Efter en kylig natt med ihållande ösregn och hård vind kan jag säga att jag uppskattade att ligga torrt i ladan. Trodde nästan taket skulle lyfta emellanåt.

YR visar på fortsatt ihållande regn hela dagen för att sen bli uppehåll i kväll och natt. En fin morgon ska sen följas av ytterligare regn. I flera dagar! 
Camping-gubben säger att han aldrig varit med om så mycket snö kvar på fjället så sent på året. De jättestora  glaciärerna Svartbreen och Saltbreen med all snö i fjällen runtom kyler ner hela trakten säger han. Det här regnet borde ha kommit för mer än en månad sen för att ta bort snön. Nu kommer det som mer snö istället på höjd över 500 meter.

Läste i en tidning att de haft den kallaste maj på 16 år och att det följdes av en lika kall inledning av juni.
Jag ser inget när jag cyklar då allt ligger i regndimma och jag kan heller inte ta fram kameran.
Det här är inte den semester som jag jade tänkt mig just nu. Det leder till ett drastiskt beslut.

Jag har bokat en hytt på Hurtigrutten från Örnes till Kristiansund. Jag hoppar alltså över resten av etapp 2 och Trondheim. Det är ostadigt och regn i hela Norge men söderut kan jag åtminstone hoppas på tvåsiffrigt på termometern. Jag får då fler dagar och kan ta det lugnare på sista etappen. 

  
Båten går kl. 7 i morgon bitti så nu gäller det att ta sig till Örnes.

  
Och det var inte så bara! Kraftigt kuperat hela vägen med en rejäl höjdpassage. Dessutom lång tunnel med motlut vilket suger duktigt. I nerförsbackarna är det så otäckt att jag bromsar nog mer än Karin gjorde tidigare.

Regn hela vägen och jag verkligen ogillar att cykla i regnbyxor. Tycker de suger kraften ur benen. Om jag nu har någon!

Fullbokat på hotellet och inte en chans att jag cyklar en mil tillbaka till en camping jag passerat.
Min första ide funkade som tur var. Ett jättefint väntrum som taxi och Hurtigrutten delade på men som skulle låsas över natten.
Jag ringde tjejen i växeln som genast sa att det inte var några problem. Självklart var jag välkommen att övernatta där. Hon skulle se till att det inte blev låst.

  

Hon kan vara glad att vi pratade på telefon för annars hade jag gett henne en rejäl kram där jag stod kall, trött, blöt och hungrig. Förmodligen ganska illaluktande också 😁

Tänk vad lite enkel medmänsklighet och vilja att rucka lite på reglerna kan betyda.

Så nu har jag klätt av mig alla blöta kläder, hängt dom på tork och förberett nattlägret.
Kan bara hoppas att den videoövervakning det är skyltat om är avstängd. De har kameror i alla vinklar så det kan bli flera goa klipp till youtube här.

Jag var tvungen att messa tjejerna där hemma och fråga om de tyckte deras far var någorlunda normal trots att han vid 54 års ålder fortfarande kan tänka sig den här typen av logi. Deras svar tyckte de var självklart men att det inte enbart var negativt. Ett visst mått av galenskap som ger möjlighet till udda upplevelser.

Klockan 7 i morgon byter jag ut det enkla cykellivet mot ett drygt dygn på Hurtigruttens kryssningsfartyg.

Känns som helt rätt beslut, särskilt som ännu en tung skur med hagel just slår mot fönstren, och Helgelandskusten får jag spara till en annan gång.

Igår hade vi vilodag i Bodö. Visserligen kröp vi inte in i tälten på campingen innan kl 4 på morgonen så det blev inte så många timmars sömn.
Jag var igång vid 8 igen och efter att ha bytt tälten mot en liten hytte så cyklade vi mot stan.

Prio 1 var återigen att få cykeln fixad och det gick kanonbra. En bra mek i en sportaffär satte fart direkt. Nya ekrar satt snart på plats.

Han passade även på att justera bakbromsen som tydligen legat på. Inte konstigt det gått så tungt för mig jämfört med de andra 😉

Samtidigt som jag väntade på cykeln blev Karin 3000 fattigare. Det var en bra affär med massor av snyggt från Norröna och hon som skulle åka hem kunde handla på sig en del.
Sen vidare till turistbyrån där mitt paket med påfyllning skulle finnas. Tji paket!

