Vi såg bägge fram emot att gå genom Padjelanta som vi läst så mycket om. Det skulle vara både lättvandrat och vackert på ett annat vis än de mer dramatiska omgivningarna där Sarek är närmaste granne.

Vi drog iväg med båten över Akkajaure, stannade på andra sidan i ett litet samiskt café och köpte färska ”gakkos”. En sorts stora brödkakor som är både goda och väldigt mättande. Passade även på att köpa varsin med smör och ost som vi åt direkt som lunch.

Och visst stämde det. Det bar uppåt hela första dagen men vi gick på, för oss, väldigt lättvandrade stigar. Vi tog oss två mil in i området trots att vi började gå först efter lunch. Förbi treparksmötet där Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallets nationalparker möts.
Vi passerade Kisuris, den första stugan längs Padjelantaleden som samerna byggt och står för. Vilken standard! Det visade sig att alla stugor längs den leden höll samma höga standard. Betydligt bättre än STF:s stugor brukar göra.

Första natten började det regna precis som utlovat och fortsatte in på förmiddagen. Vi packade ihop ett dyngsurt tält och gick vidare den långa sträckan mot Låddåjåkkåstugan. Från höjden innan stugorna hade vi sett mängder av tältkåtor på nästa fjällhöjd. Där pågick kalvmärkning för fullt sen ett par nätter.

Vi tog oss uppför branten till tältlägret. Stannade och pratade med en smått förtvivlad kvinna som försökte får ordning på blöta prylar. Det hade ju även här regnat mängder sen de började med märkningen och nu var allt blött. Hon hoppades de skulle bli klara kommande natt.

Det hade varit spännande att stanna till natten för att se på skådespelet med märkningen men vi tog oss över fjället och en bit ner på andra sidan där vi slog läger.
Försökte blåsa ur vårt blöta tält men dels var det knappt någon vind och dels hade molnhöjden sjunkit ytterligare under kvällen så det var rätt fuktig luft. Det blev ännu en fuktigt kall natt.

På morgonen gick vi ner till nästa sameviste med stugor, Arasloukta, där vi kom i samspråk med en äldre same som inte var tillräckligt frisk för att delta i kalvmärkningen.

På min fråga om när han trodde sommaren skulle komma svarade han: ”Det kanske blir några fina dagar i augusti och sen kommer snön i september. Det här är landet som Gud glömde.”

Samtidigt så väntade han på prästen som skulle komma med helikopter och förrätta gudstjänst i deras kapell för honom och två äldre kvinnor som famns kvar i vistet när de övriga var på märkningen.

Vi fortsatte mot Staloloukta. Det största vistet i Padjelanta och central plats för turismen. Med försäljning av fisk, kött och bröd mm i deras ”kiosk”. Många turister flyger helikopter dit eller därifrån efter några dagars vandring.
När vi passerade var det totalt dött där med då de flesta var iväg på kalvmärkning.

Efter en torrare och skönare natt vandrade vi vidare mot Sulitelmaområdet. Nu förändrades landskapets karaktär mot det mer högalpina igen. Vi klättrade högre och högre. När vi kom upp till den långsmala Sorjusjavvri stängde vi definitivt dörren till Padjelanta och närmade oss Sulitelmas glaciärpräglade fjällmassiv.

Sjön, med en svensk stuga i ena änden och en norsk hytte i andra, var vacker att gå längsmed även om det var blött och stenigt. Isabelle tyckte den påminde om en gigantisk pool med sitt magiskt grönblåa vatten. Knappast badvänligt dock!
När vi kom runt kröken på ett fjäll över på den norska sidan öppnade det sig mot den gigantiska glaciären Blåmannsisen och luften blev betydligt kyligare.

Strax före hyttan fanns det en enormt vacker tältplats nere vid sjön men vi gick fram till stugan, rätt tacksamma för att komma in och få lite skydd mot kylan.

Nu hade vi bara den sista etappen kvar till Sulitelma med ett rätt högt och snöfyllt pass att passera, precis på sidan av glaciären. Många höjdmeter och snöfält blev det att klättra men oerhört vackert.
När vi till slut nådde serpentinvägen ner mot Sulitjelma la jag mig ner på knä för att kyssa vägbanan. Bella som kom bakom fattade inte att jag skojade utan trodde jag plötsligt blivit dålig och skulle spy.

Padjelanta har nog motsvarat våra förväntningar även om väder och den låga molnhöjden inte gett oss den känsla av mäktiga vyer många beskriver.
Det har inte regnat de senaste dagarna men vi har inte sett en skymt av solen på sex dagar och molnen hänger hela tiden lågt och tunga över oss.
Vi skulle må gott av lite sommar!

Nu kommer Bellas syster Julia och damernas mor Anci med familjernas tre hundar på besök. En vilodag med tvätt och prylvård står på programmet. Sen hoppas vi de ska bli kvar som en form av följebil en bit in på nästa etapp. Då kan vi gå vidare med minimal packning för att sen stöta på dem igen efter någon dag eller två.

Har också funderingar på att se över planeringen för de närmaste två etapperna. Det kyliga vädret och snösmältning i kombination med regn gör det fortfarande väldigt tufft att gå vissa sträckor så jag ska se om det går att hitta en enklare väg söderut.