Vi lämnade Kilpisjärvi med eftermiddagsturen över sjön mot Treriksröset. Det var vårt val den här gången. Efter sedvanlig fotosession vid betongklumpen drog vi sticka om vilken väg vi skulle ta. Vi hade egentligen tänkt gå norra leden över Isdalen, som jag läst mycket om, men vårt fysiska skick och att den södra vägen över Pältsastugan både är något kortare och på lägre höjd talade för det valet.

Isabelle drog stickan som stod för Pältsa. Skönt!
Jag sa åt Bella att hon kan gå genom Isdalen en annan gång. Själv har jag bestämt mig för pension från all fjällvandring efter den här turen. Husbil!!!

Nåväl vi segade oss uppför höjden mot Pältsa. Första halvmilen går det hela tiden uppåt så den gick inte fort.

När vi, efter några kilometer, sitter och pustar får vi plötsligt se Knut och Gail komma uppför backen bakom oss. De hade startat tidigare men gått leden runt sjön istället för att ta båten. De hade också tvekat om vägval men till slut valt södra leden även dom.

Det blev ett glatt återseende och den kommande milen gick vi om varandra flera gånger.
Vi hade, bägge paren, bestämt oss för att stanna och tälta en liten bit innan Pältsastugan vilket vi gjorde mens de andra ändrade sig och gick förbi till en bro någon km bortanför.

Dagen därpå började med sol som förbyttes i regn lagom när vi skulle börja gå. Vi gick ner till stugan och tänkte vänta ut regnet under en ”second breakfust”. Värdparet i stugan som just öppnat för säsongen bjöd in oss på fika och där blev vi sittandes alldeles för länge.
När vi väl kom iväg mot Rostahytta på norska sidan hade det slutat regna och vi fick en kanondag.

Vår plan var att gå de två milen till Rosta för att där fira midsommar med sedvanlig gryta från OutMeal förstärkt med kakor, choklad och chips som Bella bar på.

Lite trist då att möta folk en bit innan som berättade att det var ”dugnadsdagar” på hytta och därmed fullt. Dvs den var full av det folk som skulle sköta om och fixa till hyttan för sommarsäsongen.
Mycket riktigt, den första vi mötte var en äldre man med norska turistföreningens symbol på jackan som påtalade att stugan var stängd och hänvisade oss till vårt tält.
Första gången i mitt fjällvandrarliv jag blivit körd på porten i en stuga. Då gällde inte devisen ”sist in har störst rätt till plats”.

Vi gick, något besvikna en km vidare mot nästa hytta och slog sen upp tältet. Där festade vi loss på kvällen såpass att Bella fick magont på natten.

Till skillnad mot det stora flertalet svenskar så vaknade vi pigga och alerta, utan tillstymmelse till midsommardagens så vanligt förekommande bakfylla.
Tur det då vi hade en kort men tuff etapp framför oss. Vi hade nu som nytt mål att gå till Daertahyttan och där ta igen det vi missade kvällen innan. 17 km varav mer än 10 i tre trappsteg upp mot över 1000 meters höjd innan vi brant gick ner till hyttan.

Kan det vara järvspår Bella sett i snön?

Jag hade oroat mig en hel del över snö på höjden och de minnen från förra gången vi gick här gjorde inte saken bättre. Vi tyckte det var oerhört tufft då. Vår första etapp på Gröna Bandet. Otränade, betydligt mer orutinerade och med tunga ryggsäckar gick vi nog hela den här etappen till Abisko i något slags chocktillstånd den gången. Vi märker det på att vi endast har sporadiska minnen från den gången.

Idag gick det dock förvånansvärt smidigt, bara ett antal tunga snöfält att korsa, i bra väder och redan vid halv fyra klev vi in på Daertahyttas område. Egentligen en för kort dagsetapp för oss men i solskenet som rådde ville vi ta hand om oss själva. Det blev tvagning i jokken, uppsköljning av svettiga kläder och ett par omgångar med mat.

Även här var det ”dugnadsdagar” men de var bara tre personer, varav en gått och fiskat och kom tillbaks med en hel ryggsäck full med öring, röding och harr, så det fanns gott om plats för oss. Vi fick en hel stuga för oss själva. Kan bero på att den här stugan ligger väldigt lååångt från någon väg så det är inte så lätt att locka arbetskraft hit. I morgon blir det en betydligt längre etapp mot Dividalen.