Till posten med andan i halsen och som väl var, där låg det.
Vi lyxade till det med en oxfilé och pommes innan vi åkte tillbaka till campingen. Jag beställde extra pommes och fick säga till när de inte kom. Jag fick en skål samtidigt som hon påstod att de lagt på det extra redan från början. Det hade jag inte märkt.

Tillbaka på campingen fixade jag tvätt och ompackning. Karin o Barne packade för hemresa.

Morgonen därpå skildes vi utanför hytten. Med det väntade vädret måste jag erkänna att det kändes tungt att cykla vidare. Dessutom utan trevligt sällskap.

Första 1,5 milen på cykelbana och vinden i ryggen ut från Bodö gick fort. Sen väntade sidvind och kuperad terräng fram till Saltstraumen.

En plats där tidvattnet är Norges mest markanta och vattnet ska passera en smal ström där vattnet kokar.

När jag cyklade upp över bron blåste det 13 m/s från sidan och regnet kom.

Snabbt över och in i en lyxig busskur för skydd. Dessa kurar, oftast i trä, har redan blivit mina bästa vänner i strävan att både slippa bli blöt och cykla i regnbyxor.

Så fort jag kom in i kuren slutade regnet och jag kunde gå tillbaka och fota.

Cyklade på en mil till, ganska mycket uppför, innan det var dags för nästa besök i en kur.

Därefter gick det uppåt, och uppåt. Inte som våra tidigare fjällövergångar men ändå ganska saftigt. Så fortsatte det i en seg mil.

Redan i början av stigningen när jag fick en skur av snöblandat regn i ansiktet fick jag ge upp min målsättning att inte cykla i regnkläder utan söka skydd istället. Här fanns inget skydd!

Väl uppe gick det genast fort nerför. Det är här jag inte kommit överens med cykling än. Först genomsvettig med regnkläder i uppförsbacke, sen nerkyld av fartvinden i långa snabba nedförsbackar.

 

 

När jag kommit ner till havsnivå igen och regnet trummade på sökte jag skydd på en bensinmack.

Hamnade i trevligt samspråk och blev sittande med kaffe en god stund men regnet ville inte sluta.

Fick tips om en camping en knapp mil framöver. Hade tänkt cykla ytterligare ett par mil idag men det är inte kul i motvind, regn och ibland snö.

När regnet verkade lugna sig drog jag iväg. Mötte ett par härliga traktorekipage med husvagn som Jarmo på jobbet hade dreglat ner sig över.

Hann bara cykla ett par km så öppnade himlen sig. En stund senare simmade jag in på en härligt pittoresk bonn-camping modell mindre.

Hade tänkt tälta då det blir för dyrt med hytte nu när jag är ensam. Tältplatsen var dock så vattensjuk att det inte var lämpligt.

Gårdskarlen Ali föreslog då bonngubben att jag kunde sova i en soffa i den lada som användes som kök av tältare. Bra förslag! Jag slapp blöta ner tältet och allt annat i sörjan och det är bara jag som använder ladan. Övriga gäster bor i hytter eller husbilar.

Apropå Ali så har jag undrat en del över hur den saken funkar i Norge. Har inte bestämt mig för vilken åsikt jag ska ha om det än heller.

På nästan alla ställen vi bott på har det funnits invandrare som städat och skött grovgörat mens de norska ägarna suttit på kontoren eller i huset intill och tagit betalt.

Är det subventionerad arbetskraft eller är det ett sätt att få invandrare i arbete? Jag vet inte men det intryck jag får är att de verkar vara tacksamma för att ha ett jobb.
Ali här springer och anvisar platser till gäster, städar och håller ordning. Den äldre bonngubben skulle förmodligen inte orka driva campingen själv.
Nu hoppas jag på bättre väder i morgon. Jag har 6 mil till Örnes där jag ska ta en färja för att slippa Svartistunneln, under glaciären Svartisen, på nästan en mil där det är cykelförbud.

Ska försöka ta mig en bit till sen men fortsätter det här vädret går det inte.

Som nödlösning om schemat inte alls går att hålla finns Hurtigruttens hamnar längs vägen men jag vill framförallt cykla Helgelandskusten ner till Sandnessjöen innan jag funderar på något sånt. Dit har jag 25-30 mil nu.

Ingen storm! Men däremot regn. Vi gjorde som de brukar vid alpina tävlingar. Vi sköt fram starten för att få rättvisa förhållanden.
  
