Dyranut – Haukeliseter 87 km

Vi lämnade Dyranut en regnig och blåsig morgon. Hade bestämt oss redan från start att försöka göra sträcka direkt eftersom vi valt att gå en liten grusväg ner mot sitt slut där den sen övergick i ett traktorspår över fjällplatån.

Vi kände oss mer igång nu efter att ha kämpat med orken i början av turen så vägsträckan gick raskt. Vid vägens slut fanns det en stor parkering. Många fiskare och jägare spred ut sig över Hardangervidda därifrån. De med egen fiskerätt körde traktor med någon form av släp att bo i till sina sjöar för fisket. Därav traktorspår i flera riktningar.

Vi valde det som gick mot Sandhaug och DNT- hytten där.
Den sydvästliga vinden ökade och blåste oss rätt i ansiktet. Inte direkt inbjudande till stopp utan vi stegade på.
Den här östliga delen av Hardangervidda är en stor platå utan större höjdskillnader så redan vid kl 15 på eftermiddagen hade vi gått de 27 km till Sandhaug. Regnet hade upphört och vi kände inte för att stanna där.

På vägen dit hade vi samspråkat med en karl som var på väg till fiske vid Sandhaug. Han hade tipsat oss om en genväg längs ett traktorspår söderut där det skulle finnas roddbåtar för att ta sig över en sjö och vidare med fri orientering för att senare gå en liten stig till Hellevassbu. Därigenom skulle vi, enligt honom, tjäna in en hel dag.

Vi kollade med personal i Sandhaug som var mer tveksam till hur mycket man tjänade men det skulle absolut finnas tre roddbåtar på plats för att ta sig över sjön med.

Den utmaningen kunde vi naturligtvis inte motstå men med facit i hand kanske vi borde ha gjort just det.
Vi var överens och bestämde oss för att gå traktorspåret så långt vi orkade söderut innan vi gjorde kväll.
När vi var tvungna att ge oss för att hinna få upp tältet och fixa allt innan det blev mörkt hade vi gått ytterligare 11 km. En lång dag men ett gott utgångsläge för att nå långt dagen därpå.

Vi vaknade till regn. Och vind. Bestämde oss för att avvakta ett tag.
Någon timme senare var det uppehåll så vi packade ihop och började gå den sista biten ner dit där båtarna skulle finnas. Regnet återkom och vinden ökade. När vi väl hittade båtarna fanns det bara en på var sida. Den tredje såg vi inte röken av. Det innebar tre vändor över sjön.

Efter att ha öst den nästan vattenfyllda båten på vår sida tog vi skydd i ett fallfärdigt, lutande ruckel som tydligen hörde till båtplatsen. Tur att det fanns för nu vräkte regnet ner och vågorna på sjön var för stora för att ro de 200 meterna över till andra sidan utan flytväst.
Tre timmar senare var vi beredda att göra ett försök. I med ryggsäckarna och försöka styra upp mot vinden för att sen blåsa ner dit vi skulle.

Båten på andra sidan var helt vattenfylld. Vågorna slog in i den. Det gällde att ösa snabbt så att vi fick den att flyta.
Efter idogt dubbelösande fick Bella sätta sig i den och jag band fast den i den andra. Så släpade jag den efter mig med Bella hjälproende i den. Vi tog oss över igen och valde Bellas båt för den sista turen. Lagom till den ökade vinden igen och det blev en tuff roddtur. Så skönt när vi kom över men helt slut av roendet.

Det tog oss fem timmar med inväntan av bättre väder, ösa båtar och ro tre gånger över sjön.
Hade vi avvaktat en halvtimme till hade vi inte tagit oss över den dagen.

Efter det orienterade vi oss runt och delvis över ett fjäll till vad som på kartan var en stig längs en sjö. Naturligtvis i sydvästlig riktning. Någon stig gick inte att uppbringa. Däremot ett vad där vi var tvungna att klä av oss rejält. Vattnet nåde till lårhöjd på Isabelle och var rejält strömt. Där det blev lugnare var det så djupt att vi hade blivit tvungna att simma över.

Efter det började vi gå fram till sjön och följa dess sida. Fortfarande ingen stig och vinden ökade i styrka rätt emot oss. Vi hade kommit överens om att vi skulle försöka nå stället med det passande namnet Björnebu för att se om det gick att övernatta i en bod där eller tälta i närheten. Det trodde vi kunde ge oss chansen att nå Haukeliseter dagen därpå.

Nu blåste det storm i byarna. Bella hade svårt hålla balansen och gå upprätt. Även jag höll på att tappa balansen vid något tillfälle. Till slut nådde vi Björnebu och det var folk vid den lilla hyddan. En far med två söner som skulle fiska över helgen för att sen jaga vildren efter det.
Renjakten skulle börja två dagar senare.

De visade oss en undangömd tältplats i lä där vi fick en natt i skydd.
När Bella fixade i tältet gick jag ner till hytten för den kopp kaffe jag blivit erbjuden. Jag var nyfiken på vad som gällde för byggnation i nationalparken efter att ha sett en del relativt stora och nybyggda hytter.

Mannens far hade byggt en stenkoja med torvtak för många år sen. Han hade jakt och fiskerätt i ett område omkring hytten. Stenkojan läckte in vatten så att det vintertid blev en halvmeter is i den. Hårda regler gäller men till slut fick de tillstånd att bygga en ny intill, men definitivt inte större än den gamla. Så nu satt de i en hytte om 12 kvadratmeter med kök och 4 sängplatser. Hade flugit helikopter in dit och redan fått så mycket öring att om vi bara kommit en stund tidigare hade vi fått äta oss mätta på resterna de kastat.
När jag berättade att vi gick NPL sa mannen att hans far suttit i hytten på 80-talet när även Lars Monsen tittade in på sin tur genom landet. Det var långt innan han blev tv-kändis.

I tältet låg Bella med funderingar på att vi inte är som de flesta andra. Vi kunde suttit på en after beach med en pinacolada i handen. Istället låg vi sönderblåsta och huttrande i ett tält nerklämt bakom en skyddande vall.
Vi gör alla våra olika val!

Jag fick tips om bästa vägen därifrån och morgonen därpå gick vi rätt upp på fjället ovanför. Följde det sen i västlig riktning. Fortfarande med kraftig, iskall vind rätt emot oss men som väl var varken regn eller stormstyrka.
Tretton rätt tröga kilometer senare var vi framme vid Hellevassbu och den stora leden igen. De sista 3-4 km fanns den stig som kartan visade nästan hela vägen vi gått.

Vi kunde konstatera att vår ”genväg” kanske blev 4-5 km kortare men definitivt mycket mer krävande. Trots allt ändå en utmaning och ett mycket speciellt minne att ta med sig.

Det var redan lunchtid så efter snabb mat gick vi söderut. Vi skulle göra ett allvarligt försök att nå Haukeliseter innan kvällen.
Nu var vädret bättre. Vi gick i lä av en högre bergskedja i betydligt mer kuperad terräng. Även solen visade sig korta stunder. Vi gick på i stort sett utan paus med vetskap om att det var över två mil.

Genom den ena dalen vackrare än den andra. Grönskande och småkulligt överallt, men väldigt kuperat att gå. När vi trodde att vi hade några lättare km kvar visade det sig bli än mer småkuperat. Rena terrängbanan. Fortfarande väldigt vackert även om vi just då inte uppskattade det.

Efter drygt 35 km kom vi äntligen fram till en jättebrant nedstigning i gyttja och rinnande vatten. Rätt trötta och nära till gyttjekana flera gånger.
In på fjällstugan och vi bestämde oss direkt för två nätter. Med lakan!!!
Varsin läsk som sveptes och sen till rummet och den varma duschen. Så efterlängtat och skönt!

Jag ska nog tipsa DNT om att skicka den ansvarige på Finse-hytten hit för hospitering. Här möttes vi av välkomnande budskap med den positiva lotsande tonen som jag efterlyste i Finse. Inga problem att få låna deras tvättmaskin. Istället för förbud mot egen matlagning ett litet pentry på rummet. Inte snack om att checka ut inför en andra natt. Dessutom en underbar frukost som jag just nu försöker vila av mig.