Det blev 24 km i kanonväder. Visserligen mulet på morgonen men det klarnade upp fram på förmiddagen och sen blev vi stekta hela vägen till Dividalen. En helt fantastisk dag med underbar utsikt i ett magiskt landskap.

Vi var nog också de första för året som lyckades vada Skaktarelva utan att klä av oss och byta till vadarskorna. Vi hade mött ett par holländare som påstod att vattnet nådde dem till lårhöjd. För oss har det blivit lite av en sport att hitta vägar över. Gail sa vid ett tillfälle att fanns det ett tävlingsmoment för vadning hade vi varit favoriter.

Nu är vi halvvägs i antal dagar till Abisko men inte halvvägs i avstånd. Långa dagsetapper väntar. Bara hoppas vi får fortsatt bra väder.
Bella behöver smörja in sig med solskydd för i kväll är hon som en nykokt kräfta i ansiktsfärg.

Nu är allt torrt, kläder uppsköljda, vi mätta och varma. Vi ligger nu en dag efter schemat men det är inget att göra åt. Terrängen har varit mycket tuffare än jag trodde och i kombination med det otäcka vädret har vi inte riktigt fixat de planerade etapperna.

I morgon går vi in i Finland och hoppas på att de bjuder på bättre väder!

Innan vi somnade fick vi sällskap i hyttan. Gail från Minnesota och Knut från Oslo ramlade in lagom trötta efter dryga tre mil. De är också ute på NPL visade det sig. Två riktigt rutinerade backpackers som träffades när de bägge gick Pacific Crest Trail. Knut följde vår blogg så han hade koll på att vi skulle vara i närheten.

Ja nog bjöds det på väder alltid! När vi vaknade snöade det för fullt. Blöt snö i stora flingor. Vi försökte vänta ut det ett slag men till slut var det bara att ge sig ut.

Vi gick förbi gränsröset och en stuga på finska sidan för att sen börja klättringen över ett relativt högt pass där all snö plus nysnön gjorde det svårt att följa leden.
Ett antal svåra vad passerades utan att behöva ta av sig kängorna som väl var. Efter toppen bar det nerför till nästa hytta. Vi hade då gått 15 km utan att egentligen pausa alls i ständigt snöglopp och vind.
Skönt att ha Knut och Gail bakom oss i de förhållandena om vi skulle missa leden.

Bara någon km från nästa stuga hände det som inte får hända. Jag halkade samtidigt som ena staven fastnade, slog i backen som en säck potatis, foten vek sig åt ett håll den inte ska vika sig, knät vred sig och ena staven knäcktes.

När jag låg där hann jag tänka att jag nästa söndag förmodligen kunde sitta hemma på min gamla mors altan och fika som jag brukar göra. Jag försökte kravla mig upp och lyckade komma upp stående och det gick att stödja på foten. Är helt övertygad om att utan mina högskaftade rejäla kängor hade det gått riktigt illa.
Haltade ner sista km till stugan och kom in för att få mat i oss. Skulle vi stanna för natten eller? Vi hade behövt gå ytterligare en mil till nästa stuga.
Efter maten bestämde vi oss för att göra ett försök och vända tillbaka om det inte gick. Ett par tabletter och en av Bellas stavar så linkade jag på och Bella följde efter.

Vi tog oss till nästa stuga sent på kvällen, blöta i regnet som nu strilade ner, och då var foten rejält svullen. Ett par tabletter till och sen till sängs.
Plötsligt jublade Gail! Hon hade i en reva i molntäcket sett den midnattssol som Knut lockat henne med för att hon skulle följa med på det här galna upptåget.

De, liksom vi, har inte haft en enda regnfri dag sen Nordkap och ingen av oss har sett solen på många dagar nu.

Nästa dag började faktiskt med fint väder och härlig terräng att gå i !!!!
En mil till stugan därefter gick faktiskt lekande lätt. Foten kändes bättre men knät mer svullet. Bella hade dock en tuff dag. Hon äter för dåligt och saknar energi i uppförsbackarna. Jag måste tvinga henne att äta mer om det här ska funka.

