Istället för komplicerade turer med olika bussar skjutsade Bernard från Dublin oss till Grong. Med en far som var född i trakten flyttade han och hans fru till Röyrvik för tre år sen. Miljonstad byttes mot fjällby och nu är han tusenkonstnär men driver framförallt Tundra Tours med guidade turer på alla upptänkliga vis i omgivningarna. Vandringar, hundspann, kanoting, ja allt man kan tänka sig. En mycket trevlig och social man som säkert har goda möjligheter att dra turister till den fantastiska naturen där.
Lockar en tur till området kan jag rekommendera er att gå in på hemsidan eller fb för Tundra Tours.

Väl i Grong visade det sig att den förmodat välsorterade sportsbutikken inte hade vad vi behövde. Snabba beslut krävdes – Isabelle inkvarterades med Milton och packning mens jag tog en buss till Namsos. En timme dit, en timme där och en timme tillbaka. Inköpen gjordes på fem minuter.
Bella blev nöjd och vi var bägge rätt glada att vi inte var ute just då för det ösregnade och åskade kraftigt hela kvällen.

Morgonen därpå blev det tåg till Snåsa och direkt iväg upp mot Imsdalen och den ingången till Skjaekkerfjella nationalpark.
Det blev en lång dags vandring i stekande sol men vi tog oss upp för branten och in i parken innan vi slog läger. Myggfritt med lagom vind men satan så svårt att hitta en tillräckligt stor jämn och torr plats för ett tält.

Den delen var lite symptomatisk för hela turen genom nationalparken. Väldigt mycket myr, gyttja och blötmarker med småkuperad terräng hela vägen.
Jag hade läst en hel del innan om all myrmark och blöta så jag var lite skrämd inför den här långa etappen.

Nu hade vi turen att få kanonväder hela tiden. Solen sken och första dagarna hade vi lagom med vind. När den dog ut blev det varmt och en hel del broms och mygg, även om det inte var alls lika hysteriskt mycket som tidigare längre norrut.
Jag förstår definitivt att med regn längs vägen hade det varit en betydligt mindre trevlig sträcka.

När vi svängt av mot sydväst på östra sidan av kedjan av runda toppar som löper genom Skjaekkerfjella var det bitvis väldigt vackert med böljande gröna kullar och vatten överallt. Vi passerade ett sameviste i dalgången under Skjaekkerhatten som låg fantastiskt vackert.
Längre söderut blev det mer myrmark och betydligt blötare igen.

Längs vägen fick vi återigen möjlighet att träna vår specialité flera gånger. Förra året träffade vi Knut och Gail uppe på Finnmarksvidda och efter någon vecka tillsammans döpte Gail oss till ”The Swedish Creek Crossing Team”.
Nu la vi till ytterligare en variant som vi kallar ”kast med stor ryggsäck”. Vi tog oss över en jåck vid utloppet från en liten sjö genom att jag hoppade ner från en klippa över på andra sidan utan ryggsäck. Sen fick Bella kasta och jag fånga. Det gick kanon med Miltons klövjeväska, gränsfall med hennes ryggsäck och när det blev dags för min tyngre säck fick hon problem. Hon vågade inte svinga med för hög fart av risk för att själv åka med runt och ner i den strida jåcken.
Jag fick precis tag i en rem när säcken var på väg ner i vattnet och lyckades rädda den. Sen fick Bella hoppa efter själv.

Vi drog oss mot öster för att kunna följa en åsrygg nästan ända ner till Veresvatnet där vi skulle träffa på en markerad led igen.

På väg ner från höjden in i skogen hände det som inte fick hända. Milton sprang nerför strax framför mig. Jag ser inte vad som händer men plötsligt sitter han framför mig och piper hjärtskärande. Han som aldrig brukar ge ett ljud ifrån sig piper av smärta.
Vi slängde av oss ryggsäckarna, lyfte av honom klövjeväskan och började undersöka. Han vägrade stödja på höger fram och tog inte ett steg. Vi böjde och kände på benet men inget verkade brutet. Två meter ovanför där han stannade såg vi ett övervuxet djupt dike. Förmodligen har han kommit med fart, trampat ned i diket med höger fram och stukat sig rejält.

Vi visste att vi hade några kilometer kvar ner till en liten grusväg som slutade i ett mindre hytteområde vid Veresvatnet. Skulle vi lyckas hitta några hyttefolk på väg ut till civilisationen, det var frågan som snurrade i våra huvuden.

Jag hängde hans klövjeväska under mitt lock på ryggsäcken och så var han tvungen att försöka gå med oss ner.
När vi kom ut på myrar haltade han före mig nerför myren precis som att han ville visa att där var det bra att gå.

Tyvärr kom vi lite för långt åt öster och fann oss plötsligt djupt nere i en ravin med alltför branta sidor att ta oss uppför. Vi fick försiktigt klättra ner längs bäcken i botten av ravinen tills det gick att ta sig ur den. Ingen trevlig upplevelse vare sig för oss eller för Milton just då.
Till slut kom vi på en stig som ledde till den markerade leden och ner på vägen. Sex mil till närmaste plats med allmänna kommunikationer eller två långa dagsetapper över myrmark och fjäll ner till Meråker. En hund som bara i yttersta nödfall belastade höger fram. Så fort han fick chansen så la han sig bara ned.

Första bilen på väg ner som jag stoppar och berättar om vårt problem svarar den ensamme chauffören: Inga problem! Ni kan åka med mig hela vägen ner. Jag ska vara på jobbet om två timmar men det är gott om tid.
Inte långt ifrån att man blir religiös eller kanske till och med hejar på Norge i nästa skidstafett. Nja, det var kanske att gå för långt 😃

Han frågade vilken väg vi kommit ner och undrade smått roat om vi fastnat i den djupa trånga ravinen. Det var tydligen inte helt ovanligt med folk som inte kände till trakten.
På väg ner berättar mannen att han jobbar på Stiklestads hotell och att de har en medeltidsby med möjlighet till billig övernattning. Jag tolkade det som någon form av vandrarhem och nappade på idén då det ändå skulle bli svårt att ta oss mot Meråker samma dag.

Han checkar in oss och kör oss vidare från hotellet till medeltidsbyn strax intill. Där låser han upp ett hus byggt på medeltidsvis med ett antal korta kojer längs väggarna och ett långbord i mitten. Enda fönster en glugg på ett par dm med en skinnlapp för.

Vår räddande ängel åker hem för att göra sig klar för jobbet och vi sätter oss och funderar över vad vi hamnat i. Då dyker det upp turister som tittar in i huset och vill fota både oss och huset. De tror kanske vi ingår i utställningarna på platsen. Vi såg säkert lite medeltida ut, skitiga och skäggiga, ja åtminstone jag.
När dörren åt andra sidan öppnas så påbörjas en teater där.
Vi tittar på varandra och jag går bort till hotellet och uppgraderar oss.

Dusch och klädtvätt hägrar, Milton ligger helt stilla, vill inte ens gå ut för att pinka. Vi äter en jättemåltid på hotellet och somnar tidigt.

Men först måste jag stilla min nyfikenhet om vad det egentligen handlar om i Stiklestad.
Slaget vid Sul 1030 där kung Olav, sedermera helgonförklarad och sedd som ansvarig för Norges kristning, dräps av Torstien Knarresmed som hugger en yxa i låret, Tore Hund sticker ett spjut i magen och avslutningsvis skär Kalv Arnesson halsen av honom med sitt svärd.
Det var bara Hårek från Tjötta av motståndarhärens ledare som inte hann med att rispa honom.

Dagen därpå jobbar vår räddare förmiddagspasset och när vi är klara skjutsar han in oss till station i Verdal där vi tar tåget till Stjördal och byter till buss mot Meråker och checkar in på Fonnfjells vandrarhemsdel. Istället för att vandra rätt söderut i två dagar har vi fått göra en rejäl rundtur ut till kusten och sen tillbaka in i landet.

Redan i Stiklestad har vi beslutat oss för att även om det är en stukning som kanske snabbt blir bättre är det inte aktuellt att hänga på Milton en klövjeväska och tvinga honom att gå vidare efter några dagar. Vi kontaktar Bellas syster Julia därhemma som snabbt ordnar så att hon och deras mor tar min bil och kör upp till Meråker. Samma kväll som vi kommer dit är också de framme på Fonnfjell. Vi har bett dom handla med sig mat från den betydligt mer prisvärda svenska sidan och vi fixar Bellas efterlängtade Fajitas till kvällen.

