Och regnet det bara öser ner……

Efter en kylig natt med ihållande ösregn och hård vind kan jag säga att jag uppskattade att ligga torrt i ladan. Trodde nästan taket skulle lyfta emellanåt.

YR visar på fortsatt ihållande regn hela dagen för att sen bli uppehåll i kväll och natt. En fin morgon ska sen följas av ytterligare regn. I flera dagar! 
Camping-gubben säger att han aldrig varit med om så mycket snö kvar på fjället så sent på året. De jättestora  glaciärerna Svartbreen och Saltbreen med all snö i fjällen runtom kyler ner hela trakten säger han. Det här regnet borde ha kommit för mer än en månad sen för att ta bort snön. Nu kommer det som mer snö istället på höjd över 500 meter.

Läste i en tidning att de haft den kallaste maj på 16 år och att det följdes av en lika kall inledning av juni.
Jag ser inget när jag cyklar då allt ligger i regndimma och jag kan heller inte ta fram kameran.
Det här är inte den semester som jag jade tänkt mig just nu. Det leder till ett drastiskt beslut.

Jag har bokat en hytt på Hurtigrutten från Örnes till Kristiansund. Jag hoppar alltså över resten av etapp 2 och Trondheim. Det är ostadigt och regn i hela Norge men söderut kan jag åtminstone hoppas på tvåsiffrigt på termometern. Jag får då fler dagar och kan ta det lugnare på sista etappen. 

  
Båten går kl. 7 i morgon bitti så nu gäller det att ta sig till Örnes.

  
Och det var inte så bara! Kraftigt kuperat hela vägen med en rejäl höjdpassage. Dessutom lång tunnel med motlut vilket suger duktigt. I nerförsbackarna är det så otäckt att jag bromsar nog mer än Karin gjorde tidigare.

Regn hela vägen och jag verkligen ogillar att cykla i regnbyxor. Tycker de suger kraften ur benen. Om jag nu har någon!

Fullbokat på hotellet och inte en chans att jag cyklar en mil tillbaka till en camping jag passerat.
Min första ide funkade som tur var. Ett jättefint väntrum som taxi och Hurtigrutten delade på men som skulle låsas över natten.
Jag ringde tjejen i växeln som genast sa att det inte var några problem. Självklart var jag välkommen att övernatta där. Hon skulle se till att det inte blev låst.

  

Hon kan vara glad att vi pratade på telefon för annars hade jag gett henne en rejäl kram där jag stod kall, trött, blöt och hungrig. Förmodligen ganska illaluktande också 😁

Tänk vad lite enkel medmänsklighet och vilja att rucka lite på reglerna kan betyda.

Så nu har jag klätt av mig alla blöta kläder, hängt dom på tork och förberett nattlägret.
Kan bara hoppas att den videoövervakning det är skyltat om är avstängd. De har kameror i alla vinklar så det kan bli flera goa klipp till youtube här.

Jag var tvungen att messa tjejerna där hemma och fråga om de tyckte deras far var någorlunda normal trots att han vid 54 års ålder fortfarande kan tänka sig den här typen av logi. Deras svar tyckte de var självklart men att det inte enbart var negativt. Ett visst mått av galenskap som ger möjlighet till udda upplevelser.

Klockan 7 i morgon byter jag ut det enkla cykellivet mot ett drygt dygn på Hurtigruttens kryssningsfartyg.

Känns som helt rätt beslut, särskilt som ännu en tung skur med hagel just slår mot fönstren, och Helgelandskusten får jag spara till en annan gång.

”Vilodag” och sen ensam vidare!

Igår hade vi vilodag i Bodö. Visserligen kröp vi inte in i tälten på campingen innan kl 4 på morgonen så det blev inte så många timmars sömn.
Jag var igång vid 8 igen och efter att ha bytt tälten mot en liten hytte så cyklade vi mot stan.