Efter lunch gick vi vidare mot nästa stuga och efter ett vad och stigning upp över ett pass kom regnet och vinden igen. Tur för oss för annars hade statistiken med inte en regnfri dag förstörts. Även den steniga terrängen återkom så tempot sjönk. Efter dagens två mil har vi nu 16 km kvar till Kilpisjärvi men enligt finnar vi pratat med är leden stenig mest hela vägen.

Vi längtar verkligen efter civilisation med dusch och riktigt mat nu. Den här etappen har varit oerhört tuff för oss med allt vidrigt väder och mycket tuffare terräng än jag väntade mig.
Vi har redan haft mer dåligt väder än vi hade på hela Gröna Bandet. Och värre väder!
Plus diverse fall och andra dåligheter som en sönderbiten tand.
I ärlighetens namn är det tufft och motivationen inte direkt på topp.
”I’m to old for this kind of shit!” var det någon på film som sa och det stämmer verkligen in på mig nu.

Leden in till Kilpisjärvi var helt riktigt stenig men inte fullt så illa som jag trott efter vad alla vi mött sagt.

Nu ligger vi på rummet här på Kilpisjärvi Retkeliukeskis och mår gott. Nyduschade, alla kläder tvättade och upphängda, den skickade depålådan uthämtad. Snart dags för finsk sauna och därefter middag med den Koskenkorva jag hotat Bella med som midsommarfirande.
Vi ska äta middag med Gail och Knut som har varit ett mycket angenämt sällskap de senaste dagarna. Två väldigt härliga och ödmjuka människor som vinbär glada att vi träffade.

Nästa etapp är också tuff med stora höjdskillnader och mycket snö kvar. Vi har dock gått den förut så vi känner till sträckan vilket känns bra. Vi får se om vi tar en hel vilodag i morgon eller går vidare på eftermiddagen. Då är vi åter i radioskugga en dryg vecka innan vi når Abisko. Där SKA vi ha en vilodag.

Den finska pizzan var smaklös så Knut testade om lite chokladmousse gjorde den bättre!

Kippis! Midsommarfirande i förtid med koskenkorva. Vad annars?

Den här etappen är den jag funderat mest över och studerat kartor i många timmar under vintern. Vilken väg skulle vi välja över Finnmarksvidda?

Valet föll till slut på att ta sig en mil längs vägen mot Kautokeino för att därefter ge oss ut på fjället. Till att börja med följde vi ett fyrhjulingsspår i över två mil. Längs spåret träffade vi på samer med en havererad fyrhjuling. Längre fram mötte vi dom igen, då med en havererad skoter som de släpade med framändan lyft på en släde.

Där spåret tog slut övernattade vi för att de närmaste tre dagarna idka fri orientering med sikte på Nedrefosshytta i Reisadalen.

Det här är förmodligen det rakaste spåret mot Kilpisjärvi. Hade vi valt att följa Nordkalottleden hade det blivit betydligt längre med alla svängar den gör. Dessutom hade vi varit tvungna att gå väg nästan ända ner till Kautokeino.

Nej det här var en spännande lösning. En kontakt jag hittat i Alta tipsade mig i förväg om lämpliga vägval över vidden. Att han sen idiotförklarade mig eftersom jag gick utan ”fiskestang” förbi många, enligt honom, enormt bra rödingvatten är en annan sak.

Första dagen av fri orientering blev det den kortaste etappen hittills på vår tur. Först ett långt stycke med klappersten för att sen långa sträckor vara väldigt blött och sumpigt. För att inte tala om alla snöfält vi försökte gå runt. Snön är så lös och blöt så du sjunker bitvis hur djupt som helst i den. ”Rutten snö” kallar norrmännen den.
Vintern har precis släppt sitt tag om det här området så vatten finns det gott om.

Jag sa åt Bella att jag skulle bjuda henne på middag i Kilpisjärvi om vi tog oss till Nedrefosshytta utan att behöva klä av oss och vada. Första dagen har vi klarat oss undan med blotta förskräckelsen och åtskillig envishet i letandet efter ställen vi tar oss över med kängorna på.

På vår camping i Alta hade en holländsk husbilsklubb möte. De senaste dagarna har jag funderat på det där med husbil och sa just till Bella att nästa gång jag ska upp till Nordnorge ska jag åka husbil med en bra bokhylla och en låda gott rödvin i bagaget.