Julia, som är familjens egen amatörveterinär, har känt igenom Miltons ben utan att hitta något särskilt och han går redan något bättre än igår.

Nu har de lastat in Milton, som vanligt överlycklig för att få åka i min bil istället för att gå, och åkt hem mens vi gör oss redo för att fortsätta mot Röros. På ett sätt tomt utan Miltons godmodiga närvaro men samtidigt enklare då vi vet att en hel del traskande längs väg väntar. Plus att det blir mindre skitigt och blött i tältet.

De kommande två etapperna, först till Röros och sen till Alvdal, är lite mer av transportkaraktär. Delvis på led över fjäll men också längs väg där det inte passar med leder i terrängen. Tröndelag är också ökänt för sin blöta, myrfyllda terräng så den tveksamma glädjen får vi mer av.

Vi får se hur det blir men jag ser fram emot att vi från Alvdal ska gå upp i Rondane på årets sista riktiga fjälletapp innan vi kommer fram till Jotunheimen.

Jag skrev i förra inlägget att Grannes Camping sett sina bästa dagar. Det står jag kvar vid men när jag skrev det hade jag inte träffat Eldor än. Han var ute på sjön och fiskade när vi kom dit. Nästan så jag skäms för de orden nu men de stämmer trots allt.

När han kom iland tog det nog inte fem minuter innan vi satt på hans veranda där han bjöd på kall pilsner under mycket trevligt samtal.

Campingen hade han drivit sen 1964, först tillsammans med sin far men därefter själv i alla år. Tungt arbete för lite pengar men i kombination med fiske och jakt hade han klarat sig. Han tyckte han levt ett lyckligt och bra liv trots allt slit.

Otaliga historier om vinterfiskande gäster eller långvandrare som bott hos honom berättades med glädje och inlevelse.
Att campingen idag såg lite bedagad ut kunde förstås bero på hans utslitna knän och den muskelsjukdom som gett honom ett förtvinat ben och gjorde att han inte klarade att gå utan kryckor eller rullator men ändå kämpade på med alla göromål. Fyrhjulingen var hans räddning när det gällde att ta sig runt överallt och fixa med saker.

Den envisheten skulle många av oss andra behöva en skopa av!
Tyvärr finns ingen som vill ta över och den underbara badviken som verkligen har potential, både för vinterfiskande och skidande gäster som för sommarens husbilar och andra campare. Den lär bli bebyggd med hytter vilket redan påbörjats av släktingar till Eldor.

Morgonen därpå tog vi adjö av Eldor och gav oss iväg mot väggen. Två kilometer bort gick nämligen leden rätt upp. Över 600 höjdmeter på knappa två kilometer för att sen stiga ett par hundra meter till under förmiddagens tuffa pass. Leden var dock fin och som tur var gick den i skuggan av träd tills vi var uppe på kalfjället igen. Vilken utsikt vi fick!

Vidare upp mot högre höjder och vid lunch passerade vi högsta nivån på 1050 meters höjd. Vi hade en mycket fin tur i lagom vind större delen av dagen. Mot sen eftermiddag när vi gick neråt igen avtog vinden och då kom myggen.

Vi bestämde oss för att leta lägerplats innan vi lämnade kalfjället. Först skulle vi passera vad vi trodde var en bro över ett vattendrag mellan två sjöar. Det visade sig vara en liten badbalja fastsatt i en kabel och som fick halas fram och tillbaka. Först med mig och Milton men sen när jag skulle dra över Bella trasslade repet sig så jag trodde ett tag hon skulle få simma. Det ordnade sig till slut.

Dagen därpå gick vi raskt ner från fjället och över vägen till Harvasstua. Nu väntade Börgefjäll och ledlöst land. Vi följde en stig upp till ett rengärde men där stigen gick mot Sverige vände vi västerut upp på kalfjället. Blev stående en längre stund när Bella tyckte sig se en björn på långt håll. Även jag såg något som rörde sig. Långa studier i zoomad kamera. Efter en kvart insåg vi att var det en björn hade den somnat i halvstående läge. Stor besvikelse!
Vi kände oss rätt slitna efter alltför långa etapper i värmen när enda alternativet som funnits för att slippa insekterna varit att hålla sig i rörelse. Därför bestämde vi att göra tidig kväll när vi kommit några km västerut och upp på höjden. Vind och därmed myggfritt lämnade utrymme för bad och slappande.

På natten kom regnet. SMHI hade spått 53 mm för lördagsdygnet men YR bara 10 mm. Klar knock-out seger för SMHI tyvärr.

Uppehållsväder på morgonen då vi packade ihop och hann gå några km innan regnet återkom på allvar.

Skrämmande så fort ösregn och hård vind blöter ner både kläder, utrustning och psyke.
Det blev uppenbart för mig att Gore-tex membranet i min vänstra känga spruckit för där svampade det rejält. Brukar bli så med tiden i kängor med membran men jag hade hoppats de skulle klara den här turen.

Vid lunchtid insåg vi att det var dags att slå upp tältet för skydd. Väl inne i tältet fick vi av oss allt blött. Upptäckte att Bellas regnskydd till ryggsäcken inte höll tätt alls utan hon hade sjö i botten. Tur allt viktigt är vattentätt packat.

När vi ätit la vi oss för att vänta ut det värsta regnet men det bara ökade. Det blev ytterligare en kort etapp.

På kvällen vid en kort stunds nödvändig utevistelse under tillfälligt uppehåll med bättre sikt fick Bella syn på ett annat tält många km bort på ett annat fjäll. Det tröstade henne gott att det var fler som tillbringade sin lördagskväll i ett surt tält.
Vi vaknade dagen därpå till klarblå himmel. Bestämde oss för en rutt på hög höjd för att slippa vide- och dvärgbjörksnår.

Det blev en klockren fullträff. Vi gick rätt över fjällen upp på 1150 meters höjd som mest. Lättvandrat trots stenigt underlag och magiskt vackert.

Om vi dagen innan funderat på varför i hela helvetet vi ägnade vår sommarsemester åt något liknade fick vi svaret här.

Det kan gå fort mellan helvete och himmelrike!
En helt fantastisk dag då vi kom in i vårt vandringsmood och allt bara flöt på. Vi stannade på kalfjället en mil ovanför Viermahytta och ringde för att beställa båtskjuts över Namsvatnet dagen därpå.

Tidig morgon för att hinna med milen genom våtmark och snår ner till båtlänningen vid lunch. På vägen ner vädrade Bella sina funderingar på något fb-inlägg hon läst för länge sen. Om mygg sög fett istället för blod! Vilken turistmagnet fjällen skulle bli då och vilket utrymme för kläddesign som styrde skönhetsingreppen till rätt område. Hon hade tydligen tänkt igenom det hela rejält och hade i stort sett ett färdigt affärskoncept.

Vi hann gott och väl och när vi väntade på båten i Gaupahuken, vindskydd på norska, kom regnet igen.

På andra sidan sjön ringde vi Limingen Gjestegård som skickade en bil för att hämta oss. Vi hade ingen lust att gå väg 1,5 mil ner dit.
Nu har vi vandrat en fantastisk sträcka från Umbukta förbi Oxtindan och ner genom Börgefjell. Ett område med stor vildmarkskaraktär som förmodligen är det sista av den typen på vårt NPL när vi trots allt kommer söderut mot något mer tättbefolkade fjällområden.
För att förtydliga så har vi bestämt att när vi ändå inte kunde göra hela NPL i ett svep förra året finns det ingen anledning till att traska väg för att verkligen gå varje meter om det inte lockar just då. Vi ska inte ha den pressen på oss som vi hade förra året.
Nu har vi sovit en natt på Limingen Gjestegård i Röyrvik. Ännu ett sånt där ställe där ägaren Hilde gör allt för att vi vandrare ska trivas. Bra rum, god mat, mycket trevligt bemötande, tvättmöjligheter, ja allt är kanon.
Spännande också med en kommun med 458 innevånare plus ett par tusen mer tillfälliga hytte-boende som bygger en ny simhall för 60 miljoner efter att den gamla dömts ut. Skulle varit i Sverige det.