  
  
Till slut insåg vi att vi inte skulle nå Moskenes med mindre än att vi cyklade 7 mil i regn vilket inte lockade någon av oss. 

Vi gick på alternativ 2 vilket innebar att vi kunde skjuta fram starten mycket mer.

  
  
Efter otaliga kaffekoppar i receptionen satte vi oss framåt kvällen på cyklarna och cyklade de 16 km in till Hurtigruttens kaj i Stamsund. Nästan helt uppehåll!

  
  
Ett par timmars väntan till innan vi embarkerade Richard With i riktning Bodö.

Faktiskt lite barnsligt spännande att åka med Hurtigrutten som jag hört så mycket talas om.

  
  

   

Båtresan över handlade mest om att få någon blund i ögonen. Jag saknar tyvärr Barnes förmåga att somna så fort han sluter ögonen. Den skulle jag vilja ha!

  
  
 
   

Kom av båten vid halv 3 och cyklade genom ett tyst Bodö till campingen på andra sidan stan, upp med tälten och ett försök att stjäla några timmars riktig sömn innan ”vilodagen” börjar.
Då ska nämligen cykeln repareras, paket hämtas ut på turistbyrån och kläder tvättas. Kanske ska försöka se något av stan också.
Mitt sällskap ska förbereda sin flygtur hem vilket ställer andra krav på mig framledes.

Inga hjälpryttare som drar och tvingar mig framåt när orken och motivationen tryter. Ingen att dela priset på hytter med vilket innebär att det är tältet som gäller. Ingen som vakar över prylarna när man lämnar dom korta stunder.

Nåväl i morgon börjar fortsättningen mot Trondheim längs den Helgelandskust jag hört så mycket om. Bara hoppas prognosen med regn i stort sett varje dag närmaste tiden är genomfel!

Tidigt iväg från Sortland. Vi ville hinna med en färja från Melbu som gick vid 11 och dit var det 45 km.
Hela vägen dit hade vi en vik av havet på vänster sida och på andra sidan riktigt maffiga fjäll. 

   

  

    

Kilometrarna trillade på och jag funderade en del. Jag har fått ett knippe frågor på mailen från en journalist på Katrineholms-kuriren som skrev om Bella och mig efter Gröna Bandet. Han vill skriva om även den här utflykten.

  

Han undrar varför jag gör en sån här tur? Vad det är som driver mig?

Det är faktiskt ingen lätt fråga att besvara. Någonstans handlar det om att det är en närhet till naturen, upplevelser som man inte kommer i närheten av på en mer ”normal” semestertur med bil eller liknade. Här får du verkligen ”jobba” för dom på ett helt annat vis vilket på något sätt höjer dess värde.
Att testa sina gränser både fysiskt och psykiskt, att utmana sig och på det sättet bättre lära känna sig själv.

Det är inte alltför sällan jag undrar vad det är jag håller på med och framförallt varför. Det skulle kunna vara så lätt att välja att flyga hem samtidigt med mina vänner på torsdag och sen sitta hemma på altan och grilla både sig själv och middagen.
TV-fåtöljen står dock kvar men den här typen av upplevelser vet jag aldrig hur länge jag kan ge mig själv.

Måste erkänna att jag är lite stolt över att fortfarande som 54-åring få för sig lite halvgalna idéer och också ha drivkraft att genomföra dom. Normalt är detta väl något för de på drygt 20 imman bekvämligheten tar över.

  

Vi hann i tid till båten, även en sväng in på Rema för att proviantera, och där fick det bli andra frukost som vi tagit för vana att fylla på med.

  

När vi kom av båten i Fiskeböl på nästa ö i den kedja av öar Lofoten består av hade något hänt. Det var en annorlunda natur mot tidigare. Mycket grönare, ända upp på fjällsidorna där det gröna blandades med kvarvarande snö.

  
   

   

Det var ett makalöst vackert landskap. Helt klart det vackraste vi cyklat genom så här långt. Bara ett par mil från båten såg vi en rastplats där vi bara måste stanna så det fick bli lunch där.

  

 

 
  

 

 Inte bara naturen hade förändrats. Det hotande oväder vi sett innan var också bortblåst. För första gången  på den här turen låg jag i riset efter maten och lät solen värma mig.