Nästa dag blev ytterligare en utmaning. Omväxlande svårigheter med månlandskap, surträsk och dvärgbjörksnår. Däremellan visserligen mer lättvandrade sträckor men tyvärr för korta i förhållande till svårigheterna. Då regnet kom fram på seneftermiddagen blev det ännu en dag under planerad snittdistans på den här etappen.

Nästa morgon sken solen från klarblå himmel när jag var ute ur tältet vid 4-snåret. Jag ville packa ihop och gå men Bella köpte inte den tanken. Vid 7 knatade vi ändå iväg. Vi både ville och behövde nå Nedrefosshytta den här dagen.

Ytterligare tuff terräng med kilometervis av stenskravel men också flera fina sträckor. Regnet kom tillbaks runt lunchtid. Vi hittade en riktigt äcklig renvaktarkoja där vi kunde ta skydd och äta.
Sen frågade jag Bella om hon litade på mig. Med hennes svar började vi gå norr om fjället Duorsi i motsats till det råd om säker nedgång i Reisadalen som jag fått innan.
Det skulle bli många kilometer närmare men en riktigt tuff nergång.
Om jag bara vetat hur tuff!!!! De 400 höjdmetrarna i snårig regnblöt björkskog med ryggsäck på är nog bland det otäckaste och mest dumdristiga jag gett mig in på. Eftersom vi inte såg något visste vi heller inte om vi skulle komma till ett stup som satte tvärstopp för oss. Lyckligtvis tog vi oss ner utan allvarligare skador än en rispa i min ena hand.
Jag hade aldrig förlåtit mig själv om Bella gjort sig riktigt illa under den nerfärden.

Den värsta vurpan gjorde nog Bella när vi nått Nordkalottleden och gick mot stugan. Hon klarade sig dock oskadd.

Efter att bitvis klättrat mellan älvbrant och stupet ovanför oss med hjälp av säkringsvajer kom vi till slut fram till hyttan.
Det rök ur skorstenen och det visade sig var fyra vandrare där när vi stövlade in fullständigt pissblöta från topp till tå och även det mesta i ryggsäckarna som inte var vattentätt packat.

Bara att försöka få plats att hänga allt på tork men stugan var kanonfin och förberedd på alla vis för torkning. Med torra kläder på oss och mat i magen slocknade vi rätt raskt.

Regnet fortsatte hela natten och strilade vidare på förmiddagen. Vi tog det lugnt och samlade krafter för ännu en galenskap. Att ta sig upp för en nästan lika brant sida av den märkliga formation som Reisadalen består av. Därefter skulle vi åter idka fri orientering mot Somashytta. Hade vi följt Nordkalottleden hade vi haft sex mil dit. Med vår genväg skulle det bara bli drygt två.

I efterhand kan jag förstå varför leden gör den här stora svängen. Det var enormt tufft att ta sig upp trots att det inte var lika otäckt brant som på andra sidan där vi gick ned.

När vi väl kom upp och ut ur björksnåren blev det en riktigt fin fjällvandring någon knapp mil. Regnet hade upphört till slut.

Allt gick bra ända tills vi skulle ta oss över några vattendrag som inte borde vara så svåra. Efter allt regn blev det att klä av sig och på med vadarskorna. Kallt som satan!

I samma stund blev vädret åter sämre. Molnhöjden låg och vi kunde bara gå på kompasskurs. Svårt när man då inte ser att göra rätt vägval. Vi hamnade i än det ena eländet efter det andra.
Det blåste bara hårdare och kallare samtidigt som luftfuktigheten i molnen förmodligen var 200%.
Strax före midnatt hamnade vi i en gryta med flera jokkar som gick åt olika håll. Vi insåg att det enda rätta var att slå upp tältet. Det hade tagit oss 11 timmar att gå 18 km som info till alla som tror att det är en baggis att gå 5 km i timmen även i fjällen.

Surt beslut att ta med mindre än 4 km fågelvägen till Somashytta. Än surare blev natten, och dessutom kall. Har aldrig tidigare varit med om den kondensen i ett tält. Fuktigheten trängde in överallt och det hade dessutom åter börjat regna.