För fortsättningen har vi haft stora funderingar. Vi skulle behöva till en sportaffär för att fixa en del tidigare omnämnda brister i utrustningen. Konstigt att en kompass inte tål min tyngd när jag råkade sätta ett knä på den.
Vi vet också att Skjaekkerfjällens nationalpark som är nästa etapp är känd för sina blöta myrar och väderprognosen spår regn i olika mängder varje dag kommande vecka.
Nu gör vi förmodligen så att vi tar buss härifrån för att ta oss till Grong där det finns sportbutik. Därifrån buss till där vi tänker oss gå in i parken. Var det blir har vi inte bestämt än.

På det viset tar vi bort de två dagsetapper vi enligt grundplanen skulle följa vägen ner till Nordli med helst tre mil om dagen på asfalt. Vilken osis! 😆

Etiketter:

Kategorier:

Efter en kall och regnig försommar slog vädret om lagom till vår start. Strålande solsken från klarblå himmel och säkert 25 grader när vi lämnade Umbukta.

Mötte redan efter ett par kilometer en tysk vandrare som kom söderifrån och som berättade att förhållanden var goda även om den så kallade stigen bitvis var obefintlig.

Efter en något försenad start blev det en kort första etapp. Nog lika bra det för terrängen var väldigt småkuperad och rätt krävande redan från början. Vi sökte skydd för solen och den fullkomligt exploderande insektskavalkaden i en koja redan efter en dryg mil.
Framåt kvällen slog vi upp tältet och kröp in. Det är ändå det säkraste skyddet mot mygg och det började snart blåsa en del så det blev riktigt behagligt.

Tidig morgon med lite svalare väder trots sol så då passade vi på att knata på ner mot det mäktiga Okstindan-massivet.
Landskapet är makalöst vackert och det är en härlig upplevelse.
Mot eftermiddagen mojnade vinden och värmen slog till igen. Den här gången för att stanna.

Vi fortsatte runt Okstindans östra sida. I det fina vädret hade vi en fantastisk utsikt upp mot de vassa snöklädda topparna.
Hade det här massivet legat på svensk sida vore det en turistmagnet som lockat mängder med vandrare. Här försökte vi följa en stig som vi många gånger fick gissa var den gick. Norge har så många mäktiga områden så Okstindan i Nordland har hamnat lite på sidan av verkar det som och inte många vandrare passerar här var sommar.

Det fortsatte vara riktigt hett och svetten forsade av oss. Egentligen alldeles för varmt för vandring. I dalgångarna vi regelbundet passerade de följande dagarna låg temperaturen på upp mot, eller över 30 grader. Sträckorna ner i dalarnas grönskade djungel liksom upp mot nästa höjd på andra sidan blev riktigt plågsamma. Kombinationen av värme och Klegg gjorde det näst intill outhärdligt.

Vi borde definitivt ha släppt vår planering och gått kortare etapper men samtidigt har det heller inte gått att stanna mer än korta stunder. Möjligheten att göra kväll tidigt och krypa in i tältet finns inte då det blir för varmt att vistas därinne.

Dagarna gick i samma mönster, från tältplats så högt som möjligt på kalfjället ner i dalar med några hytter vid vägslut för att sen ta sig upp på andra sidan och kämpa på upp till kalfjällets höjder för att där hitta ny tältplats. Enormt vacker och varierad fjällvärld med ena stunden högfjällsterräng för att i nästa stund vandra i frodig djungel nere i dalen.

Jag måste reda ut en sak. Vi sörlänningar har ingen riktig motsvarighet till ”Klegg”. Vi har våra ”Broms/Blinningar” men de här är större. Visserligen långsamma och lätta att slå men de här mängderna gör det meningslöst. De bits rejält och det kliar därefter.
Flera vi pratat med påstår att de är otaliga i en vecka eller två när det blir varmt men sen dör ut relativt snabbt. Vi hoppas på det!
Jag ska lämna ämnet nu men av bifogad bild kanske ni förstår att det är smått mentalt påfrestande med den mängden. Jag kan bara konstatera att man får ett annat förhållningssätt här än det man har hemma. Man inser att det inte går att göra något åt utan det är bara att acceptera och gilla läget. Hemma hade jag inte stannat en sekund!

Den knappa vecka vi nu vandrat har tagit oss genom en fantastiskt vackert och ganska ödsligt område. Väl värt att upptäckas av flera. Jag är uppriktigt förvånad över att vi inte möter några vandrare.

Vi har bara mött tysken första dagen och en äldre norsk surkart som påpekade att Milton måste vara kopplad precis hela tiden. Vi mötte honom på ett lite besvärligt avsnitt där jag av hänsyn till både min och Miltons säkerhet definitivt inte ville ha honom kopplad.
Dessutom går Milton hela tiden i mina hasor när han har klövjeväskan på sig. Oavsett ren eller andra djur i närheten. Här finns nämligen inga ekorrar, det enda djur som han av outgrundlig anledning hatar över allt annat och som får honom att bryta mot direktivet ”bakom”.

Höll på att glömma kvinnan vi mötte vid en hytte som trodde Bella och jag var ungefär lika gamla. Män åldrades inte på samma vis som kvinnor sa hon. Jag tog det som en komplimang men det verkade inta som att Bella uppskattade det på samma sätt.

Vi har nu tagit oss till första etappmålet ”Grannes Camping” som Eldor, en man i 85-års åldern drivit sen urminnes tider. Campingen har sett sina bästa dagar och riskerar nog tyvärr att dö med sin ägare men är ändå ett mycket välkommet avbrott och möjlighet till kraftsamling. Efter egen sanering och klädtvätt ska vi fortsätta söderut i morgon.

Det har varit något svalare idag och då har det också gått lättare att vandra. Prognosen hotar med mestadels varmt men även något regn de närmaste dagarna.

Nu väntar Börgefjell Nationalpark där det enligt utsago inte ska finnas några leder utan det är fri orientering som gäller.

Vi ser fram emot ett nytt häftigt och vackert område att upptäcka. Det har vi redan sett på håll att det är. Mycket snö ligger fortfarande kvar i de högre liggande delarna och topparna är helt snötäckta. Spännande fortsättning följer för oss oavsett!

Om bara fem dagar är det dags. På fredag eftermiddag lämnar vi Umbukta Fjellstue för att fortsätta vår färd söderut.

Vi blir uppskjutsade med bil som sen vänder söderut genom Norge och placerar ut de fem depåer vi hoppas få glädje av under årets vandring över sex veckor. Vi hinner alltså inte fullfölja hela NPL den här sommaren utan får spara den sista biten till nästa år. Vi SKA gå hela men när det ändå inte blev hela på en gång så spelar det ingen större roll att dela det på tre. Förhoppningsvis tar vi oss de ca 95 milen ner till Gjendesheim, på gränsen till Jotunheimen, i år för att gå de kvarvarande 60-65 milen nästa sommar.

Förberedelserna har gått bra, vi är nog bägge två i betydligt bättre fysiskt skick i år än vi varit vid tidigare starter av långturer. Bella har kört många och rätt hårda träningspass på sitt jobb mens jag själv har nött vår lilla slalombacke uppför ganska flitigt under vår och försommar.

I början på juni kom jag över två tält till bra pris. Det ena var planerat – modellen Nallo 3GT som vi testade åt Hilleberg förra året och som vi tycker passar oss – och lite mer impulsivt ett Nallo 2GT som Isabelle gärna ville ha för sina egna framtida turer. Vi slog upp bägge på tomten för att jämföra storlek men med Milton som följeslagare på årets tur väljer vi det större alternativet.

Nu ska det bli spännande att se hur vår början blir. Rätt söderut ska vi passera Okstindans glaciär- och högfjällsområde för att därefter gå in i Börgefjells oledade nationalpark. Samtidigt duggar rapporterna tätt om den kraftigt försenade snösmältningen i kombination med mycket regn som gjort passagen av vattendrag riskfyllda/omöjliga och de högre nivåerna svårpasserade med all djup ”rutten” snö.

