Vindskyddet Jagge – Kvikkjokk 26 km

Som sagt skapligt tidig morgon och efter gemensam frukost sa vi hejdå till grabbarna som fortsatte norrut när vi drog söderut. Efter några relativt lättgångna kilometer på höjden gick vi sen ner i dalen vid Pårtestugan och där börjar stenhelvetet. Vi bestämde oss för att klara av de värst steniga partierna innan lunch vilket vi lyckades med även om det blev lite sen lunch.

Bella och jag hade funderingar på att gå vidare redan i morgon och spara vår vilodag till Jäkkvik, där det finns en normal affär, badbrygga i Hornavan och ett mycket trevligt och billigt boende i kyrkans lägergård. 
Det löste sig automatiskt då vår låda med mat inte var på plats. Efter spårande har vi lyckats utröna att efter viss snurr i mellansverige bör den dyka upp i morgon.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 km norr Aktse – vindskyddet Jagge 14,5 km

Det här var dagen då vår planering totalhavererade. Mitt i natten började det regna och blåsa rejält. Vi hade satt upp tältet för att prinsessan skulle få jämnast tänkbara underlag men inte i vindriktningen. Tältet fick sidvind och emellanåt blåste det så hårt att stängerna böjde sig rejält och jag som låg på den sidan fick både innertält och yttertält i ansiktet.
Då är man glad att det är en Hillebergare man bor i och inte ett Pop-up tält som en del av våra sydländska medvandrare setts bära på.

Det regnade och blåste så kraftigt att vi beslöt stanna i tältet ett tag och missade därmed morgonbåten från Aktse över sjön Laitaure.
Stugvärden, en mindre trevlig viktigpetter från Stockholm, var inte intresserad av någon extra tur utan sa bara lagom hånfullt att eftersom vi inte kom i tid till första båten var det bara att betala dagavgift och invänta kvällsbåten. Det var för dåligt väder att ro i menade han och han såg så nöjd ut när han berättade att det bara fanns en båt på vår sida vilket innebar tre roddturer, varav två i kraftig motvind, om vi ändå skulle tänka tanken.

Med det bemötandet gick vi självklart kilometern ner till sjön ändå i förhoppning om bättre väder, någon som rodde från andra sidan eller att den gamle samen som körde turen förr fanns därnere och kunde köra över oss.
Tyvärr grusades alla tre förhoppningarna och det var bara att bita i det sura äpplet och gå tillbaka upp till stugan för att vänta i 6 timmar.

När stugvärden gick förbi och frågade om jag visste att det var hundförbud i stugan samtidigt som jag stod och band Milton utanför av just den anledningen visste han nog inte hur lågt blodsocker jag hade men av mitt svar och min blick insåg han nog att det fick räcka för sen lämnade han oss ifred.

Regnet upphörde lagom till kvällsbåten och när vi väl kom över efter en bedrövligt tråkig väntan satte vi högsta fart. Dels hade vår plan varit att ta oss så nära Kvikkjokk som möjligt då vi visste att det var väldigt stenigt och jobbigt sista två milen dit, dels hade vi stämt träff med grabbarna i Le Trek vid vindskyddet vid Jagge.
Vi gick så fort vi kunde de tolv km dit och kom strax efter att de andra anlänt söderifrån. Vi slog upp våra tält bredvid varandra och satt ute och pratade hela kvällen då vindskyddet har ockuperat av fyra andra ungdomar.

Det blev en trevlig kväll med två mycket ödmjuka killar som nu bara har kvar den bit Bella och jag just klarat av innan de är klara med sitt Gröna Band.
Vi visste dock att vi hade en tidig morgon och tuff dag framför oss så vid halv tolv sa vi godnatt och kröp in i våra respektive tält.

 

Saltoloukta – 2 km norr Aktse 27,5 km

Efter en hejdundrande frukost på Saltoloukta började vi vid halv tio vår fortsatta färd söderut. Solen sken även idag så som vanligt blev det rejält svettigt på stigningen upp från Saltoloukta. 
Vi är rejält trög startade på morgonen så det går inte fort. Särskilt inte när man nyss har varit i civilisationen och ska ge sig ut på ännu några dagar i ödemarken. Vi hann inte längre än nio km från Saltoloukta innan det var dags för lunch i ett vindskydd. Därifrån ringde vi och bokade båtskjuts över sjön Sitojaure. 

 

Efter lunch hade vi fått upp ångan och tog de elva km ner till sjön betydligt raskare än förmiddagens pass. Det underlättade också att solen hade gått i moln. När vi kom ner till sjön stod den åttioåriga samen vid båten och väntade. Han var nöjd med att vi hade passat tiden så perfekt och var riktigt pratsam på vägen över, vilket han inte varit i telefon tidigare. 

Han körde oss raskt över de tre km till andra sidan. På vägen passerade vi tre tyskar som kämpade på med att ro sig över. Väl över gick vi in i vindskyddet vid båtlänningen för att återigen laga mat. Vindskyddet surrade av en miljard myggor för nu är vi åter i myggornas och knottens rike. Snabbt fram med vårt hemliga vapen, Thermacell myggdödaren, och efter tio minuter var vindskyddet rensat på ohyra. 
Snabb måltid i vindskyddet där vi nu hade fått sällskap av några fjällufon, sådana man kan förundras över hur de överlever. Vi ville klämma några kilometer till och helst komma upp på höjden mot Aktse för att kanske slippa ohyran. Vi visste att det skulle vara ont om vatten på höjden så när vi passerade sista bäcken fyllde vi allt vi hade. 

Upp för dagens andra stigning brantare än den första vid Saltoloukta. Väl uppe så ångade vi på ända till backen ner mot Aktse började. Kvällspasset är helt klart vår styrka. Vi ville inte ner i björkslyn utan stannade på höjden och slog upp tältet. Vi hade sett gott om ren på fjället och när vi höll på att förbereda oss att krypa in i tältet kom en stor renhjord i sakta mak och passerade tältet på bara nått tiotal meters avstånd. Man kan lugnt påstå att Milton var småsugen på att dansa med de fyrbenta vännerna så vi fick hålla honom i nackskinnet. 
Just nu ligger vi i tältet och med jämna mellanrum vibrerar marken av klövar och luften fylls av grymtningar. Blir spännande att se om Milton kan slappna av så pass mycket att vi får sova i fred.