   
     

Med hotet om morgondagens storm i åtanke bemödade vi oss om att cykla vidare. Över en liten ö med de vanliga tuffa broarna på bägge sidor, jag förstår inte varför de måste bygga dom så satans branta, för att komma över till den ö där vi skulle leta boende.

  
  
Vi valde den östra lilla vägen istället för den mer trafikerade västra.

Nu när vi sökte den fanns inte en enda skylt om rum för uthyrning vilket visade sig vara bra.

Vi cyklade på ett par mil tills vi kom till en helt underbar camping längst in i en vik. Brustrands camping med en trevlig receptionist som, när vi installerat oss och duschat, stekte våfflor åt oss.
Det blev 13 mil idag och alla tre var riktigt möra. Jag erkänner att det finns en viss skadeglädje hos mig över att även de vältränade två känner av det vi roar oss med.

 

Efter vår vanliga kvällskonferens med kartstudier har vi nu två möjligheter för morgondagen.

Antingen en mycket kort sträcka till Stamsund och ta den nattliga Hurtigrutten in till Bodö eller cykla de 76 km ner till Moskenes, övernatta där och ta den tidiga morgonbåten in till Bodö.

Vi får se om det blir något av det oväder som ska komma eller ej. Det får avgöra vårt väg/båt val.
Utrustningen vållar fortsatt bekymmer. Ytterligare två ekrar har gått av i bakhjulet. Rickard på Nishiki har erbjudit sig att skicka ett nytt bakhjul då det här inte ska inträffa men jag vet inte vart han skulle skicka det i så fall. Får låta sätta dit nya igen i Bodö.
Dessutom har stängningen av min styrväska gått sönder liksom dragkedjan till min vindjacka. Det första kan jag klara mig med men om jag inte alls kan stänga vindjackan längre så har jag ett problem. Än så länge går det. Är väl lite av risken med ultralätta klädesplagg men riktigt så dålig kvalitet ska inte Haglöfs ha.
Som avslutning vill jag bara som svar på en kommentar om att problemen nu var över eftersom jag inte skrev om dem göra klart en sak. 
Alla kvinnor som tjatar om att barnafödande är höjden av smärta har inte cyklat 100 mil med en spricka i baken där det enligt normal anatomi inte ska vara någon. 😅😱😀

Ännu en tidig morgon. När vi såg att solen sken satte vi fart.

Iväg från den lilla pittoreska byn Bleike söderut längs Lofotens västra kust. Höga berg att runda och däremellan långa vikar med sandstränder och stora gröna fält in mot landet.

  
  
  
Terrängen passade de skånska hjälpryttarna så nu gick det undan. Nu höll vi faktiskt ett högre tempo än det jag som den cykelnovis jag är dumt nog trodde jag skulle klara hela vägen.

  
  
  
Efter ett par mil såg vi en havsörn i skyn. Den landade på en strandremsa där det satt tre till. Lagom vi kom fram till en punkt där vi skulle kunna fota lyfte alla fyra.

Barne fick tydligen en träff med en liten fluglort i sökaren.
Milen trillade på i raskt takt och vägen svängde österut ner mot bron över till Sortland. Vi stannade och fikade efter 6 mil. En härlig våffla med mylte. Servitören var inte särskilt trevlig. Vet inte om det hade med vår doft att göra. Våra kläder stinker rejält.

Vi bestämde oss för att det skulle räcka med de 10 milen till Sortland. Vår snabbaste cykeldag!

  
Vi har mer än 20 mil kvar av Lofoten och de hotar med riktigt tuff motvind på tisdag. Vi får se om vi orkar köra en tuff distans i morgon.

Efter dagens tempoetapp är som väl är även de andra två slitna. Till och med Barne grymtade i sista backen upp till campingen.

  
Hatten av för Stig och Olav vars planering från förra sommaren jag försökt följa. Det är för tufft för mig och jag kommer få svårt att klara hela vägen på den tid jag har till förfogande.

Nåväl det löser sig! Det finns både båtar och bussar att ta hjälp av. Här gäller inte Gröna Bandets regler. Det här är ren semester försöker jag inbilla mig.
De relativt tuffa men ändå inte över 6-7 timmars cykeldagarna som jag sett framför mig där tid för återhämtning och annat skulle finnas har än så länge lyst med sin frånvaro. Bara att hoppas de kommer med finare väder. Damen som driver campingen sa dock att de 15 grader hon haft idag var en äkta nordnorsk sommardag.