En bekant till mig som går/småspringer Gröna Bandet ringde mig i förra veckan från Hemavan och berättade att folk fortfarande går med snöskor i vissa områden. Igår blev våra vänner Emil och Christophe (Le Trek) tvungna att vända på sin väg från Sulitjelma norrut på Nordkalottleden. För högt vattenstånd och riskfyllt att ta sig vidare! När vi passerade där bara någon vecka tidigare förra året såg det ut som på de här bilderna och var relativt lätt att passera.

Jag har mailat Thor Inge på Umbukta Fjellstue för att få en lägesrapport om hur det ser ut där vi ska gå. Gäller att laga efter läge och inte ta onödiga risker! Särskilt nu med alla skriverier och rapporter om Svenska fjällräddningens kraftigt ökande uppdrag då orutinerade vandrare undervärderar riskerna och påfrestningarna. Det är trots allt ingen promenad i Humlegården vi ska ge oss ut på!

Enligt väderprognosen så vänder det nu och blir finväder lagom tills vi börjar gå. Det ser vi fram emot och hoppas på vyer som denna 🙂

Vi försöker uppdatera bloggen kontinuerligt men de första två veckorna är det högst tveksamt om vi kommer ha uppkoppling alls.

Efter längre tystnad än det var tänkt är det dags att krypa ur vinteridet.

Planerna för kommande sommar börjar ta form. Tanken är att vi fortsätter vår vandring från Umbukta Fjellstue, där vi avslutade förra sommaren, och vidare ner så långt vi hinner under den ledighet vi kan få. Semesterdagar i tillräcklig utsträckning finns sparade för att gå hela vägen till Lindesnes men ny chef och nytt uppdrag för min del kanske inte lämnar utrymme för den 70 dagars frånvaro från jobbet som krävs. Det kan nog bli så att vi delar turen på tre somrar. Vi SKA gå hela Norge På Langs oavsett!

Redan efter den tidiga hemkomsten förra sommaren utlovades alla prylnördar en utvärdering av delar av den utrustning vi använt. Den kommer, något ostrukturerat, nu!

Tältet, Nallo 3GT, som vi fick låna av Hilleberg för att testa olika golvmaterial funkade som vanligt kanonbra. Har själv ägt och använt ett likadant i mer än 15 år och det är en trygg och pålitlig bostad. Vid övernattning i molnhöjd och låg temperatur med regnfylld dimma blir det naturligtvis fuktigt i tältet men det blir det i alla tält i de förhållandena. När vi gick genom Troms, sydväst om Treriksröset, drabbades vi en natt av rejäl storm. Vi hade slagit upp tältet öppet på en platå för att om möjligt få lite vindfläkt som höll myggen borta. Vi anade inte den annalkande stormen som naturligtvis fått oss att välja annan tältplats.

Öster om Pältsas karakteristiska topp.

Visst höll tältet oss vakna med rejält fladder i tältduken och oväsen men det höll utan problem, samtidigt som vi senare fick rapporter om att andra tält blåst sönder samma natt.

Våra ryggsäckar, Berghaus Wilderness 65+15 och 60+10 L, funkade kanon. Vi testade dem sommaren innan på en veckotur och nu fick de verkligen bekänna färg. En fästpunkt till mitt höftbälte började släppa i sömmen och det syntes tydligt att den var slarvigt sydd, med för dålig sömsmån. Med nål och tråd löstes det problemet och nu lär den hålla även för årets fortsättning.

Både jag och Isabelle trivs med säckarnas lösningar och de sitter bra på ryggen.

Sovsäckar och liggunderlag fungerade som vanligt förträffligt och utan förtretliga punkteringar med störd nattsömn som följd.

Våra skalkläder fick göra rätt för sig. Vis av tidigare erfarenheter hade vi valt att gå upp något i vikt på dessa plagg för att testa Gore-Tex PRO-materialet. Det höll vad det lovade! Några hundra gram tyngre än de varianter vi tidigare haft men garanterat motståndskraftiga mot väta utifrån och rejält hållbara. Mitt ställ, Haglöfs Grym,blev en riktig favorit. Byxorna funkade väldigt bra att gå i utan vanliga byxor eller långisar under och jag vandrade nog längre sträcka i de byxorna, med mer eller mindre öppen vädring i sidan, än i mina egentliga vandringsbyxor eftersom vi hade väldigt gott om nederbörd.

När Isabelle, som tyvärr inte hittade passande byxor i samma material utan hade ett par vanliga tvålagers Gore-Tex, Norröna Falketind, fick hål i baken på sina redan andra dagen och dessutom illa kvickt nötskador på insidan av smalbenen så såg mina byxor ut som nya efter hundra mil. Jag har nu skaffat ett par nya, storleken mindre, för årets vandring då jag inte behöver dra dem utanpå andra byxor. Dessutom har, för en gångs skull, inte all mage återkommit över vintern så storleken mindre passar bra.

Vid gränsröset mellan Norge och Finland, nollgradigt och ”sludder” i luften.

Isabelle lyckades till slut, efter många turer med en inte alltför positiv kundtjänst på Norröna, reklamera sina byxor och byta upp sig till en ny modell i PRO-material som Norröna kom ut med i höstas. Jag måste tyvärr konstatera att det bemötande vi fick av Norrönas kundtjänst var något av det tristaste jag varit med om i friluftsvärlden.

Den lagning av ett par, innan turen, helt nya Gore-Tex byxor de tyckte skulle duga åt henne stämde inte riktigt överens med vår syn på problemet.

Vi hade likadana vandringsbyxor, Norröna Svalbard, där hela byxan är i fyrvägs-stretch. Tycker nog de funkade relativt bra även om Isabelle klagade på ett par sömmar hon fick skav av och att jag tycker Norröna är avsevärt tightare över baken och i midjan än vad byxan i övrigt är. Vet inte hur mycket smalare över röven Norska folket tror sig vara men det är tydlig skillnad mot Haglöfs, Lundhags och Fjällrävens byxor tycker jag.

Bägge två var vi supernöjda med våra olika modeller av Meindl kängor. Ingen av oss blev blöta och jag tejpade vad jag trodde var ett skavsår i vardande efter ca 80 mil men det blev inget, så inte ett skavsår för någon av oss på 100 mil.

Jag är fullt medveten om vilken vikt vi lyfter i varje steg och har läst massor av lovsången över lätta, snabbtorkande vandringsskor men ingen av oss tror fullt ut på den idén. Vid mitt fall uppe i norra Finland hade det garanterat gått rejält illa utan ett par högskaftade stabila kängor som räddade fotleden.

För Isabelles del vore det önskvärt med en dammodell med något högre skaft men vad göra när det är pygméstorlek på foten. Många enklare vad hade underlättats av bara några cm skaft till.

Våra vadarskor från Merell fungerade också kanonbra. Ett suveränt bra grepp på slippriga stenar i starka strömmar. De är lite för tunga för att vara idealiska men då de funkar väldigt bra som lägerskor och att gå kilometervis i på vilodagar eller som omväxling mot kängorna så åker de nog med i år också.

När det gäller övrig klädsel använder vi nästan uteslutande plagg i Merino. Vid långa vandringar är det helt överlägset. Visst, de riskerar att nötas lite fortare men plaggen luktar inte illa ens efter en vecka, de är lättare att tvätta upp i fält, de både värmer och luftar bättre än motsvarande i konstmaterial och känns dessutom väldigt sköna mot kroppen. Min nätundertröja från Aclima blev en riktig favorit för min del med det luftlager den skapar närmast huden. Kan inte påstå att Isabelle uppskattade den lika mycket och hon införde förbud att gå klädd enbart i den när vi kom till civilisation. Jag hade svårt förstå varför!

Att plagg i Merino, som det påstås, värmer även när de är blöta vet jag däremot inte om jag köper.

Avslutningsvis måste jag även nämna våra stavar från Exped. Isabelle har under många år vägrat att ens försöka gå med stavar mens jag blev helfrälst redan första gången jag provade. Till den här vandringen, delvis i oledad terräng, lyckades jag tjata på henne ett par. Nu är även hon nyfrälst.

Tyvärr bröt jag en av mina vid mitt fall uppe i norra Finland och efter det fick jag låna en av Isabelle då mitt behov, med trasig fot, var större än hennes. Vid hemkomsten ville jag genast skaffa ett nytt par bara för att upptäcka att den modellen hade utgått. Lyckades till slut hitta ett par från en firma i Holland så nu har vi åter varsitt par plus en stav i reserv. Bättre en stav i reserv än att vara en gaffel kort, som Henrik Dorsin skulle ha uttryckt det.