Prio 1 var återigen att få cykeln fixad och det gick kanonbra. En bra mek i en sportaffär satte fart direkt. Nya ekrar satt snart på plats.

Han passade även på att justera bakbromsen som tydligen legat på. Inte konstigt det gått så tungt för mig jämfört med de andra 😉

Samtidigt som jag väntade på cykeln blev Karin 3000 fattigare. Det var en bra affär med massor av snyggt från Norröna och hon som skulle åka hem kunde handla på sig en del.
Sen vidare till turistbyrån där mitt paket med påfyllning skulle finnas. Tji paket!

Till posten med andan i halsen och som väl var, där låg det.
Vi lyxade till det med en oxfilé och pommes innan vi åkte tillbaka till campingen. Jag beställde extra pommes och fick säga till när de inte kom. Jag fick en skål samtidigt som hon påstod att de lagt på det extra redan från början. Det hade jag inte märkt.

Tillbaka på campingen fixade jag tvätt och ompackning. Karin o Barne packade för hemresa.

Morgonen därpå skildes vi utanför hytten. Med det väntade vädret måste jag erkänna att det kändes tungt att cykla vidare. Dessutom utan trevligt sällskap.

Första 1,5 milen på cykelbana och vinden i ryggen ut från Bodö gick fort. Sen väntade sidvind och kuperad terräng fram till Saltstraumen.

En plats där tidvattnet är Norges mest markanta och vattnet ska passera en smal ström där vattnet kokar.

När jag cyklade upp över bron blåste det 13 m/s från sidan och regnet kom.

Snabbt över och in i en lyxig busskur för skydd. Dessa kurar, oftast i trä, har redan blivit mina bästa vänner i strävan att både slippa bli blöt och cykla i regnbyxor.

Så fort jag kom in i kuren slutade regnet och jag kunde gå tillbaka och fota.

Cyklade på en mil till, ganska mycket uppför, innan det var dags för nästa besök i en kur.

Därefter gick det uppåt, och uppåt. Inte som våra tidigare fjällövergångar men ändå ganska saftigt. Så fortsatte det i en seg mil.

Redan i början av stigningen när jag fick en skur av snöblandat regn i ansiktet fick jag ge upp min målsättning att inte cykla i regnkläder utan söka skydd istället. Här fanns inget skydd!

Väl uppe gick det genast fort nerför. Det är här jag inte kommit överens med cykling än. Först genomsvettig med regnkläder i uppförsbacke, sen nerkyld av fartvinden i långa snabba nedförsbackar.

 

Kan man hoppas på en tunnel?

 

När jag kommit ner till havsnivå igen och regnet trummade på sökte jag skydd på en bensinmack.

Hamnade i trevligt samspråk och blev sittande med kaffe en god stund men regnet ville inte sluta.

Fick tips om en camping en knapp mil framöver. Hade tänkt cykla ytterligare ett par mil idag men det är inte kul i motvind, regn och ibland snö.

När regnet verkade lugna sig drog jag iväg. Mötte ett par härliga traktorekipage med husvagn som Jarmo på jobbet hade dreglat ner sig över.


Hann bara cykla ett par km så öppnade himlen sig. En stund senare simmade jag in på en härligt pittoresk bonn-camping modell mindre.





Hade tänkt tälta då det blir för dyrt med hytte nu när jag är ensam. Tältplatsen var dock så vattensjuk att det inte var lämpligt.

Gårdskarlen Ali föreslog då bonngubben att jag kunde sova i en soffa i den lada som användes som kök av tältare. Bra förslag! Jag slapp blöta ner tältet och allt annat i sörjan och det är bara jag som använder ladan. Övriga gäster bor i hytter eller husbilar.



Apropå Ali så har jag undrat en del över hur den saken funkar i Norge. Har inte bestämt mig för vilken åsikt jag ska ha om det än heller.