Finse – Dyranut 39 km

Det blev ingen vilodag på Finse-hyttan. Skälen till detta var flera.
Dels var det så att för första gången kändes det inte bra på en DNT-hytte. Vi har varit på så många ställen under vår färd genom Norge och alltid blivit väl bemötta.

Här möttes vi av krångliga regler och mängder av skyltar som talade om vad vi gäster inte fick göra. På alla bord, på toaletter, på rumsdörrar, i duschen, ja precis överallt satt det negativa budskap. ”Ät inte medhavd mat i Peisestugan! Laga inte medhavd mat på rummet! Det är inte tillåtet att använda gas eller spritkök utomhus i hyttans närhet! Spola inte ner handtorkpapper i toaletten! Stopp i avlopp = stängd hytte!” osv.

Självklart förstår vi om det är problem med en del av de här sakerna men det mesta syns självklart och det ständiga negativa budskapet störde.
För mig handlar service om att på ett positivt och smidigt vis lotsa kunden/gästen till att göra de val du vill att de ska göra.

Detta i kombination med att duscharna var inställda på 5 sekunder innan nytt knapptryck krävdes och dessutom förinställda på ljummet, på gränsen till kallt, vatten utan möjlighet att reglera. De täta knapptrycken hade väl varit en sak men när man samtidigt nästan frös arslet av sig blev det inte den njutning som det borde varit att duscha.

När vi frågade om möjlighet att tvätta kläder blev bemötandet iskallt ointresse och ett påstående att det inte fanns någon tvättmaskin av kvinnan som jag tror var föreståndare för hytten. När jag framhärdade i att det naturligtvis fanns en tvättmaskin blev svaret att hon inte lånade ut den. Hennes första svar utgick alltså från att jag var korkad.

Jag kunde heller inte boka två nätter utan att samtidigt boka helpension. När jag frågade vad som serverades till kvällens trerätters visste inte personalen i receptionen det. Om jag inte bokade den var vi tvungna att checka ut före kl 11 för att sen checka in igen kl 15 dagen därpå.

Så fortsatte vår kontakt med personalen! Servicenivån var inte direkt vad vi förväntat oss.

Den andra och viktigare anledningen var att väderprognosen visade kanonväder för måndag och sen skapligt fram till onsdag för att därefter bjuda på kraftigt regn hela torsdag. Om vi då i lugn takt skulle ta de nästan 4 milen ner till Dyranut fram till onsdag så passade det bättre med vilodag där på torsdagen.
Det avgjorde saken!

Vi vaknade upp till en strålande sol men med frost i gräset utanför. Första natten med minusgrader!

Har förresten glömt berätta att vi inte sett till vare sig minsta mygga eller knott på hela turen. Det är en fantastiskt skön känsla att slippa de odjuren kring sig hela tiden.

Efter riklig, ja kanske överdrivet riklig för min del, frukost pallrade vi oss iväg vid 11-snåret. I lugn takt vandrade vi söderut på östra sidan av den gigantiska isbaskern Hardangerjökulen som dominerar hela landskapet. En platåglaciär som är en bra bit över milen i diameter. När vi rundade den på vår väg söderut såg vi regelbundet mindre isfält som inte bara smält utan spruckit sönder totalt och var på väg att rinna bort. Man kan fundera över hur mycket glaciären krympt den här sommaren.

Efter en dryg mil närmade vi oss helvetet. Här i form av helvetesgölarna och helvetesnutarna. Visst, till viss del var det ett helvete att krångla sig förbi ett par kilometer där men en sån här dag var det bara fantastiskt vackert i solen. Vi tog många korta pauser för att fota och beundra utsikten. Efter 17 km hittade vi en utsökt fin lägerplats.

För första gången på den här turen var det så skönt att vi bägge två badade, jag med sällskap av en liten nyfiken Hermelin-unge, och sen satt ute och lagade mat. Tidigare har vi snarast möjligt sökt skydd i tältet. När solen gick ner bakom jökeln i väster var det dags att krypa in.

Dagen därpå fortsatte på samma vis. Sol och faktiskt ännu varmare. Vi hade bara drygt två mil kvar till Dyranut och en och en halv dag innan vi skulle komma fram. Det innebar sovmorgon, lugn frukost och långsamt tempo när vi väl gick. Många pauser och en lång lunch där kläderna åkte av för soltork och jag låg och solade på en klippa.

Min stundtals ondskefulla dotter var inte helt lycklig över det. Eftersom jag gick klädd i en tröja med nät i vissa delar tjatade hon om att jag inte fick röra mig så att tröjan flyttades på kroppen. Hon ville att jag skulle ge ”Kassler-brännan” ett ansikte. Ja, eller snarare andra kroppsdelar.

Så blev det nu inte men som så ofta straffar synden sig själv. Morgonen därpå vaknade hon med svullen underläpp. Slutsatsen var att hon gått med öppen mun och flåsat så pass mycket att insidan av läppen blivit solbränd. Äntligen hade hon fått släkten Johanssons fylliga underläpp!
Ska erkänna att jag log en del åt hennes ”framåtlutande” solbränna med illröd panna, överdel av kind och näsa samt underläpp lika röda men resten av ansiktet ganska vitt.

En sista tältnatt bara en dryg halvmil före Dyranut Fjellstova, mitt uppe på Hardangervidda längs Riksväg 7 mellan Oslo och Bergen, gjorde att vi gick fram redan på förmiddagen. Här blev vi vänligt mottagna. Vi duschade varmt, tvättade kläder och framåt kvällen åt vi en rejäl måltid. Kjöttkaker med potatis och grönsaker!
Kändes som helt rätt beslut att ta vilodag här när regnet skulle ösa ner hela torsdagen.

Måltiden blev en perfekt avslutning på kvällen. En fantastiskt god frukost senare har jag haft trevliga samtal med både mor och son i familjen som driver stället för första året. De har tagit ett beslut om att våga testa något nytt och är nöjda så här långt. Mycket jobb under högsäsong men övrig tid kan de ta det lugnt eller ha andra jobb nere i Voss där de bor. Jag är allt lite avundsjuk och önskar jag själv skulle våga göra något liknande innan det är försent. Där styr tyvärr trygghetsnarkomanen inom mig för hårt.

På kullen på andra sidan vägen står det ett troll. Det roar oss att titta på turistbussarna som stannar och turisterna väller ut, ofta med ett österländskt ursprung, klättrar upp till trollet för uppställd fotografering. Därefter ner för mer foto runt och även inne i Fjellstoven för att sen embarkera bussen och åka vidare. Till och med under ösregnet när vi åt frukost fick vi studera samma procedur. En underhållande studie i mänsklig flock-mentalitet!

Till skillnad mot Finse-hytten så kan det här stället verkligen rekommenderas!

Breistölen – Finse 79 km

En vandring genom Skarvheimen på ”Norges tak”

I Breistölens varma dusch fick jag loss strumporna som fastnat i compeed. Även dessa släppte och fötterna fick vara bara och torka. De hade redan börjat läka men behövde en omgång nya compeed inför fortsättningen.

Vi lämnade Breistölen med tunga ryggsäckar. Mat för 8 dagar lastad. Plus en del godsaker som vi sparat för en planerad vilodag i Finse.
Första dagen uppför blev ganska tuff. Ett envist regnande med stundtals kraftig vind kylde ner oss. Samtidigt så skulle vi upp på en höjd där terrängen en lång sträcka blev blocksten, blöt och halkig. Vi tog då det ytterst kloka beslutet att kliva in i Björdalsbu DNT-hytte efter bara 14 km. Kaminen brann redan då ett par andra vandrare var strax före oss dit.
Så skönt att komma in i värmen, få på sig torra kläder och börja torka det blöta.
När jag på morgonen innan kollade vädret såg jag att prognosen hemma sa 35 grader. Vidrigt varmt och vilka kontraster!

