Tidigt iväg från Sortland. Vi ville hinna med en färja från Melbu som gick vid 11 och dit var det 45 km.
Hela vägen dit hade vi en vik av havet på vänster sida och på andra sidan riktigt maffiga fjäll. 

   

  

    

Kilometrarna trillade på och jag funderade en del. Jag har fått ett knippe frågor på mailen från en journalist på Katrineholms-kuriren som skrev om Bella och mig efter Gröna Bandet. Han vill skriva om även den här utflykten.

  

Han undrar varför jag gör en sån här tur? Vad det är som driver mig?

Det är faktiskt ingen lätt fråga att besvara. Någonstans handlar det om att det är en närhet till naturen, upplevelser som man inte kommer i närheten av på en mer ”normal” semestertur med bil eller liknade. Här får du verkligen ”jobba” för dom på ett helt annat vis vilket på något sätt höjer dess värde.
Att testa sina gränser både fysiskt och psykiskt, att utmana sig och på det sättet bättre lära känna sig själv.

Det är inte alltför sällan jag undrar vad det är jag håller på med och framförallt varför. Det skulle kunna vara så lätt att välja att flyga hem samtidigt med mina vänner på torsdag och sen sitta hemma på altan och grilla både sig själv och middagen.
TV-fåtöljen står dock kvar men den här typen av upplevelser vet jag aldrig hur länge jag kan ge mig själv.

Måste erkänna att jag är lite stolt över att fortfarande som 54-åring få för sig lite halvgalna idéer och också ha drivkraft att genomföra dom. Normalt är detta väl något för de på drygt 20 imman bekvämligheten tar över.

  

Vi hann i tid till båten, även en sväng in på Rema för att proviantera, och där fick det bli andra frukost som vi tagit för vana att fylla på med.

  

När vi kom av båten i Fiskeböl på nästa ö i den kedja av öar Lofoten består av hade något hänt. Det var en annorlunda natur mot tidigare. Mycket grönare, ända upp på fjällsidorna där det gröna blandades med kvarvarande snö.

  
   

   

Det var ett makalöst vackert landskap. Helt klart det vackraste vi cyklat genom så här långt. Bara ett par mil från båten såg vi en rastplats där vi bara måste stanna så det fick bli lunch där.

  

 

 
  

 

 Inte bara naturen hade förändrats. Det hotande oväder vi sett innan var också bortblåst. För första gången  på den här turen låg jag i riset efter maten och lät solen värma mig.

   
     

Med hotet om morgondagens storm i åtanke bemödade vi oss om att cykla vidare. Över en liten ö med de vanliga tuffa broarna på bägge sidor, jag förstår inte varför de måste bygga dom så satans branta, för att komma över till den ö där vi skulle leta boende.

  
  
Vi valde den östra lilla vägen istället för den mer trafikerade västra.

Nu när vi sökte den fanns inte en enda skylt om rum för uthyrning vilket visade sig vara bra.

Vi cyklade på ett par mil tills vi kom till en helt underbar camping längst in i en vik. Brustrands camping med en trevlig receptionist som, när vi installerat oss och duschat, stekte våfflor åt oss.
Det blev 13 mil idag och alla tre var riktigt möra. Jag erkänner att det finns en viss skadeglädje hos mig över att även de vältränade två känner av det vi roar oss med.

 

Efter vår vanliga kvällskonferens med kartstudier har vi nu två möjligheter för morgondagen.

Antingen en mycket kort sträcka till Stamsund och ta den nattliga Hurtigrutten in till Bodö eller cykla de 76 km ner till Moskenes, övernatta där och ta den tidiga morgonbåten in till Bodö.

Vi får se om det blir något av det oväder som ska komma eller ej. Det får avgöra vårt väg/båt val.
Utrustningen vållar fortsatt bekymmer. Ytterligare två ekrar har gått av i bakhjulet. Rickard på Nishiki har erbjudit sig att skicka ett nytt bakhjul då det här inte ska inträffa men jag vet inte vart han skulle skicka det i så fall. Får låta sätta dit nya igen i Bodö.
Dessutom har stängningen av min styrväska gått sönder liksom dragkedjan till min vindjacka. Det första kan jag klara mig med men om jag inte alls kan stänga vindjackan längre så har jag ett problem. Än så länge går det. Är väl lite av risken med ultralätta klädesplagg men riktigt så dålig kvalitet ska inte Haglöfs ha.
Som avslutning vill jag bara som svar på en kommentar om att problemen nu var över eftersom jag inte skrev om dem göra klart en sak. 
Alla kvinnor som tjatar om att barnafödande är höjden av smärta har inte cyklat 100 mil med en spricka i baken där det enligt normal anatomi inte ska vara någon. 😅😱😀