På nästan alla ställen vi bott på har det funnits invandrare som städat och skött grovgörat mens de norska ägarna suttit på kontoren eller i huset intill och tagit betalt.

Är det subventionerad arbetskraft eller är det ett sätt att få invandrare i arbete? Jag vet inte men det intryck jag får är att de verkar vara tacksamma för att ha ett jobb.
Ali här springer och anvisar platser till gäster, städar och håller ordning. Den äldre bonngubben skulle förmodligen inte orka driva campingen själv.
Nu hoppas jag på bättre väder i morgon. Jag har 6 mil till Örnes där jag ska ta en färja för att slippa Svartistunneln, under glaciären Svartisen, på nästan en mil där det är cykelförbud.

Ska försöka ta mig en bit till sen men fortsätter det här vädret går det inte.

Som nödlösning om schemat inte alls går att hålla finns Hurtigruttens hamnar längs vägen men jag vill framförallt cykla Helgelandskusten ner till Sandnessjöen innan jag funderar på något sånt. Dit har jag 25-30 mil nu.

Segdag i regn!

Ingen storm! Men däremot regn. Vi gjorde som de brukar vid alpina tävlingar. Vi sköt fram starten för att få rättvisa förhållanden.
  
  
  
Till slut insåg vi att vi inte skulle nå Moskenes med mindre än att vi cyklade 7 mil i regn vilket inte lockade någon av oss. 

Vi gick på alternativ 2 vilket innebar att vi kunde skjuta fram starten mycket mer.

  
  
Efter otaliga kaffekoppar i receptionen satte vi oss framåt kvällen på cyklarna och cyklade de 16 km in till Hurtigruttens kaj i Stamsund. Nästan helt uppehåll!

  
  
Ett par timmars väntan till innan vi embarkerade Richard With i riktning Bodö.

Faktiskt lite barnsligt spännande att åka med Hurtigrutten som jag hört så mycket talas om.

  
  

   

Båtresan över handlade mest om att få någon blund i ögonen. Jag saknar tyvärr Barnes förmåga att somna så fort han sluter ögonen. Den skulle jag vilja ha!

  
  
 
   

Kom av båten vid halv 3 och cyklade genom ett tyst Bodö till campingen på andra sidan stan, upp med tälten och ett försök att stjäla några timmars riktig sömn innan ”vilodagen” börjar.
Då ska nämligen cykeln repareras, paket hämtas ut på turistbyrån och kläder tvättas. Kanske ska försöka se något av stan också.
Mitt sällskap ska förbereda sin flygtur hem vilket ställer andra krav på mig framledes.

Inga hjälpryttare som drar och tvingar mig framåt när orken och motivationen tryter. Ingen att dela priset på hytter med vilket innebär att det är tältet som gäller. Ingen som vakar över prylarna när man lämnar dom korta stunder.

Nåväl i morgon börjar fortsättningen mot Trondheim längs den Helgelandskust jag hört så mycket om. Bara hoppas prognosen med regn i stort sett varje dag närmaste tiden är genomfel!

I väntan på Sörlandets storm!

Tidigt iväg från Sortland. Vi ville hinna med en färja från Melbu som gick vid 11 och dit var det 45 km.
Hela vägen dit hade vi en vik av havet på vänster sida och på andra sidan riktigt maffiga fjäll. 

   

  

    

Kilometrarna trillade på och jag funderade en del. Jag har fått ett knippe frågor på mailen från en journalist på Katrineholms-kuriren som skrev om Bella och mig efter Gröna Bandet. Han vill skriva om även den här utflykten.

  

Han undrar varför jag gör en sån här tur? Vad det är som driver mig?

Det är faktiskt ingen lätt fråga att besvara. Någonstans handlar det om att det är en närhet till naturen, upplevelser som man inte kommer i närheten av på en mer ”normal” semestertur med bil eller liknade. Här får du verkligen ”jobba” för dom på ett helt annat vis vilket på något sätt höjer dess värde.
Att testa sina gränser både fysiskt och psykiskt, att utmana sig och på det sättet bättre lära känna sig själv.