Vi startade tidigt från campingen. Båten gick redan halv åtta från en kaj i centrum.
 

 
Det visade sig vara en snabbgående katamaran så farten mot Finnsnes blev hög. Tyvärr var det inte tillåtet att gå ut för att fota. Alla dörrar låstes så det var bara att sitta snällt och titta ut genom nerstänkta fönster på den fantastiska skärgård vi for igenom.

  
  
  
Efter en dryg timme var det dags för hastig avlastning. Vi cyklade till Konsum-butiken och handlade frukost som vi väntat med. En trippelportion risgrynsgröt senare var jag redo att ge mig i kast med Senja. Jag jade hört att det skulle vara en rätt häftig ö och det visade sig stämma. Vi lämnade grönskan i låglandet och cyklade upp mot kalfjället igen.

  
  
Faktiskt en ganska behaglig stigning men den höll på i ett par mil. En knix uppåt och sen en slakmota för att återigen bli en knix uppåt. Så höll det på.

Vi stannade när vi nått högsta punkten och åt lunch. Vi såg hotande moln i väster så det var lika bra att passa på. 
Den höjd vi jobbat så länge för att skaffa oss blev vi sen av med på mindre än två km. Brant nerför till havet igen alltså.

  
Då hade vi 25 km kvar till färjeläget i Gryllefjord och regnet kom.

På bara en liten stund var vi återigen blöta och kalla. Det går så fort när regnet är kraftigt och temperaturen så låg.

   
  

   

Vi kämpade vidare en sträcka som hade varit fantastisk om vädret varit annorlunda. Upp mot en tunnel hade vi nästan Honningsvågs-känsla igen.

In genom tunneln och när vi kom ut på andra sidan hade något hänt. Det var lä och regnet hade upphört.
Gryllefjord ligger vid en liten smal fjord omgiven av höga spetsig berg på nästan fyra sidor. Bara en liten öppning ut mot havet. Otroligt skyddat för vinden.

  
  
Vi hade fyra timmar innan båten till Andenes skulle avgå. Som tur var fick vi sätta oss i ett uterum tillhörande matbutiken som just skulle stänga. Där satt vi och lät våra kläder torka. Mot slutet kom också solen fram.

  
  
  
  
  
Vidare med båten den långa turen över till Andenes och Lofoten. Solen sken och vi såg direkt att naturen var annorlunda. Det grönskade mer och fjällen hade inte alls lika mycket snö kvar.

  
  
Vi cyklade en mil ner till Bleik där vi hade fått kontakt med en man som hyrde ut en liten stuga på sin tomt. Ännu en av alla dessa trevliga norrmän vi träffat under resan. En jättemysig annorlunda stuga med utsikt över havet och midnattssolen. Klockan är faktiskt midnatt när jag skriver det här och solen skiner, det är ljust som mitt på dagen.

  
  
  
  
  
Hög tid att sova för morgondagens fortsättning!

Två händelserika dagar har passerat.Först cyklade vi från Arctic camping mot Storslett. För att komma dit var vi tvungna att passera ett mindre fjäll och ett väldigt högt och brant fjäll.

Vi skulle också hinna dit i tid för att få cykeln reparerad. Vi hade redan insett att det inte skulle funka.

När vi kom till en bensinmack stannade vi för att kolla om det gick att ta en buss. Killen på macken sa att vissa av chaufförerna inte var så glada över cyklar i lasten.

När vi stod där kom en skåpbil från norska posten som såg tom ut. Karin frågade postkillen och han sa att det gick bra att åka med.

Därmed kom vi att i rasande post-tempo passera det höga fjället. Lika glad som jag var att slippa cykla uppför det, lika glad var Karin för att slippa bromsa sig ner från det. Det var vårt tuffaste fjäll så långt och vi missade många vackra utsikter att fota men vi kom fort fram till cykelreparatören. En timme senare med nya ekrar i hjulet och en fullt fungerande växel var det dags att börja cykla på allvar.

Ännu ett fjäll att passera, inte alls lika högt som det förra men ändå slitsamt. När jag kom upp var jag fullkomligt sjöblöt av svett. Omedelbart började en lång och brant nerförs på andra sidan fjället där duggregn och kyla väntade. 

 

 
  
  
  

Efter de fyra milen ner till färjan mellan Olderdalen och Lyngseidet var vi rejält kalla. Vi bestämde oss för att ta båten över och hitta boende på andra sidan.