På väg mot Sulitjelma!

Nu ska våra respektive packlistor nagelfaras för att, om möjligt, försöka reducera startvikten ytterligare. Något kilo kanske vi kan klara.

Isabelle som hade det svårare än jag att äta samma frukost, müsli, varje morgon och två frystorkade grytor från Outmeals sortiment av Blå Band varje dag tänker blanda upp det med lite egentorkad mat i sommar. Det gäller ändå att behålla smidigheten i att bara behöva koka upp vatten för att hälla på maten. Det går fortare och du slipper diska ett kök som då även kan vara en lättare modell. Vårt MSR funkade kanon och är riktigt snabbt att koka upp en liter vatten.

Nu ska vi som sagt se över vår utrustning och vår mat men framförallt ska vi se till att vara i bättre fysisk form än vid förra årets start. Jag ska släppa undanflykten att vi går oss i form när vi väl börjar vandra och se till att ha den formen redan innan. Som det ser ut nu kommer vi att påbörja årets strapatser  helgen 22-23/7.

Det blev ingen fortsättning den här gången!

Efter att ha varit hemma några dagar, ja nästan en vecka, blev jag tvungen att bestämma mig. Tyvärr för Isabelles del hade min lust inte återvänt och jag kom fram till att jag inte ville åka upp och fortsätta. Det låg mycket velande bakom det beslutet. Självklart hade jag någonstans, efter ett år av planerande och förberedelser, velat fullfölja det vi påbörjat. Jag hade mer än gärna träffat fler härliga fjällmänniskor och ändå fler fjäll-ufon.

Ung ensam tyska som tagit med sig uppblåsbar kajak på sin vandring!

Vi var ändå bara tio dagar från halvvägs och hade, enligt alla experter, gjort den absolut tuffaste delen. Det fanns känslor inom mig som bara skrek att vi skulle fortsätta. Både för min skull men framförallt för Isabelles!

Vid start!

I den andra sidan av vågskålen fanns min känsla av att inte längre vilja utsätta mig för den press och stress det innebar att vandra långt varje dag, att vara utsatt för dåligt väder och andra påfrestningar relativt långt från civilisationen. Det låter kanske lite löjligt för den erfarne friluftsmänniskan men det var ett mentalt läge jag låst mig i.

Vattenkraft!

Det fanns massor som talade emot en fortsättning. Den förlorade veckan skulle inte minska vårt behov av att vandra långa dagsetapper även om vi kanske då lagt ner målet att nå Lindesnes före 25:e September. När vi gick Gröna Bandet hade vi ett par veckor att spela på innan vi skulle börja jobba igen. Det hade vi inte nu. Vi hade egentligen inte inte en dag extra om vi skulle gå hela vägen. Vi hade tagit ledigt så länge ändå.

Röntgen av min fotled visade en skada i ”distala tibia”, vad det nu är, men som inte krävde någon åtgärd. Skador på ledband och ligament undersöktes inte. Värken har dock varit kraftigare sen vi kom hem än den var när vi fortfarande vandrade. Foten började kännas bättre bara för ett par dagar sen. Knät däremot är fortfarande ett bekymmer när jag belastar det.

När vi kom hem blev min gamla mor, snart 92, väldigt dålig. Såpass dålig att hon började prata utifrån att om hon överlevde var vi tvungna att börja tömma hennes hus vartefter för att hon inte skulle kunna bo kvar. Det kändes inte rätt att åka hemifrån då. Vi körde ett par lass till tippen men efter att hon med sjukvårdens hjälp piggnat till igen vill hon vänta med resten. Nu är hon såpass frisk att hon fyllt min ena frys med nykokt äpplemos.

Oavsett så var det inte de anledningarna som gjorde att jag inte ville fortsätta. Det var mitt huvud som sa ifrån. Det fanns ingen mental energi! Jag hade så totalt tappat glädjen med att vandra så jag kände att det inte skulle bli bra om vi återvände och försökte fortsätta. Då hade jag bara tvingat mig själv till det för Isabelles skull. Om jag ska leka amatörpsykolog för mig själv så tror jag att den press och den stress jag levt under på jobbet de senaste fyra åren, med ett alltför omfattande uppdrag, är en grundorsak. När jag kände av press och stress även under vandringen, som skulle innebära återhämtning och påfyllning, så tog det tvärslut i huvudet på mig. Visst hade det säkert hjälpt om jag varit starkare rent fysiskt men det var den mentala biten jag föll på.

Isabelle menar att hon märkte skillnad på mig från det att jag föll uppe i norra Finland. Att jag blev mer negativ efter det. Jag vet inte men hon kan säkert ha rätt i det. Själv märkte jag att jag tittade mer på klockans distansmätare än på de vackra omgivningarna och jag tog varje chans att googla på vädret för att se hur mycket regn som väntade. Någonstans längs vägen hade jag tappat den glädje med fjällvandring som jag känt i hela mitt liv. Jag kan bara hoppas den återvänder för just nu känns det oerhört tomt.

När jag fortsatt studera väderleken där vi skulle ha varit har det ändå känts som rätt beslut. Regnet över Norge har fortsatt att komma. Dag efter dag! Såg häromdagen SMHI:s rapport som sa att Norrbotten fått dubbelt så mycket regn i Juli som ett normalt år. Det har definitivt inte varit bättre på den Norska sidan. Det kanske, helt enkelt, var fel år för vårt NPL!

I förrgår hörde Gail, amerikanskan vi hade sällskap av en tid, av sig. Nu hade till sist även hon ledsnat. Efter tre dagars ihållande regn hade de tagit sig inomhus för att torka och hon ifrågasatte starkt vad de höll på med, hon och hennes norske vän Knut. Augusti som ska vara den bästa månaden i fjällen har fortsatt med regn och oväder. Hon skrev att vi tagit rätt beslut som bröt och nu när hon tagit sig 2/3 delar av vägen var hon ändå tveksam till att fortsätta.

Vackert belägna avträden finns det gott om!

Isabelles besvikelse som varit, lindrigt sagt, stor har börjat lägga sig något. Vi får så småningom fundera över framtiden. Ska vi avvakta och se om min lust kommer tillbaks och då göra ett försök att gå vidare, från där vi avbröt, nästa sommar? Trots allt finns allt klart för en fortsättning. Vi behöver bara byta ut den mat som inte står sig tills dess. Eller ska vi sälja av all överbliven mat, kartor, plus en del annat, och helt lägga ner planerna på att fullfölja NPL nästa år? Är det bättre att Isabelle hittar någon kompis som gillar att fjällvandra istället för att släpa på sin ”fjällvandringspensionär” till far? Ska jag faktiskt börja leta efter en husbil i stället eller har jag ett par år kvar av lite mer krävande fysisk aktivitet?

Det är frågor som kanske är något för tidiga att svara på just nu så dom lär vi få återkomma till i höst!

Tänker att jag så småningom ska återkomma med ett inlägg om plus och minus med vår utrustning för de nördar som liksom jag gillar att gå på djupet på det området. Ska först bara skriva ihop en utvärdering av vårt tält till Hilleberg. Det blev nu inte så många tältnätter som vi planerat men vi är oerhört nöjda med tältet.

Med hjälp av servicebil som Bellas syster Julia och deras mor Anci står för har vi med minsta möjliga packning rusat söderut. Vi la om planeringen till viss del. Vi är väl medvetna om att vi missat en del vilda och vackra områden som bl.a. Junkerdalen med Argaladhyttan som ska ligga särskilt vackert till.

I stället gick vi rakt ut mot Rökland på en mindre frekventerad led. Det innebar längre sträcka längs väg än vad som var planerat i förväg.

I utbyte fick vi flera nätter i hytta på camping med sällskap och god mat. Att steka kycklingfilé istället för att äta frystorkat gör skillnad – jag lovar! Ett välkommet socialt avbrott för både Bella och mig i den annars rätt enformiga vardagen som långvandring innebär.
Att kunna duscha flera kvällar efter varandra när dagens ansträngning är avslutad är en underskattad lyx.

