Dag 3

Rostahyttan – Daertahyttan 19 km.
Vi visste att det här skulle bli en tuff dag. Regnet hade återigen upphört på morgonen så vi drog iväg skapligt. Första två km innebar 300 höjdmeter och Bella sackade tidigt efter. Våra grötportioner hade helt enkelt varit för små, gårdagen för tuff och hon hade ingen energi. Vi knallade ändå på med hjälp av snacks fram till lunchdags.

Med lite ny mat i magen gick det bättre men vi hade ännu en stigning på ett par hundra höjdmeter att ta. På slutet upp mot passet övergick terrängen till det stenskravel som ofta dyker upp på lite högre höjder. I nästan 5 km gällde det att hoppa från sten till sten utan att halka. Som tur har hade vi riktigt fint väder större delen av dagen. Mot slutet gick det förstås lika brant nerför och då tog jag tvärslut. Mitt vanliga problem. Jag svettas rätt ymnigt under den ansträngning fjällvandring innebär och det kallvatten som dricks längs vägen hinner inte kroppen ta upp tillräckligt fort med vätskeförlust och sänkt ork som resultat. Nåväl, inget som inte en god Resorb kan avhjälpa.

 
Jag önskar att alla de som tror att det inte är några problem att gå 5 km i timmen även under fjällvandring fick möjlighet att uppleva en dagsetapp som denna. Uppförsbacke, mer eller mindrebrant, i 12km. Klapperstensfält både uppför och nerför över högsta höjden och sen brant nerför till målet. Det tog oss tio timmar med alla pauser att gå dessa 19 km.
 
Framme vid stugan hade ett par norska grabbar på väg därifrån i sin kanot dyrkat upp låset så att även vi kunde komma in. 
Tre samer på fyrhjulingar stannade till och kokade kaffe. De samlade in renar för märkning. De menade att dagen vi just haft var årets sommar. Vädret hade varit uselt hela tiden innan och regnet skulle komma tillbaka igen.

Sent på kvällen dök det upp en norrman söderifrån. Han berättade att han gick Norge på längs, hade hållit på sen mitten av mars och hade en månad kvar innan de 280 milen var klara.
Jag frågade honom hur det pass han gått över som vi skulle ta nästa dag var. Han fattade inte vad jag pratade om men plötsligt kom han på – Ah du menar där det först gick upp lite och sen ner igen, ja det var helt greit! Allt hade varit jättebra på en fin etapp tyckte han. Nästa dag förstod vi att han måste ha varit pårökt eller totalt avtrubbad efter sin långa vandring.

 
 
 
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s