  

Karin ringde på en del förslag vi fick i en kiosk när vi väntade på båten. Allt var fullt eller stängt. Hon fick ett svar av en man som ville ha 2000 för en cabin. Han prutade till 1500 men sen var det stopp.

När vi kom över och bara ville inomhus fick vi en smärre chock. Den ”stuga” han hyrt ut till oss var ett lyxhus på bryggkanten i två våningar med bastu och alla tänkbara bekvämligheter.

 

 
  
  
  

I pubben som hörde till anläggningen var det räkfrossa så efter bastu bar det av dit. 

Vi fick en suverän kväll med räkor så goda fångade med egen liten trålare dagen innan strax utanför huset.

Vi hade ingen aning om att trakten var berömd för sina Lyngen-räkor. Inte heller för sina Lyngen-alper som turister vallfärdade till. 

En rejäl lektion senare av de supertrevliga tjejerna som jobbade i pubben visste vi betydligt mer. Mätta och belåtna dog vi i våra sängar.

Den här platsen och i det boendet hade jag gärna blivit kvar någon dag men mina vänners icke ombokningsbara flygbiljett från Bodö ville något annat.

På cyklarna och iväg mot Tromsö. En riktigt kylig förmiddag. Inget regn men kallt som satan i vinden.

Snabbt två mil till nästa färja och sen vidare mot dagens mål. Kylan gör tyvärr att vi slarvar med pauser och mat. 

  
  

Vi stannar ofta för att hämta andan, för min del handlar det mest om att slippa sadeln och få fart på blodet i armar och bak, men vi fryser snabbt så att laga mat skjuter vi dumt nog på.
Efter en tuff backe satte dock Karin stopp och vi försökte hitta lä för att äta ett par mackor.

Sen vidare och så småningom ut på E8 mot Tromsö. Det blev ingen trevlig upplevelse. Tung och mycket häftig trafiksituation tillstymmelse till vägren. När vi kom till ett vägskäl valde vi att cykla dem gamla vägen i stället. Nu hade jag slut på bensin så trots att vi bara hade någon mil kvar stannade vi i en skogsdunge och lagade mat. När man inte vet var man ska ta vägen och hitta boende är det lika bra att äta innan.

  
 

 

Vidare in mot Tromsö där vi efter lite ”spörrende” till slut hittade en camping.

Vi hyrde en enkel hytte och när vi installerade oss där kom solen. Tänk så mycket enklare allt blir när man inte fryser!

  

Nu har vi sett över fortsättningen och ändrat våra planer något. Vi tar en färja från Tromsö tidigt i morgon bitti till Finnes för att sen cykla över Senja till Gryllisfjord där vi tar båten till Andenes och en camping där.

På det viset sparar vi några mils cykling ut från Tromsö och kan förhoppningsvis ta det lite lugnare ner över Lofoten som har varit ett av våra gemensamma mål. Där vill vi inte hasta för att plocka mil.

En sanning är väl också att en av mina ädlare kroppsdelar skulle må bra av att inte nötas så mycket mer just nu. Tyvärr saknade jag de ” hundra första milen är värst” i sadeln jag nog hade behövt.
Vi är fortfarande en bra bit norr om Treriksröset trots att vi cyklat rätt långt nu. Norge är ett väldigt långt land. Trots allt har vi kommit så långt söderut så att gullvivorna blommar för fullt. Gräset är snart på g och björkarna har nästan slagit ut. 

Vi väntar på den värmebölja en av tidningarnas löpsedel annonserade igår!

Vi rullade ut från Alta vid halv nio. Standardtid tydligen för vår del. Herregud vad sliten jag var idag! Och ont i baken! Som tur var kände sig även Karin riktigt sliten sen igår. Bara Barne som var pigg i kroppen som alltid.

  
 Efter någon seg mil började kroppen vakna och vi rullade på runt Altafjorden. Ett par rejält långa vägarbeten tvingade oss att vara riktigt försiktiga med cyklarna på det otrevliga underlaget. Jag hade redan tidigt upptäckt att en eker var av sen gårdagen och ville inte mista fler.
Efter fyra ganska kuperade mil rundade vi västra spetsen av Altafjorden där det enligt kartan fanns en stenåldersbosättning. Helt fantastiskt att människor kunde överleva här då. De hade öppet vatten året om med gott om fisk men ändå. Helt utan Gore-Tex!!!