Vi låg kvar i tältet på morgonen och försökte vänta ut regnet. Vid nio hade jag ledsnat och vi packade ihop. Då slutade det regna och lättade upp något. När vi väl såg var vi gick blev det en baggis att gå de sista kilometrarna till hyttan. Visserligen med ytterligare ett tufft vad där vattnet räckte en bra bit upp på Isabelles lår men vad gör väl det med en hägrande kamin en kort bit bort.
Eftersom mycket åter blivit fuktigt och vi knappt sovit så bestämde vi oss för att stanna i hyttan över natt. Den ständiga svinkalla nordanvinden uppmuntrar inte direkt till att gå vidare.

Vid vår frukost bad jag Isabelle om en tjänst. Efter att ha studerat turistbussar och dess invånares beteende i några dagar nu bad jag henne att sätta mig under förmyndare om jag längre fram i livet skulle få för mig att åka på turistresa i buss. 

När bussen stannar och dörrarna öppnas väller det ut folk. Fortast springer de mest nödiga kvinnorna mot närmaste WC. Sen kommer kvinnorna som har bråttom till souvernirshopen. Först därefter kommer de äldre männen, ändå mer nödiga på grund av den vanligtvis förstorade prostatan, med bristande löpförmåga.

Jag såg igår kväll när tre bussar stannade samtidigt och tänkte att det kan ha gett Monty Python idéen till maraton för inkontinenta.

Till slut ramlar de mest nikotinberoende av. Oavsett fulla blåsor eller shoppingbegär är deras första prioritet att få eld på en cigg.

När alla sen stillat sina olika begär fylls bussen på igen och avgår mot nästa destination.
Olderfjord är ett sånt typiskt ställe där alla bussar på väg till och från Nordkap stannar och det är väldigt många bussar det handlar om. Hoppas den korta säsongen räcker till att leva på för de som driver stället!

Igår kväll gick jag ut och satte mig en stund i sällskapsrummet för att se på tv. Två äldre norrmän satt vid ett annat bord och spelade kort. Jag började knappa på alla dosor som låg där men fick förstås inte fram någon kanal. Isabelle kom just dit och skulle försöka hon med när vi hör den ena norrmannen fråga kompisen ”Hur säger man att den är broken på engelska?”  

Vi bestämde oss för att nöja oss med att gå till Skaidi vilket vi också gjorde. 24 km längs E6 med tung trafik. Knappt någon vägren. Inte kul på en fläck! 

Efter en rejäl uppförsbacke i början planade det ut och blev rätt lättgånget. Aprilväder med någon solglimt mellan regnstänket. Ändå någon grad varmare och framförallt har vinden vridit till nordvästan och minskat till bara några få sekundmeter. En lättnad för oss!

Vidare över Sennalandet!
Dagen därpå fortsatte på samma sätt med en monsteretapp på 37 km upp på och över Sennalandet. Kall vind men i övrigt riktigt hyfsat väder. Lite regn på morgonen men sen växlande molnighet. Ganska perfekt vandrarväder och nu har vi i två dagar kunnat rasta och luncha utan att slå upp tältet som skydd. Sparar både tid och energi.

Vi slog upp tältet en bit från vägen när vi precis nått högsta punkten. En stor renhjord med sina små kalvar betade sig förbi tältet. När Bella gick till andra sidan kullen för att hämta vatten hittade hon ett gryt med många ingångar. Det såg inte ut att vara bebott just nu. Finns det något annat djur än fjällräv som lever i gryt på det viset här uppe? 

I morgon bär det utför ända ner till Altafjorden som vi sen ska runda på måndag.
Vi vill verkligen bara få den här transportsträckan avklarad nu och få ge oss ut på fjället på allvar. Därför passar vi på att gå så långt vi orkar nu i helgen när den tunga trafiken är betydligt lugnare. Det sliter hårt på fötterna och vi har bägge två känningar i höfterna men förhoppningsvis ger det sig när vi får gå i terräng igen.

Och ner till Rafsbotn, vidare till Alta!
Ännu en lång dag längs vägen efter ytterligare en morgon med kyliga vindar. Vi satte högsta fart från högsta punkten på Sennalandet ner mot mer skyddad terräng. I stort sett nedförsbacke i två mil. Efter första milen kom vi in i björkskog och blev mer skyddade för vinden. Efter ytterligare nästan en mil var vi nere vid Altafjorden. Här hade vi enligt planen tänkt stanna för dagen. 

