Ankarede – Gäddede 37 km

Tidig morgon och skjuts upp till Ankarede. En lång dag med tanke på att vi bestämt oss för att gå ända ner till Gäddede men med tanke på hur våra dagsetapper sett ut på sista tiden och våra, nu inför etappmålet, lätta ryggsäckar var det inte, bortsett från den förbannade hälsenan, alltför skrämmande. Raskt iväg in på den led som följer östra sidan på Stora Blåsjön ner till Tangen. Regnet hade fortsatt och några som kom gående söderifrån igår hade sagt att det var blött så vi gick med kängor första biten.

Hälsenan kändes definitivt inte bra men bara att bita ihop. Diklofenak, liniment och Ipren får vara dagens räddare i nöden. Duggregnet fortsatte med jämna mellanrum. Vi är fruktansvärt less på regnandet nu.

Vi gick ändå på i rask takt och så fort vi kom upp på det hjulspår/skogsväg jag sett på kartan åkte gympadojjorna på. Det gjorde fortfarande ont men kändes ändå betydligt bättre än med kängorna.

Nu var det bara att mala på mot Gäddede. Vi krånglade oss fram på småvägar som ändå blev ett ganska rakt spår och definitivt närmaste vägen mot målet.

Även det lätta dugget upphörde helt och efter lunch tittade till och med solen fram korta stunder.

Så småningom kom vi ut på stora vägen och då var det bara att mala på ända in till vårt boende strax före Gäddede.

Nu hade vi gjort sträckan och nått målet för etapp 4 men för min del kände jag ingen större glädje då hälsenan spökade alldeles för mycket med tanke på fortsättningen.

Jag kan bara hoppas att en total vilodag, kanske även någon dag extra, kan göra det möjligt att fortsätta gå. Då det är mycket väg under nästa etapp ska det funka att gå i gympadojjorna.

Vilken tur att vi efter inledningen på väg från Hemavan kom på att vi borde få skor uppskickade hit och min syster skickade dom express med posten. Framme redan dagen därpå!

Ankarede – Gäddede med buss.

Stor katastrof!
Jag kände direkt på morgonen när jag testade med kängorna på att går jag några mil idag kan jag äventyra resten av vandringen. Hälsenan var för irriterad.

Ändrade planer, nya funderingar! Vi gick upp till övre delen av bilparkeringen där mottagning fanns och ringde runt för att försöka fixa till en lösning.

Att stanna en natt till i Ankarede och sen försöka gå vidare var ett alternativ. Ett annat, och det vi fastnade för, var att ta bussen ner till vårt boende hos bekantas bekanta i Gäddede för att där få tag på våra gympadojjor som skickats med posten dit. Därefter bli uppskjutsade till Ankarede tidigt i morgon för att med lättare skor som inte klämmer åt runt hälsenan på fötterna satsa på att gå den korta sträckan led längs sjön för att sen följa småvägar så långt det går och ta sista biten in på asfaltvägen.

Vi blir på så sätt tvungna att ta hela sträckan på en dag som vi tänkt dela på två men det ska inte vara helt ogörligt då det mestadels är småvägar.

Dagen tillbringades till stor del småpratandes med de härliga systrarna Ann-Christin och Ann-Louise på cafét i Ankarede i väntan på bussen in till Gäddede. Väl på bussen gav chauffören oss en guidad tur då vi var de enda resenärerna.

Ner till Gäddede, inkvartering och förberedelser för en tuff morgondag.

 

 

Under natten njöt vi av att ha tak över huvudet när vi hörde vinden och regnet utanför. Samtidigt ökade ångesten inför morgonen då vi visste hur kartan såg ut. Det skulle bli blött att gå över myrarna.

Vi gick upp tidigt, redan vid halv sju, då vi bestämt att vi skulle försöka komma iväg skapligt. Före åtta gick vi vägen ner mot Raukaselet för att där vika av västerut på leden mot Ankarede.

Det var nu det började. Regnet hade öst ner större delen av natten och leden inleddes med 4 km stigning över blötmyr. Fruktansvärt jobbigt!
Det fortsatte likadant hela dagen egentligen. 

Det här är en skoterled. Punkt! 
Leden går över öppna myrar hela tiden utan att följa de björkbackar som kunnat ge fastare underlag för vandrare.
Om någon ansvarig på länsstyrelsen i Jämtland hävdar att det är en sommarled för vandring ljuger den personen.
Då kunde lika gärna arrangörerna av Vansbrosimmet hävda att deras tävling är en löparfest. Skillnaden är hårfin!
Jag förstår att antalet vandrare inte är så många att det är värt att satsa några kronor på bra sommarleder men då får man markera det som endast vinterleder på kartan.