Att vi gått med lätt packning och en hel del längs väg har gjort att vi inte behövt vara lika fokuserade som vanligt på vägval och att sätta fötterna på rätt ställe. Vädret har också, hör och häpna, bidragit till en mer bekymmersfri tillvaro med flera dagar på rad med vackert och varmt väder. På slutet kom molnen tillbaks och även någon regnskur men det är helt klart den bästa veckan så långt.

Istället har tankarna kunnat vandra mer fritt. Det är åtskilliga timmar att fundera över sin tillvaro och sitt liv därhemma. Hur man använder den tid som står till ens förfogande och hur man lever sitt liv.

Efter att i flera år ha jobbat alldeles för mycket, så pass att jag riskerat min hälsa och egentligen inte orkat upprätthålla något socialt liv alls, ser jag fram emot en förändring på det området. En ny chef på jobbet som inser det ohållbara och är överens om att något måste göras. Vi får se vart det leder men oavsett vad som händer kan det bara bli bättre!

Jag som börjar bli lite äldre, ja lite åtminstone, har funderat över hur jag kan ta ett större ansvar för min egen hälsa. Jag kan inte köra ett ”Biggest Looser Mountain” var tredje år för att gå av mig min övervikt. Särskilt inte nu när jag ska pensionera mig som fjällvandrare och börja åka husbil i stället.
Nej det måste till ett mer långsiktigt tänk med hälsosammare kost och någon form av träning som jag tycker är kul.

Tänker att det går hand i hand med ett mer aktivt miljöansvar. Att minska på köttätandet och införa vegetariska måltider plus mer grönsaker dagligen.

När jag är inne på miljötänket finns det andra saker att fundera över. Varför köra runt i en stor dieseldriven V70 när jag inte behöver den storleken på bil mer än några gånger per år? Borde jag vid nästa byte välja en elbil? Självklart säger en vän till mig. Allt jag framför emot det valet är bara undanflykter säger han, som nu kört elbil ett par år.

Jag kommer förmodligen fundera vidare på den här typen av livsfrågor och val. Förhoppningsvis även i mitt huvud upprätta någon form av prioriteringsordning och kontrakt med mig själv för att allt inte bara ska rulla på som vanligt när jag varit hemma ett par månader.

Det är där jag behöver använda den drivkraft jag trots allt besitter!

När slutet på den här etappen närmade sig skulle vårt sällskap lämna oss och bege sig hemåt. De lämnade förutom oss och vår lättviktspackning även kvar vår nygamla följeslagare Milton. Vi var lite fundersamma över den saken och vi hade diskuterat för och emot. Han är trots allt äldre men framförallt betydligt tyngre än han var när vi gick Gröna Bandet. Skulle han fixa det här eller skulle det medföra problem?

På vägen hemåt stannade de vid vårt nästa etappmål Umbukta Fjellstue och ställde av nästa depålåda samt den packning vi inte behövde bära på den sista biten heller.

Vädret hade nu åter slagit om till kall nordvästlig vind, låg molnhöjd och lätt regn. Där någonstans fick jag psykbryt och kände att jag inte ville mer. Jag har kämpat så länge med min motivation och försökt tänka annorlunda men jag tycker vi har haft det motigt och jag har inte samma fokus på målet som jag hade på Gröna Bandet. Jag har frusit mer än jag brukar göra vintertid och jag har gått betydligt fler mil i mina regnbyxor än i mina vandringsbyxor.

Jag ville bara inte ge mig ut på nästa 14 dagar bortom civilisationen. Det var inte det minsta kul längre! Så kändes det! Isabelle som inte vill annat än att gå hela vägen blev enormt besviken och ledsen men hon hade trots allt väntat på att det skulle komma. Hon har märkt det på mig och inte tyckt jag varit mig själv sen mitt fall på Finnmarksvidda. Bidragande var också att den tand jag bet sönder i början, precis innan de andra åkte, gick sönder än mer. Det kändes inte alls bra i munnen.

Efter en stund med mycket känslor och ångest från oss bägge, men av helt skilda orsaker, ringde jag och fick stopp på den bil som rullade hemåt i trakten av Vilhelmina. De vände norrut igen och vi lyckades få lift söderut. Vi möttes vid Umbukta Fjellstuga där vi hämtade ut vår depålåda och lastade in allt och alla i bilen för att åter vända söderut.

Umbukta Fjellstue drivs av Thor-Inge som själv gått NPL två gånger. Han försökte peppa mig med att vi snart hade gått halvvägs och att vi också hade klarat av den tuffaste och vildaste biten de 100 mil vi gått. Det hjälpte föga i det dystra tillstånd jag befann mig i.

Det blev en sorglig resa med en förkrossad Isabelle och jag kände mig som en stor skurk och svikare. Nu är vi hemma och har tagit beslutet att fundera över några dagars vila. Jag har fått tanden lagad och min onda fot röntgad men inget svar än. Sista tiden har jag fått allt mer smärta i foten jag skadade i Finland.

Isabelle vill inget hellre än att åka upp och vandra vidare men inte om jag fortsätter vara negativ och less. Hon är fortfarande helt förkrossad och besviken. Hon ville verkligen ha den här långa tiden bortkopplad från vardagen och bara se till de grundläggande mänskliga behoven av värme, mat och sömn. Hon ville se resten av den fantastiska Norska fjällvärlden.

Jag vet inte om jag klarar att vända känslan på några dagar hemma. Jag ville väl egentligen inte heller bryta och jag vet att den bästa tiden för fjällsemester snart kommer. Däremot kan det bli tufft att ta sig hela vägen beroende på hur många dagar vi tappar nu. Jag har trots allt väldigt svårt att i dagsläget se att jag skulle vandra i två månader till.

Det handlade definitivt inte om hemlängtan. Och när jag ser hur mycket jag har att göra här hemma hade det kanske varit skönt att fortsätta vara borta.

Jag hade bara ledsnat totalt på kyla, regn och att gå långa sträckor varenda dag. Oavsett vackra vyer eller möten med udda människor. Jag ville ha riktig sommar!

Vi får se om nästa inlägg kommer från söder om Börgefjell nationalpark eller om det blir ett avslutande inlägg hemifrån som sätter punkt för äventyret.

Vi såg bägge fram emot att gå genom Padjelanta som vi läst så mycket om. Det skulle vara både lättvandrat och vackert på ett annat vis än de mer dramatiska omgivningarna där Sarek är närmaste granne.

Vi drog iväg med båten över Akkajaure, stannade på andra sidan i ett litet samiskt café och köpte färska ”gakkos”. En sorts stora brödkakor som är både goda och väldigt mättande. Passade även på att köpa varsin med smör och ost som vi åt direkt som lunch.

Och visst stämde det. Det bar uppåt hela första dagen men vi gick på, för oss, väldigt lättvandrade stigar. Vi tog oss två mil in i området trots att vi började gå först efter lunch. Förbi treparksmötet där Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallets nationalparker möts.
Vi passerade Kisuris, den första stugan längs Padjelantaleden som samerna byggt och står för. Vilken standard! Det visade sig att alla stugor längs den leden höll samma höga standard. Betydligt bättre än STF:s stugor brukar göra.

Första natten började det regna precis som utlovat och fortsatte in på förmiddagen. Vi packade ihop ett dyngsurt tält och gick vidare den långa sträckan mot Låddåjåkkåstugan. Från höjden innan stugorna hade vi sett mängder av tältkåtor på nästa fjällhöjd. Där pågick kalvmärkning för fullt sen ett par nätter.

Vi tog oss uppför branten till tältlägret. Stannade och pratade med en smått förtvivlad kvinna som försökte får ordning på blöta prylar. Det hade ju även här regnat mängder sen de började med märkningen och nu var allt blött. Hon hoppades de skulle bli klara kommande natt.

Det hade varit spännande att stanna till natten för att se på skådespelet med märkningen men vi tog oss över fjället och en bit ner på andra sidan där vi slog läger.
Försökte blåsa ur vårt blöta tält men dels var det knappt någon vind och dels hade molnhöjden sjunkit ytterligare under kvällen så det var rätt fuktig luft. Det blev ännu en fuktigt kall natt.

På morgonen gick vi ner till nästa sameviste med stugor, Arasloukta, där vi kom i samspråk med en äldre same som inte var tillräckligt frisk för att delta i kalvmärkningen.