Efter ett stunds funderande kom vi fram till att det dels fortfarande var tidigt på dagen, dels är så bebyggt runt fjorden att det är svårt att hitta tältplats utan att inkräkta.

Enligt nätet fanns det en camping på hitsidan av Alta och Bella var sugen på en dusch så vi knatade vidare. När vi kom oss runt fjorden och upptäckte att campingen var nedlagd sen länge var det inte lika kul längre.

Fortfarande 5-6 km över till den camping vi skulle ha vilodag på och dit vår depå var skickad och vi var rejält slitna. Inte mycket annat att göra än att stoppa in så mycket energi som möjligt i truten för att sen masa sig vidare.

Vi fick trösta oss med att vi inte behövde ta ett steg i onödan dagen därpå när vi väl var framme.
Till slut framme vid Alta Strand Camping. Välskött ställe och vår depålåda stod och väntade i receptionen. Vi hyrde en hytte för två nätter, slängde oss i duscharna och sen stupade vi omkull.
Nu har snart vilodagen passerat. Vi liftade in till Alta för lite shopping. I övrigt har vi bara slappat, tvättat och fyllt på depåerna.

I morgon kan vi säga att NPL börjar på allvar för vår del. Efter en mil längs vägen till Kautokeino ska vi äntligen ge oss ut i terrängen. 

Killen i sportaffären vi besökte i Alta tittade bara på oss när vi berättade om våra planer. Sen bad han oss ringa om vi såg en annan människa de närmaste fem dagarna ut över Finnmarksvidda. Det skulle vara en världssensation enligt honom. 

Problemet är väl bara att vi inte heller kommer ha någon mottagning före Kilpisjärvi om en dryg vecka så vi kan inte ringa honom även om sensationen skulle dyka upp.
På återhörande från Finland!

Nu är den långa planerings och förberedelsefasen över och det är dags för allvaret.

I övermorgon blir vi skjutsade till Arlanda, flyger till Alta via Oslo och från Alta tar vi bussen upp till Nordkapp (OBS! Har redan övergått till Norsk stavning)

På tisdag morgon är det meningen att vi ska börja vår ”Den långa marschen”. Med en väsentlig skillnad. Vi är inte på reträtt från Chiang Kai-cheks nationalister såsom Mao var utan vi går på offensiven för att, med tiden, nå vårt mål i Lindesnes.

Den senaste veckan har det slagits värmerekord i Finnmark och snön har bokstavligen smält bort framför fötterna på Tine som startade sin vandring söderut för två veckor sen.

Hon har använt snöskor på en del av sina mer höglänta etapper men det har inte vi med oss och vi räknar med att när vi går ut på Finnmarken söder om Alta i mitten av juni ska de inte behövas.

Nu har det dock, precis som här hemma, skett ett väderomslag. Hettan den senaste veckan har förbytts till, för säsongen, mer normala temperaturer. Vi får därmed räkna med ensiffriga plusgrader och en del regn de första dagarna från Nordkapp ner mot Olderfjord och Sennalandet.

Så här såg det ut att cykla över Senna-landet förra året. Nu ska vi gå!

Det här är en av anledningarna till att jag alltid vill börja i norr och gå söderut på mina långturer. Det kan bara bli bättre!

Som den planeringsnörd jag är trodde jag att allt var ”timat och klart in i minsta detalj” till för några dagar sen. När min vän Gert, som tagit med sig vår första depålåda till Norge, skulle posta den till Alta häromdagen visade det sig att det inte gick att få utkörning till adressen utan paketet skulle landa i ”Post i Butikk” där det bara får ligga i två veckor. Nåväl, med assistans av min oerhört hjälpsamme väderspanare i Alta, Bernt Bakkehaug, löser den lådan sig ändå.

Men med alla andra lådor som skulle postas i Norge av anhöriga blev det värre. På en del ställen passerar vi 4-5 mil från närmaste ”Post i Butikk” så det är inte bara att kvista över och hämta ut lådan. Tipset var att Postens eget bolag Bring körde ut till dörr så jag skulle skicka med dom i stället. Nåväl, jag ringde Svenska Bring som informerade om att de inte överhuvudtaget körde paket från privatpersoner. Till privatpersoner men inte från.

