Gröna Bandet 2013

av

Bara två veckor kvar nu…..

Tiden går så fort nu på slutet. Det mesta av förberedelserna är klara men det finns några småsaker som fortfarande måste fixas. Depålådorna står klara och den första ska vi själva skicka iväg innan avresa men de övriga ska min syster få tydliga instruktioner om hur hon ska ombesörja att de hamnar på rätt ställe i rätt tid.
 
Vi har också fått vår SPOT-sändare och aktiverat den. När vi börjar gå kan ni då följa var vi är genom att klicka på länken VÅR POSITION ute i högerkanten.
 
Om två veckor vid den här tiden sitter vi på tåget norröver någonstans i Gävletrakten.
Avresa sker alltså lördag 13/7 med nattåget mot Kiruna. Dagen därpå tar vi buss till Karesuando. Där blir det ytterligare en övernattning då de svenska och finska busstidtabellerna inte är synkade med varandra. På måndagen tar vi bussen på den finska sidan upp till Kilpisjärvi för att där ta båten över sjön och gå de sista tre kilometerna fram till treriksröset. Förhoppningsvis kommer vi dit så pass tidigt på eftermiddagen att vi hinner börja gå några timmar söderut innan det blir lägerdags.
 
Med träningen har det blivit lite sisådär den här sista månaden. Så mycket annat har kommit emellan. Vi säger till varandra att vi får ta det lugnt den första etappen, de 17-18 milen ner till Abisko, och ta den som träning. Med ett uns av självkännedom inser jag att det inte bara är Milton som behöver ha koppel på sig då.
 
Isabelle har nu på slutet, med ett visst mått av ångest, börjat inse att hon i två månaders tid ska dela tält med sin lätt snarkande (sällsynt) far och en oftast blöt hund som med förkärlek placerar sig på hennes liggunderlag då jag är för stor för att lämna någon yta åt honom. Till råga på allt kräver hon att det, för hennes överlevnads skull, måste ingå en deo i min packning. Den vikten hade jag inte räknat med.
 
Även jag har i ärlighetens namn börjat fundera över vad det är vi ger oss in på. Två månader på vandrande fot, oavsett vilket ruggväder det är och hur mycket mygg och knott som än attackerar oss, med 55-60 nätter i sträck i tält på liggunderlag och utan en riktig kudde.
 
Det kommer att bli kanon och riktigt härligt att få vara ute så länge. TV-soffan finns kvar och mår nog bara gott av att få vila den här tiden. Kanske till och med den nedsuttna platsen, a la Homer Simpson, kan utplånas.
 
Vi kommer säkert att må riktigt gott när vi kommer in i det och för egen del tänker jag mig att det här ska bli min egen variant av Biggest Loser. Kanske kan bli en kokbok också med recept på mat som tillsammans med 25 km fjällpromenad per dag garanterat leder till viktnedgång Ler med öppen mun
av

Utrustningslistor mer eller mindre färdiga…….

Här kommer ett inlägg med något vi ägnat mycket tankemöda och även, i ärlighetens namn, en och annan slant åt under vinter och vår. Våra respektive utrustningslistor !!!!
 
Alla andra utrustningsnördar ute i landet förstår säkert hur många timmar, framförallt jag som är avsevärt mer galen i det fallet, som ägnats åt sökande på nätet efter nya lättare prylar där även pålitlighet och viss bekvämlighet ska vägas in tillsammans med kostnad och var i världen den går att köpas till bästa pris.
Till min glädje ska sägas att även på detta område har jag lyckats idoktrinera Bella så numer besöker vi samma typ av affärer när vi är ute och shoppar.
 
Jag själv har väl försökt gå ”all-in” i så stor utsträckning som möjligt när det gäller att byta ut tidigare, fortfarande fullt fungerande, utrustning mot lättare alternativ. Bella har valt en något försiktigare väg men ändå behövt köpa en hel del nytt.
 
Det finns säkert många som inte delar vår uppfattning och som skulle gjort andra val. Vi själva har inte heller alltid varit överens. Exempelvis har jag valt att satsa på ett Neo Air Xlite liggunderlag som väger hälften av mitt gamla Thermarest och även har ett bättre isoleringsvärde. Jag sparar alltså runt 350-400 gram där vilket Bella anser vara väl vågat med tanke på 35 kg glad och lekfull hund som med förkärlek trängs med oss på våra madrasser. Lite småelakt säger hon att medkänslan inte kommer vara överdrivet stor när jag ligger hårt på mitt punkterade underlag.
 
