog vinden från sidan tag i mig rejält.

  
När jag mot slutet hade rullat ett par km nerför och trodde jag skulle rulla hela vägen in i Flekkefjord kom så en backe att gå i till.

Som om inte det räckte låg det hus jag fick erbjudande om att låna tre km uppåt åt fel håll. Alltså mot Stavanger och inte dit jag ska i morgon.

  
Nåväl det var ett fint och välskött gammalt hus mannen igår erbjöd mig att sova över i. Verkligen högsta formen av gästfrihet!

Jag hoppas jag får möjlighet att bjuda tillbaka en dag.

 

 
Då vinden har blåst isande kall från nordväst hela dagen stannade jag aldrig och åt utan det blev bara korta pauser. De 7,5 milen var klara runt 14.30.

Jag är trots allt lite starkare nu. Det här var nog den tuffaste etappen hittills med alla dessa stigningar från havsnivå upp till 200-300 m höjd gång efter annan.
Nu har jag ca 11 mil kvar men även dessa har massor av höjdmeter. Då jag inte blir hämtad vid Lindesnes innan onsdag delar jag upp sträckan på två dagar.

Hade jag kunnat cykla E39 raka spåret vore det bara 6 mil kvar men där finns ett antal tunnlar som är förbjudna. Dessutom är det tung trafik.
Börjar närma sig att summera den här turen snart!