Ringde då Norska Bring där jag blev instruerad hur jag skulle göra. Skicka paketet som ”Driftspakke” precis som att jag var ett företag. Däremot måste jag då hitta ett ställe i Norge där jag kan låna dator och skrivare för att köpa frakt på nätet och skriva ut fraktsedel. Det kan de nämligen inte hjälpa till med där jag ska lämna in paketen.

Nåväl, det löser sig säkert! Som en av mina vänner brukar uttrycka det: ”Det vill gärna bli bra!”

Vi hoppas på bättre fotoväder vid Nordkapp den här gången.

Isabelle jobbar in i det sista och för min del är det städning och trädgårdsskötsel i två dagar. Fyra månader är rätt lång tid att lämna allt så det är en del som måste göras!

För alla er som delar mitt närmast sjukliga intresse för utrustning och prylar bifogar jag våra packlistor. Vi är väl hyfsat nöjda även om det, som med det mesta annat, är svårt att bli riktigt nöjd. Och till er som läser listorna och fnyser över vissa onödigt tunga val har det stötts och blötts rejält. Vikt kontra hållbarhet och bekvämlighet har noga övervägts. Vi kanske har fegat ur och valt trygghet istället för låg vikt på några prylar men så får det bli nu. Vi ligger ändå ca 4 kg under ryggsäcksvikten på Gröna bandet bägge två.

Nästa inlägg kommer från Norge och hur tätt de kommer beror på internet, ork och inspiration!

Ps. I skrivandes stund ringer Edvin Åsell, son till ett par av mina vänner. En smått galen ung man som vill ut på en road-trip till Norge för att få åka snowboard i Stryn eller på andra möjliga ställen. Vi är överens om att han tar fyra av våra lådor, åker upp till Grannes Camping söder om Hattfjelldal, träffar oss där och sen åker han söderut och placerar ut tre lådor till. ”Det vill gärna bli bra!” Ds.

90 dagar till avfärd!

Flygbiljetterna är bokade och därmed startdatum bestämt. Vi flyger till Alta på vår egen nationaldag, 6 juni, och tar bussen upp ända till Nordkapp samma kväll.

Dimma vid Nordkapp 2015

Därmed startar vår promenad söderut den 7:e juni. Vi räknar med att, på grund av snöförhållanden,hålla oss på vägen ända ner till Alta för att efter en vilodag och påfyllning av depåer gå ut i terrängen därifrån. Tanken är att orientera oss sydväst ner över Finnmarksvidda i oledad terräng med riktning mot Reisadalen och Nordkalottleden mot Kilpisjärvi.

Vi hade gärna startat någon vecka tidigare och det här har varit det största huvudbryt i planeringen. Hur tidigt kan vi chansa på att snöläget tillåter oss att gå ut i terrängen söder om Alta? Vi är fullt medvetna om att även det här datumet innebär något av en chansning men de efterforskningar vi gjort säger oss att med en någorlunda hyfsad vår och försommar ska det kunna gå utan snöskor.

Söder om Katterjåkk 2015

Utsikt över Alesjaur 2015

Finnmarksvidda ligger på relativt hög höjd för denna nordliga breddgrad och det är gott om vattendrag så det riskerar att bli en blöt vecka.

Annars har vinterns lediga tid fördelats mellan träning, planering, införskaffande av utrustning och mat samt alla härliga kartstudier.

Bara en bråkdel av alla härliga kartor

Nu står 10-12 depålådor halvpackade i källaren. Adresser håller på att tas fram vart vi ska skicka dom. Vi fick hem all mat från OutMeal i förra veckan och har fördelat den i lådorna.

Vi ska nu fixa ett antal egentorkade luncher för att variera med och sen räknar vi med att komplettera där vi passerar något ätbart vare sig det är en affär eller ett matställe.

Våra utrustningslistor är snart kompletta. Bara några småsaker som saknas och sen den ständiga funderingen på vad som kan tas bort eller om något bör läggas till. Vi vill naturligtvis bära så lätt som möjligt samtidigt som vi ska vara ute väldigt, väldigt länge……
Vad är då värt att bära med sig för bekvämlighetens skull????
Vi återkommer till utrustningen i ett senare inlägg.

Milton har fått hem sin nya väska från Snowdog, med någon liten justering sen den förra. Han har också fått skor och en härlig sovsäck med inbyggt liggunderlag. Kan inte direkt påstå att han verkar överförtjust i någon av de presenterna.