Jag har däremot valt att behålla mitt gamla gasol-Trangia trots att det går att hitta avsevärt mycket lättare varianter. Där har pålitlighet och trygghet fått avgöra då mina erfarenheter av andra kök inte är helt positiva.
 
Funderade både läge och väl på att införskaffa ett Hilleberg Anjan för att minska vikten med ytterligare nästan ett kilo men där fick bekvämlighet i vårt Nallo 3GT och en väl tilltagen, enligt Bella oförsvarbar, utgift mig att bromsa in och komma till sans.
 
Nåväl, nu stannar Bellas ryggsäcksvikt på strax över 10,5 kg och min på något under 15 kg utan maten. Tycker att vi bägge två ska vara rejält nöjda med den vikten. framförallt jag som har både tält och kök i min säck samt alla kläder i så många X det går att få dom för att rymma min något omfångsrika lekamen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
av

Förberedelserna fortlöper…..

Bara 15 veckor kvar till startskottet nu! Tiden går fort och det är så mycket som ska fixas. Vi har 60 st. dubbelportioner torkade och vakuumförpackade i frysen men behöver nästan lika många till. Torken går dygnet runt och det gäller att planera logistiken för att utnyttja så många som möjligt av de nio plåtarna med olika matvaror som ska torkas vid samma gradtal.

 

Vi har nog ingredienser klara till 15-20 påsar till som jag hoppas Isabelle ska fördela och vacca nu när hon får en ledig dag efter jobb i påskhelgen. Av någon anledning är jag förbjuden delta i den delen av processen. Kan ha någonting att göra med att förra årets matpåsar blev väldigt omfångsrika och att vissa, enligt mig goda, tillbehör fanns med i de flesta maträtterna då.

 

De resterande ca 30 matpåsarna ska vi leta nya, smakrika och spännande recept till har vi tänkt. Jag ska försöka släppa min fixering vid att de ska innehålla mycket ”kött” för att tillfredsställa mitt matbegär.

 

Efter ett antal inköp är nu snart min egen utrustningslista mer eller mindre komplett. Isabelle har en del shopping kvar att lösa.

Jag är riktigt nöjd med den reducering av min ryggsäcks vikt jag lyckats med. Är nu nere på ca 14 kg för all utrustning, inklusive tält och kök som jag förmodligen lär få släpa på. Inte illa för en som drar XXL i vartenda klädesplagg och dessutom har en extra bred sovsäck (WM Badger) för att kunna stänga dragkedjan över axlarna 🙂 Kvar är då maten men kan jag klara mig på runt 18-19 kg är det strålande. Isabelle kommer förmodligen att landa på 14-15 kg med mat vilket också är mycket bra.

En viss skillnad mot de 26 kg jag inledde Kungsleden med förra sommaren. Så snart våra utrustningslistor är kompletta ska vi lägga ut dem för de som har samma nördintresse som vi att begrunda.

 

 

Träningen, det vi förmodligen behöver ägna mest tid åt, har det varit sämre med. Nu är vi igång för fullt men har en hel del att ta ikapp utan att för den skull köra för hårt.

 

Göran Kropp hade säkerligen tyckt att rådande förhållanden i skogen med antingen isgata eller hård skare som bara precis på slutet ger efter på varenda stig eller skogsväg vore att betrakta som bästa tänkbara mentala och fysiska förberedelse. Vi har dock svårt att se den kvarhängande vintern med så positiva ögon även om solen har lyst på oss helt underbart mycket. Så här dags hade vi räknat med att ha klarat av en hel del längre skogspromenader med packning. I stället har det blivit till att traska runt i staden, pass på cross-trainer och för min del åtskilligt med simning.

 

Efter att en längre tid ha jagat gram för gram på min packning kan jag inte längre smita ifrån att det finns andra ställen jag kan plocka kilon på. Genom bra träning i kombination med bättre kost den tid som är kvar ska det nog gå att plocka en del där med. Isabelle har inte det bekymret utan kan fokusera på benstyrka och kondition för hela slanten.

av

Herrmiddag!

I lördags hade jag ett gäng vänner över på herrmiddag. Då några av dom är seriöst intresserade av mina galna planer, andra mer ifrågasättande av mental status, tänkte jag låta dom smaka på en normal trerätters. Ett och annat besviket stön hördes från någon av de mer hungriga gästerna när förrätten bestående av en bit Wasa sportknäcke med tubost dukades fram tillsammans med lätt smaksatt vatten i plastflaska.

