Den ursprungliga planen att vandra hela Nordkalottleden sommaren 2020 blev, av kända skäl, tvungen att omplaneras. Det slutade med en kortare tur på drygt 13 mil i Lappland mellan Katterjåkk och Ritsem.

Målsättningen blev att, framförallt, testa att för första gången gå i trailrunners för att se om det skulle passa mig. I vandrarvärlden har det blivit en allt starkare trend som de som testat mestadels lovsjunger. Under det senaste året har jag köpt på mig och provat ett antal olika varianter utan att egentligen hitta någon modell jag jublat helt över. Kan dock konstatera att jag har skor stående så jag klarar mig ett antal år framåt och valde till slut den sko jag trodde mest på.

På vägen upp fick jag höra på radion att Norge öppnat gränsen för oss sörmlänningar. Då kunde jag gå min tänkta väg utan att riskera att bryta några regler. Ska jag vara ärlig hade jag nog valt att följa min plan oavsett det beslutet. Som Plura sjunger: ”Ännu finns den sorten som inte gör allt rätt”. Att gå ett par kilometer över gränsen i ett område där social distansering löser sig av sig själv och där det minsta problemet är att hålla två meter till sin nästa.

Från Katterjåkk går leden direkt upp till Katterjaur. Där passerar leden Svenska Fjällklubbens stuga och fortsätter över grönskande ängar runt sjön. För den som inte vill gå så långt utan hålla sig till ett boende nere vid vägen är det ett kanonfint mål för dagsutflykter. Finns flera att välja på i området och det blir genast högalpin miljö.

Vidare klättrar leden allt högre längs gränsen. Minnet av att det gick uppåt de första två milen hade jag tappat sen Bella och jag gick den här sträckan för fem år sen. Bitvis blir det aningen stenigt men det är en väldigt vacker led att vandra.

Efter 18 km i stekande sol, säkert en bit över 25 grader, fick det vara nog med höjdmeter för den dagen. Hittade en fin plats för tältet där det fläktade tillräckligt för att det nästan skulle vara myggfritt och en isande kall badbalja strax intill.

Vaknade till ännu en dag med klarblå himmel. Tog mig snabbt över högsta punkten och ner mot det djupa vadet. Förra gången hade vi det tufft att säkra Milton i strömmen när vi tog oss över. Nu stövlade jag bara rätt ut och rundade den kraftigaste strömmen på lite djupare vatten. Halva låren försvann under ytan men djupare än så blev det inte.

Stannade på höjden några km före Unna Allakas och åt lunch. Fläktade lite där så jag passade på. Vid stugorna var det tomt. Stugvärden tog dagen till att göra en topptur i solen. Längs leden hit hade jag ändå stött på sammanlagt ett tiotal andra vandrare.

Gick direkt vidare mot gränsen. Ingen gränskontroll synlig! Fortsatte fram till Cunojavri. Stranden jag nådde kan en sån dag tveklöst konkurrera med vilken medelhavsplaya som helst. Jag närmade mig två mil och det var ännu varmare än dagen innan. Tvekade inte en sekund utan kastade av mig kläderna och sprang ut i det långgrunda vattnet. Så skööönt!

Efter lufttorkning i solen gick jag fram till DNT:s hytta på andra sidan sjön. Där satt det fem norska kvinnor från Narvik. De frågade direkt om jag tänkt bo på hyttan samtidigt som de informerade om att den var fullbelagd. Den svenska parian lyste igenom rätt ordentligt. De pratade om ovädret som var på ingång, vilket jag också sett i prognosen tidigare. Kl 20 skulle det vara över oss. De tyckte jag kunde fortsätta de 15 km till nästa hytta som säkert inte var full. Med 21 km i benen och vetskap om 350 höjdmeter på slutet av den sträckan blev svaret att jag nog hellre litade till mitt tält.