Regn på kameralinsen resulterar i suddig bild

Jag hann också läsa artikeln om Johan Rockströms senaste forskningsrapport avseende klimatförändringens ökande hastighet. Så otäckt och skrämmande!
Det är så lätt att tänka att ”lilla jag inte kan göra något alls åt saken” men om alla tänker så händer ingenting och vi fortsätter i blindo mot den klimatmässiga avgrunden. Alla kan faktiskt bidra i det lilla och tillsammans så blir det stort. Den så omtalade ”svenska folkhemsandan” behöver få en fortsättning i ”klimatandan”!
Att gnälla över en hundring extra i flygskatt är varken särskilt förnuftigt eller ens PK längre.
Jag är så trött på politiker som inte vågar ta beslut som svider hos oss som väljer dom, av rädsla för att förlora sin makt. Samtidigt orkar jag inte själv engagera mig i den utsträckning som jag borde.
Istället för att satsa allt de kan på att rädda klimatet köper de Trumps förbannade Patriot-robotar för 10-11 miljarder. Vad ska de försvara? Tror de Putin vill ha en översvämmad västkust och en förtorkad och sönderbränd ostkust med Norrlands skogar i lågor? Han lär säkert ha nog av liknande problem på hemmafronten för att orka bry sig om oss.

Javisst ja! Det här var väl en blogg om vandring och annat småmysigt, inte om miljöpolitik. Trots allt hänger de ihop. Får vi inte ett stopp på klimatförändringen är fjällvandring i den här formen snart bara ett minne blott.

På vår fortsatta väg passerade leden på över 1700 meters höjd, dvs strax under Helags och Sylarnas topphöjder. Mycket sten att gå över, hoppa mellan och balansera på blir det på dom höjderna. Ser mest ut som ett slags kargt månlandskap. När man sen kommer ner under 1400 meter ungefär blir det mer grönskande böljande fjällsidor med små sjöar och vattendrag överallt.

Läste om en man som i början av 1700-talet knivdödade en annan och som sen överlevde som fredlös i mer än 20 år i de här fjällen. Det finns fortfarande rester av stenkojor han byggde och levde i lite här och där. Där kan man snacka om bedrift i friluftsliv! Helt utan Gore-Tex och flecce.

På väg ner såg vi de första svarta fåren!!! De såg visserligen ut precis som sina vita bröder och systrar, de rörde sig likadant och betedde sig i övrigt likvärdigt. Men de var ju svarta så något konstigt måste det vara. Undrar om de har uppehållstillstånd? Jag hoppas Jimmie Åkesson och SD är informerade!

Vi tog oss ner till Lungsdalshytta. På vägen dit hade vi fått tipset av en vandrare vi mött att de hade världens godaste hemmagjorda römmegröt med spekemat. De hade egna kor och gjorde römme av mjölken. Fråga mig inte vad det är för ingen jag frågat kan förklara och jämföra med något Svenskt.
Vi var naturligtvis tvungna att testa. Smakade ungefär som mannagrynsgröt utan mannagryn med smör och kanel till. Gott! Och spekematens salta skinka och korv på flatbröd satt också fint.

På morgonen efter regnade det och prognosen var ökande regn och ännu mer ökande vind med styv kuling på gränsen till storm framåt kvällen.
Det skulle vara 14 km till nästa hytte. Vi bestämde oss för att köra på för att om möjligt komma fram dit innan vädret blev för illa. Första 8 km gick strålande på höjden längs en grönskande dalgång. Mycket vatten överallt, vi blev till och med tvungna att byta om till vadarskor vid ett tillfälle. Precis efter det såg vi en fjällräv springa förbi strax nedanför oss. Jag har aldrig förr haft turen att få se en sån.

Sen gick det uppåt rejält och blockstensterrängen började.
Vi kämpade på i ökande regn, dimman låg tät. Vi passerade 14 km på min klocka men ingen stuga. Efter 17 km stannade vi konfunderade över att inte ha kommit fram än. Jag saknade karta över 6-7 km just här.
På med mobilen och en gps-signal visade att vi stod alldeles intill hyttan. Vi bara såg den inte i dimman.
Plaskblöta från topp till tå och rejält nedkylda av vinden klev vi in i en redan uppvärmd hytte. En kille från Canada hade kommit från andra hållet en stund före oss och eldat upp kaminen. Vilken njutning! Inte tal om att gå längre och tälta inte.

En grupp om fem norrmän och danskar som startat samtidigt med oss dök inte upp som de borde. Jag eldade upp kaminen i den andra hytten ifall de inte vänt utan bara var sena. Tre timmar efter oss kom de. Trötta och ett par av dom rejält nedkylda. Med tanke på att det var två 80-åriga gubbar i den gruppen kan man inte tycka annat än att det var fantastiskt strongt att klara den turen en dag som den här.
På kvällen när vinden nästan lyfte taket av hyttan var det rätt skönt att sitta och titta ut istället för att ligga och huttra i tältet.

Dagen därpå var bitande kylig men inget regn. Vinden höll i mest hela dagen men när solen stundtals visade sig var det rätt skönt ändå. Vi gick i rask takt de 14 km ner till Geiterygghytta där vi lagade lunch i lä bakom huset. Raskt vidare mot Finse. Efter ett par km började stigningen. Planen var att ta ett par hundra höjdmeter och sen tälta innan vi kom upp på för hög höjd för stenfria tältplatser.
Och vilken maffig tältplats vi fick med bara en dryg mil kvar till Finse. Fantastisk utsikt över kanten av Hardangervidda högt över Omnsvatnet.

Morgonen efter gick vi upp tidigt, ivriga att komma fram till Finse. Ytterligare ett par hundra meter uppåt så var vi uppe på norra delen av Hardangerviddas ”platå” med den stora glaciären framför oss på andra sidan Finse. Det blev en riktigt snabb mil ner. Tog en chansning och frågade pris på hotellet men tyckte 3500 var lite mycket för en natt trots helpension. Vi gick bort till DNT-hyttan istället och blev besvikna över att inte få checka in före kl. 15. Nåväl efter någon timmes väntan fick vi åtminstone beställa en Rallarburgare med stekt potatis och sallad. Rejäl måltid som satt perfekt.

Gjendesheim – Breistölen 110 km

Får börja med att tacka syster Carina och Julia för att de skjutsade upp oss till Gjendesheim och sen fortsatte på en roadtrip kors och tvärs över fjällen för att placera ut våra depålådor.
Efter att ha blivit avsläppta lite senare än beräknat, mest på grund av att det norska vägnätet är fullt jämförbart med svenska SJ, dvs alla resor tar längre tid än planerat, drog vi direkt iväg uppför branten. Vi hade 700 höjdmeter upp till toppen av berget ovanför Besseggen.
Vi gick så högt upp som vi vågade för att inte behöva tälta på klappersten. Ett par hundra höjdmeter under och 3-4 km från toppen stannade vi när vi hittade en någorlunda jämn tältplats fri från sten.
Vi ville ha ett bra utgångsläge för att hinna fram till själva Besseggen när prognosen visade bra väder för fotografering men också innan den massiva anstormningen av vandrare från det andra, normala hållet, skulle hinna dit.

Skapligt tidig uppstigning, snabb frukost och iväg. Strax ovanför vår tältplats övergick allt mycket riktigt i sten. Vi kämpade på uppför och nådde toppen i tid. Det var några till som gick från vårt håll och några, förmodligen tältare, som började komma uppför kammen.
Med den lite taskiga höjdkänsla vi bägge två ägnar oss åt hade vi fasat en del för nedstigningen med full packning. Framförallt med de 10 år gamla minnena av när vi gick åt andra hållet och klättrade uppför.
Visst var det tufft och bitvis rätt obehagligt men det gick ändå över förväntan.
Väl nere konstaterade Bella att hon nog fått några bilder utan andra människor på. En bedrift kan jag lova!

