Norsk rundtur gånger två, Skjaekkerfjella och decimerat sällskap!

Istället för komplicerade turer med olika bussar skjutsade Bernard från Dublin oss till Grong. Med en far som var född i trakten flyttade han och hans fru till Röyrvik för tre år sen. Miljonstad byttes mot fjällby och nu är han tusenkonstnär men driver framförallt Tundra Tours med guidade turer på alla upptänkliga vis i omgivningarna. Vandringar, hundspann, kanoting, ja allt man kan tänka sig. En mycket trevlig och social man som säkert har goda möjligheter att dra turister till den fantastiska naturen där.
Lockar en tur till området kan jag rekommendera er att gå in på hemsidan eller fb för Tundra Tours.

Väl i Grong visade det sig att den förmodat välsorterade sportsbutikken inte hade vad vi behövde. Snabba beslut krävdes – Isabelle inkvarterades med Milton och packning mens jag tog en buss till Namsos. En timme dit, en timme där och en timme tillbaka. Inköpen gjordes på fem minuter.
Bella blev nöjd och vi var bägge rätt glada att vi inte var ute just då för det ösregnade och åskade kraftigt hela kvällen.

Morgonen därpå blev det tåg till Snåsa och direkt iväg upp mot Imsdalen och den ingången till Skjaekkerfjella nationalpark.
Det blev en lång dags vandring i stekande sol men vi tog oss upp för branten och in i parken innan vi slog läger. Myggfritt med lagom vind men satan så svårt att hitta en tillräckligt stor jämn och torr plats för ett tält.

Den delen var lite symptomatisk för hela turen genom nationalparken. Väldigt mycket myr, gyttja och blötmarker med småkuperad terräng hela vägen.
Jag hade läst en hel del innan om all myrmark och blöta så jag var lite skrämd inför den här långa etappen.

Nu hade vi turen att få kanonväder hela tiden. Solen sken och första dagarna hade vi lagom med vind. När den dog ut blev det varmt och en hel del broms och mygg, även om det inte var alls lika hysteriskt mycket som tidigare längre norrut.
Jag förstår definitivt att med regn längs vägen hade det varit en betydligt mindre trevlig sträcka.

När vi svängt av mot sydväst på östra sidan av kedjan av runda toppar som löper genom Skjaekkerfjella var det bitvis väldigt vackert med böljande gröna kullar och vatten överallt. Vi passerade ett sameviste i dalgången under Skjaekkerhatten som låg fantastiskt vackert.
Längre söderut blev det mer myrmark och betydligt blötare igen.

Längs vägen fick vi återigen möjlighet att träna vår specialité flera gånger. Förra året träffade vi Knut och Gail uppe på Finnmarksvidda och efter någon vecka tillsammans döpte Gail oss till ”The Swedish Creek Crossing Team”.
Nu la vi till ytterligare en variant som vi kallar ”kast med stor ryggsäck”. Vi tog oss över en jåck vid utloppet från en liten sjö genom att jag hoppade ner från en klippa över på andra sidan utan ryggsäck. Sen fick Bella kasta och jag fånga. Det gick kanon med Miltons klövjeväska, gränsfall med hennes ryggsäck och när det blev dags för min tyngre säck fick hon problem. Hon vågade inte svinga med för hög fart av risk för att själv åka med runt och ner i den strida jåcken.
Jag fick precis tag i en rem när säcken var på väg ner i vattnet och lyckades rädda den. Sen fick Bella hoppa efter själv.

Vi drog oss mot öster för att kunna följa en åsrygg nästan ända ner till Veresvatnet där vi skulle träffa på en markerad led igen.

På väg ner från höjden in i skogen hände det som inte fick hända. Milton sprang nerför strax framför mig. Jag ser inte vad som händer men plötsligt sitter han framför mig och piper hjärtskärande. Han som aldrig brukar ge ett ljud ifrån sig piper av smärta.
Vi slängde av oss ryggsäckarna, lyfte av honom klövjeväskan och började undersöka. Han vägrade stödja på höger fram och tog inte ett steg. Vi böjde och kände på benet men inget verkade brutet. Två meter ovanför där han stannade såg vi ett övervuxet djupt dike. Förmodligen har han kommit med fart, trampat ned i diket med höger fram och stukat sig rejält.

Vi visste att vi hade några kilometer kvar ner till en liten grusväg som slutade i ett mindre hytteområde vid Veresvatnet. Skulle vi lyckas hitta några hyttefolk på väg ut till civilisationen, det var frågan som snurrade i våra huvuden.

Jag hängde hans klövjeväska under mitt lock på ryggsäcken och så var han tvungen att försöka gå med oss ner.
När vi kom ut på myrar haltade han före mig nerför myren precis som att han ville visa att där var det bra att gå.

Tyvärr kom vi lite för långt åt öster och fann oss plötsligt djupt nere i en ravin med alltför branta sidor att ta oss uppför. Vi fick försiktigt klättra ner längs bäcken i botten av ravinen tills det gick att ta sig ur den. Ingen trevlig upplevelse vare sig för oss eller för Milton just då.
Till slut kom vi på en stig som ledde till den markerade leden och ner på vägen. Sex mil till närmaste plats med allmänna kommunikationer eller två långa dagsetapper över myrmark och fjäll ner till Meråker. En hund som bara i yttersta nödfall belastade höger fram. Så fort han fick chansen så la han sig bara ned.