Efter 15 km tog vi lunch i vindskyddet vid Tjärnbäcken. Vi var redan riktigt trötta efter att ha kämpat oss över alla myrar.
Isabelle var rätt ilsken när hon vred ur sina sockor för första gången på våra 80 mil. Det blev inte bättre när det fortsatte precis likadant efter lunch. Enda skillnaden var att förmiddagens små duggregn nu avlösts av ett ihållande regn.

Nu behövde jag inte längre försöka hitta de mindre blöta vägarna. Bella var redan så blöt hon kunde bli. Vid något tillfälle framförde hon att den ansvarige för ledens dragning borde bara tvungen att klämma ur vattnet ur hennes sockar med bara läpparna.

Efter någon dryg timme övergick regnet i stunder av dugg igen och vi gick de 12 km ner till Ankarede nästan utan paus. Något kort stopp för fotografering av Lejarfallet och något stopp för tankning av energi, annars klafsade vi bara på. 

Väl nere i Ankarede skyndade vi oss in på, det av Gröna Bandare så välkända, cafét och bokade boende i stugan bredvid. Snabb dusch i servicehuset på parkeringen med byte till torra kläder och sen in till fiket där vi bottnade med korv med bröd innan vi åt både deras specialitet Klining, ett särskilt bröd, och våffla med grädde och sylt.

Klining, det speciella och goda brödet.

 

Ann-Christin som jobbar på fiket men som också är massageterapeut var snäll och gav mig en liten påse med liniment till min ena hälsena som tagit oerhört mycket stryk idag då kängornas hälar fastnat i blötan för varje steg och jag har böjt kroppen framåt för att få loss dom.
Jag hoppas den är bättre tills i morgon annars kan det bli tufft.

Vi tog också reda på att min plan att i stället för att ge oss upp på blötmyrarna igen följa Stora Blåsjöns östra sida var fullt genomförbar då en enkel led dragits den vägen för ett par år sen.

Efter att ha läst Johannas blogg, Gröna Bandare som ligger knappa två veckor före oss i spåret, om träskmarkerna som hon gått över i foppatofflor och med det regn som kommit senaste dygnet tänker vi inte ta den väg som först var tänkt.
Hon beskrev sig själv som ett träsktroll på väg mot Gäddede och idag har vi känt oss som två till av samma sort men det ska vi ändra på.

Klimpfjäll – Raukasjö Fjällgård 25 km

Tidig morgon, faktiskt klara att gå redan halv nio vilket är tidigt för Bella. Några km asfalt innan det bar iväg upp mot kalfjället. Äntligen igen!

Väl uppe på kalfjället blåste det riktigt hårt rätt emot oss. Bella hade det nästan tufft att komma framåt och även jag tog ett och annat snedsteg. Det blev lite bättre efter en stund men vädret inbjöd inte direkt till några vederkvickande pausar utan vi gick på.

Efter drygt 12 km var vi framme vid Slipsikstugan där vi tog skydd för lunch. Strax bredvid ligger sjön Sjliptjehke med en helt underbar sandbeach men idag var det ingen trängsel på stranden.

 

Vi gick raskt vidare efter lunch. Vi hade bestämt i förväg att vi inte skulle ta någon mastodontsträcka idag utan stanna vid Raukasjö eller Raukaselet.

Iväg över mer blåsigt kalfjäll. Tyvärr måste jag säga då det här var en riktigt, riktigt fin sträcka att gå. Med mer tid på oss och bättre väder hade jag gärna tältat uppe på fjället med fin utsikt.

Vi har även passerat både Atscho-klumpen och Länsmansknulen som ni ser ovanför Bella på bilden. Vet inte om länsman legat uppe på den och spanat på smugglare mellan Klimpfjäll och Ankarede förr i tiden. Låter kanske föga troligt.

På väg ner mot Raukasjö när vi stannade och fyllde våra magar med härligt mogna hjortron svartnade himlen rejält. Vi visste att busväder var på gång så vi skyndade vidare ner. Mötte en kvinna som visste att det fanns möjlighet till övernattning men att ägarna förmodligen åkt ner till Strömsund.

Nere vid Raukasjö Fjällgård hade vi bestämt att vi ville ha tak över huvudet. Efter någon timme fick vi tag på Tommy, ägaren till Fjällgården, via telefon som genast erbjöd oss att gratis övernatta i en av hans stugor. När jag protesterade sa han bara att vi kunde ju lägga en femtiolapp för strömmen då.

Villa härliga människor det finns!

Vi kan lugnt konstatera att det är rätt gott att sitta i stugvärmen och titta ut på regn, blåst och bara 6 plusgrader. Vi kunde lika gärna kravlat in och ut ur ett surt tält nu om det inte varit för Tommys generositet.

I morgon satsar vi på tidig start för att ta oss de 27 km till Ankarede.