Vi hann bara komma ner så mötte vi början på lämmeltåget. Båtarna kör i skytteltrafik till Memurubu, fullastade med alla möjliga slags människor som lockats dit av alla häftiga bilder och att man som norsk medborgare SKA ha gått Besseggen. Vi gissade på att det säkert rörde sig om 500-600 personer bara den här lördagen.
De flesta går i gympadojjor och fritidskläder, kanske med en liten ryggsäck med regnkläder och en matbit. Många går utan någonting alls med sig och i väldigt lätta kläder. Man har barn med sig från 6-7 års ålder och uppåt. Eller så finns det dom som ser väldigt otränade ut.
Det rör sig ändå om 14-15 km med väldigt många höjdmeter både upp och ner flera gånger och en avslutande stigning upp till 1700 meters höjd. Snabba väderomslag kan göra det riktigt otrevligt på den höjden.
Vi såg också räddningshelikoptern göra en tur framåt kvällen.
För vår del fortsatte turen mot Gendebu i samma makalöst spektakulära natur men utan folksamlingen. Brant upp och sen ännu brantare ner för Bukkelägret.
Ännu en dag med samma fantastiska vyer över mot Fondsbu innan vi tog vägen ner mot Tyinkrysset.

Mina fötter hade tagit ganska mycket stryk i den steniga terrängen. Jag har svårt att se orsaken, ja förutom den otroligt steniga terrängen där foten glider mycket i sidled i kängan, men det var verkligen ingen favorit i repris från början av Gröna Bandet när jag redan andra dagen kände hur huden i mina hålfötter släppte.

Samma känga, om än nya för året, samma sula och samma strumpor som de två senaste åren funkat utan minsta skavsår. När det då bildas jätteblåsor under fotsulorna blir stegen mindre njutningsfulla.

Vi valde därför att gå väg mer än en dagsetapp innan vi sen gick upp mot Sulebu. Fortfarande stora höjdskillnader i Skarvheimen men inte samma dramatiska och storslagna fjällmiljö som i Jotunheimen som vi nu lämnat bakom oss.

Efter varsin otäck vurpa i Sulebuskarets regnvåta blockstenar rastade vi på toppen. En Hermelin blev nyfiken på oss och ilade fram och tillbaka mellan stenblocken allt närmare. Bella skulle förstås fota och jag fick mig ett gott skratt när den blixtsnabbe rackaren fintade henne gång efter gång.

Den kvällen fick vi det första riktiga regnet över oss. Det hade visserligen duggat hela dagen men lagom när vi fick upp tältet ökade både regn och vind.

Desto skönare att vakna upp med sol på tältduken. Vi fick avsluta den första etappen ner till Breistölen i ett kanonväder genom ett härligt landskap.
I Breistölen väntade en depotlåda och så klart välbehövlig dusch och klädtvätt.

Efter en sommar fylld av kajakpaddling och klimatångest är det nu äntligen dags att komma iväg på vår avslutande del av NPL.

Fredag 3/8 blir vi skjutsade till Gjendesheim där vi på lördag påbörjar vår knappt 60 mil långa avslutningsetapp med att vandra Besseggen och Peer Gynts  ”Bukkefallet” baklänges. Den senare än brantare än den första med kedjor att hålla sig i på väg ner. Vi tyckte bägge två var tillräckligt otäcka att klättra uppför när vi gjorde det för 10 år sen.

Efter en senvinter med rejäl kyla slog det om direkt till försommar som sen redan i maj övergick till högsommar här hos oss. Inte en droppe regn på över 6 veckor, därefter ett par enstaka skurar på hela sommaren. Hög värme som blev till tokhetta i flera veckor.
Någonting är allvarligt fel även om en del experter påstår att vi inte kan dra slutsatser av en galen sommar. Även klimatförnekarna med Mr Trump, och här hemma SD, i spetsen måste ha svårt att komma runt alla fakta.
Jag tycker det är i allra högsta grad skrämmande!

Det här är nu ingen meteorologisk rapport utan en blogg om vandring och andra äventyr i naturen. Behöver ändå belysa förutsättningarna för förberedelser inför årets etapp. I vintras blev det en hel del skridsko på fina isar innan snön kom.

Under våren hann jag med en sväng till Mallorca med goda vänner, varav en deltidsboende med god lokalkännedom, där det blev ett par fina träningspass.

Istället för den träning jag egentligen tänkt mig under sommaren har det blivit massor av kajak istället. Många turer på sjöarna hemmavid men också ett par omgångar i den fantastiska skärgården vid Stendörren utanför Nyköping.
En helt otroligt vacker del av vår närmiljö!

Även där har klimatet påverkat då det varit svårt att kyla ner sitt stundtals välstekta huvud och där sörjan av alger i vattnet bitvis gett viss avsmak för bad.

Nu visar det sig direkt om vi har någon kräm i benen. Från fjällstationen vid Gjendesheim bär det rätt upp till 1700 meters höjd innan vi går Besseggen ner med 700 meter ner till Gjendesjön på ena sidan och 400 meter ner till Bessvatnet på andra.
Sen fortsätter turen på samma vis, mycket upp och ner i riktigt brant terräng. Vi kommer hålla oss över 1000-meters nivån nästan ända ner till Ljosland där vi sen går väg sista 4-5 dagarna ner till Lindesnes fyr på sydspetsen. Innan dess ska vi passera Jotunheimen, Skarvheimen, Hardangervidda och Setesdalsheiane som alla är fantastiska fjällområden.

Vi ser fram emot en krävande men fantastiskt vacker tur. Vår förhoppning är en mer lagom temperatur för vandring men ändå att inte hettan övergår i en månad av regn.

Vi gick tidigt från Alvdal. Efter att ha haft koll på väderprognosen valde jag den norra vägen upp i Västra Alvdalsfjällen. YR hade en vädervarning för vårt område där de, förutom det vanliga regnet, lokalt hotade med 50-70 mm på kort tid framåt kvällen.
Det innebar längre sträcka på liten väg men också möjlighet att göra ett större avstånd innan regnet kom.
Upp genom Sölndalen, först på asfalt men snart på grusväg, och för varje gammal säter vi passerade blev vägen allt mindre och sämre.
Himlen varierade mellan svart och kolsvart. Vi stannade till och med och bytte byxor, ja inte med varandra utan till regnbyxor, när vi var övertygade om att det skulle komma en regnstorm. Det blev inget då heller men med kraftig och kylig motvind var det ändå skönt med de vindtäta byxorna.

Hela dagen gick och till slut var vi framme vid den sista gamla sätern efter nästan tre mil utan att regnet börjat. Efter koll på kartan bestämde vi oss för läger vid det vackert belägna Övre Flatsaetra då det såg tufft ut att hitta tältplats närmaste halvmilen om vi gick upp på fjället. En flock får hade tänkt precis som vi.

Så fort vi slagit upp tältet så började regnet. Det regnade kraftigt mest hela natten. I motvinden på dagen hade vi druckit för lite vilket vi försökte rätta till på kvällen. Det straffade sig på natten då vi flera gånger fick invänta någon paus med lättare regn för att snabbt ta sig ut och göra det nödvändiga för att kunna somna om.

Enligt prognosen skulle det regna hela förmiddagen men efter att himlen tömt sig rejält under morgontimmarna slutade det lyckligtvis tidigare. Eftersom det i de här delarna av Norge finns täckning om du inte är helt avskärmad av fjäll visste vi att vi enligt senaste prognosen skulle ha ett fönster mellan regnen på ett och ett halvt dygn. Därför satte vi fart uppför berget.

Där vi dagen innan gjort 550 höjdmeter på 28 km hade vi nu drygt 500 höjdmeter på mindre än en halvmil. Vi skulle faktiskt upp över ett pass på 1516 meters höjd. På väg upp slog det mig att det kanske är den högsta höjden NPL tar oss över. Kan möjligen bli någonting ditåt under nästa års avslutning beroende på vägval men förra året var vi inte i närheten.

Det låter kanske inte så märkvärdigt högt men betänk då att högsta topparna i Jämtlandsfjällen, Helags och Sylarna, bara ligger på strax under 1800 meter.

Väl uppe på krönet var vi tacksamma för att vädret gav oss utsikt och Bella kunde fota Rondane från dess skarpa norra sida. Otroligt vacker utsikt men den kalla vinden tvingade oss neråt. Brant blev brantare för att de sista två km ner till vägen vid Strömbu vara tvärbrant. Det ger mjölksyra i låren och nöter på tår och fotsulor.
Glasscafet vid rastplatsen vi passerade nere vid vägen kom lägligt.