Huvudrätten bestod av lövbiff med skivad potatis och grönsaker avnjutet i matkåsor med hjälp av spork. Smak och konsistens fick godkänt under det att kåsorna tömdes.


Desserten var faktiskt en skapelse som hållit måttet även på en mer normal bjudning. Hemmagjord energikaka på en bädd av torkad mango med torkade äpplen och physalis som garnering. En höjdare för den sötsakssugne!

Av rädsla att bli belagd med en ”Fatwa” från min mest hugrige väns sida kände jag mig tvingad att därefter börja om med en mer förväntad bjudning och viss hungerspänning runt bordet gav vika för en mer avslappnad atmosfär. Kan lova att upplägget borgade för många skratt men även diskussioner runt det kommande äventyret.
 
av

Findus-filialen!

Sen strax före jul har mattorken gått varm i perioder. Grönsaker av alla tänkbara slag har samlats på hög. Nu har nästa steg påbörjats. Proteinet torkas och mixas till färdiga matpåsar för vacuumförpackning och infrysning. Vi räknar med att göra upp mot 120 st påsar om två portioner i varje. Planen är att vi ska äta en påse till lunch och ännu en till middag.

 

 Efter problem med att påsarna fått pyspunka testar vi nu tipset med att lägga in en servett som skydd för plasten. Det verkar funka.
 
Nu gäller det att försöka variera oss så mycket som möjligt. Risken finns annars att vi aldrig någonsin mer kommer vilja äta taco-kryddad köttfärs eller kycklingfilé i curry. Fantasin måste flöda och det gäller att våga prova. Vi lärde oss en hel del förra sommaren om storlek på portioner och mängden krydda som försvann i torkningsprocessen så vi ser fram emot en något mer aptitlig meny i år.
Förra årets tärnade kassler får ingen ny chans. Den hade gått att använda som gummikulor för pistoler. Tror inte heller vi bryr oss om att testa det i dessa dagar så populära hästköttet.
 
Vi tar tacksamt emot tips på lämpliga recept!
 
 
 
av

Med stora förväntningar ser vi som syns nedan fram emot sommarens stolleprov!

 

 
 Mitt namn är Björn Johansson. Med en fjällgalen far, färdledare i Lapplandsfjällen redan på 50-talet, kunde väl inte livet utvecklas annorlunda för mig. Jag gjorde min första vandring på Kungsleden som femtonåring ihop med en kamrat som köpt sitt regnställ på OK innan avresa. När vi kom fram till målet bestod hans regnställ mer av silvertejp än något annat. Jag fick blodad tand och har därefter fortsatt med årliga fjällvandringar. I många år bestod en del av mitt arbete av att leda grupper med patienter från sluten psykiatri på vandring i fjällen. Oerhört givande och lärorikt.
Med dom erfarenheterna Blinkar i bagaget har jag på senare år försökt få mina barn att uppskatta det jag själv älskar att ägna mig åt. Efter att under lång tid planerat att vandra hela Kungsleden i eremitens skepnad och genomföra den vandringen, med sällskap från Jäkkvik mot norr, förra sommaren blev det så tomt efteråt att någon ny dårskap var tvungen att hittas för att fylla tomrummet. Vad kan då passa bättre än Gröna bandet?
 

 
Jag heter Isabelle Björkhage och även om jag är så liten till växten att jag nästan klarar mig med ryggsäcken som liggunderlag så har jag passerat de tjugo. Jag drabbades i tidig ålder av indoktrinering från min fars sida och kan väl idag betraktas som lätt miljöskadad. Min första natt i tält avklarades vid fyra månaders ålder.
 
Efter ett antal fjällvandringar i både Jämtland och Joutenheimen bestämde jag mig förra sommaren för att hänga på farsan andra halvan av hans vandring på Kungsleden. Då pratade vi om hur vansinnigt det var att vandra långa sträckor varje dag och att man istället skulle ta sig till en fin plats, kanske någonstans i Sarek, för ett basläger och utan tung packning göra dagsutflykter därifrån. Därför har jag nu bestämt mig för att följa med på Gröna bandet. Ler med öppen mun
 
 
 
Jag heter Milton och är en golden retriver som fyller 3 år i Maj. Jag älskar framförallt två saker i livet, att få springa fritt och att äta god mat. Det är inte helt fel att bli lite klappad och kliad också. Att bära klövjeväska är inte lika roligt men matte och husse skulle säkert låta mig svälta om jag inte bar min mat själv.