Det är inte alltför sällan jag undrar vad det är jag håller på med och framförallt varför. Det skulle kunna vara så lätt att välja att flyga hem samtidigt med mina vänner på torsdag och sen sitta hemma på altan och grilla både sig själv och middagen.
TV-fåtöljen står dock kvar men den här typen av upplevelser vet jag aldrig hur länge jag kan ge mig själv.

Måste erkänna att jag är lite stolt över att fortfarande som 54-åring få för sig lite halvgalna idéer och också ha drivkraft att genomföra dom. Normalt är detta väl något för de på drygt 20 imman bekvämligheten tar över.

  

Vi hann i tid till båten, även en sväng in på Rema för att proviantera, och där fick det bli andra frukost som vi tagit för vana att fylla på med.

  

När vi kom av båten i Fiskeböl på nästa ö i den kedja av öar Lofoten består av hade något hänt. Det var en annorlunda natur mot tidigare. Mycket grönare, ända upp på fjällsidorna där det gröna blandades med kvarvarande snö.

  
   

   

Det var ett makalöst vackert landskap. Helt klart det vackraste vi cyklat genom så här långt. Bara ett par mil från båten såg vi en rastplats där vi bara måste stanna så det fick bli lunch där.

  

 

 
  

 

 Inte bara naturen hade förändrats. Det hotande oväder vi sett innan var också bortblåst. För första gången  på den här turen låg jag i riset efter maten och lät solen värma mig.

   
     

Med hotet om morgondagens storm i åtanke bemödade vi oss om att cykla vidare. Över en liten ö med de vanliga tuffa broarna på bägge sidor, jag förstår inte varför de måste bygga dom så satans branta, för att komma över till den ö där vi skulle leta boende.

  
  
Vi valde den östra lilla vägen istället för den mer trafikerade västra.

Nu när vi sökte den fanns inte en enda skylt om rum för uthyrning vilket visade sig vara bra.

Vi cyklade på ett par mil tills vi kom till en helt underbar camping längst in i en vik. Brustrands camping med en trevlig receptionist som, när vi installerat oss och duschat, stekte våfflor åt oss.
Det blev 13 mil idag och alla tre var riktigt möra. Jag erkänner att det finns en viss skadeglädje hos mig över att även de vältränade två känner av det vi roar oss med.

 

Efter vår vanliga kvällskonferens med kartstudier har vi nu två möjligheter för morgondagen.

Antingen en mycket kort sträcka till Stamsund och ta den nattliga Hurtigrutten in till Bodö eller cykla de 76 km ner till Moskenes, övernatta där och ta den tidiga morgonbåten in till Bodö.

Vi får se om det blir något av det oväder som ska komma eller ej. Det får avgöra vårt väg/båt val.
Utrustningen vållar fortsatt bekymmer. Ytterligare två ekrar har gått av i bakhjulet. Rickard på Nishiki har erbjudit sig att skicka ett nytt bakhjul då det här inte ska inträffa men jag vet inte vart han skulle skicka det i så fall. Får låta sätta dit nya igen i Bodö.
Dessutom har stängningen av min styrväska gått sönder liksom dragkedjan till min vindjacka. Det första kan jag klara mig med men om jag inte alls kan stänga vindjackan längre så har jag ett problem. Än så länge går det. Är väl lite av risken med ultralätta klädesplagg men riktigt så dålig kvalitet ska inte Haglöfs ha.
Som avslutning vill jag bara som svar på en kommentar om att problemen nu var över eftersom jag inte skrev om dem göra klart en sak. 
Alla kvinnor som tjatar om att barnafödande är höjden av smärta har inte cyklat 100 mil med en spricka i baken där det enligt normal anatomi inte ska vara någon. 😅😱😀