  

  
  
Karin och jag som varit oroliga för den här dagen blev sen glatt överraskade. Längs Långfjorden fick vi en lätt vind i ryggen som gjorde att det nästan kändes som nerför hela vägen. Inte alls kuperat som de första fyra milen varit.
Men vilken utsikt! Det ena maffiga fjället avlöste det andra. Visserligen bara på tusenmetersnivån men när de reser sig rätt upp ur havet blir det ändå väldigt mäktigt. Så vackert med havsfjordar i förgrunden och snöklädda fjäll i fonden. Vackrare europaväg är nog svår att hitta.

  
  
  
  
  
Vi fortsatte fram till Alteidet som låg vackert i änden på nästa fjord. En liten camping där vi planerat stanna men den var stängd så vi fortsatte en bit till där nästa låg. Blev nio mil idag.

   

 

  
Vi kom fram och slog upp tälten i sol men nu duggar det lätt.

  
  
Problem har dock uppstått. Ännu en eker i mitt bakhjul har gått av under dagen. Vet inte om tyngden är för stor eller varför de inte håller. Känns som att en cykelreparatör är rätt akut nu innan fler går av. Har ingen lust att få totalhaveri i en brant nedförsbacke.

Ska tydligen finnas en i Storslett men det är åtta mil över två höga fjäll dit och då hinner vi lagom dit till stängningsdags om cykeln håller. Funderar på om vi kan ta buss en bit av vägen så vi kommer dit i tid. Trist men inte mycket att göra åt. Då får han serva växlarna också.

Vi kom iväg vid halv nio. Viss ångest över vad som väntade. Mycket riktigt så gick det uppåt i nästan en mil men som väl var inte brantare än att jag slapp kliva av och gå. Det gick faktiskt rätt bra. 
  
Vi fortsatte ett par mil till fram till Skaide där vi tog en ”second breakfast” på smörgås vi fått med oss. Skaide låg i en gryta med berg runtom men på låg höjd så vi förstod vad som väntade. 

  
Nu skulle vi upp över Sennalandet så vi fick glädjen att plocka nästan 400 höjdmeter. Återigen i sakta stigning över lång sträcka. Ju högre upp vi kom desto vitare blev det. Det blev blåare på himlen också vartefter dagen gick så när vi var uppe på höjden var det ett helt vitt landskap och klarblå himmel. Helt underbart! Visserligen något kyligt men vi kunde knappast haft det bättre. Liknade egentligen mer en vårdag i skidspåret.

  
  
  
Kan inte klaga över någonting idag, ja förutom då mina svaga ben och min sadelovana bakdel. Bägge de sakerna får jag skylla mig själv. Hade jag tagit mig tid till mer träning på cykel hade jag kanske inte behövt vara det klart svagaste kortet i trion.

  
  
11mil i den här terrängen är just nu tufft för mig och det blir spännande att se hur det känns i morgon och hur långt vi tar oss då.

  
Alta var en konstigt utdragen stad. Vi har nog cyklat mer än en mil genom den utan att egentligen ha kommit ut ur den heller. Vet inte hur många innevånare men den var större än jag trodde. Och den ligger vackert vid havsviken och Altaälvens utlopp.

  
De närmaste dagarna har jag ganska dålig koll på vad de har att erbjuda både rent geografiskt och på andra vis. Det ska bli spännande!

Hade egentligen behövt få växlarna på min cykel servade men det får nog vänta ett tag till.
Under timmarna i sadeln i den här arktiska landsändan är det lätt att börja fundera. Vad krävs av en människa för att leva här? Vad lever man av? Hur lever man sitt liv? Hjälper sommarens ljus upp vinterns mörker?

Tycker ändå det är en stor skillnad mot den norra delen av Sverige. Här är det liv och rörelse. Det känns inte som avfolkningsbyggd. Är det oljepengarna som är räddningen eller tänker man annorlunda i Norge? Att norrmän är nationalister vet vi men är man även mer lokalpatriotiska än vad vi är i Sverige? Hur får man ungdomarna att stanna eller återvända i de här trakterna? Det går trots allt inte att leva helt utav den vackra naturen allena.
Svaren kanske kommer längs vägen!

Jo nog blev det grisväder allt. Vi började från vandrarhemmet direkt efter frukost. Prognosen sa lätt regn och 7-8 sekundmeter nordlig vind som skulle öka på framåt eftermiddagen.