Vi fortsatte snart upp mot Björnhollia som vi satt upp som mål för dagen. Blev tuffare uppåt igen än vi trott och när vi kom fram till Gammelsaetra strax före DNT-hyttan Björnhollia passade det bra att slå läger.

Fortfarande med ”vädermellinga” som utgångspunkt bestämde vi oss för tidig start. Inte direkt Bellas favorit men jämfört med att gå i ösregn så……

Förbi Björnhollia innan folk där börjat vakna. Upp för den första branten med rejäl stigning. Nu hade vi en dryg mil i en smal, mestadels rätt stenig, dalgång med höga toppar på bägge sidor. Den skarpa branta sidan av Rondanes toppar som vi fotat igår är på södra sidan mer som stenhögar som reser sig mot himlen. Molnen hade också redan dragit in och gömde topparna.

När vi nådde de små sjöarna halvvägs in i dalen blev turen oerhört vacker ändå, trots avsaknad av sikt uppåt. Smaragdgröna små sjöar med mjuk grönska upp mot stenrasen på sidorna. Vid ett annat tillfälle hade det varit underbart att slå läger här.

Fram mot nästa DNT-hytte, Rondvassbu. Leden stöter på en liten avstängd väg ner mot Otta en knapp km innan hyttan.
Vi såg ingen anledning att gå fram dit utan valde att följa vägen ner från Rondane. Dels hade vi av vandrare vi mött hört att det var överfullt av folk och en grupp på 150 personer på väg upp dit. Efter en dryg månad utan människor på lederna riskerade det här att bli en alltför kraftig chock för oss.
Vi såg också på håll ett lämmeltåg som var på väg upp mot en lägre topp.

På lite avstånd såg och fotade vi något som såg helt underbart ut. Rondvassbu låg fantastiskt vackert precis vid den större smaragdgröna sjön direkt under de branta, höga fjälltopparna på bägge sidor av sjön.
Samtidigt kände vi de första regnstänken. Vi ökade takten längs vägen. De 6 km till bommen och parkeringsplatsen gick i rasande fart. Vi mötte hela tiden folk på väg upp i täckjackor och regnkläder med mössor och vantar. Vi gick i våra vanliga kortärmade merinotröjor. Kanske ett resultat av en månad utomhus.

Sen började nerförsbacken på allvar. Serpentinsvängarna ner i Gudbrandsdalen gjorde avståndet längre än jag bedömt på kartan.
Oerhört trist att dimma och regnmoln nu dragit in på allvar och förstörde en utsikt över dalen som förmodligen skulle varit helt otrolig i klart väder.

Det blev en lång dags färd mot botten på dalgången. I och med vår tidiga start nådde vi ändå vårt mål. Fortfarande med utgångsläge i väderprognosen och stora förväntade regnmängder närmaste dagarna hade vi bestämt oss för att det fick räcka med att nå Otta för i år.
Ett par dagar på väg ner till Gjendesheim i regn lockade inte. Ursprungsplanerna att gå över fjället till Heidal hade Knut redan avrått oss från då det kostade mer än det smakade med tvärbrant upp och likadant ner utan någon stig att följa trots att den fanns på kartan.

Dessutom bättre allmänna kommunikationer från Otta som gjorde det möjligt för oss att resa en bra bit på väg för att möta vår hämtningspatrull med min syster Carina och Bellas syster Julia.

Sammanfattningsvis har det varit en mycket omväxlande tur i år. En fantastisk början med riktig vildmark, ända från Umbukta, genom Börgefjell och ner genom Skjaekkerfjella, där inte många går och vi knappt såg en människa.

En fortsättning genom Tröndelags blötmyrar som vi gärna klarat oss utan. Det kändes bitvis som en ren transportsträcka. Vårt val att gå väg istället som gjorde att vi hamnade i civilisation med butiker och annat var och varannan dag.

Det blev därmed tyvärr ingen direkt ”Biggest Looser Mountain” i år. Oavsett hur kort sträcka vi gått sen senaste butik tycker man ändå att man är värd allt gott som finns i nästa butik istället för den mat vi bär på.

Avslutningen genom ett enorm vackert men begränsat och tillrättalagt högfjällsområde där det befann sig massor av människor vid hytterna som det fanns väg till men ute på leden såg vi bara ett par stycken.

En början med solstekande hetta som brände fötterna i kängorna och därtill exploderande insektsmoln där mängder med Klegg frestade hårt på psyket. Fortsättning med regnstorm i Börgefjell, därefter omväxlande finväder och kraftiga regn med vattensjuka myrar som följd.
Avslutningsvis slog det om med ett par frostnätter, kyliga hårda vindar, fortfarande omväxlande med regnväder.

Det känns som om vi haft det mesta, både av natur och väder, på den här turen.

Överallt har jag också pratat med de människor vi träffat om den smygande centraliseringsprocess som ändå pågår i landet. Jag hoppas verkligen att de inte väljer samma väg som vi i Sverige valt. Jag hoppas att de små kommunerna kan få fortleva utan sammanslagningar. Att det fortsatt kan finnas små butiker och andra förrättningar ute i minsta samhälle. Att det även fortsättningsvis ska gå att försörja sig ute på landsbygden. Leva på små jordbruk, turism eller vad det nu kan vara.
I Norge lever fortfarande större delen av avkrokarna i nästintill öde fjällvärld mens i Sverige är större delen av Norrlands inland och fjällen en död eller döende del av landet där endast de större turistmagneterna lever.

Nu ser vi verkligen fram emot nästa års kvarvarande del ner över Jotunheimen, Hardangervidda och Saetesdalsheierne där vi i stort sett hela tiden kommer vara över 1000-meters nivån.
Många jag pratat med påstår att det kanske är den vackraste delen vi har kvar.

Min norske vän Marius har redan lovat en hejdundrande middag i vännen och kollegan Jans hytte i Ljosland där vi kommer ner till fjället inför de sista fyra dagarna ner till Lindesnes. Med lite övertalning kanske han även kan gå med oss en delsträcka på slutet.

Vi har redan fått en förfrågan från förra årets nyfunna vän Gail från USA. Då hon avslutade sin tur i Otta förra året vill hon gärna göra sällskap med oss den sista delen om vi får det att passa. Då kommer förmodligen inte heller Knut klara av att avstå trots att han gick hela NPL förra sommaren.

Ser ut som att det kan bli rena rama gruppvandringen!

Tre dagar på väg, med lätt ryggsäck, fram till Alvdal och vår sista etapp för året.
Vi har följt vägar, både små och stora men nästan alltid valt den absolut närmaste, genom en betydligt bredare dalgång. Kan påstå att det är den ”plattaste” del av Norge vi vandrat genom även om det inte direkt är Östgötaslätten jag jämför med. Snarare norra Dalarna eller så.

Men grönskande fält långt ut på sidorna med betande kor i mängder vi inte sett tidigare. Ett betydligt mer ”somrigt” landskap, vilket motsägs av att vädret ändrats markant. Ja temperaturen alltså – regnskurarna finns kvar men natten innan vi lämnade Røros var första med frost och det är rejält kyliga vindar om inte solen är på besök. Då blir det genast hett.

Förutom naturen vi passerar finns en och annan sevärdhet. När jag googlade Tynset fick jag upp en topplista på deras 10 största sevärdheter. Som nummer ett låg en fjälltopp men som nummer två fanns ”Världens största kick” och mycket riktigt, när vi passerade centrum stod den där den jättelika sparken. Ungefär som Gäddede som stoltserar med världens största skoter.
Resten av listan tror jag bestod av olika kyrkor.

En annan sak jag reagerat på är att alla dessa små samhällen med några tusen innevånare är egna små kommuner med stora kommunhus och mängder av offentligt anställda. Det är väl snart 50 år sen vi slog ihop våra kommuner till större och nu är vi på gång mot ännu större sammanslagningar plus regioner. Jag tycker det är helt fantastiskt att den här småskaligheten fortfarande lever i Norge men undrar hur de har råd.

