Efter längre tystnad än det var tänkt är det dags att krypa ur vinteridet.

Planerna för kommande sommar börjar ta form. Tanken är att vi fortsätter vår vandring från Umbukta Fjellstue, där vi avslutade förra sommaren, och vidare ner så långt vi hinner under den ledighet vi kan få. Semesterdagar i tillräcklig utsträckning finns sparade för att gå hela vägen till Lindesnes men ny chef och nytt uppdrag för min del kanske inte lämnar utrymme för den 70 dagars frånvaro från jobbet som krävs. Det kan nog bli så att vi delar turen på tre somrar. Vi SKA gå hela Norge På Langs oavsett!

Redan efter den tidiga hemkomsten förra sommaren utlovades alla prylnördar en utvärdering av delar av den utrustning vi använt. Den kommer, något ostrukturerat, nu!

Tältet, Nallo 3GT, som vi fick låna av Hilleberg för att testa olika golvmaterial funkade som vanligt kanonbra. Har själv ägt och använt ett likadant i mer än 15 år och det är en trygg och pålitlig bostad. Vid övernattning i molnhöjd och låg temperatur med regnfylld dimma blir det naturligtvis fuktigt i tältet men det blir det i alla tält i de förhållandena. När vi gick genom Troms, sydväst om Treriksröset, drabbades vi en natt av rejäl storm. Vi hade slagit upp tältet öppet på en platå för att om möjligt få lite vindfläkt som höll myggen borta. Vi anade inte den annalkande stormen som naturligtvis fått oss att välja annan tältplats.

Visst höll tältet oss vakna med rejält fladder i tältduken och oväsen men det höll utan problem, samtidigt som vi senare fick rapporter om att andra tält blåst sönder samma natt.

Våra ryggsäckar, Berghaus Wilderness 65+15 och 60+10 L, funkade kanon. Vi testade dem sommaren innan på en veckotur och nu fick de verkligen bekänna färg. En fästpunkt till mitt höftbälte började släppa i sömmen och det syntes tydligt att den var slarvigt sydd, med för dålig sömsmån. Med nål och tråd löstes det problemet och nu lär den hålla även för årets fortsättning.

Både jag och Isabelle trivs med säckarnas lösningar och de sitter bra på ryggen.

Sovsäckar och liggunderlag fungerade som vanligt förträffligt och utan förtretliga punkteringar med störd nattsömn som följd.

Våra skalkläder fick göra rätt för sig. Vis av tidigare erfarenheter hade vi valt att gå upp något i vikt på dessa plagg för att testa Gore-Tex PRO-materialet. Det höll vad det lovade! Några hundra gram tyngre än de varianter vi tidigare haft men garanterat motståndskraftiga mot väta utifrån och rejält hållbara. Mitt ställ, Haglöfs Grym,blev en riktig favorit. Byxorna funkade väldigt bra att gå i utan vanliga byxor eller långisar under och jag vandrade nog längre sträcka i de byxorna, med mer eller mindre öppen vädring i sidan, än i mina egentliga vandringsbyxor eftersom vi hade väldigt gott om nederbörd.

När Isabelle, som tyvärr inte hittade passande byxor i samma material utan hade ett par vanliga tvålagers Gore-Tex, Norröna Falketind, fick hål i baken på sina redan andra dagen och dessutom illa kvickt nötskador på insidan av smalbenen så såg mina byxor ut som nya efter hundra mil. Jag har nu skaffat ett par nya, storleken mindre, för årets vandring då jag inte behöver dra dem utanpå andra byxor. Dessutom har, för en gångs skull, inte all mage återkommit över vintern så storleken mindre passar bra.

Isabelle lyckades till slut, efter många turer med en inte alltför positiv kundtjänst på Norröna, reklamera sina byxor och byta upp sig till en ny modell i PRO-material som Norröna kom ut med i höstas. Jag måste tyvärr konstatera att det bemötande vi fick av Norrönas kundtjänst var något av det tristaste jag varit med om i friluftsvärlden.

Den lagning av ett par, innan turen, helt nya Gore-Tex byxor de tyckte skulle duga åt henne stämde inte riktigt överens med vår syn på problemet.