Vi hann någon kilometer innan himlen öppnade sig och jätten Jorm blåste på för fullt. Ofta sidvind som gjorde det svårt att hålla balansen och regnet piskade, lätt snöblandat, i ansiktet.

Det var bara att kämpa på!
De tunnlar Karin tidigare tyckt vara otäcka blev nu en stund av räddning undan ovädret. Den första på fyra kilometer gick bra. Först två svagt uppför och sen två nerför.

 

 
Så småningom kom vi till den 7 km långa Nordkapstunneln under Magöysundet. Först 3 km brant nerför, 1 km på flacken följt av 3 km i riktigt brant uppförslut. Jag trampade första men valde sen att kliva av och gå 2 km. Karin och Barne cyklade ytterligare 1 km men även Karin insåg att hon drog på sig mjölksyra och de gick sista km.

   

Kan bara konstatera att vikten av packningen påverkar mer än jag hade trott i motluten. Det blir riktigt tungt och drar jag på mig för mycket syra får jag lida länge av det. Bättre då att kliva av och gå. Jag är starkare på att gå än att cykla.
När vi kom ut ur tunneln hade vi hoppats på bättre väder över fastlandet. Det blev precis tvärtom. Prognosens 14 meter som mest hade ökat till stormstyrka i byarna.

Vi cyklade på och en sträcka när vi cyklade i lä av fjället hann jag precis säga till Barne att ”nu går det bra och vi plockar kilometer” när vi rundade en skarp krök och möttes av en vägg. Vi två klarade att hålla oss på cyklarna men Karin tappade balansen och orkade inte hålla cykeln utan ramlade ut i vägbanan. Vilken oerhörd tur att det inte kom någon bil runt hörnet just då!

Vi insåg att det här var i tuffaste laget men hade ingenstans att ta vägen så vi försökte trampa vidare så gott det gick. Efter några km till blåste Karin omkull igen framför mig och jag lyckades precis undvika henne.
På vänster sida ner mot havet låg det några hytter och det stod en bil. Vi beslutade oss för att kolla om det gick att få komma in eller alternativt slå upp tälten i lä av husen.

Det var ingen där, trots bilen, men däremot satt nyckeln i dörren till en av hytterna som visade sig användas som förråd. Genomblöta och nedkylda tog vi beslutet att gå in i skydd för vädret och vänta ut det värsta.

Det fanns en torkställning som snabbt blev fullhängd. Torra kläder på och mat på köken. Sen visade det sig att vädret bara blev värre. Snöblandat regn och full stormstyrka på vinden ner från fjället.

 Vi insåg att vi skulle bli kvar där över natten och undrade så smått om nyckeln i dörren glömts där eller lämnats med flit för tillfällen som detta och för att få ha boningshusen i fred.

Jag beskriver alltså en semester! 😜

 

 
På ett sätt är det ändå skönt på något vis mitt i allt det vidriga. Det känns att man lever och det är så uppenbart vad lite som krävs av umbärande för att livet ska bli lite tufft och det enkla uppskattas desto mer.
Vi blev som sagt kvar över natten och på morgonen regnade det och blåste fortfarande riktigt hårt. Bara att ta det lugnt ett par timmar till.

En stund innan lunch minskade regnet och vi såg revor i molnen. Vinden hade också avtagit och vi beslutade oss för att cykla vidare.

De 5 milen in till Olderfjord blev sen en blandning av regn, stenhård motvind, härlig medvind och till och med någon kort stund av sol.

   
            
Nu sitter vi inomhus igen. Nyduschade, fullätna och med kläderna i maskinen. Livet är rätt gott ändå!
I morgon väntar en mil av tuff uppförsbacke upp på Sennalandet över mot Alta. Där har det snöat rejält. Vi pratade med en tysk som tagit skydd för samma oväder i sitt tält när han kom vandrande från det hållet. Han hade varit riktigt orolig för att tältet skulle blåsa sönder i snö och storm men det hade lyckligtvis klarat sig.
För min del har det nog varit väldigt bra med de korta, om ändå tuffa, dagsetapperna. Hade nog behövt träna cykel betydligt mer för knänas skull.

  
  
   
 

Nu hoppas vi på något varmare väder och framförallt lugnare vindar så ska det nog bli fart på det här.