Efter några km skulle jag passera en bro över en jokk. Vet inte om de höll på att renovera den eller om den bara var allvarligt skadad av vårfloden. Platsar tveklöst på Bellas och min lista över mindre trevliga norska hängbroar vi passerat. Slår sig definitivt in på topp tre! Lösa plankstumpar att balansera på och vajrar som omväxlande gick att hålla sig i och sen plötsligt bara hängde lösa. Över kom jag!

Såg molnen bli alltmer hotfulla och nästan halvvägs till nästa hytta kom första blixten. Skyndade mig fram till stigskiljet vid nästa bro där jag hoppades hitta lä för sydvästlig vind. Gick väl sådär kan jag tycka men efter 29 km kändes det som att det var nog.

Ingenting hände och jag började fundera på om det skulle bli något men vid 22 på kvällen var det över mig. Spänd på hur mitt Hilleberg Anjan skulle klara vinden men just då glad att jag valde det framför mitt ett drygt kg lättare alternativ, Bonfus Duos i DCF, innan avfärd. Kraftig vind och ösregn. När jag ett par dagar senare pratade med stugvärden i Hukejaure trodde han det blåst upp mot 30 sekundmeter. Han hade ägnat kvällen åt att se om deras skithus skulle blåsa bort. Efter några timmar lugnade sig vinden så pass att det gick att sova men regnet fortsatte.

Dagen därpå var det inte en stig utan en bäckfåra jag skulle vandra i. Hade i tältet tänkt försöka hålla mig hyfsat torr för att skydda fötterna lite. Gav upp den tanken efter 50 meter. Vatten precis överallt. Gick de 8 km med 350 höjdmeter upp till Caihnavaggehytta där jag tog en tidig lunch.

Sen tog den här turens tuffaste passage vid. Ytterligare drygt 200 höjdmeter upp i ett pass från norra sidan. Räknade med stenig terräng när jag kollade kartan hemmavid men inte att det skulle vara så lång sträcka med stigning i blockstensfält. Och nu duggregnade det naturligtvis och blåste en del också. Gjorde inte det redan hala, riskabla balanserandet lättare direkt. Det gick inte fort men till slut var jag över till passets södra sida, Betydligt kortare stenfält där men det räckte gott som det var. Så fort jag kom ner några hundra höjdmeter blev både terräng och väder bättre.

Avslutade dagens 20 km med att gå över varierad småskuren mark med små höjder med grönskande ängar däremellan ner till Gautelishytta. Kände att fötterna tagit en hel del stryk, först i den ständiga blötan och sen i stenhoppandet, så jag gick in i den lilla stugan för att torka skor och strumpor om det inte kom några som bokat. Som jag trodde dök det inte upp en människa så jag gjorde eld i kaminen och såg till att få torrt på fötterna till dagen därpå.

Min upplevelse av att gå i trailrunners är tudelad. Jag köper att det inte blir lika tungt som med kängor och att man därigenom orkar gå längre. Det är skönt att inte bry sig om vattendjup utan bara knalla rätt över jokkar och vad. Jag frös inte heller någon gång nu när det var så varmt. Men, i gyttjiga partier där jag med kängor bara klafsar på letar jag med skor på fötterna efter tuvor att hoppa på. Vill inte riskera trampa av mig skon i gyttjan. För min kroppsvikt plus ryggsäck kändes också mitt skoval rätt instabilt och lite ”svampigt” i balanserandet över stenpartier. Framförallt visade det sig att den ständiga blötan nötte sönder skinnet och gav blåsor, framförallt fram mellan tårna och på utsidan av framfoten. Det hjälpte inte med fotsalva och torra strumpor nattetid.

När jag gick från Gautelishytta hade jag återigen bestämt mig för att försöka hålla fötterna hyfsat torra. Den här gången gick det bättre. Solen och värmen kom tillbaka alltmer under dagen. Jag vandrade i en bedövande vacker miljö över gräsängar och utan djupare vatten att passera. Självklart blev jag fuktig av gräset men ändå inte genomblöt som tidigare.