Och häromdagen mötte vi en karl på cykel som beklagade sig över att inte sportsbutikken fanns kvar i vare sig Os eller Tolga. Byar på något tusental innevånare. Hemma får man vara glad om det finns en sportbutik i en stad med 20 000 innevånare.

När man går längs vägen behöver man inte koncentrera sig på varje steg utan tankarna flyter lättare iväg på annat. Jag har tänkt en hel del och jämfört årets vandring och hur jag mådde förra året.
Har inte alls känt samma press och stress i år som då. Visst vi måste gå långa dagsetapper i år med men eftersom vi kan välja att avsluta när vi vill och ta resten nästa år finns inte samma tidskrav.
Ett annat uppdrag och en lugnare situation på jobbet bidrar också till att stressnivån före start var betydligt lägre. Jag behöver inte vara uppkopplad och tillgänglig när möjlighet finns som jag var förra året utan har kunnat stänga av nästan helt. Tror jag mått bra av det.

Bella är mer bekymrad över hur vi ser ut nu när vi kommit till mer civiliserade trakter. Våra lätt malätna och skitiga illaluktande kläder är något som stör henne när vi nu kommer in i små samhällen varenda dag. Tidigare fanns ingen anledning att bry sig om såna petitesser.

Nu har vi bara en etapp kvar för året och vi ska äntligen ge oss upp i ett riktigt högfjällsområde igen. Rondane är visserligen ett ganska litet område men med toppar högre än Kebnekaise blir det säkert vackert.
Vi är ivriga, både att komma upp på fjället men också att sen åka hemåt, så någon vilodag i Alvdal är inte aktuell.

Söderut mot Röros. Vi har redan i förväg bestämt att blir det blött och lerigt över myrarna ska vi försöka ta oss mot väg så snart det går och följa den istället för vår grundplan över fjällen.
Första dryga milen på vägen upp mot Mannsetersbakken och vidare på allt sämre hjulspår går kanonfint. Efter sista hytten börjar stigen och då inser vi snabbt vad det kommer att handla om.

Myr-lera-vatten-tuva-myr-lera-vatten-tuva och så vidare…..

På några enstaka ställen de kommande dagarna ligger det brädstumpar utslängda i den värsta sörjan vilket föranleder stor glädje.

Vi tar oss högre upp på fjället och passerar områden som definitivt är vackra böljande fjällkullar med små fiskrika sjöar och vattendrag emellan. Om det bara inte vore för all blötmyr!
Vintertid måste det vara helt fantastiskt att gå på tur i det här området.

När duggregnet börjar framåt kvällen skyndar vi oss att försöka hitta en tältplats när vi fortfarande är kvar på höjden med några fastare ytor omkring oss. Vi hade egentligen tänkt gå lite längre men rädslan att då hamna i helt omöjlig mark för ett tält får oss att stanna.
Att hitta en bra tältplats i den här terrängen är inte lätt. Där det inte är blött är det absolut för ojämnt. Till slut hittar vi en som får duga med en liten bäck strax nedanför.

På natten övergår duggregnet i ösregn vilket fortsätter in på morgonsidan. Där och då bestämmer vi oss för att ta rakaste spåret ut mot den väg vi kan följa mot Röros men det ger ändå 4-5 mil till över myrarna. Den lilla bäcken har stigit med flera decimeter och det är inte svårt att förstå hur fortsättningen kommer att bli.
Till slut minskar regnet och ger sig nästan helt och då river vi tältet med kurs mot Schultzhytta en halvmil bort.

En mycket trevlig bemannad DNT-hytte där värden är ärlig och säger att den väg vi ska gå inte är den bästa från hytten. Eftersom vår vän Knut redan skrivit att det söder om Schulzhytte är ”blött och uveisamt” har vi redan anat det. Dock är det riktningen vi måste ta för att snarast möjligt komma över fjället och ut på den väg vi vill nå.

De har så rätt bägge två! Definitivt ingen sträcka jag skulle rekommendera till någon nybliven fjällvandrare som motivationshöjare.
Självklart finns det pärlor även här, som tex den lilla myrplätten där vi snabbt plockade varsin kåsa med hjortron, men på det stora hela är den bara att sortera in långt bak i minnet.
På tal om hjortronen fick jag som vanligt skäll av Bella. Hon stod och åt ett i taget mens jag mulade in hela nävar. Med nytt regn i antågande ville jag bara komma vidare när hon ville ta det lugnt och njuta av bären.
Vi kom ner förbi Gressli-hytten och nu var det bara en till etapp ner mot vägen.
Efter ännu en natt med regn tog vi sen sista biten ner till Norpå och Haltdalen på rent pannben. ”Blött och uveisamt!”

Kan säga att det kändes verkligen gott att få kyssa gruset på den första antydan till väg vi kom ut på.
Förra året gjorde jag samma sak när vi nådde vägen söder om Sulitjelma. Då blev Bella rädd att jag var sjuk och skulle kräkas så den här gången förvarnade jag henne innan.

Från Haltdalen har vi fortsatt längs vägen ner till Röros. Långtråkigt kan tyckas men fast underlag att gå på kan inte övervärderas.
Vi har gått på gräsklädd vägren, anläggningsvägar bredvid den stora, småvägar som inte förlängt avståndet, ja till och med längs järnvägen ett stycke.

Vägen följer en ganska smal dal där vi förundrats över gårdarna som byggts högt upp på fjällsluttningarna och många utan väg fram.

Butiker att handla i, en hytte att bo i och torka kläder vid tillfälle, och andra tecken på civilisation som underlättat när de dagliga regnskurarna fuktat både hårfäste och pannben på oss.

Väl framme i Röros flyttade vi snabbt in i en hytte på campingen. Hämtade ut vår depålåda, tvättade kläder och oss själva.

Campingen som låg lite dystert i en sänka hade stora problem efter allt regnande sista tiden. De kunde bara ta emot ett litet antal ”bobilar” där de hade fast, grusat underlag. Gräsytorna var så blöta att de blev totalt sönderkörda. De ville inte ens ta emot tältare eftersom de inte tyckte de kunde erbjuda tillräckligt torr plats för ett tält.

Morgonen därpå tog vi en promenad ner till den fantastiska vackra gamla byn, skyddat världsarv, och gick runt i några timmar. Solen sken! Det blev mjukglass med hjortronsylt och en del annat gott.

Vi postade ett paket hem med mat som vi inte tänker bära med oss mot Alvdal. Vi tänker nämligen strunta i grundplanen att gå över fjällen här med och gå raka vägen till Alvdal längs stora vägen eller småvägar där det går. Vi kommer regelbundet passera butiker och därför ska vi ha så lätt packning som möjligt. Istället köper vi vår mat längs vägen.

”Inga fler träsk” på vägen mot Rondane är vår paroll!

Istället för komplicerade turer med olika bussar skjutsade Bernard från Dublin oss till Grong. Med en far som var född i trakten flyttade han och hans fru till Röyrvik för tre år sen. Miljonstad byttes mot fjällby och nu är han tusenkonstnär men driver framförallt Tundra Tours med guidade turer på alla upptänkliga vis i omgivningarna. Vandringar, hundspann, kanoting, ja allt man kan tänka sig. En mycket trevlig och social man som säkert har goda möjligheter att dra turister till den fantastiska naturen där.
Lockar en tur till området kan jag rekommendera er att gå in på hemsidan eller fb för Tundra Tours.

Väl i Grong visade det sig att den förmodat välsorterade sportsbutikken inte hade vad vi behövde. Snabba beslut krävdes – Isabelle inkvarterades med Milton och packning mens jag tog en buss till Namsos. En timme dit, en timme där och en timme tillbaka. Inköpen gjordes på fem minuter.
Bella blev nöjd och vi var bägge rätt glada att vi inte var ute just då för det ösregnade och åskade kraftigt hela kvällen.

Morgonen därpå blev det tåg till Snåsa och direkt iväg upp mot Imsdalen och den ingången till Skjaekkerfjella nationalpark.
Det blev en lång dags vandring i stekande sol men vi tog oss upp för branten och in i parken innan vi slog läger. Myggfritt med lagom vind men satan så svårt att hitta en tillräckligt stor jämn och torr plats för ett tält.