Vi hade likadana vandringsbyxor, Norröna Svalbard, där hela byxan är i fyrvägs-stretch. Tycker nog de funkade relativt bra även om Isabelle klagade på ett par sömmar hon fick skav av och att jag tycker Norröna är avsevärt tightare över baken och i midjan än vad byxan i övrigt är. Vet inte hur mycket smalare över röven Norska folket tror sig vara men det är tydlig skillnad mot Haglöfs, Lundhags och Fjällrävens byxor tycker jag.

Bägge två var vi supernöjda med våra olika modeller av Meindl kängor. Ingen av oss blev blöta och jag tejpade vad jag trodde var ett skavsår i vardande efter ca 80 mil men det blev inget, så inte ett skavsår för någon av oss på 100 mil.

Jag är fullt medveten om vilken vikt vi lyfter i varje steg och har läst massor av lovsången över lätta, snabbtorkande vandringsskor men ingen av oss tror fullt ut på den idén. Vid mitt fall uppe i norra Finland hade det garanterat gått rejält illa utan ett par högskaftade stabila kängor som räddade fotleden.

För Isabelles del vore det önskvärt med en dammodell med något högre skaft men vad göra när det är pygméstorlek på foten. Många enklare vad hade underlättats av bara några cm skaft till.

Våra vadarskor från Merell fungerade också kanonbra. Ett suveränt bra grepp på slippriga stenar i starka strömmar. De är lite för tunga för att vara idealiska men då de funkar väldigt bra som lägerskor och att gå kilometervis i på vilodagar eller som omväxling mot kängorna så åker de nog med i år också.

När det gäller övrig klädsel använder vi nästan uteslutande plagg i Merino. Vid långa vandringar är det helt överlägset. Visst, de riskerar att nötas lite fortare men plaggen luktar inte illa ens efter en vecka, de är lättare att tvätta upp i fält, de både värmer och luftar bättre än motsvarande i konstmaterial och känns dessutom väldigt sköna mot kroppen. Min nätundertröja från Aclima blev en riktig favorit för min del med det luftlager den skapar närmast huden. Kan inte påstå att Isabelle uppskattade den lika mycket och hon införde förbud att gå klädd enbart i den när vi kom till civilisation. Jag hade svårt förstå varför!

Att plagg i Merino, som det påstås, värmer även när de är blöta vet jag däremot inte om jag köper.

Avslutningsvis måste jag även nämna våra stavar från Exped. Isabelle har under många år vägrat att ens försöka gå med stavar mens jag blev helfrälst redan första gången jag provade. Till den här vandringen, delvis i oledad terräng, lyckades jag tjata på henne ett par. Nu är även hon nyfrälst.

Tyvärr bröt jag en av mina vid mitt fall uppe i norra Finland och efter det fick jag låna en av Isabelle då mitt behov, med trasig fot, var större än hennes. Vid hemkomsten ville jag genast skaffa ett nytt par bara för att upptäcka att den modellen hade utgått. Lyckades till slut hitta ett par från en firma i Holland så nu har vi åter varsitt par plus en stav i reserv. Bättre en stav i reserv än att vara en gaffel kort, som Henrik Dorsin skulle ha uttryckt det.

Nu ska våra respektive packlistor nagelfaras för att, om möjligt, försöka reducera startvikten ytterligare. Något kilo kanske vi kan klara.

Isabelle som hade det svårare än jag att äta samma frukost, müsli, varje morgon och två frystorkade grytor från Outmeals sortiment av Blå Band varje dag tänker blanda upp det med lite egentorkad mat i sommar. Det gäller ändå att behålla smidigheten i att bara behöva koka upp vatten för att hälla på maten. Det går fortare och du slipper diska ett kök som då även kan vara en lättare modell. Vårt MSR funkade kanon och är riktigt snabbt att koka upp en liter vatten.

Nu ska vi som sagt se över vår utrustning och vår mat men framförallt ska vi se till att vara i bättre fysisk form än vid förra årets start. Jag ska släppa undanflykten att vi går oss i form när vi väl börjar vandra och se till att ha den formen redan innan. Som det ser ut nu kommer vi att påbörja årets strapatser  helgen 22-23/7.