Första halvan av leden ner till Hukejaure, ca 18 km, är en sån jag gladeligen skulle göra om. Var och varannan km passerade jag en sån där plats med grönskande gräsäng för tältet, sjö med badstrand och ett rinnande vatten strax intill. Drömlägerplats alltså!

Mitt problem den här gången var väl att jag saknar tålamodet att stanna upp någon längre tid när jag går själv. Erkänner att jag, med min egenodlade bild av ”eremit”, saknade sällskap. Har antingen vandrat med Bella, Bella och Milton, eller bara haft Milton med mig de senaste tio åren. Saknaden av honom gjorde sig starkt påmind.

Jag gick som sagt fram till Hukejaurstugan trots att den ligger lite vid sidan av leden. Stugvärden blev glad för en stunds sällskap i en stuga som ligger lite bortom de stora allfarvägarna. Lunchade på stugtrappen i trevligt samspråk innan jag fortsatte mot Sitasjaure. Hade redan bestämt mig för att fresta på lite den här dagen och att ge mig chansen till eftermiddagsbussen från Ritsem dagen därpå.

De två milen mot Sitasjaure har Bella och jag vandrat på vår NPL så jag visste att det var en relativt lättgången transportsträcka. Ramlade på i god fart över stora öppna ytor i stekande sol. Undrar hur många liter jag svettats på den här turen? Passerade samevistet vid Sitasjaure och den sista milen fick jag följa, de ofta sönderkörda, fyrhjulingsspåren fram till dammen och STF:s stuga. Pratade en stund med stugvärden men det gick knappt att stå still där på grund av myggen. bestämde mig för att fortsätta en bit till för att inte ha alltför lång sträcka längs grusvägen ner till Ritsem på förmidagen innan bussen skulle gå.

Var rätt sliten och kände av fötterna så efter bara ett par km passerade jag en höjd som såg tältvänlig ut strax bredvid den bommade grusvägen. Det fläktade lite så jag hoppade upp dit och slog kvickt upp tältet. Vinden dog ut helt och att laga mat var inte att tänka på i myggsvärmen. Åt upp en av de frukostar jag hade över och kröp sen snabbt in i tältet. Såg att dagens 42 km inte gjort mina slitna fötter gott men det fanns inget direkt jag kunde göra åt det. Rena strumpor på så jag slapp se dom och ner i säcken.

Tidig morgon och fortfarande vindstilla. Packade ryggsäcken inne i tältet. Behöll de torra, rena strumporna på. Ut och rev snabbt tältet och iväg. Gick 8 km längs vägen innan jag kom till en höjd där de fläktade så att jag kunde stanna för frukost.

Med dagens två mil var jag framme i Ritsem. Träffade STF:s trevlige platschef där och vi pratade vandring en god stund innan jag tog en lång skön dusch och de rena kläder jag fortfarande hade åkte på.

Efter en bussresa ner till Gällivare som egentligen är värd en egen berättelse, med purfärska inhyrda och pandemiarbetslösa skånska busschaufförer då de ordinarie gått ner i gruvan till dubbel lön, tog jag min egen bil för hemfärd. Där tog jag viss hämnd på myggen!

Sammanfattningsvis en mycket trevlig tur rent vandringsmässigt. Väldigt varmt och fint väder. Kanske för fint med tanke på myggen bitvis. Lite ensamt utan sällskap vilket gav onödigt långa dagsetapper. Och framförallt, om jag inte hittar ett par stabilare trailrunners som sitter som en smäck på foten, så åker nog mina tunga Meindl-kängor på igen till nästa tur så jag slipper blöta fötter fulla med blåsor och nötskador.

Den sista meningen är som att svära i kyrkan på en del av mina sociala vandringsforum men var och en får faktiskt bli salig på sitt!