Ransarluspen – Klimpfjäll 27 km

Ösregn hela natten, oro för Milton, ingen bra sömn.
Med Miltons svullna tryne och viftande svans framför sig var det bara att masa sig ut i regnet.
Vi tröck ner allt i säckarna och gick ner till ett vindskydd vid dammen där vi packade ordentligt och fixade frukost.
Tältet vägde säkert ett kg extra så blött som det var.

Iväg längs grusvägen ner mot Fatmomakke. Lagom tills vi började gå upphörde regnet. Milton travade på men så fort vi rastade la han sig ner och blundade så lite tagen var han allt.

Lunch i ett vindskydd nere vid slutet av sjön efter att vägen från Fatmomakke tillkommit. Raskt vidare över åsen ner mot stora vägen.

Den här dagen är inte mycket att skriva om, bara ett ändlöst trampande för att komma fram till Klimpfjäll i rimlig tid.
När vi kom fram till hotellet hade vi tur. Killen som hade jouren dök upp samtidigt så snabbt som ögat befann vi oss i en stuga med kök och dusch. 
Helt underbart!

Därefter har vi tvättat kläder, lagat mat, torkat blöt utrustning mm

 

 

 

 

Milton svullnad har börjat försvinna och han verkar må bra.

Just nu känns lusten att ge sig upp på fjället mot Slipsikstugan inte alltför stor men det blir säkert bättre tills i morgon. Klarar vi Gäddede på 4 dagar så har vi sparat in en dag för senare behov.

Bojtiken – Ransarluspen 32 km

Det senaste dygnet har vårt Gröna Band hängt på en skör tråd men jag återkommer till den cliffhangern längre fram.

 

 

En strålande morgon efter kall natt. 7 km asfalt innan vi kunde svänga ner mot Gielas i ett fyrhjulingsspår. Från Gielas fortsatte vi på en mindre skogsväg ner till ett vattendrag med bro över. Där blev det lunch i solen och mitt under lunchen börjar Bella svära och riva i säcken efter kameran. 

Där vi sitter ser hon under bron en älg gå över vattendraget strax bortom oss. Hon hann med att få någon bild.

Det började blåsa under lunchen, vi visste att sämre väder skulle komma, och resten av dagen var en kapplöpning om vi skulle nå vårt planerade mål innan regnet kom.
Iväg på en vacker väg genom härliga renbeteshagar. Det kändes emellanåt som att vi lika gärna kunnat befinna oss på ett traktorspår genom sörmländska kohagar. Om det varit kor vi såg och inte renar hela tiden vill säga. Större, fetare renar än vi sett någonstans tidigare.

Ner till sjön Ransaren där vi skulle besluta om vårt vägval.
Så länge vi går på fast mark känns mina ljumskar hyfsade, Bella vill inte trampa blötmyr, sämre väder i antågande och en gemensam tanke att det vore inte fel att spara in en dag den här etappen att använda på slutet i Jämtland/Härjedalen när dagarna är kortare var det som avgjorde valet till att gå östra sidan av Ransaren ner mot Klimpfjäll.

Den traktorväg mannen i Bojtiken utlovat var väl inte vad vi fann men likväl ett mycket trevligt fyrhjulingsspår som gav fast mark under fötterna den absoluta majoriteten av de 15 km vi skulle gå längsmed sjön.

Egentligen var det här en riktigt fin vandringsdag där jag som gillar öppna landskap med utsikt fick gå i en vacker gles björkskog med utsikt över den, visserligen reglerade, men ändå ganska vackra sjön. Det var bara på slutet vi hade lite blötmyr som helt och hållet tagit tillbaka till naturen den traktorväg Vattenfall skulle ha anlagt för förmodligen väldigt länge sen.

Det som oroade oss var att vi plötsligt fick se en stor svullnad under höger öga på Milton. Vi hade inte sett något hända honom och när vi kollade honom såg vi inget sår eller stickmärken. Jag lugnade Bella med att det inte skulle finnas huggorm i trakten vilket jag då inte trodde. Vi kom fram till att det måste vara ett getingstick eller att han sprungit in i något.

Vi gick vidare, vad fanns annat att göra, och Milton visade inga tecken på att vara illa däran men lite moloken och trött var han allt. 

Framme till slut vid Ransarluspen slog vi snabbt upp tältet då regnet nu var på gång. När jag gick ner till sjön för att hämta vatten och helkroppstvätt träffade jag en karl som brukade jaga i trakten och som påstod att det var gott om orm i omgivningen. Oroande!

Under tiden jag tvättade mig hölls Milton med att dra och släpa grenar i vattnet och senare slukade han sin kvällsmat lika glupskt som vanligt så vi menade att det var bara att avvakta.
Jag skrev ett sms till min vän, och hundexpert, Karin som nyligen fått sin hund ormbiten. På morgonen läste jag hennes svar om att det skulle ha blivit en allmän svullnad över en stor del av huvudet och inte bara en knöl.
Då hade vi precis fått se Milton titta upp på oss med ett öga och den andra ansiktshalvan uppsvullen.