Den delen var lite symptomatisk för hela turen genom nationalparken. Väldigt mycket myr, gyttja och blötmarker med småkuperad terräng hela vägen.
Jag hade läst en hel del innan om all myrmark och blöta så jag var lite skrämd inför den här långa etappen.

Nu hade vi turen att få kanonväder hela tiden. Solen sken och första dagarna hade vi lagom med vind. När den dog ut blev det varmt och en hel del broms och mygg, även om det inte var alls lika hysteriskt mycket som tidigare längre norrut.
Jag förstår definitivt att med regn längs vägen hade det varit en betydligt mindre trevlig sträcka.

När vi svängt av mot sydväst på östra sidan av kedjan av runda toppar som löper genom Skjaekkerfjella var det bitvis väldigt vackert med böljande gröna kullar och vatten överallt. Vi passerade ett sameviste i dalgången under Skjaekkerhatten som låg fantastiskt vackert.
Längre söderut blev det mer myrmark och betydligt blötare igen.

Längs vägen fick vi återigen möjlighet att träna vår specialité flera gånger. Förra året träffade vi Knut och Gail uppe på Finnmarksvidda och efter någon vecka tillsammans döpte Gail oss till ”The Swedish Creek Crossing Team”.
Nu la vi till ytterligare en variant som vi kallar ”kast med stor ryggsäck”. Vi tog oss över en jåck vid utloppet från en liten sjö genom att jag hoppade ner från en klippa över på andra sidan utan ryggsäck. Sen fick Bella kasta och jag fånga. Det gick kanon med Miltons klövjeväska, gränsfall med hennes ryggsäck och när det blev dags för min tyngre säck fick hon problem. Hon vågade inte svinga med för hög fart av risk för att själv åka med runt och ner i den strida jåcken.
Jag fick precis tag i en rem när säcken var på väg ner i vattnet och lyckades rädda den. Sen fick Bella hoppa efter själv.

Vi drog oss mot öster för att kunna följa en åsrygg nästan ända ner till Veresvatnet där vi skulle träffa på en markerad led igen.

På väg ner från höjden in i skogen hände det som inte fick hända. Milton sprang nerför strax framför mig. Jag ser inte vad som händer men plötsligt sitter han framför mig och piper hjärtskärande. Han som aldrig brukar ge ett ljud ifrån sig piper av smärta.
Vi slängde av oss ryggsäckarna, lyfte av honom klövjeväskan och började undersöka. Han vägrade stödja på höger fram och tog inte ett steg. Vi böjde och kände på benet men inget verkade brutet. Två meter ovanför där han stannade såg vi ett övervuxet djupt dike. Förmodligen har han kommit med fart, trampat ned i diket med höger fram och stukat sig rejält.

Vi visste att vi hade några kilometer kvar ner till en liten grusväg som slutade i ett mindre hytteområde vid Veresvatnet. Skulle vi lyckas hitta några hyttefolk på väg ut till civilisationen, det var frågan som snurrade i våra huvuden.

Jag hängde hans klövjeväska under mitt lock på ryggsäcken och så var han tvungen att försöka gå med oss ner.
När vi kom ut på myrar haltade han före mig nerför myren precis som att han ville visa att där var det bra att gå.

Tyvärr kom vi lite för långt åt öster och fann oss plötsligt djupt nere i en ravin med alltför branta sidor att ta oss uppför. Vi fick försiktigt klättra ner längs bäcken i botten av ravinen tills det gick att ta sig ur den. Ingen trevlig upplevelse vare sig för oss eller för Milton just då.
Till slut kom vi på en stig som ledde till den markerade leden och ner på vägen. Sex mil till närmaste plats med allmänna kommunikationer eller två långa dagsetapper över myrmark och fjäll ner till Meråker. En hund som bara i yttersta nödfall belastade höger fram. Så fort han fick chansen så la han sig bara ned.

Första bilen på väg ner som jag stoppar och berättar om vårt problem svarar den ensamme chauffören: Inga problem! Ni kan åka med mig hela vägen ner. Jag ska vara på jobbet om två timmar men det är gott om tid.
Inte långt ifrån att man blir religiös eller kanske till och med hejar på Norge i nästa skidstafett. Nja, det var kanske att gå för långt 😃

Han frågade vilken väg vi kommit ner och undrade smått roat om vi fastnat i den djupa trånga ravinen. Det var tydligen inte helt ovanligt med folk som inte kände till trakten.
På väg ner berättar mannen att han jobbar på Stiklestads hotell och att de har en medeltidsby med möjlighet till billig övernattning. Jag tolkade det som någon form av vandrarhem och nappade på idén då det ändå skulle bli svårt att ta oss mot Meråker samma dag.

Han checkar in oss och kör oss vidare från hotellet till medeltidsbyn strax intill. Där låser han upp ett hus byggt på medeltidsvis med ett antal korta kojer längs väggarna och ett långbord i mitten. Enda fönster en glugg på ett par dm med en skinnlapp för.

Vår räddande ängel åker hem för att göra sig klar för jobbet och vi sätter oss och funderar över vad vi hamnat i. Då dyker det upp turister som tittar in i huset och vill fota både oss och huset. De tror kanske vi ingår i utställningarna på platsen. Vi såg säkert lite medeltida ut, skitiga och skäggiga, ja åtminstone jag.
När dörren åt andra sidan öppnas så påbörjas en teater där.
Vi tittar på varandra och jag går bort till hotellet och uppgraderar oss.

Dusch och klädtvätt hägrar, Milton ligger helt stilla, vill inte ens gå ut för att pinka. Vi äter en jättemåltid på hotellet och somnar tidigt.

Men först måste jag stilla min nyfikenhet om vad det egentligen handlar om i Stiklestad.
Slaget vid Sul 1030 där kung Olav, sedermera helgonförklarad och sedd som ansvarig för Norges kristning, dräps av Torstien Knarresmed som hugger en yxa i låret, Tore Hund sticker ett spjut i magen och avslutningsvis skär Kalv Arnesson halsen av honom med sitt svärd.
Det var bara Hårek från Tjötta av motståndarhärens ledare som inte hann med att rispa honom.

Dagen därpå jobbar vår räddare förmiddagspasset och när vi är klara skjutsar han in oss till station i Verdal där vi tar tåget till Stjördal och byter till buss mot Meråker och checkar in på Fonnfjells vandrarhemsdel. Istället för att vandra rätt söderut i två dagar har vi fått göra en rejäl rundtur ut till kusten och sen tillbaka in i landet.

Redan i Stiklestad har vi beslutat oss för att även om det är en stukning som kanske snabbt blir bättre är det inte aktuellt att hänga på Milton en klövjeväska och tvinga honom att gå vidare efter några dagar. Vi kontaktar Bellas syster Julia därhemma som snabbt ordnar så att hon och deras mor tar min bil och kör upp till Meråker. Samma kväll som vi kommer dit är också de framme på Fonnfjell. Vi har bett dom handla med sig mat från den betydligt mer prisvärda svenska sidan och vi fixar Bellas efterlängtade Fajitas till kvällen.

Julia, som är familjens egen amatörveterinär, har känt igenom Miltons ben utan att hitta något särskilt och han går redan något bättre än igår.

Nu har de lastat in Milton, som vanligt överlycklig för att få åka i min bil istället för att gå, och åkt hem mens vi gör oss redo för att fortsätta mot Röros. På ett sätt tomt utan Miltons godmodiga närvaro men samtidigt enklare då vi vet att en hel del traskande längs väg väntar. Plus att det blir mindre skitigt och blött i tältet.

De kommande två etapperna, först till Röros och sen till Alvdal, är lite mer av transportkaraktär. Delvis på led över fjäll men också längs väg där det inte passar med leder i terrängen. Tröndelag är också ökänt för sin blöta, myrfyllda terräng så den tveksamma glädjen får vi mer av.