På min fråga om när han trodde sommaren skulle komma svarade han: ”Det kanske blir några fina dagar i augusti och sen kommer snön i september. Det här är landet som Gud glömde.”

Samtidigt så väntade han på prästen som skulle komma med helikopter och förrätta gudstjänst i deras kapell för honom och två äldre kvinnor som famns kvar i vistet när de övriga var på märkningen.

Vi fortsatte mot Staloloukta. Det största vistet i Padjelanta och central plats för turismen. Med försäljning av fisk, kött och bröd mm i deras ”kiosk”. Många turister flyger helikopter dit eller därifrån efter några dagars vandring.
När vi passerade var det totalt dött där med då de flesta var iväg på kalvmärkning.

Efter en torrare och skönare natt vandrade vi vidare mot Sulitelmaområdet. Nu förändrades landskapets karaktär mot det mer högalpina igen. Vi klättrade högre och högre. När vi kom upp till den långsmala Sorjusjavvri stängde vi definitivt dörren till Padjelanta och närmade oss Sulitelmas glaciärpräglade fjällmassiv.

Sjön, med en svensk stuga i ena änden och en norsk hytte i andra, var vacker att gå längsmed även om det var blött och stenigt. Isabelle tyckte den påminde om en gigantisk pool med sitt magiskt grönblåa vatten. Knappast badvänligt dock!
När vi kom runt kröken på ett fjäll över på den norska sidan öppnade det sig mot den gigantiska glaciären Blåmannsisen och luften blev betydligt kyligare.

Strax före hyttan fanns det en enormt vacker tältplats nere vid sjön men vi gick fram till stugan, rätt tacksamma för att komma in och få lite skydd mot kylan.

Nu hade vi bara den sista etappen kvar till Sulitelma med ett rätt högt och snöfyllt pass att passera, precis på sidan av glaciären. Många höjdmeter och snöfält blev det att klättra men oerhört vackert.
När vi till slut nådde serpentinvägen ner mot Sulitjelma la jag mig ner på knä för att kyssa vägbanan. Bella som kom bakom fattade inte att jag skojade utan trodde jag plötsligt blivit dålig och skulle spy.

Padjelanta har nog motsvarat våra förväntningar även om väder och den låga molnhöjden inte gett oss den känsla av mäktiga vyer många beskriver.
Det har inte regnat de senaste dagarna men vi har inte sett en skymt av solen på sex dagar och molnen hänger hela tiden lågt och tunga över oss.
Vi skulle må gott av lite sommar!

Nu kommer Bellas syster Julia och damernas mor Anci med familjernas tre hundar på besök. En vilodag med tvätt och prylvård står på programmet. Sen hoppas vi de ska bli kvar som en form av följebil en bit in på nästa etapp. Då kan vi gå vidare med minimal packning för att sen stöta på dem igen efter någon dag eller två.

Har också funderingar på att se över planeringen för de närmaste två etapperna. Det kyliga vädret och snösmältning i kombination med regn gör det fortfarande väldigt tufft att gå vissa sträckor så jag ska se om det går att hitta en enklare väg söderut.

Vi lämnar Abisko med vetskapen om hotande storregn om några dagar.

Därmed är beslutet att minst hålla våra etapper enligt plan fram tills dess. Med mat för nio dygn blir det återigen lite tyngre på ryggen.

Vi passerar raskt Abiskojaure och går mer än halvvägs till Alesjaure första dagen. Slår läger när det börjar regna lätt på kvällen.
Dagen därpå raskt fram till en tidig lunch vid Alesjaurestugorna. Något snopna över att vi var tvungna att vada en jokk strax före stugorna. En ung japan tältade innan jokken för att han inte tog sig över kvällen innan. När vi kom fram drog han just på sig knähöga sockor och sandaler för att vada.
Nästa gång vi såg honom var en halvmil efter stugorna vid ett nytt vad. Då vadade han utan sockor. Hade väl insett att de inte hjälpte mot kylan utan bara blev tunga att bära på.

Vi tog oss över de jokkar vi passerade utan att behöva ta av oss kängorna. Skönt då ett gäng holländare vi mött sagt att de varit tvungna att göra det tre gånger fram till Tjäktjapasset.

Längre fram kom vi ifatt ett danskt par i min ålder. Mannen såg ut att ha en lång fotbollskarriär bakom sig då en större renkalv med lätthet kunnat passera mellan hans ben utan att han märkt det. Han kämpade på uppför i stilla haltande mak. Bakom kom frun med sina stavar i ett grepp som såg ut att ha som huvuduppgift att mota honom framåt. Det gick ihop med hennes tonfall när hon pratade med honom.
Efter att ha gått om dom stannade vi och pausade lagom som en jätteflock med ren rörde sig på leden. Då blev hon lite muntrare när de kom ifatt oss och fick fota den stora skocken.

Längs Kungsleden ser och träffar man alltid på människor som det är lätt att fundera över om de verkligen vetat vad de ger sig ut på eller om de bara sett de soliga reklambilderna som ska locka turister.

I någon regnskur och hård vind tog vi oss upp till passet där vi övernattade. Då hade det slutat blåsa och var riktigt fint igen. Plus att det var myggfritt på höjden. Alltid en välkommen bonus.

Tredje dagen ilade vi vidare förbi Sälkastugorna där vi bjöds på den obligatoriska saften. Tog en genväg mot bron över Tjäktjajokka. Vilken underbar plats! Vilken lägerplats!
I härligt väder rastade vi på en sån där plats som gör det värt all möda längs vägen samtidigt som långvandrarens förbannelse gör sig påmind. Vi hade bara gått 13 km så det var bara halvvägs till att slå läger. Under andra förhållanden hade vi naturligtvis blivit kvar där.

Vidare upp och in i den trånga dalgången Cuchavaggi där vi gick på skrå, först längs jokken och sen längs sjön. I stort sett ingen stig alls. Den här delen av Nordkalottleden behöver verkligen rustas om den ska påstås vara en riktig led. Inte för att man riskerar gå vilse eller så men de få stenrösen som finns varierar kraftigt i höjd så det blir mycket hoppande upp och ner.

Fram till vadet över jokken mellan sjöarna i dalen som beskrivs som lättvadat i normala fall. Kan inte påstå att det var svårt men första stället vi gav oss ut på fick jag vända halvvägs då det plötsligt blev bråddjupt.
Nästa försök längre ner gick bättre och inte mer än knädjupt.

Efter fotbadet hade stigfinnare Johansson sett en möjlighet till genväg. Bella som vanligt skeptisk men köpte till slut tanken.
Vi struntade i att följa leden mot Hukejaurestugan på skrå längs nästa sjö innan dalen öppnade upp sig utan gick rätt upp i ett pass och över i nästa dalgång.
På höjden gick vi sen rätt västerut mot broarna söder om Hukejaure.
Förutom att det blev en del höjdmeter var det skapligt lättvandrat och även vackert. Vi gick ända fram till broarna innan vi slog läger. En lång dagsetapp som även besparat oss åtskilliga km inför morgondagen.

Jag hade tänkt lägga till ett litet avsnitt om hur vår kosthållning påverkar normala mänskliga funktioner eller hur myggbett på kroppsligt prekära ställen kan irritera. Bella sätter dock stopp för den saken och påstår att ingen vill läsa om sånt.

Däremot har vi en ständigt pågående diskussion gällande mygg och vitlök. Jag äter fyra vitlökskapslar varje morgon. Isabelle skäller oavbrutet på mig för att jag stinker. Samtidigt ser hon ut som en pepplig tonåring hela hon mens jag är relativt slät och fin i hyn. Jag påstår definitivt inte att jag slipper undan myggbetten men helt klart är att jag som brukar lida värst och klia sönder mig klarar mig bättre än vad hon gör.
Stanken måste alltså bidra med något gott!

Fjärde dagen vaknade vi till den mörkare himmel vi väntat på. Raskt iväg mot Sitasjaure. Knappt ett stopp, förutom omplåstring av min första lilla blåsa på den här turen, efter nästan 70 mil, innan vi nådde Sitasjaure. Vi halvsprang västerut undan molnen i öster som hela tiden närmade sig bakifrån.

Efter snabblunchen bestämde vi oss för att försöka fortsätta längs vägen ner till Ritsem. Nu hade regnet börjat men vi visste vad som väntade. Att komma inomhus innan det skulle bli värre.
Trist men lättvandrat nerför vägen nådde vi Ritsem där vi snabbt bokade ett rum istället för att slå upp tältet.