Vad skulle vi göra? Samtal med jourhavande veterinär i Lycksele som menade på att hade det varit huggormsbett hade det redan varit kört för honom.

Han åt frukost med vanlig aptit, drack vatten och pinkade så allt verkade vara i sin ordning.

Våjhtja – Bojtiken 29 km 

Vi vaknade rätt tidigt efter att ha sovit som stockar. Upp och igång med grötkoket samtidigt som vi packade ihop.
Det såg ut att bli ännu en bra dag vädermässigt och vi hoppades det skulle gå lika bra idag att gå sista delen av vägsträckan innan vi fick ge oss ut på leden igen.
Iväg ner längs sjöarna och sen vika av mot Virisen. Det blev en riktigt tuff mil grusväg med rejäl stigning upp över höjden. Vi tog en snabb lunch vid ett vattendrag mitt på för att sen fortsätta ner mot sjön Virisen och in på leden mot Bojtiken.

Hade vi trampat på i rask takt tidigare på alla mil grusväg så var det slut med den saken nu.
Leden mellan Virisen och Bojtiken är säkert tänkt för skoter eller skidor vintertid. Antalet vandrare är nog lätt räknade. Långa stunder svårt att se stigen och ofta gäller det att trampa över blötmyrar. 
Mina slitna ljumskar och Bellas fötter tog rejält med stryk de 12 km innan leden kom fram till Bojtiken.

Ett annat stort problem den sträckan var att gå förbi alla kantareller vi såg utan att kunna plocka dem. Det lyste gult i varenda björkbacke som varvade med myrarna. Hur mycket svamp som helst och varken smör, salt eller peppar i ryggsäcken. 

Efter middag på gräsmattan vid en samekoja kom vi på kvällen till slut ut och jag letade reda på en man som kunde ge oss tips och råd inför fortsättningen.

De flesta Gröna Bandarna har valt västra sidan av sjön Ransarn, västerut mot Tjockelestugorna (där det förresten var en björnattack på en same i början av sommaren) för att sen gå tillbaka österut mot Klimpfjäll.
Jag hade en idé om att gå på östra sidan av Ransarn ner mot Fatmomakke och därifrån till Klimpfjäll. 
Mannen jag pratade med gav mig rätt i att det var både närmare och troligen mer lättgånget då det på den sidan finns ett traktorspår att följa på en enkel form av väg som Vattenfall dragit för flera år sen.

Kanske ett tråkigare vägval än det andra och från Fatomakke till Klimpfjäll får vi traska på riktig väg igen men jag tror att det just nu är det val vi bör göra.
Vi lämnar det öppet tills vi kommer fram till Ransarn någon gång under morgondagen.

Vi slog upp tältet precis där älven drar gränsen mellan Storuman och Vilhelminas kommuner. Kom på att jag aldrig skickade signal med vår spot igår. Vi var så trötta så ingen av oss tänkte på det. Ikväll blev det av i vart fall.

Hemavan – Våjhtja 36 km

Igår kväll och i morse vid frukost pratade vi om att ta en lugn första dag. Huvudsaken var att komma förbi milen på Blå Vägen till Tärnaby på förmiddagen och sen se hur långt vi hade lust att gå. Det gällde att mala väg hela dagen, det visste vi.

Vi lämnade Fjällstationen och de mycket hjälpsamma och omtänksamma Mojo och Maria där. Ut på stora vägen och trots våra fyllda och nu åter rejält tunga ryggsäckar gled kilometrarna förbi i rask takt. Milen på landsvägen gick på två timmar trots några korta pauser. Vi gick vidare uppför backen på vägen mot Tärnamo och halvvägs dit stannade vi vid en öde stuga och lagade lunch.

Vädret var perfekt för att gå, mulet och runt 15 grader med lite lagom vind. Inte alltför svettigt och det räckte med att dricka måttliga mängder i samband med att vi stoppade i oss av godsakerna vi fyllt på med.

Vår föresats om att inte gå så långt första dagen kom som vanligt på skam. Vartefter kilometrarna trillade på insåg vi att det här skulle bli en riktigt bra dag att inleda etapp 4 med.

Vi fortsatte över dammen i södra änden av sjön och bestämde oss för att hitta en tältplats för nu började vi bli rejält trötta och klockan alltför sen.
Det blev ett par kilometer till innan vi hittade en fin tältplats i närheten av vatten.
Rutinen att snabbt få upp tältet, in med sovutrustningen och samtidigt igång med köket sitter som gjutet nu, även när vi är riktigt trötta.