Första bilen på väg ner som jag stoppar och berättar om vårt problem svarar den ensamme chauffören: Inga problem! Ni kan åka med mig hela vägen ner. Jag ska vara på jobbet om två timmar men det är gott om tid.
Inte långt ifrån att man blir religiös eller kanske till och med hejar på Norge i nästa skidstafett. Nja, det var kanske att gå för långt 😃

Han frågade vilken väg vi kommit ner och undrade smått roat om vi fastnat i den djupa trånga ravinen. Det var tydligen inte helt ovanligt med folk som inte kände till trakten.
På väg ner berättar mannen att han jobbar på Stiklestads hotell och att de har en medeltidsby med möjlighet till billig övernattning. Jag tolkade det som någon form av vandrarhem och nappade på idén då det ändå skulle bli svårt att ta oss mot Meråker samma dag.

Han checkar in oss och kör oss vidare från hotellet till medeltidsbyn strax intill. Där låser han upp ett hus byggt på medeltidsvis med ett antal korta kojer längs väggarna och ett långbord i mitten. Enda fönster en glugg på ett par dm med en skinnlapp för.

Vår räddande ängel åker hem för att göra sig klar för jobbet och vi sätter oss och funderar över vad vi hamnat i. Då dyker det upp turister som tittar in i huset och vill fota både oss och huset. De tror kanske vi ingår i utställningarna på platsen. Vi såg säkert lite medeltida ut, skitiga och skäggiga, ja åtminstone jag.
När dörren åt andra sidan öppnas så påbörjas en teater där.
Vi tittar på varandra och jag går bort till hotellet och uppgraderar oss.

Dusch och klädtvätt hägrar, Milton ligger helt stilla, vill inte ens gå ut för att pinka. Vi äter en jättemåltid på hotellet och somnar tidigt.

Men först måste jag stilla min nyfikenhet om vad det egentligen handlar om i Stiklestad.
Slaget vid Sul 1030 där kung Olav, sedermera helgonförklarad och sedd som ansvarig för Norges kristning, dräps av Torstien Knarresmed som hugger en yxa i låret, Tore Hund sticker ett spjut i magen och avslutningsvis skär Kalv Arnesson halsen av honom med sitt svärd.
Det var bara Hårek från Tjötta av motståndarhärens ledare som inte hann med att rispa honom.

Dagen därpå jobbar vår räddare förmiddagspasset och när vi är klara skjutsar han in oss till station i Verdal där vi tar tåget till Stjördal och byter till buss mot Meråker och checkar in på Fonnfjells vandrarhemsdel. Istället för att vandra rätt söderut i två dagar har vi fått göra en rejäl rundtur ut till kusten och sen tillbaka in i landet.

Redan i Stiklestad har vi beslutat oss för att även om det är en stukning som kanske snabbt blir bättre är det inte aktuellt att hänga på Milton en klövjeväska och tvinga honom att gå vidare efter några dagar. Vi kontaktar Bellas syster Julia därhemma som snabbt ordnar så att hon och deras mor tar min bil och kör upp till Meråker. Samma kväll som vi kommer dit är också de framme på Fonnfjell. Vi har bett dom handla med sig mat från den betydligt mer prisvärda svenska sidan och vi fixar Bellas efterlängtade Fajitas till kvällen.

Julia, som är familjens egen amatörveterinär, har känt igenom Miltons ben utan att hitta något särskilt och han går redan något bättre än igår.

Nu har de lastat in Milton, som vanligt överlycklig för att få åka i min bil istället för att gå, och åkt hem mens vi gör oss redo för att fortsätta mot Röros. På ett sätt tomt utan Miltons godmodiga närvaro men samtidigt enklare då vi vet att en hel del traskande längs väg väntar. Plus att det blir mindre skitigt och blött i tältet.

De kommande två etapperna, först till Röros och sen till Alvdal, är lite mer av transportkaraktär. Delvis på led över fjäll men också längs väg där det inte passar med leder i terrängen. Tröndelag är också ökänt för sin blöta, myrfyllda terräng så den tveksamma glädjen får vi mer av.

Vi får se hur det blir men jag ser fram emot att vi från Alvdal ska gå upp i Rondane på årets sista riktiga fjälletapp innan vi kommer fram till Jotunheimen.

 

 

Annonser

3 thoughts on “Norsk rundtur gånger två, Skjaekkerfjella och decimerat sällskap!

  1. Vilken berättelse! Spännande verkligen. Det som hände Milton är ett elände. Vilken tur Ni hade trots allt. Jag bävade för att min hund skulle göra sig illa – under min Gröna Bandet vandring. Med många mil från civilisationen ute i ödemarken kan ett tryck på satellit nödsändaren bli nödvändig för att kalla på helikopter.
    Lycka till och var försiktiga!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s