Utsikten genom fönstret.

Ett klokt beslut när vi nu ser att prognosen stämmer. Det har strilat oavbrutet hela natten och nu på morgon och förmiddag ökat.
Därför tar vi en vilodag här och går vidare i morgon när regnet i vart fall spås ska minska i omfattning. Vi gick ändå hit på kortare tid än beräknat. Vi hade visserligen planerat använda den dagen till kortare etapper genom Padjelanta men vi gör nog så ändå och skjuter en dag på vår ankomst till Sulitjelma.

För en stund sen tittade jag när båten gick över sjön till andra sidan och var mycket tacksam över vårt beslut. Det har regnat ihärdigt hela tiden och fortsätter i samma stil. Oavsett klädsel är du blöt och kall ganska snabbt i de förhållandena. I morgon ska det ändå regna mindre och sen upphöra framåt eftermiddagen. Vi hoppas på det!

Från Dividalen gick vi vidare mot Vouma.

Av erfarenhet från förra gången vi passerade här visste vi det skulle bli en jobbig dag. Först riktigt brant ner till botten av dalgången. Sen några kilometer blöt djungel längs jokken fram till bron. Därpå en ny sträcka av blöt halvdjungel. Efter 9 km var vi framme vid valet att följa leden, som nu t.o.m. i ledbeskrivningen omnämns som blöt och svårgången resten av sträckan, eller att som förra gången välja oledat söder om Blåfjella. Inget svårt val för oss! Särskilt inte nu när myggen har exploderat i värmen.

Det var nämligen ännu en dag med strålande sol från klarblå himmel. Svetten rann oavbrutet ner i det lilla framväxande tomteskägget.

Framme vid Voumahytta pratade vi en stund med det trevliga gäng av pensionärer som på frivillig basis bygger den nya hyttan där.
Vi hade bestämt oss för att gå lite längre för att slippa en alltför lång morgondag. Det blev ytterligare 3,5 km innan vi stannade på en höjd där det fläktade något. Vi tyckte det var en utmärkt idé att tälta högt och luftigt. Våra nötter!

På natten kantrade vinden till västlig och plötsligt blåste det full storm. Tältduken slog som pistolskott och Bella som låg på vindsidan hade bågarna och tältduken i ansiktet. Tältspiken blåste loss i en änden och jag sprang ut i kallingar och jagade sten i en hast. Efter en stund var tältet förankrat och jag kunde gå in igen. Det blåste ändå inte kallt som tur var.

Vi sov inte så mycket den natten. Undrade en del över hur en av byggjobbarna vid Vouma hade det. Han sov nämligen i ett strandtält.
Två dagar senare fick vi höra att en fiskare hade fått sitt Helsport tält sönderblåst och blivit tvingad ta sig till Vouma på natten. Tack Hilleberg för god kvalité!

Regn på morgonen gjorde att vi avvaktade lite men vi behövde komma iväg. Upp mot passet på väg till Gaskashytta. Helikoptrarna med byggmaterial till Vouma flög i skytteltrafik över oss men reflekterade inte över min liftartumme.

Mer snö än tidigare och tyvärr blötare, mer rutten, snö. På ett ställe klev vi bägge ner oss i snowslush. Vatten som rann under snön vilket vi inte såg. Bella blev blöt i bägge kängorna och även jag lite i min ena. Vi gick ner till Gaskashytta och tände kaminen där.

Lunch i magen och lite torrare kängor med torra strumpor. Sen vidare på nästa etapp längs Altevattnet fram till Altevasshytta. Första halvmilen även här i träsk som inte var lika blött som förra gången vi gick den men däremot med hysteriskt aggressiva mygg. De respekterade vare sig min vitlöksdoft eller thailändskt myggmedel.

Efter nästan tre mil var vi ändå inte lika trötta som på Gröna Bandet då det var blötare och sämre väder. Skönt ändå med en natt i hyttan.
På kvällen fick jag mess från Knut som låg en dag före och tagit sig till Lappjordshytta. Han varnade för tuffa vad och mycket rutten snö kommande dag.
Inte så kul då att vi vaknade till trummande regn.

Utsikten genom fönstret på Altevasshytta på morgonen.

När morgonregnet upphört gav vi oss iväg uppför.

Mer än 500 m höjd att ta upp till passeringen på högsta punkten och sen ner till hyttan. Ett flertal jokkar från sidan, flera väldigt svåra att passera men andra gick bra på snöbryggor som fortfarande höll.
Två breda, stora vad var dock för tuffa för oss. Där åkte vadarskorna på och med känslobefriade fötter tog vi oss över. Vadet över Rikselva var ett gränsfall. Tre dagar med sol och höga temperaturer följt av dagens regn har höjt vattenstånden rejält.
Tur det inte regnade just när vi vadade för i övrigt strilade regnet till och från mest hela tiden.
Det blev mycket riktigt en mycket, mycket tung dag med sämsta snön hittills att gå över.

För mig som kämpar svårt med framförallt motivationen men också med smärtan i min skadade fot, som inte direkt blivit bättre, är en sån här dag riktigt tuff.

Varför gör jag det här? I’m too old for this kind of shit!

Jag känner av pressen att varje dag gå så långt som vi behöver göra. Vi har ännu inte nått den fysiska förmågan att det går tillräckligt fort och lätt att göra 25 km i lite svårare terräng. Dit måste vi om det här ska fungera.
Min fot måste bli bättre liksom Bellas mage och matlust!

Riktigt skönt när vi till slut såg hyttan och fick komma in, sätta fart i kaminen och byta till torra kläder innan vi åt.

Sista dagen på den här etappen blev en lång dags vandring mot vårt himmelrike som bestod av en dusch i Abisko. Dusch mycket viktigare än mat för oss men visst kommer morgondagens frukost att sitta fint.

Först ner till Pålnostugan på svenska sidan och sen den steniga sträckan ut till E 10. Sen följa väg blandat med rallarvägen till Abisko. Så skönt att komma fram!

Inför fortsättningen måste jag tänka om. Istället för att fokusera på slutmålet och min planering måste jag ta en etapp i taget. Hela upplevelsen förstörs av min stress att varje dag nå det planerade målet.
Vi ska gå långa etapper ner till Sulitjelma samtidigt som väderprognosen säger mycket regn. Vi måste kunna ta oss tiden att vänta ut de värsta regnen i tältet istället för att ge oss ut för att jaga kilometrar och bli pissblöta direkt.
Hinner vi inte till Lindesnes så får det bli så. Viktigare att vi har det bra och njuter längs vägen. Bella har inte det här problemet men lider också av min prestationshets.
Jag måste tänka om!

Bella tittade i en tidning med passande rubrik för farsgubben!

Vår vilodag är lugn och avslappnad även om en promenad på 6 km till butiken och tillbaks ingick. Efter en omfattande frukostsittning har vi handlat lite mat till fortsättningen. All tvätt strax klar och nu blir det bara vila till kvällens bastu.

Jag bastade även igår och la då märke till en viss kulturskillnad mot  Kilpisjärvi. Där var bastun knökfull av gubbar, gick knappt att få plats att slå ner röven, och jag misstänker att de försökte jaga ut en stackars ”chicken swede” genom att i rask takt ösa vatten på aggregatet. Jag höll ut längre än hälften av gubbarna och framförallt längre än han som öste vatten. Här i Abisko var jag helt ensam i bastun.

Nu hoppas vi att väderprognosen för Ritsem inte stämmer alltför bra. Den visar nämligen rikligt med snöblandat regn och ett dygn med bara 2 plusgrader lagom tills vi ska hinna dit. Finlandsväder igen alltså! Kan innebära risk att vi blir väderfast något dygn.

För övrigt kanske någon klickat på länken till kartan över var vi är och saknat uppdateringar. Vi har problem med vår spotsändare. Fyra kvällar på senaste etappen har inte signalen gått fram och våra anhöriga har inte fått meddelandet att allt är OK. Det har skapat oro men vi vet inte vad det beror på. Igår sände jag meddelandet fyra gånger innan det gick iväg som det skulle. När vi inte har täckning kan vi inte heller kolla upp att det är sänt som det ska.