Vi får se hur det blir men jag ser fram emot att vi från Alvdal ska gå upp i Rondane på årets sista riktiga fjälletapp innan vi kommer fram till Jotunheimen.

Jag skrev i förra inlägget att Grannes Camping sett sina bästa dagar. Det står jag kvar vid men när jag skrev det hade jag inte träffat Eldor än. Han var ute på sjön och fiskade när vi kom dit. Nästan så jag skäms för de orden nu men de stämmer trots allt.

När han kom iland tog det nog inte fem minuter innan vi satt på hans veranda där han bjöd på kall pilsner under mycket trevligt samtal.

Campingen hade han drivit sen 1964, först tillsammans med sin far men därefter själv i alla år. Tungt arbete för lite pengar men i kombination med fiske och jakt hade han klarat sig. Han tyckte han levt ett lyckligt och bra liv trots allt slit.

Otaliga historier om vinterfiskande gäster eller långvandrare som bott hos honom berättades med glädje och inlevelse.
Att campingen idag såg lite bedagad ut kunde förstås bero på hans utslitna knän och den muskelsjukdom som gett honom ett förtvinat ben och gjorde att han inte klarade att gå utan kryckor eller rullator men ändå kämpade på med alla göromål. Fyrhjulingen var hans räddning när det gällde att ta sig runt överallt och fixa med saker.

Den envisheten skulle många av oss andra behöva en skopa av!
Tyvärr finns ingen som vill ta över och den underbara badviken som verkligen har potential, både för vinterfiskande och skidande gäster som för sommarens husbilar och andra campare. Den lär bli bebyggd med hytter vilket redan påbörjats av släktingar till Eldor.

Morgonen därpå tog vi adjö av Eldor och gav oss iväg mot väggen. Två kilometer bort gick nämligen leden rätt upp. Över 600 höjdmeter på knappa två kilometer för att sen stiga ett par hundra meter till under förmiddagens tuffa pass. Leden var dock fin och som tur var gick den i skuggan av träd tills vi var uppe på kalfjället igen. Vilken utsikt vi fick!

Vidare upp mot högre höjder och vid lunch passerade vi högsta nivån på 1050 meters höjd. Vi hade en mycket fin tur i lagom vind större delen av dagen. Mot sen eftermiddag när vi gick neråt igen avtog vinden och då kom myggen.

Vi bestämde oss för att leta lägerplats innan vi lämnade kalfjället. Först skulle vi passera vad vi trodde var en bro över ett vattendrag mellan två sjöar. Det visade sig vara en liten badbalja fastsatt i en kabel och som fick halas fram och tillbaka. Först med mig och Milton men sen när jag skulle dra över Bella trasslade repet sig så jag trodde ett tag hon skulle få simma. Det ordnade sig till slut.

Dagen därpå gick vi raskt ner från fjället och över vägen till Harvasstua. Nu väntade Börgefjäll och ledlöst land. Vi följde en stig upp till ett rengärde men där stigen gick mot Sverige vände vi västerut upp på kalfjället. Blev stående en längre stund när Bella tyckte sig se en björn på långt håll. Även jag såg något som rörde sig. Långa studier i zoomad kamera. Efter en kvart insåg vi att var det en björn hade den somnat i halvstående läge. Stor besvikelse!
Vi kände oss rätt slitna efter alltför långa etapper i värmen när enda alternativet som funnits för att slippa insekterna varit att hålla sig i rörelse. Därför bestämde vi att göra tidig kväll när vi kommit några km västerut och upp på höjden. Vind och därmed myggfritt lämnade utrymme för bad och slappande.

På natten kom regnet. SMHI hade spått 53 mm för lördagsdygnet men YR bara 10 mm. Klar knock-out seger för SMHI tyvärr.

Uppehållsväder på morgonen då vi packade ihop och hann gå några km innan regnet återkom på allvar.

Skrämmande så fort ösregn och hård vind blöter ner både kläder, utrustning och psyke.
Det blev uppenbart för mig att Gore-tex membranet i min vänstra känga spruckit för där svampade det rejält. Brukar bli så med tiden i kängor med membran men jag hade hoppats de skulle klara den här turen.

Vid lunchtid insåg vi att det var dags att slå upp tältet för skydd. Väl inne i tältet fick vi av oss allt blött. Upptäckte att Bellas regnskydd till ryggsäcken inte höll tätt alls utan hon hade sjö i botten. Tur allt viktigt är vattentätt packat.

När vi ätit la vi oss för att vänta ut det värsta regnet men det bara ökade. Det blev ytterligare en kort etapp.

På kvällen vid en kort stunds nödvändig utevistelse under tillfälligt uppehåll med bättre sikt fick Bella syn på ett annat tält många km bort på ett annat fjäll. Det tröstade henne gott att det var fler som tillbringade sin lördagskväll i ett surt tält.
Vi vaknade dagen därpå till klarblå himmel. Bestämde oss för en rutt på hög höjd för att slippa vide- och dvärgbjörksnår.

Det blev en klockren fullträff. Vi gick rätt över fjällen upp på 1150 meters höjd som mest. Lättvandrat trots stenigt underlag och magiskt vackert.

Om vi dagen innan funderat på varför i hela helvetet vi ägnade vår sommarsemester åt något liknade fick vi svaret här.

Det kan gå fort mellan helvete och himmelrike!
En helt fantastisk dag då vi kom in i vårt vandringsmood och allt bara flöt på. Vi stannade på kalfjället en mil ovanför Viermahytta och ringde för att beställa båtskjuts över Namsvatnet dagen därpå.

Tidig morgon för att hinna med milen genom våtmark och snår ner till båtlänningen vid lunch. På vägen ner vädrade Bella sina funderingar på något fb-inlägg hon läst för länge sen. Om mygg sög fett istället för blod! Vilken turistmagnet fjällen skulle bli då och vilket utrymme för kläddesign som styrde skönhetsingreppen till rätt område. Hon hade tydligen tänkt igenom det hela rejält och hade i stort sett ett färdigt affärskoncept.

Vi hann gott och väl och när vi väntade på båten i Gaupahuken, vindskydd på norska, kom regnet igen.

På andra sidan sjön ringde vi Limingen Gjestegård som skickade en bil för att hämta oss. Vi hade ingen lust att gå väg 1,5 mil ner dit.
Nu har vi vandrat en fantastisk sträcka från Umbukta förbi Oxtindan och ner genom Börgefjell. Ett område med stor vildmarkskaraktär som förmodligen är det sista av den typen på vårt NPL när vi trots allt kommer söderut mot något mer tättbefolkade fjällområden.
För att förtydliga så har vi bestämt att när vi ändå inte kunde göra hela NPL i ett svep förra året finns det ingen anledning till att traska väg för att verkligen gå varje meter om det inte lockar just då. Vi ska inte ha den pressen på oss som vi hade förra året.
Nu har vi sovit en natt på Limingen Gjestegård i Röyrvik. Ännu ett sånt där ställe där ägaren Hilde gör allt för att vi vandrare ska trivas. Bra rum, god mat, mycket trevligt bemötande, tvättmöjligheter, ja allt är kanon.
Spännande också med en kommun med 458 innevånare plus ett par tusen mer tillfälliga hytte-boende som bygger en ny simhall för 60 miljoner efter att den gamla dömts ut. Skulle varit i Sverige det.

För fortsättningen har vi haft stora funderingar. Vi skulle behöva till en sportaffär för att fixa en del tidigare omnämnda brister i utrustningen. Konstigt att en kompass inte tål min tyngd när jag råkade sätta ett knä på den.
Vi vet också att Skjaekkerfjällens nationalpark som är nästa etapp är känd för sina blöta myrar och väderprognosen spår regn i olika mängder varje dag kommande vecka.
Nu gör vi förmodligen så att vi tar buss härifrån för att ta oss till Grong där det finns sportbutik. Därifrån buss till där vi tänker oss gå in i parken. Var det blir har vi inte bestämt än.

På det viset tar vi bort de två dagsetapper vi enligt grundplanen skulle följa vägen ner till Nordli med helst tre mil om dagen på asfalt. Vilken osis! 😆

Etiketter:

Kategorier: